Supermiljöbloggen, 1 dec 2015
Romklubbens ordförande skriver om förhoppningar på klimattoppmötet och en ekonomi som inte kan mätas i pengar.
Klimatmötet i Paris har dragit igång. Optimismen bland ledande politiker och media är inte att ta miste på. Det är nu eller aldrig.
Ungefär på samma sätt lät det innan Köpenhamnsmötet för sex år sedan. Och då var målet ett legalt bindande avtal. Nu har ambitionerna skruvats ned.
Det är över 23 år sedan klimatkonventionen undertecknades i Rio. Länderna förband sig att förhindra farlig klimatpåverkan. Men sedan dess har utsläppen ökat med minst 40 %. Samtidigt vet vi att människan överutnyttjar naturen på många andra sätt. Utfiskning, skogsförstöring, jorderosion och utarmning av den biologiska mångfalden.
Klimatförändringen måste alltså ses som ett symptom på stora och avgörande brister i vårt ekonomiska system. Den typ av tillväxt vi haft ger naturligtvis många fördelar, men tyvärr också många nackdelar. Vi urholkar själva basen för den fortsatta välfärden. Det hjälper då inte att vi på papperet blir rikare, att BNP går upp och att bankerna producerar mer pengar.
Planetens hälsa kan inte mätas i pengar. Alltför många investeringar idag hamnar i aktiviteter som inte bara rubbar klimatbalansen utan därtill bryter ned viktiga ekosystem och utarmar resursbasen. Därmed reducerar vi våra barns och barnbarns förutsättningar till ett bra liv.
Dagens typ av tillväxtekonomi är som en PONZI scheme – ett pyramidspel. På slutet finns bara förlorare. Den diskussionen finns knappt på agendan i Paris.
Den förhärskande ekonomiska modellen har avgjorda brister. Fokus är på relationerna mellan producenter och konsumenter och bland produktionsfaktorerna är det arbete och kapital som dominerar. Man kan enkelt uttryckt säga att naturen betraktas som en konstant. I ett läge där människans ekologiska fotavtryck hela tiden ökar är det en orimlig situation. En engelsk neoklassisk ekonom – Cameron Hepburn – yttrade nyligen: ”Utbildningen av ekonomer sker som om de sista trettio åren inte inträffat!”
Min slutsats är att vi aldrig kan klara den utmaning vi står inför om vi inte reviderar synen på ekonomin – och framför allt – om vi inte börjar använda andra mått för utvecklingen. BNP säger väldigt litet om kvalitén och det gör att vi inte fångar upp de skador som sker både i form av ett mer instabilt klimat och utarmade ekosystem.
Den stora frågan i Paris är att begränsa utsläppen av växthusgaser. De löften som getts ger oss ingen chans att klara det s k 2°-gradersmålet. Mål för resten. Precis som Johan Rockström vill jag kalla det en smärtgräns.
Sanningen är nog den att sannolikheten är liten att vi någon gång kommer att få uppleva ett internationellt avtal som på papperet klarar smärtgränsen. Det vi kan hoppas på är att processer ska dras igång efter Paris som blir tillräckligt dynamiska.
Ett exempel att ta fasta på är Tysklands satsning på sol. Den har varit dyr – för Tyskland – men har gjort att kostnaderna för sol-el idag är konkurrenskraftiga med fossilkraft i allt större regioner. Samma typ av utveckling är på gång inom tekniken att lagra el. Där är Elon Musks satsning på Tesla – och batterier som klarar lång körtid – på samma sätt banbrytande.
Teknikutvecklingen rent allmänt är för övrigt fascinerande på många områden. Digitaliseringen – vi har bara sett början – inrymmer oanade möjligheter att minska klimat- och miljöpåverkan om vi utnyttjar den rätt.
Slutsatsen är att det vi kan hoppas på är att Initiativ av enskilda länder, städer eller företag efter Paris ska sätta igång processer som påverkar och ändrar hela system, som i fallet Tyskland med elförsörjningen.
Men en lika viktig fråga efter Paris är trots allt det nödvändiga omtänket beträffande den ekonomiska modellen. För att klara helheten – ett klimat i balans och friska ekosystem – krävs en annan ekonomisk logik. Där kvalitén i utvecklingen blir det centrala. Och då räcker inte tillväxt i BNP som måttstock.
Anders Wijkman, ordförande i Romklubben