”Bränn inte avfall som kan återvinnas”, Akuell hållbarhet, 21 nov 2017

Aktuell hållbarhet, debatt 21 nov 2017

DEBATT Alldeles för mycket värdefullt material i avfallet går till spillo när avfall förbränns. Materialet bör istället återvinnas för att spara på råvaror, minska vår klimatpåverkan och skapa nya jobb. Regeringen borde därför införa ett antal styrmedel för att öka återvinningen och minska förbränningen, skriver Anders Wijkman och Lina Bergström från Återvinningsindustrierna.

En regering som säger sig värna jobben, klimatet och näringslivet måste satsa på att återvinna så mycket som möjligt av avfall och restprodukter. Stora mängder material som skulle kunna bli till nya industriella råvaror förstörs i dag. Vi uppmanar nu näringsminister Mikael Damberg, klimatminister Isabella Lövin och miljöminister Karolina Skog att införa styrmedel som ökar incitamenten för olika företag att sortera ut återvinningsbart material ur avfall och skapa en mer dynamisk marknad för andrahandsmaterial.

Nyligen presenterades ett statligt utredningsförslag om införandet av en skatt på avfallsförbränning. Vi stödjer ambitionen men kan samtidigt konstatera att för att öka materialåtervinningen, och minska koldioxidutsläppen, krävs en rad olika styrmedel. Enbart en skatt på förbränning riskerar att bli ett slag i luften.

Efter införandet av producentansvaret i början av 90-talet har Sverige tyvärr inte fortsatt att utveckla lagstiftningen för att driva på en ökad materialåtervinning. Istället har en massiv utbyggnad av avfallsförbränningen skett. Den föreslagna förbränningsskatten är en viktig signal om att Sveriges ambition nu är att minska avfallsförbränningen till förmån för ökad återvinning av material.

Allt avfall kan inte återvinnas och avfallsförbränning kan vara en bra metod för att avgifta samhället från farliga ämnen. Samtidigt är det viktigt att poängtera att stora materialflöden som skulle kunna återvinnas till nytt material fortfarande förbränns. Det är hög tid att regeringen arbetar fram en enhetlig strategi för att möjliggöra en långsiktigt hållbar råvaruhantering, där återvunna material utgör en viktig del.

Vi ser behovet av ett ökat fokus på materialens värdekedjor. Det är definitivt möjligt att sortera ut och samla in mer material från företag och offentliga verksamheter, men incitamenten för materialåtervinning är fortfarande små. Politiken måste driva på utvecklingen.

För att återvinna mer material krävs följande:

• Förbjud förbränning av osorterat avfall.

• Ställ krav på att det avfall som kan materialåtervinnas ska sorteras ut.

• Sätt mål för användningen av återvunna råvaror i produkttillverkning.

• Ställ krav på att produkter som sätts på marknaden ska vara designade för återvinning.

• Öka efterfrågan på återvunna råvaror i förhållande till de jungfruliga, exempelvis genom att ställa krav på producenterna, producentansvarssystemet och vid offentlig upphandling om andel återvunnen råvara i produkterna.

Olika typer av material måste återvinnas så många gånger som möjligt innan de slutligen blir avfall och förbränns. Om vi får en sådan utveckling kommer Sveriges koldioxidutsläpp att minska kraftigt. Energibesparingen vid återvinning är mycket stor jämfört med att använda jungfruliga material. Materialåtervinning är därmed en av de mest klimatsmarta åtgärder som Sverige kan ägna sig åt.

Klimatminister Isabella Lövin har uttalat att hon är övertygad om att det går att kombinera minskade utsläpp med stark industriell utveckling. Vi delar den uppfattningen. En ökad efterfrågan på återvunna råvaror skulle inte bara innebära ett kraftigt bidrag på Sveriges resa mot nollutsläpp. Det skulle även leda till fler investeringar och nya jobb. Studier från bland annat Romklubben, McKinsey och Europeiska Miljöbyrån visar att övergången till en cirkulär ekonomi skulle öka antalet jobb påtagligt, i Sveriges fall med 100 000 nya jobb.

Det som behövs är politiska beslut och ett kraftfullt agerande. Traditionellt har avfall och restprodukter setts som en fråga för miljöministern. Ska den cirkulära ekonomin bli verklighet måste ansvaret breddas och bli en del av både klimat- och näringspolitiken. Det är hög tid att regeringen tar chansen och ökar återvinningen med fler jobb och minskad klimatpåverkan som följd.

Anders Wijkman, ordförande Återvinningsindustrierna Lina Bergström, vd Återvinningsindustrierna

Anders Wijkman, ordförande Återvinningsindustrierna
Lina Bergström, vd Återvinningsindustrierna

Artikeln i Aktuell Hållbarhet: "Bränn inte avfall som kan återvinnas".

”Bränn inte avfall som kan återvinnas”, Akuell hållbarhet, 21 nov 2017

“Squaring the circle of plastics recycling”, Euractiv.com, 27 sept 2017

Eurativ.com, 27 sept 2017

The snail pace so far in terms of implementation of the EU Action Plan on the Circular Economy is embarrassing, write Anders Wijkman and Catia Bastioli.

Anders Wijkman is Chairman of Climate-KIC and former MEP; and Catia Bastioli is CEO of Novamont, a world leading group in the development and production of bioplastics through the integration of chemistry, agriculture and the environment.

The President of the European Commission Jean-Claude Juncker, recently addressed the European Parliament on the future steps to implement the EU Action Plan on the Circular Economy.

That is, indeed, welcome. The snail pace so far in terms of implementation – not least the reluctance to impose design requirements for products put on the market – has been embarrassing.

Among the initiatives, the Commission is working towards a goal that all plastic packaging on the EU market will be recyclable by 2030. In 2015, with more than 20 Ml tonnes/year of plastics in the EU, packaging represented almost 40%.

Scarcely 26% of all plastics are recycled in Europe. The question is what to do about it? Would recycling the conventional way really be a good solution?

Most Europeans do some form of recycling. They separate paper from plastic, glass and metal and they might put food residues in a bin destined for composting. Many people advocate EU measures such as deposit refund schemes to further boost recycling, reduce littering and plastic pollution.

Plastics unique properties make them a useful alternative to other materials. Yet, plastics can take hundreds of years to break down and have been turned into the most common pollutant of ocean waters.

Their composition and properties are diverse which makes a comprehensive recycling of plastic residues basically impossible. Without a radical rethink the best we can hope for is that enhanced recycling of everything from plastic water bottles to yoghurt pots will be downcycled into other low-value products, such as doormats, textiles, plastic lumber, etc.

In this situation we must ask if the effort to make all plastic packaging recyclable would be really feasible. Most of the plastics will still end up in an incinerator or in a landfill, shifting the environmental burden to the atmosphere or to the soil while not reducing the demand for more virgin petroleum. What we need instead are standards – to limit the number of different plastic qualities – and separate collection systems for the main qualities. In essence this means we have to rethink the whole system. The focus hitherto on enhancing recycling rates – without separating high-quality plastics from poorly designed, low-value products – has been hampering innovation. The aim should be the development of effective industrial systems where all parts – from their conception and design to their use and regeneration – contribute to the wellbeing of the entire system.

Calls for further increasing EU recycling rates for plastics should therefore be based on an assessment of the complete plastics value chain with the aim to improve eco-design for certified plastics in priority applications, increase demand and thereby collection of certified recycled plastics, mandatory schemes for separate collection of bio-waste.

Biodegradable plastics should preferably be used in food packaging and hence be easy to collect as bio-waste. It should not be mixed with plastics aimed for recycling.

Standardisation and clear policy objectives provide the ideal toolbox to rethink and redesign a sustainable plastics value chain. Standards should be the result of voluntary cooperation between industry, public authorities and civil society collaborating, based on transparency and consensus.

The imperative to “recycle more” will be effective only if industry, governments and advocacy groups join forces to build a “plastics system that works”. The implication would be the changing of an economic model that thrives on wasteful products and packaging, and leaves the associated problem of clean-up costs to local communities.

It would entail building an alternative to the traditional linear economy by developing a portfolio of products, preferably based on locally available resources, that would aim at closing the loops. More than 2/3 of the 96 M/tonnes of bio-waste generated in the EU are still landfilled resulting in a grave loss of resources for organic soil improvers, fertilisers, growing media component.

All these secondary, non-toxic products can replace fossil-based products such as mineral fertilisers, lubricants, peat and fuels. After use, their residues can flow back safely into the biosphere, thereby closing carbon and nutrient cycles.

It is estimated that a EU policy aiming at zero bio-waste in landfill – or in incineration – would generate about 50 M/tonnes of CO2 savings; €10 billions of investments in territorial development and tens of thousands of jobs.

Thanks to the development of the bio-plastics supply chain, Europe already produces a number of innovative products within world-class systems.

There is a range of new integrated technologies ready for scale-up if only the EU did play its role to promote models by developing relevant standards, advocating for proper GPP (Green Public Procurement) implementation by member states and providing a regulatory environment to boost specific bio-plastics applications.

Here is the article on Euractiv.com.

“Squaring the circle of plastics recycling”, Euractiv.com, 27 sept 2017

“Sverige ska vara förebild i klimatambitionerna”, DI debatt 3 feb 2017

Dagens Industri, debatt 3 feb 2017

Sedan klimatmötet i Paris har effekterna av ett instabilt klimat manifesterats på en rad sätt. Det borde öka ansträngningarna hos FN:s medlemsländer. Men världens största ekonomi gör tvärtom. Sverige markerar nu mot detta med en ambitiös klimatlag, konstaterar Anders Wijkman.

Klimatförändringen är enligt Donald Trump en bluff och beslut har redan tagits om att öka exploateringen av kol, olja och gas.

I denna situation är det en viktig markering av den svenska regeringen att lägga en ambitiös klimatlag på riksdagens bord. Förslaget sänder en tydlig signal till omvärlden att Sverige tar klimatfrågan på största allvar och vill tillhöra de länder som går i täten för att stabilisera klimatet.

De mål som ställs upp innebär att Sverige skall vara klimatneutralt senast 2045. 63 procent av utsläppen, jämfört med basåret 1990, ska vara borta år 2030. Då transporterna står för en väsentlig – och ökande – del av utsläppen etableras också ett sektormål för inrikes transporter.

Vissa anser att målen inte går att nå. Det resonemanget hade haft fog för sig för fem år sedan. Men teknikutvecklingen har öppnat oanade möjligheter att fasa ut fossila råvaror. Energikommissionens förslag, som siktar till ett förnybart elsystem 2040, hade inte varit möjligt annars.

Det finns givetvis också de som anser att omställningen blir för dyr. Det är svårt att räkna på kostnaderna. Ekonomernas modeller räcker inte till. Men de analyser som gjorts avskräcker inte. Kostnaderna att inte göra något kommer under alla förhållanden att bli skyhögt mycket större. Att ställa upp mål är helt centralt. Att sju partier står bakom är en extra styrka. Men för att nå målen kommer att krävas en kombination av styrmedel, investeringar och förändringar i konsumtionsmönstren. För näringslivet innebär det en rad utmaningar. Låt mig peka ut de viktigaste:

* Transporter och mobilitet. Utsläppen ska ned med 70 procent till 2030 och nära noll 2045. Det kräver insatser på en rad områden.

Gods från landsväg till räls vilket kräver satsningar på järnvägen. Smart stadsplanering – i nya områden men också i gamla. Bilen får inte längre stå i centrum.

Elektrifiering är en viktig del av lösningen. Statens bidrag är utbyggd infrastruktur med laddstolpar och att skattemässigt gynna eldrift. Bilföretagen måste ändra fokus och satsa på hybrider och rena elfordon.

Men bara eldrift räcker inte. Vi kan inte tänka bort de nära fem miljoner förbränningsmotorer som rullar på vägarna. Här måste smarta biobränslen steg för steg fasa ut bensin och diesel. Genom införandet av en kvotplikt kan fossilutsläppen reduceras.

* Infrastruktur. Sverige växer och Sverige är trångbott. Det ska byggas i runda tal 140.000 bostäder fram till 2030. Hittills har fokus legat på husets skal och hur många kilowattimmar som behövs för driften. Men minst halva klimatbelastningen sker under byggtiden. Att bygga höghus i trä är inte bara en möjlighet, det är ett måste. Några få medelstora byggföretag har gått i bräschen. Nu krävs att branschen i sin helhet antar utmaningen. På sikt bör träbyggande i stadsmiljö kunna bli en exportvara.

* Järn och stål. Sverige har sannolikt världens mest klimatsnåla stålproduktion. Men klimatutsläppen är höga. Allt talar för att slå vakt om det svenska stålet. Det behövs för växande marknader i världen. Men på sikt måste masugnarna ersättas av ny teknik med låga eller inga utsläpp. CCS, återlagring av kol, är en möjlighet. Syrereduktion med vätgas en annan. Branschen känner ansvar och har redan inlett samarbete med bland annat Vattenfall för att utveckla vätgastekniken. Staten måste hjälpa till.

* Bioekonomi. I stort sett allt som kan produceras av olja kan också produceras av skogsråvara. Här ligger en stor möjlighet för länder som Sverige och Finland. Utmaningen är att slå vakt om – och helst öka kolsänkan i skogen – och att samtidigt ersätta produkter av fossilt ursprung med råvaror från skogen. Användningsområdena är många såsom grön kemi (inkl biobaserad plast), smarta biobränslen, viskos som ersätter textilier, djur- och fiskfoder, höghus i trä, isoleringsmaterial, kolfiber, nya förpackningsmaterial etc.

Här krävs nära samarbete mellan stat och näringsliv så att investeringarna i nästa generation bioraffinaderier blir av.

* Jordbruket. Produktionen av mat i vårt land måste öka. Befolkningen växer. Andra regioner får på grund av klimatförändringen svårare att odla mat. Sveriges självförsörjningsgrad är därtill pinsamt låg.

Men jordbrukets klimatpåverkan är betydande. Rader av insatser måste prioriteras. Bättre hantering av stallgödsel. Avel för att minska metanutsläppen. Åtgärder för att binda kol i marken genom att plöja mindre och utvecklingen av fleråriga grödor. Till detta kommer ökat vattenbruk som ger slutna näringsflöden och högre arealavkastning. Spännande utmaningar för bönderna.

* Materialanvändningen. Dagens industriella system bygger på linjära resursflöden. Alltför många produkter har kort livslängd. Materialåtervinningen är hygglig i volymtermer men stora värden går ändå till spillo. Kvaliteten på det återvunna materialet är ofta låg, en effekt av hur produkter designas. Alltför mycket av restmaterialet hamnar därtill i förbränningsugnarna.

En mer cirkulär ekonomi – där ingående material lever längre – skulle dra ned på klimatutsläppen, spara mycket pengar och skapa nya arbetstillfällen. Här finns stora möjligheter både för tillverkningsindustrin och återvinningsföretagen.

* Digitaliseringen. Den digitala ekonomin utvecklas med explosiv kraft. Robotisering och automation i tillverkning och logistik, autonoma fordon samt framväxten av ett distribuerat, förnybart energisystem – allt detta kan leda till att utsläppen av växthusgaser minskar. Men andra delar av it-utvecklingen leder till ökade utsläpp. Här ligger utmaningar för företagen att styra mot alltmer klimatsmarta lösningar.

* Finansmarknaden. Alltför länge har finanssektorn blundat för klimatriskerna. Sedan några år pågår dock ett spännande arbete både att definiera risker vid utlåning och investeringar och för att ge prioritet åt klimatsmarta investeringar. Målet måste vara att ingen ska tjäna pengar på att förstöra vare sig klimatet eller vitala ekosystem.

För att summera. Om Sverige ska kunna leva upp till målsättningarna i klimatlagen krävs omfattande investeringar, men därtill styrmedel som gör det lönsamt att satsa på klimatsmarta lösningar. Regeringens ansvar är stort. Men detsamma gäller för näringslivet.

Om vi utgår ifrån att merparten av världens länder försöker leva upp till Parisavtalets målsättningar kan vi utgå ifrån att många av de lösningar som utvecklas i vårt land kommer att ha en internationell marknad.

Världen ropar efter goda exempel. Få länder ligger bättre till för att leverera dessa än Sverige.

Anders Wijkman, avgående ordförande, Miljömålsberedningen

“Sverige ska vara förebild i klimatambitionerna”, DI debatt 3 feb 2017

“Donald Trump – en tragedi för klimatet”, Krönika i Utrikesmagasinet, 2 dec 2016

Att det amerikanska folket har valt en klimatförnekare till president är inget mindre än en förolämpning mot resten av världen. Vad tänkte de på? frågar sig Anders Wijkman, ordförande i den internationella tankesmedjan Romklubben. Risken är stor att valet av Trump – som med ett pennstreck – raderar ut mycket av det som uppnåtts genom Parisavtalet, resonerar han. Men Wijkman ger också några konstruktiva förslag på hur hoten från klimatförnekarna i USA och Europa kan bemötas.

En tragedi för klimatet. Det finns inget annat sätt att beskriva valet av Donald Trump som ny president. Det är visserligen sant att en del av Trumps löften – som att stödja en renässans för kolbrytningen i USA – med stor sannolikhet kommer att falla platt till marken. Kostnaderna för alternativen till kol – naturgas eller vind och sol – är lägre och det finns inga vettiga skäl för kraftbolagen att fortsätta investera i nya kolkraftverk. Marknaden för förnybar el har ett starkt moment i stora delar av världen och det är ingenting som Trump kan ändra på.

Men bortsett från att kollöftena spricker finns det litet att glädja sig åt. Världen hade i och med Parisavtalet äntligen lyckats ena sig om att samarbeta på allvar för att få ned utsläppen. Avtalet har sina brister men det var ändå en signal till alla aktörer världen över att klimatfrågan har högsta prioritet. President Barack Obama spelade en viktig roll i detta.

Vad som uppnåddes i Paris riskerar nu att bromsas upp – eller förstöras ­– och detta i ett läge när vi är i desperat behov av en kraftig skärpning av åtgärderna för att reducera utsläppen. Nuvarande löften skulle leda till att de totala utsläppen de facto skulle öka med 13 procent fram till 2040. För att klara 2°-gradersmålet skulle vi behöva en minskning med över 50 procent. Att det amerikanska folket i denna situation valt en klimatförnekare till president är inget mindre än en förolämpning mot resten av världen.

Vad tänkte de på?

Valet av Trump innebär både direkta och indirekta effekter för klimatarbetet. USA:s regering under Obama har satsat stort på stöd i olika former för alternativ energiteknik. Elon Musks Tesla, batteriprojekt och nya soltak är framträdande exempel på vad stödet lett till. Men mycket av denna typ av stöd är nu i riskzonen. Därtill kommer det federala stödet till klimatforskning med säkerhet att strypas. Nasas vädersatelliter har redan pekats ut som exempel på ”politiserad forskning”. Man tar sig för pannan!

Trump förväntas därtill göra allt han kan för att upphäva eller mjuka upp Obamas Clean Power Plan som syftar till att kraftigt reducera utsläppen av koldioxid från existerande kraftverk. Om han lyckas med detta skulle det innebära ett grundskott mot de löften som USA under Obama har gett om att dra ned USA:s utsläpp i närtid.

Konsekvenserna i förhållande till Parisavtalet skulle bli starkt negativa. En sannolik följd om USA inte står fast vid sina löften vore att andra länder börjar tumma på sina. Kan USA, så kan vi! Det finns åtskilliga länder – bland annat inom EU – som letar efter förevändningar att minska ambitionerna när det gäller klimatpolitiken.

För utvecklingsländerna är USA:s agerande helt centralt. Många u-länder menar – med rätta – att industriländerna har gjort alldeles för litet på klimatområdet i förhållande till sina historiska utsläpp. Inte minst gäller denna kritik USA. Om nu Trump sätter stopp för den trend av ökat ansvarstagande som inletts med Obama kan det få långtgående konsekvenser. En mycket viktig pusselbit är de löften om hjälp till finansiering av klimatåtgärder i utvecklingsländerna som industriländerna lämnat. Den Gröna Fonden ska omfatta lägst 100 miljarder US dollar senast år 2020. USA:s andel är betydande.

Hur Trump kommer att göra rent formellt vis-à-vis Parisavtalet är det ingen som vet idag. Men den psykologiska effekten av att USA nu valt en klimatförnekare som president är illa nog. Populismen i världen har fått ett lyft. Nationalistiska och högerextrema partier vädrar morgonluft. Inte minst i Europa utgör detta en fara – för demokratin och rättsstaten, för Europasamarbetet men också mer specifikt för klimatarbetet. De nationalistiska partierna – vare sig vi talar om Kaczyńskis Lag och Rättvisa i Polen, Nationella Fronten i Frankrike, Ukip i Storbritannien eller Sverigedemokraterna här hemma – ger ingen som helst prioritet till åtgärder för att reducera klimatutsläppen. Tvärtom. De är antingen regelrätta klimatförnekare eller också säger de som Jimmie Åkesson att ”ytterligare begränsningar av utsläppen kostar för mycket.”

Ju starkare stöd de nationalistiska och populistiska partierna får, desto svårare kommer det att bli att driva den pro-aktiva klimatpolitik som situationen kräver. Det paradoxala är att det tagit ett par decennier av förhandlingar för att få Parisavtalet på plats. Nu är risken stor att valet av Trump – som med ett pennstreck – raderar ut mycket av vad som uppnåtts.

Vad kan vi då göra?

Några åtgärder förefaller starkt angelägna i det kortsiktiga perspektivet:

1. Att låta en grupp av världens främsta klimatexperter uppvakta Trump med det uttalade syftet att i detalj förklara klimatproblemet för honom. Jag tror vi kan vara säkra på att Trump aldrig brytt sig om att sätta sig in i sakfrågan. Därför är ett väl förberett möte värt ett försök. Trump har både barn och barnbarn. Vi måste tro på möjligheten att mannen trots allt är mottaglig för argument. Ett viktigt mål med mötet bör också vara att övertyga Trump om att framtiden för grön teknik ser många gånger bättre ut än brun teknik.

 

2. Att EU kraftigt skärper sin klimatpolitik – alla slitningar inom unionen till trots. Någon måste visa starkt ledarskap i ett läge där USA sviker. Någon måste fylla på det gap i klimatfinansieringen som kan bli resultatet av Trump och en republikansk kongress. Hur detta ska gå till? Givet bland annat Polens starka motstånd är mitt förslag att ge polackerna något i utbyte. En kombination av pengar och ett löfte om utvidgat samarbete för att dra ned landets utsläpp. Sverige har ett elöverskott.  En väsentlig del av detta skulle kunna avdelas för export till Polen. Men det förutsätter i sin tur att Sverige fortsätter bygga ut den förnybara elkraften.

3. Att fördjupa samarbetet med Kina kring klimatsmart teknik och visa USA att landet står isolerat i en livsavgörande fråga. Inte minst delar av det amerikanska näringslivet skulle reagera starkt i en sådan situation.

Anders Wijkman, ordförande i den internationella tankesmedjan Romklubben

Artikeln i Utrikesmagasinet: Donald Trump - en tragedi för klimatet

“Donald Trump – en tragedi för klimatet”, Krönika i Utrikesmagasinet, 2 dec 2016

“Staying within the limits of our planet”, Tal, 3 okt 2016

Speech at ”The future of work in the transition to Inclusive Green Economics” in Turin, October 3rd, 2016

The conflict between the global economy and the natural world has been a topic for discussions since decades. From Silent Spring in 1963 – and the Club of Rome ”Limits to Growth”(LtG) Report in 1972 – to the Bruntland Report in 1987. More recently we can refer to numerous scientific reports and to the emergence of two important concepts - the Ecological Footprint and the Planetary Boundaries. The common concern has been the increasingly fragile relationship between rapidly growing economies and populations and  the planetary life-support systems.

null

The main message of Limits to Growth was ”that a depletion of vital resources and increasing pressures from pollution would create high risks for the global economy in the future”. Many people read the report as if the world economy would come to a standstill after a few decades. But that was never the message. The report had a fifty to hundred years time perspective.

Moreover, the focus of the report was the increasing physical impact of economic growth – the ecological footprint - not growth itself. Few reports have become so controversial and, not least among economists, so criticised. The main critique was that the report had not factored in “the ingenuity of man”. Innovation would help mankind to deal with problems of pollution and scarcity, was the reasoning. Furthermore, it was argued that resource scarcity primarily was a question of pricing.

Here I must give the critics partly right. The treatment of innovation was too static in the Limits to Growth. The computer model used at the time was rather primitive, compared to today. Technology has helped address both resource scarcity and pollution in the recent past. This being said, there are of course limits to what technology can achieve.

With regard to resource scarcity the picture is complex. When it comes to renewable resources, excess use - like overfishing, groundwater depletion or deforestation - and ecosystem degradation and pollution are the main challenges. Here we do experience enormous challenges in many regions of the world. For finite resources the picture is more varied. For some materials - like iron ore - there is no risk for scarcity. For others - like certain rare earth metals and phosphorus - there risk for scarcity is obvious. A common problem is that when man has used up of the richest ores - which is the case today - further extraction will normally be more expensive, require more energy and generate more pollutants.

Limits to Growth dismissed far too easily

Returning to Limits to Growth, I would submit that conventional economists dismissed the warnings of the report far too easily. Their understanding of the functioning of the natural world was - and is - limited. Most economists make no distinction between financial and industrial capital on the one hand and natural capital on the other. The different forms of capital are treated as more or less perfectly substitutable. “As long as financial capital increases we are fine” – so goes the thinking. But we cannot eat money.

The general debate in society, however, is sobering up. A series of international reports have emerged in recent years that essentially confirm many of the conclusions of the Limits to Growth. Among these, one report - ”Imperative to Act” - launched in 2012 by all the eighteen recipients of the Blue Planet Prize, among them Gro Harlem Bruntland, James Hansen, Amory Lovins, James Lovelock, Susan Solomon and Bob Watson, conveys a particularly stark message: ”The human ability to do has vastly outstripped the ability to understand. As a result civilization is faced with a perfect storm of problems, driven by overpopulation, overconsumption by the rich, the use of environmentally malign technologies and gross inequalities.”

The statement continues: ”The rapidly deteriorating biophysical situation is more than bad enough, but it is barely recognized by a global society infected by the irrational belief that physical economies can grow forever.”

Earth has crossed several planetary boundaries

http://wijkman.se/wp-content/uploads/2016/12/Bild-2.png

In 2009, Professor Johan Rockström and 27 leading academics proposed a framework of planetary boundaries designed to define a “safe operating space for humanity.” What Rockström et al did was to identify and quantify a set of uantities which must remain within certain limits – the planetary boundaries - for the earth to continue to thrive for generations to come. Going beyond these boundaries could lead to abrupt or irreversible environmental changes, while remaining within the boundaries would reduce the risks to human society. The group identified nine "planetary life support systems" - such as climate change, stratospheric ozone depletion, atmospheric aerosol loading, ocean acidification, biochemical flows, freshwater use, land-system change, and biosphere integrity - essential for human survival.

Recent analysis by Rockström’s team has shown that humanity has already crossed four of the nine boundaries: climate change, biosphere integrity, landsystemchange, and biogeochemical cycles (phosphorus and nitrogen cycle).

We are in ecological overshoot

Another way of looking at our predicament is through the lens of the Ecological Footprint. For tens of thousand of years humans have lived within the planet´s ability to regenerate itself … until about 40 years ago. The Global Footprint Network calculates that humanity now uses the equivalent of 1, 5 planets yearly to provide the resources we need and absorb the waste we generate. This can go on for a while, but not indefinitely.

The impacts of “overshoot” are well documented, such as - the build-up of GHG:s, soil erosion, tropical deforestation, the depletion offreshwater resources, the acidification of the oceans, the destruction of coral reefs, collapsing fisheries, the rapid loss of biodiversity and pollination systems at risk.

If developments continue the way they are – given rising population numbers and billions of new global consumers – we will need at least three planet Earths by the middle of the Century. Virtually every scientist who has looked at the deteriorating state of the earth’s environment has sounded the alarm. Leading human rights proponents have voiced concern as well, Bishop Desmond Tutu being one of them. Tutu recently said: “Climate change has become the human rights challenge of our time, responsible for many of the challenges that the impoverished face, including loss of life, lack of fresh water, the spread of disease and rising food prices.”

Low-lying coastal areas are particularly vulnerable but the same goes for low latitudes. Such regions - already hot and dry - will become increasingly difficult to survive in, at least for people who are not air-conditioned and who have to eke their living from farming and husbandry. One likely consequence is that the warmer and drier climate will send many millions of migrants from poor regions to rich countries.

Anthropocene

Perhaps the most conspicuous way of describing the human-dominated era of the Earth is the calculation that humans and farm animals combined constitute 97% (!) of the bodyweight of all living land vertebrates on earth! Meaning that elephants and kangaroos, bats and rats, birds, reptiles and amphibians combined make up a mere three percent of the world’s vertebrate bodyweights on land.

The 'Anthropocene' has emerged as a popular scientific term used by many scientists to designate the period of Earth's history during which humans have an increasingly decisive influence on the future of the Earth system. The current epoch, the Holocene, is the 12,000 years of stable climate since the last ice age during which all human civilisation developed. But the striking acceleration since the mid-20th century of carbon dioxide emissions and sea level rise, the global mass extinction of species, and the transformation of land by deforestation and development mark the end of that slice of geological time, many experts argue. The Earth is so profoundly changed that the Holocene must give way to the Anthropocene.

To underpin the argument that the Anthropocene era is now underway we can look at the curves describing the changes of a variety of parameters, both physical and social, observed during the past fifty years. The figure below offers a selection of such parameters. It is pretty clear that our steeply rising consumption did cause massive changes of the atmosphere and the biosphere.

http://wijkman.se/wp-content/uploads/2016/12/Bild-3.png

(The Anthropocene. 24 curves showing the dramatic changes of human population, of the chemical composition of the atmosphere and of human construction and consumption patterns. The dramatic changes occurred during the past fifty years. Adapted from Steffen et al, 2007).

So, whether we use the LtG report, the Planetary Boundaries concept or the Ecological Footprint the evidence of our overuse of nature is overwhelming. Let there be no doubt, if we continue to pursue conventional growth policies - growth of GDP, where the throughput of energy, most of it fossil fuels, and materials keep increasing - the result in terms of an increasingly unstable climate, resource depletion, ecosystem decline and biodiversity loss will sooner rather than later constitute a serious threat to human survival.

Social challenges equally serious

Parallel to the overuse of nature and its increasingly serious consequences, we are confronted by a host of social challenges. The French economist Piketty´s work has demonstrated that - as the economy presently is organised - there seems to be an almost irresistible force to widen the gaps between those in the top of the pyramid and the rest. In a forthcoming report to the Club of Rome Jorgen Randers and Graeme Maxton argue that economic growth has done little to provide jobs in the recent past. In a few countries – like my own, Sweden – the number of people being part of the work force has gone up. But in most OECD countries the unemployment rates are higher today than thirty years ago. According to Randers and Maxton growth policies were successful up till the late 1970´s – both in terms of raising living standards and providing jobs. But after that policies have run into increasing problems, partly because of the finiteness of the planet.

A new and emerging challenge is the digitization of the economy and the automation and robotization of an increasing number of jobs. We already see the effects. According to the authors of ”The second machine age” – Brynjolfsson and Mc Afee - the almost perfect correlation that used to exist in the US between productivity gains in the private sector and the creation of new jobs has been broken.

http://wijkman.se/wp-content/uploads/2016/12/Bild-4.png

US Dep:t of Labor, Bureau of Labor Statistics

To Brynjolfsson and Mc Afee economic growth could be seen as a direct threat to employment. ”The faster growth is the more companies tend to invest in automation and robotization.” There will be new jobs created in this process, as well, but probably far fewer than those being lost.

The debate on robotization and jobs is still in its early phases. Some people contend that robots arrive timely. Most OECD countries experience aging populations and hence a shrinking work force, the argument goes. Robots could be a way out.

Two things are clear to me. First of all: We have to understand much better what technology disruption will mean. Secondly, the notion that growth in the economy will automatically provide new jobs is no longer a given. Rather, I think, we may expect ”jobless growth” to be an increasing phenomenon. Another problem related to the digital economy is income distribution. “In the long run, automation makes us more prosperous overall, but it creates income distribution challenges, with the people towards the bottom being crowded out,” according to David Autor, professor at MIT. Here we are confronted with challenges that will require a rethinking of institutions, of education, of taxation – to name just a few.

The threats to employment and an increasingly skewed income distribution have already lead to increasing social tensions in many parts of the world. The crucial question is: “What will become of the general level of trust in society if this development continues?” The election campaign in the US but, as well, developments in Europe – not least Brexit - bear witness not only of a loss of social capital and trust but of a strong tendency of populism to gain ground. People look for easy solutions and politicians of the extreme right are happy to offer them.

The loss of trust in society, in my view, is a particular problem when trying to address the global challenges. Unless people have reasonable trust in government institutions they are far less likely to agree that financial resources are spent on addressing problems like climate change instead of more immediate needs.

A world in crisis

So the world is in serious trouble. So much change happening – both in terms of economic, social and environmental factors. Add to that increasing tensions and armed conflicts in many parts of the world. And on top of, it the emergence of a host of disruptive technologies – some of them offering fascinating opportunities – but whose social consequences, not least on employment, are difficult to predict.

Yet another dimension of this debate is the emerging discussion on secular stagnation. The implication is that Western societies have reached a point where it is going to be increasingly difficult to uphold economic growth. The economies suffer from an imbalance in the form of too much savings and too little investments.

One particular aspect worth mentioning is related to the digital revolution. By focusing on growth alone we tend to miss the great advances made thanks to technology disruption; many services provided on the Internet at low or no cost. This is positive for prosperity, but is not reflected in GDP statistics.

Beyond GDP

So from whatever angle we look at it there is good reason to question whether growth of GDP can continue to be the main objective for policymaking in the future. Let me be challenge you: I do not think we will have a chance to address neither of the problems of overuse of the planet, the social problems or the challenges of automation if we do not reconsider our policy objectives. Growth of GDP is not the right policy objective.

The origin of national accounting - and the focus on growth in GDP - was in the 1930´s. Simon Kusnetz was asked by President Roosevelt to provide him with an indicator how the economy was doing. Already at the outset Kusnetz warned that the growth of GDP - a pure quantitative measurement - should not be equalised with an increase in welfare and wellbeing. In spite of Kusnetz´warnings, growth of GDP has progressively become the main policy objective in countries all over the world.

What we need instead are policy objectives that give priority to welfare and wellbeing and a development that is sustainable - not growth of GDP at all cost. The Bruntland Report in 1987 touched upon this dilemma. It referred to sustainable development as a balancing act – often illustrated by a chair with three legs in the form of economic development, social development and environment integrity. In practice this has so far meant that priority has been given to the economy – boosting growth – while the social and environment dimensions have taken the back seats.

I would like to suggest a different approach. Let social sustainability be the main objective – while respecting the planetary boundaries. The economy then would be the tool box for these two other objectives to make happen. For this to happen we need a set of new indicators to be able to measure the right things.

Moreover, we have to move away from a situation where people – i e labor – is seen primarily as a cost to be shedded. And we have to stop seeing environment protection – and investments in clean technology – as merely a cost and a threat to competitiveness and jobs.

Jobs and environment

What can we then say specifically about employment in the context of climatechange, environment degradation - and in the context of resource depletion? Moreover, how is employment affected by a green structural transition? And more specifically, what would the employment effects be by moving towards a circular economy?

A general comment would be that our understanding is limited how employment is specifically affected by a more unstable climate, ecosystem decline and pollution. But just as ”there will be no business on a dead planet”, in the words of ITUC: ”there will be no jobs on a dead planet” either. According to an interview with Sharan Burrow, secretary general of ITUC: ”Working people are on the frontlines of climate change, with more than 2.5 million people displaced from their homes. And workers will be on the frontlines of the industrial transformation that is a necessity for a zero-carbon future.”

Let me quote Peter Poschen, director of ILO Enterprises Department, from his recent book ”Decent Work, Green Jobs and a Sustainable Economy”: ”Already, there is growing evidence of the dramatic effects that severe weather ….can have on economies and societies. As climate change continues to alter weather patterns, unpredictable weather conditions remain the most significant factor causing volatility in the price of agricultural products. High prices for maize and soybean following drought in the United States in 2012 illustrate the nature and the scale of the problem.

The number of people suffering from malnutrition and hunger stands at 805 million worldwide, of whom 791 million are in developing countries. The food price increases in 2008 pushed more than 105 million people into poverty and triggered food riots in a number of countries.

There are also direct losses of jobs and incomes. For example, as a result of Hurricane Katrina in the United States in 2005, New Orleans lost some40,000 jobs; the hardest hit were women, mostly African American. Cyclone Sidr in 2007 disrupted several hundred thousand small businesses and adversely affected 567,000 jobs in Bangladesh; the estimated value of nonagricultural private assets fell by some $25 million.

In both cases, poorer households were more exposed because they live in more vulnerable areas and have fewer resources to enhance resilience to climate change.” In ”Economic Risks of Climate Change”, a recent book by a team of researchers headed by Robert Kopp, a climate scientist at Rutgers, and Solomon Hsiang, a professor of public policy at the University of California, Berkeley, the authors have identified the regions in the US that are likely to be mostly affected by climate change. Coastal regions are on the top of the list due to the rise in sea level. Moreover, states such as Iowa and Nebraska, which depend heavily on farm crops vulnerable to rising temperatures and more severe droughts, could see annual per capita income decline by thousands of dollars. One particular effect will be on labor productivity, particularly for workers who toil outdoors or in environments significantly affected by hotter temperatures.

No sector will be affected more than agriculture. In 2015 alone, the California drought cost the economy $2.7 billion and eliminated some 21,000 jobs, according to the Center for Watershed Sciences at the University of California, Davis. Kopp and Hsiang found that parts of the U.S. Midwest, Southeast, and Great Plains—some of the most fertile farmland in the country —could see annual crop yields fall 10 to 50 percent by midcentury. “When you look at regions that we consider heavily impacted by the Dust Bowl, we saw agricultural declines of 15 percent,” says Hsiang. “What we’re saying is that according to our projections, there’s a 50 percent chance that we’ll see what looks like a perpetual Dust Bowl situation.”

Switching to a low-carbon economy - which is a must if we want to avoid run away climate change - will inevitably lead to structural unemployment. Jobs will be lost in activities that depend on fossil fuels. But parallel to that, investments in climate action is already creating jobs. In renewable energy, the US solar industry is creating jobs twenty times faster than the overall economy, while the world’s largest renewable energy job market is in China, with 3.4 million working in the industry. In Germany, 370,000 people are employed in renewable energy, the largest number in Europe. Giving more priority to energy efficiency would create millions of jobs in retrofitting old buildings.

Greening the economy

http://wijkman.se/wp-content/uploads/2016/12/Bild-5.png

Returning to the fragile relationship between a growing economy and the life-supporting systems. I want to reiterate that future economic development - with decent work and improved human well-being - will critically hinge on preserving, managing and restoring the natural assets on which all life and economic activity ultimately depend. The notion of “grow first and clean up later” is not an option. Increasing natural resource use and pollution will aggravate the growing scarcity of fresh water and fertile land in many regions, it will pollute our cities and the air we breathe and accelerate the loss of biodiversity and climate change beyond tolerable levels. One type of intervention that would aim at addressing quite a number of the problems identified – in the form of economic gains, reduced pollution and the creation of additional jobs - would be serious decoupling, i e efforts aiming at cutting the link between economic growth and demand for natural resources. While there has been a lot of focus on energy use recently, material flows have been more or less neglected. Energy use is of crucial importance - not least in a situation when fossil fuels make up 80 % of supply - but the same goes for material use.

Global material consumption is increasing rapidly and is estimated to continue to rise. OECD counts on 1-3 Billion additional middle income consumers until 2030. Furthermore, an estimated 50% of the urban fabric that will be required in 2050 is yet to be built. The materials required for these investments are huge. The anticipated increase in resource and energyintensive extraction and production will, no doubt, be accompanied by ever increasing pressures on the climate and environment in general.

The production and use of raw materials like steel, cement and aluminium account for almost 20% of global GHG emissions. Switching to renewables and improved energy efficiency in the production processes will help. But just important will be to reduce material throughput through activities like reuse, remanufacturing and recycling.

Against this backdrop, the only possible way forward – not least to buy time – would be to aim at seriously decoupling resource use and associated environmental impacts from economic growth. Decoupling has been happening in the past but at modest rates and the gains have been rapidly eaten up by continued economic growth and rebound effects. This time we have to be really serious.

Circular Economy is win-win-win

http://wijkman.se/wp-content/uploads/2016/12/Bild-6.png

Industrial society was essentially built on linear resource flows. Energy and materials were cheap and companies did not have to pay for pollution. Natural resources were perceived as almost infinitely large. The logic of business was built around as rapid turnover of consumer goods as possible. There are, as we have seen, serious problems, however: Pollution, depletion and wastefulness. Emissions to air and water are directly proportional to the energy and material throughput in society. Moreover, most of the products and components that are thrown away today represent significant value and could be used again - and again. A first important step towards a more efficient use of materials would be to significantly increase recycling rates in society. We know – not least from various metals the benefits of recycling. Demand for energy, for example, is being reduced by 50% at least through recycling. But enhanced rates of recycling is just one of several necessary steps. Reuse and reconditioning, product life extension and to better utilise what has already been produced are other elements in a strategy to enhance material efficiency.

The benefits by moving in the direction of enhanced material efficiency are striking. Mc Kinsey did a study on the European economy in 2015 – “Growth within” – which showed that Europe could gain significantly in terms of welfare and wellbeing by moving towards a circular economy. The estimate was made that Europe is losing 95 % of the original material value after the first use cycle. A colossal waste of resources! The study concluded that by moving towards greatly enhanced material efficiency, primary material consumption - measured by car and construction materials, real estate land, synthetic fertilisers, pesticides, agricultural water use, fuels, and non-renewable electricity - could drop 32% by 2030 and 53% by 2050, compared with today. The conclusion from the study was that the European economy could gain a lot by enhancing material efficiency – in the form of lower costs, an increase in GDP, greatly reduced pollution levels and the creation of new jobs.

Recent reports from the Club of Rome has studied the likely macro-economic effects by moving towards a more circular economy. Seven countries – the Czech Republic, Finland, France, the Netherlands, Norway, Poland, Spain and Sweden – have been analysed using a traditional input / output model. The question posed was: How would the economies perform today if they were 25% more energy efficient, had reduced the use of fossil fuels by 50% in favour of renewable energy and achieved a far more efficient use of materials?

The result is promising. If the countries studied were to introduce all the three actions in parallel, the effects would be substantial: CO2 emissions would be between 65 and 70% lower. The impact on jobs would be highly positive as well: an estimated 75 000 additional jobs in Finland, 100,000 in Sweden, 200,000 in Holland, 400,000 in Spain and half a million in France. The result should not come as a surprise. An economy giving priority to caring for what has already been produced – through repair, maintenance, upgrading and remanufacturing – is more labor-intensive than both mining and manufacturing (often in highly automated and robotized facilities). We need a new business logic. More circular business models must replace the linear economy, featuring practices like:

- construction materials designed so that they can be reused and recycled, - electronics designed for longer life, and for components to be used again; - car plants, like is the case with Renault, taking back old engines, renovating them and making use of them in new vehicles; - tyre manufacturers, like Michelin, offering tyres for lease, charging per km of use; - clothing companies, like Mud Jeans and Houdini – and more recently also H&M - offering take-back of used textiles and clothing for rent, - lighting companies, like Philips, providing lighting as a service, and - different forms of sharing with regards to mobility and buildings

Incentives needed

A circular economy will not happen by itself. Policy measures - as well as targeted investments – will be needed. The scope here is too limited to dwell into this. But among the measures needed will be a strengthening of recycling and reuse targets, promotion of energy efficiency and renewable energy, design criteria for new products for ease of repair and maintenance and countering obsolesce and rethinking taxation - lowering taxes on labor and increasing taxes on the use of nature and exempting secondary materials from VAT.

To sum up

Let me reiterate. The time when we could grow first and clean up later is definitely over. The pressure on both the atmosphere and the biosphere is such that we have to develop policies that fully integrate the social and ecological objectives with economic objectives. Judging from the decision in the UN General Assembly in 2015 on the SDG:s such an integrated approach is envisaged. In the Vision Statement of the SDG:s it is said: ”(9) we envisage a world in which development and the application of technology are climate-sensitive, respect biodiversity and are resilient. One in which humanity lives in harmony with nature and in which ildlife and other living species are protected.”

To stay true to the vision statement means that the altogether 17 SDG:s have to be pursued in different ways than in the past, i e conventional growth policies will not suffice. The International Resource Panel (IRP) did a preliminary assessment of nterlinkages and trade-offs between different SDGs,_ finding that a large number of goals for human well-being, (11 of the 17) are ‘contingent on the prudent use of natural resources’. This is a very diplomatic way of saying that achieving the socio-economic goals while applying the prevailing growth policies and non-prudent use of natural resources is simply impossible.

So the challenges are great, indeed. Most of the responsibility rests with industrialised countries to help mobilise the financial resources for technology and innovation and for technology leapfrogging in developing countries. In many areas the technologies needed are already there - solar and wind is one example - but the costs may still appear prohibitive not least in low-income countries. Parallel to that policy frameworks - included new indicators - have to be designed for a truly integrated approach to the SDG:s.

“Staying within the limits of our planet”, Tal, 3 okt 2016

“Trump – en tragedi för USA”, Supermiljöbloggen, 16 nov 2016

KRÖNIKA: En tragedi för USA. Men en tragedi också för världen. På annat sätt kan man inte beskriva valet av Trump som ny president.

Ingen vet exakt vilken politik Trump kommer att föra – därtill är hans uttalanden innan valet alltför vaga eller motsägelsefulla. Men hans djupa okunnighet om de stora och allvarliga samhällsfrågorna, hans förakt för människor – rasism blandat med förnedring av kvinnor – och hans tendens att skjuta från höften gör att vi kan vänta oss det värsta.

Att USA:s befolkning valt en sådan man är svårt att ta till sig. Hur illa man än tycker om politiken hittills borde det finnas gränser för vad man kan rösta på. Bara nivån på debatten borde avskräcka de flesta.

Trumps olika uttalanden – om svarta, om muslimer, om mexikaner, om kvinnor, om sin motståndare i valet – har passerat varje gräns för anständighet.

Till detta kommer inlägg i sakfrågor som att han är beredd utnyttja tortyr mot fångar, uppmuntra Japan och Syd-Korea att skaffa kärnvapen – för att bara ta några exempel i raden. Ändå blev han vald.

Nu var det ju långt ifrån en majoritet av amerikanerna som röstade på Trump. Han har bara drygt 25 procent av väljarna bakom sig. Och Hillary fick cirka 2 miljoner fler röster – ett argument för att omgående avskaffa systemet med elektorer. Al Gore förlorade på samma sätt år 2000 – med katastrofala resultat för USA och resten av världen (läs kriget i Irak).

Men att nära hälften av de röstberättigade – inte minst många unga människor – stannade hemma är en katastrof. Det gör att vi nu har en narcissist, tillika rasist i Vita Huset.

För klimatet är valet av Trump ett svårt bakslag. Världen hade äntligen enat sig om att samarbeta på allvar för att få ned utsläppen. Parisavtalet har sina brister men det var ändå en signal till alla aktörer i samhällen världen över att klimatfrågan har högsta prioritet. President Obama spelade en central roll i detta.

Nu riskerar vad som uppnåddes i Paris att kraftigt bromsas upp – eller torpederas. Och detta in ett läge när det vi desperat behöver för att klara målen från Paris är en skärpning av åtgärderna för att reducera utsläppen. Vi har vare sig tid – eller råd – med klimatförnekaren Trump.

Det finns de bedömare som nu säger att presidenten Trump kommer att vara en annan än kandidaten Trump. Jag vill inte ta ifrån någon människa hans eller hennes förhoppningar. Men av det vi hittills sett av Trump verkar det föga sannolikt. Alla försök måste naturligtvis göras att moderera hans politik, att påverka hans syn. Men chanserna att lyckas bedömer jag som ytterst små. Ryktena om att han ska säga upp Parisavtalet går redan höga. Det må vara juridiskt knepigt, men själva signalen är illa nog.

För investeringarna i sol och vind är skadan med Trump begränsad. Där är marknaden redan på gång av egen kraft. Men stödet i USA att utveckla ny och bättre teknik – som betytt så mycket; se bara på Elon Musk – riskerar att försvinna. Vidare kommer varje ny investering i olja, kol och gas att leda till en inlåsningseffekt.

Trump har sagt att han ska satsa stort på kol – ett löfte han knappast kan överge. Det leder ofrånkomligen till att fossilepoken förlängs.

Ytterligare en starkt negativ följd av valet av Trump är påverkan på andra länder, främst sådana där viljan att satsa på en reduktion av klimatutsläppen suttit hårt åt. Här är risken att Trumps politik tas till intäkt för att göra mindre – eller ingenting alls. Kan USA, så kan vi!

Över huvud taget är en utveckling där stödet för nationalistiska och extrema högerpartier ökar starkt negativ. Den typen av partier har sitt fokus på åtgärder i det egna landet – som att stärka försvar och polis – och har hittills visat ointresse eller motstånd till åtgärder för att reducera utsläppen.

Här ligger ett stort problem, inte minst i Europa där högerpartierna markant stärkt sin ställning. Opinionsmätningarna inför presidentvalet i Österrike i december tyder på en seger för nationalistpartiets kandidat. Om så sker sitter nuvarande regering löst. Vi har redan starkt nationalistiska regeringar i Polen och Ungern. Vad som händer i vårens val i Frankrike kan vi bara gissa oss till. Goda råd är dyra. Jag vill dock föreslå ett par aktioner som högst angelägna i närtid:

För det första att samla ihop en grupp av världens främsta klimatexperter – med fördel de som är duktiga på att kommunicera – och inbjuda Trump till ett möte för att i detalj förklara klimatproblemet för honom. Jag kan slå vad om att han aldrig brytt sig om att sätta sig in i sakfrågan. Därför är ett väl förberett möte värt ett försök. Trump har barn och barnbarn och chansen finns att han är mottaglig för argument.

För det andra att EU skärper sin politik – alla slitningar inom Unionen till trots; ge motsträviga länder som Polen något i utbyte – för att visa världen i övrigt att vi menar allvar. Det skulle vi behöva göra under alla förhållanden. EU:s nuvarande ambitioner på klimatområdet räcker inte på långt när för att leva upp till målen från Paris.

Parallellt bör samarbetet med Kina fördjupas – kanske också med Indien – för att stärka allianserna globalt och visa USA att de står isolerade i en livsavgörande fråga. Inte minst delar av det amerikanska näringslivet kommer att reagera på en sådan situation. Risken är ju stor att USA hamnar långt efter i utvecklingen av klimatsmart teknik.

Anders Wijkman

Krönikan i Supermiljöbloggen: "Trump - en tragedi för USA"
“Trump – en tragedi för USA”, Supermiljöbloggen, 16 nov 2016

“Vi måste agera mot Trump för att rädda klimatet”, Dagens Samhälle 14 nov 2016

Kommentarerna kring Trumps seger är oändliga. Engelska och amerikanska tidningar är fulla, dag efter dag. Det genomgående temat tycks vara att man hoppas att Trump ska vara mera sansad som president än som kandidat. De grova förlöpningarna under valrörelsen, där kvinnor förnedrades, mexikaner utpekades som våldtäktsmän och kriminella och alla muslimer skulle utvisas ur landet är inte glömda. Men förhoppningarna är att Trump ska sansa sig och att teamet han rekryterar ska moderera honom. Mänskligt att hoppas, men hur realistiskt är det? Vi har fått en narcissist och därtill racist i Vita Huset. Det kunde inte vara värre!

På frågan vilken politik han kommer att föra är svaret att ingen vet. Trump har visserligen gjort rader av uttalanden i olika sakfrågor - inte om detaljerna, men om inriktningen i stort. Problemet är att konsistensen brister stort. Vidare är en del av de förslag han lagt fram närmast omöjliga att genomföra, såsom muren mot Mexiko eller förslaget att utvisa alla muslimer. Vad som ytterligare ökar osäkerheten är hur kongressen kommer att ställa sig till hans olika förslag. Där har visserligen republikanerna majoritet men partiet är starkt splittrat och Trump har drivit förslag - såsom motstånd mot frihandel och inskränkningar i NATO-samarbetet - som går direkt emot republikanernas traditionella syn.

Det område där man måste vara mest orolig - om jag bortser från utrikespolitiken och det faktum att Trump nu sitter med fingret på kärnvapenknappen - är klimat- och miljöpolitiken. Trump tycks hata de flesta lagar och regler på miljöområdet. De ska bort. Han påstår att det ökar tillväxten i ekonomin. Som den klimatförnekare han är ska stödet till förnybar energi bort och kolanvändningen kraftigt byggas ut. Han vill därtill sätta käppar i hjulet för Parisavtalet.

Den här typen av åtgärder innebär naturligtvis ett närmast förödande bakslag. Världen hade just börjat röra sig i rätt riktning på klimatområdet. Obama var en viktig del av denna omsvängning. Investeringarna i vind och sol har ökat kraftigt och många länder har utarbetat hyggligt ambitiösa planer för att dra ned utsläppen. Men takten i investeringarna i det förnybara och annan klimatsmart teknik är ännu på en alltför låg nivå. Världen är på väg mot minst 3° graders uppvärmning. När nu världens största ekonomi åter ställer sig vid sidan av är det en allvarlig setback för klimatarbetet. Om något skulle vi behöva en höjd ambitionsnivå.

För investeringar i sol och vind innebär Trumps olika åtgärder inte så mycket. Där är marknaden redan på gång av egen kraft. Men stödet att utveckla ny och bättre teknik riskerar att försvinna. Vidare kommer varje ny investering i olja, kol och gas att leda till en inlåsningseffekt. Investeringarna ska ge avkastning och det innebär att fossilepoken förlängs.

Lika allvarlig är den effekt som Trumps politik kan få på rader av länder som redan var tveksamma till att reducera sina utsläpp, som Polen till exempel. Dessa länder får nu en förevändning att dra ned på sina ambitioner. Om USA kan, så kan vi!

Så hur man än vänder det så har Trump skapat stor osäkerhet rent allmänt - i en värld som redan var präglad av spänningar och kriser. På miljö- och klimatområdet är risken för stora – ja, irreparabla skador - uppenbara. Om vi till exempel har som ambition att klara 1,5°-gradersmålet så har vi helt enkelt inte råd med fyra år med Trump. Utsläppen måste reduceras kraftigt omgående och det är omöjligt med Trump i Vita Huset.

Vad kan vi då göra? Enligt mig borde två saker snabbt övervägas: För det första att utforma en liten grupp av den absolut bästa expertisen på klimatområdet - och därtill personer som är extra duktiga att kommunicera - och begära företräde hos Trump. Vi måste ändå försöka ta honom ur klimatförnekelsens garn. Han har både barn och barnbarn och borde vara mottaglig för argument.

För det andra att EU fattar ett snabbt beslut om att trappa upp sin klimatpolitik för att visa resten av världen ett bra exempel. Parallellt bör EU ta upp samtal med Kina - gärna också Indien - om ett mycket närmare partnerskap på klimatområdet. Det sätter press på USA, inte minst när det gäller risken för amerikanarna att komma ohjälpligt efter i teknologiutvecklingen.

Anders Wijkman, ordförande i tankesmedjan Romklubben

Artikeln i Dagens Samhälle: "Vi måste agera mot Trump för att rädda klimatet"
“Vi måste agera mot Trump för att rädda klimatet”, Dagens Samhälle 14 nov 2016

“Jordbrukets roll i klimatarbetet”, Tal vid Framtidsforum, Elmia 18 okt 2016

Framtidsforum, Elmia 18 oktober, 2016 - anförande av Anders Wijkman

Först ett varmt tack för inbjudan att delta i detta forum. Min uppgift är att tala om jordbrukets roll i klimatarbetet. En komplex fråga, både om vi ser till planeten i stort och om perspektivet gäller Sverige. Jag tar delvis min utgångspunkt i det förslag till klimatstrategi för Sverige som Miljömålsberedningen (MMB) nyligen presenterat.

MMB har presenterat två betänkanden under året. I mars föreslog vi inrättandet av en särskild klimatlag för att ge klimatarbetet stadga. Vidare föreslog vi att Sverige ska vara klimatneutralt senast 2045. Minst 85 % av utsläppsreduktionen ska ge genom utsläppsminskningar i landet. Av de fysiska utsläpp i vårt land som vi räknar med kvarstår 2045 – max 15 % - är en del i processindustrin och en del i jordbruket.

Förslaget är ambitiöst. Det särskilt positiva är att det stöds av 7 partier. Det ger långsiktig stadga och tydliga signaler till marknadens olika aktörer. I det slutbetänkande som presenterades i juni utvecklades våra resonemang. Målet om klimatneutralitet till 2045 kompletterades med etappmål för 2030 och 2040. Vi föreslog vidare ett särskilt mål för transportsektorn om en reduktion av utsläppen om 70 % till 2030. Därtill lade vi rader av förslag kring samhällsplanering och byggande, förslag om en stark satsning på att effektivisera materialanvändningen – i form av en cirkulär ekonomi – förslag för att reducera processindustrins utsläpp, förslag om en övergång till en bioekonomi, detaljförslag kring transportutsläppen samt en rad övergripande förslag gällande jordbruket.

Sverige är speciellt på flera sätt. I större delen av världen är utsläpp av CO2 från elproduktionen en stor utsläppskälla. Hos oss är elproduktionen CO2-fri och kommer att så förbli. Så i vårt land ligger utmaningarna i processindustrin, transporterna, materialanvändningen i stort – inte minst bygg och anläggningsarbeten - samt jordbruket. Detta sett från produktionssidan.

Ser man det från konsumtionssidan så är utmaningarna dels våra livsstilar – snabba modeväxlingar, konsumtionsvaror som håller kort tid - se på elektroniken - alltmer flyg till utlandet, stor andel bensintörstiga fordon osv – dels våra kostvanor – bl a i form av ökad köttkonsumtion.

Det långa tidsperspektivet innebar en särskild utmaning. Förändringarna i samhället är snabba och många – inte minst på tekniksidan. Digitaliseringen, biotekniken, nano och hjärnforskningen utvecklas språngmässigt och leder till disruptiva – eller omstörtande - förändringar över hela samhället. Hur dessa tekniksprång påverkar klimatarbetet är en stor och viktig fråga.

Jordbrukets roll central

Jordbruket är den sektor som enligt många forskare utövar den i särklass största påverkan på miljön i stort. Samtidigt är jordbruket starkt påverkat av dessa miljöförändringar. Klimatet är inget undantag.

Jordbruket har därför en central roll i klimatomställningen. Det exakta bidraget i form av klimatpåverkan från jordbruket är svårt att beräkna. Det beror på var man drar systemgränserna. Enligt IPCC svarade jordbruksproduktionen i världen för växthusgasutsläpp från växtodling och djurhållning motsvarande mellan 5 och 6 Gton CO2eqv år 2010. Om vi även räknar in skogsskövling för att ge plats åt betande djur och produktionen av soya så var utsläppen betydligt större, nära 15 % av utsläppen av växthusgaser globalt. Men det finns också beräkningar som menar att jordbrukets andel ligger över 20 %.

Enligt FAO är 70 % av all jordbruksmark i världen kopplad till djurproduktion. Nivån på köttkonsumtionen, i framför allt de rika länderna bedöms inte långsiktigt hållbar. Den orsakar inte bara stora klimatutsläpp utan lägger därtill beslag på stora markområden och kräver stora mängder vatten. FAO lägger dock till att idisslande betesdjur samtidigt är av stort värde i många fattiga länder där de kan frigöra näring som inte varit tillgänglig för människor annars. Precis som jordbruket bidrar till klimatförändringen så påverkas förutsättningarna att bedriva jordbruk av ett mer instabilt klimat. En uppvärmning på 2° C bedöms minska den totala produktionen av grödor som vete, majs och ris med 15-20 % eller mer. Olika regioner påverkas olika hårt.

De faktorer som lyfts fram är minskade skördar, ökat behov av irrigation, ökade skador p g a skadeinsekter, marker som slås ut p g a torka eller översvämningar, glaciärer som smälter ned och berövar hundratals miljoner människor vatten för att odla och saltvatten tränger in på jordbruksmark som en effekt av havsnivåhöjningen. I vissa regioner är själva värmen ett ökande problem för alla dem som ska arbeta utomhus.

I en uppsats nyligen av Jim Hansen och ett stort antal forskare har de studerat medeltemperaturen i regioner nära ekvatorn – s k low latitudes. I vår del av världen är det bl a norra Afrika och Mellan-Östern. Enligt studien har medeltemperaturen under sommarhalvåret ökat med nära 3° C sedan 1950-talet. Om utvecklingen fortsätter kommer dessa områden att bli svåra att bo kvar i för vanligt folk – ”nasty places to live”. Följden menar Hansen kan bara bli storskalig migration.

Jordarna en viktig resurs

Jordens jordar är en livsviktig resurs. De ger oss föda, foder, fiber, energi- och industriråvara. I och på jorden finns en avgörande del av den biologiska mångfald som är central för oss och alla de ekosystemtjänster som jordens gör oss.

De flesta av FN´s hållbarhetsmål (SDG:s) är direkt kopplade till vad som händer med bruket av jorden och jordarnas tillstånd. För att göra världssamfundet mer uppmärksamt på jordarnas centrala roll för en hållbar utveckling utsåg FN 2015 till ”The Year of Soils”. Utan friska, levande, bördiga och odlingsbara jordar finns det inget liv. I vart fall inget mänskligt liv.

För närvarande förbrukas jordarna i betydligt snabbare takt än de återbildas. Den globala jordförlusten enbart genom vattenerosion beräknas till 75 miljarder ton per år. Den sammantagna årliga förlusten av jordbruksjord kan vara så stort som 10 miljoner hektar – c:a 4 gånger Sveriges jordbruksareal. Om 50 år kan 1/4 av jordens jordbruksmark vara obrukbar – samtidigt som de globala behoven av det jorden ger oss kan vara dubbelt så stora. Också svenska jordar eroderar.

Men jordens jordar är också på väg att förlorar en av sina mest värdefulla resurser – kolet i marken. Genom avskogning och uppodling har jordens jordar sedan mitten på 1800-talet förlorat nästan 70 Gt (gigaton) kol enligt FAO Status of ”World Soil Resources 2015” . Det motsvarar c:a 10 % av det kol som finns i atmosfären. Mängden kol i jorden är fortfarande 3 gånger större än vad som finns i atmosfären och mängden kol som är bunden i jordens gröna biomassa är i samma storleksordning som vad som finns i atmosfären. Hur och vad vi odlar har rimligen en stor betydelse för atmosfärens innehåll av kol.

Skilj på fossilt och biologiskt kol

När vi betraktar jordbruket i relation till klimatet är det viktigt att göra en distinktion mellan utsläpp av växthusgaser som emanerar från biologisk verksamhet och utsläpp från användningen av olja, kol och gas. Metanutsläpp från idisslare är allvarliga – drygt 5 % av alla växthusgasutsläpp - men de är en del av naturens kretslopp och kan inte diskuteras på samma sätt som tex metan som läcker från olje- och gasproduktion, inte minst de stora och delvis okända utsläppen från s k fracking. Det är vidare viktigt tex i vårt land att ha klart för sig att av klimatbelastningen från köttproduktionen så är ungefär hälften metan från kossorna, men den andra hälften är diesel.

Problemet är att antalet idisslare har ökat så kraftigt globalt sett. Nära nog en fyrdubbling de senaste hundra åren. Detta gör att kretsloppet hela tiden fyllts på och därmed förstärks växthuseffekten. Men det är fortfarande skillnad på varifrån CO2 eller metanet ursprungligen kommer ifrån. Och det är skillnad på kött och kött.

Jordbrukets klimatpåverkan måste minska

Jordbrukets utsläpp av växthusgaser behöver minska kraftigt. Samtidigt kommer produktionen av mat globalt sett att behöva ökas för att föda en växande befolkning. FN:s senaste prognos talar om minst 9,7 miljarder människor på jorden 2050. En tryggad livsmedelsförsörjning är helt central för att undvika krig och konflikter och för att avskaffa hunger och fattigdom.

Enligt FN:s prognoser måste produktionen av mat öka med 60-110 % till 2050. En enorm utmaning om vi samtidigt ska undvika att skog och naturmark ger plats för ytterligare odlingsmark. Ur klimatsynpunkt vore detta högst olyckligt. Det är ekosystem utanför jordbruket, inte minst skogar, som idag absorberar ungefär 25 % av alla antropogena utsläpp av växthusgaser. Om vi minskar dessa arealer och istället odlar upp marken så minskar vi den naturliga sänka som är så viktig att bevara när utsläppen totalt måste reduceras kraftigt.

Så utmaningen är att odla mer mat på den mark som redan brukas, att restaurera eroderade jordar och bruka dem, att satsa på växtförädling, att välja rätt grödor, att kombinera grödor med skog och buskar, att minska läckaget av kväve och fosfor, att utnyttja vattnet långt mera effektivt – inte minst regnvattnet. Forskarna talar i termer av en tredubbel grön revolution. Utgångspunkten måste vara de planetära gränserna och att se till så att produktionsökningen inte leder till att dessa gränser överskrids.

Jordbruket globalt sysselsätter en stor del av befolkningen. Uppskattningsvis 2,5 miljarder småbönder – den stora majoriteten i Asien och Afrika söder om Sahara - svarar för någonstans runt 80 % av all mat som produceras. En effektivisering av jordbruksmetoderna är önskvärd och nödvändig. Men det är realistiskt att räkna med att andelen sysselsatta i jordbruket kommer att vara fortsatt mycket hög även i perspektivet 2030 och därefter. Förbättrad rådgivning till alla dessa småbönder om hur de kan öka sin produktion på ett hållbart sätt framstår som helt centralt.

Öka kolhalten

En viktig väg att pröva vore att systematiskt arbeta för att öka mullhalten – och därmed kolinnehållet – i jordarna. Vi vet att mullhalten har stor betydelse för skördarna. Vattenhållningsförmågan ökar. Skördarna blir bättre. Erosionen minskar. På köpet binds mera kol i marken.

Frågan om markanvändningens betydelse för klimatet har hittills mest diskuterats i relation till skogarna. Men jordbrukets roll ägnas allt mer intresse. Den franska regeringen väckte ett initiativ inför klimatmötet i Paris på temat ”Four per Thousand” . Avsikten är att öka kolinnehållet i världens åker- och betesmarker med 0,4 % årligen under 40 år. Förlusten av kol f f a i de övre lagren har varit stor de senaste hundra åren. Tanken är nu att vända på utvecklingen. Rent teoretiskt skulle en ökning av kolhalten i världens jordar med 0,4 % om året räcka till för att neutralisera de fossila utsläppen. Men vägen dit är lång och förutsätter metodutveckling, robusta system för att löpande mäta kolhalten osv.

Intressant att notera är dock att Australien redan tillämpar ett system där de ersätter bönderna för den mängd kol de lagrar i jorden. Och en nestor inom forskningen, Rattan Lal hänvisade nyligen till "soil restoration as a ‘low hanging fruit’ that can serve as a ‘bridge’ to climate safety during the transition to a non-fossil fuel economy.”

När det gäller spannmål pågår f ö en spännande utveckling. Försök görs i olika delar av världen att flytta över gräsmarkernas och vallens egenskaper till åkermarken. Nya brukningsformer växer fram – sk low tilling (plöja mindre) samt utveckling av perenna grödor där mer kol byggs upp i marken. Med ny teknik är det idag möjligt att så en ny gröda direkt efter skörd utan att plöja och störa marken. Ett plogfritt jordbruk med varierande växtföljd, en direktsådd blommande och kvävefixerande mellangröda – som tillsammans med halm från huvudgrödan kan bli biogas och där restprodukten blir biogödsel – tar jordbruket så nära man idag kan komma gräsmarkens egenskaper. Ökat kolinnehåll i marken gynnar klimatet men det gynnar också bonden genom högre skördar. Försök på ett antal gårdar i Skåne visar på lovande resultat med denna inriktning.

Ökad livsmedelsproduktion i Sverige

Samtidigt som vi konstaterar att livsmedelsproduktionen ger avsevärda bidrag i form av klimatpåverkan kan vi notera att svenskt jordbruk rent generellt uppvisar lägre klimatavtryck än jordbruket i stora delar av omvärlden. Men även hos oss återstår mycket att göra. Det är inte bara produktionen som står i fokus. Matsvinnet är en utmaning. Dietvanorna likaså, inte minst mängden kött vi äter och vilken typ av kött.

Även i Sverige talar det mesta för att livsmedelsproduktionen både kommer att öka och behöver öka. Vår befolkning växer. Vi kan vara mellan 12 och 13 miljoner invånare mot mitten av seklet. En del regioner i Europa – men också i andra delar av världen - som idag är betydande matproducenter kommer att få ökande problem när klimatet blir varmare och torrare. Då kommer blickarna att riktas mot regioner som Sverige. Det är också en fördel för klimatet globalt om mer av de livsmedel vi konsumerar själva produceras i Sverige.

Jordbrukets direkta bidrag i Sverige idag uppgår till drygt 7 miljoner ton CO2eqv, eller 13 % av de fysiska utsläppen i landet. Utsläppstrenden har varit svagt minskande de senaste decennierna som en effekt av ökad produktivitet, minskat antal djur, ökad användning av biobränslen och minskade gödselgivor. De allra senaste åren pekar trenden svagt uppåt igen, främst beroende på en återigen ökad användning av mineralgödsel.

Utsläppen består av till lika delar lustgas och metan. Utöver denna påverkan finns läckage av kol från organogena jordar samt fossilbaserade utsläpp från traktorer och arbetsmaskiner. Där är en övergång till biobaserade bränslen både möjlig och önskvärd. En orsak att inte mera hänt på detta område är den osäkerhet som rått om marknadsvillkoren.

Biobaserad ekonomi

Utvecklingen av smarta biobränslen kunde gå mycket snabbare. Och måste gå mycket snabbare om transportutsläppen i stort ska kunna minskas. Allt detta hänger i sin tur på skatteregler och statsstödsregler på EU-nivå, som hittills satt käppar i hjulet. Sverige måste få en lösning – antingen i form av permanent nedsättning av skatten för smarta biobränslen eller genom ett kvotpliktssystem – eller en kombination.

Möjligheterna på bioekonomins område är mycket goda – i form av textilier, grön kemi, smarta biobränslen, fiskfoder, bygga höghus i trä, kolfiber – för att nämna de viktigaste. Allt som kan produceras av fossila råvaror kan produceras av råvaror från skogen – och jordbruket bör man lägga till. Här finns en bred nisch där de areella näringarna kan bidra till att stärka ekonomi, sysselsättning och därtill göra klimatnytta.

Begränsa jordbrukets påverkan i Sverige

När det gäller möjligheterna att reducera klimatpåverkan från det svenska jordbruket finns rader av förslag. De viktigaste är: - Bättre hantering av stallgödsel, bl a mera rötning - Effektivare utnyttjande av kväve och därmed lägre givor - Avelsarbete syftande till lägre metanutsläpp - Ersätta fossila bränslen inom jordbruket med biobränslen - Åtgärder som återför organogena jordar till våtmark - Åtgärder som dämpar konsumtionen av kött - Förbättrad information om klimatavtrycket hos olika typer av livsmedel, med LCA som bas - Minskat matsvinn

Denna typ av åtgärder skulle kunna dra ned dagens utsläpp till kanske hälften. Om samtidigt produktionen av mat ökas så innebär det att jordbruket som sektor alltjämt skulle svara för en ansenlig del av klimatpåverkan. Det är inget att förvånas över. Vissa av utsläppen är omöjliga att tänka bort. De kan dämpas men de är en del av förutsättningarna för att producera mat.

Forskningens roll central

I den dialog MMB hade med forskningen har vi slagits av potentialen att utveckla mer hållbara produktionssystem baserade på nya teknologier och, specifikt, på cirkulära system som inkluderar vattenbruk. Växtförädling med sikte på fleråriga grödor eller oljeväxter designade specifikt för den kemiska industrin är några exempel. Vattenbruket är särskilt intressant. Det är den enda produktionsform som kan bli till en näringsfälla i form av slutna kretslopp. En annan fördel är den högre avkastningen per areal och det rika utbud av produkter som kan utvecklas. Vi menar sålunda att jordbruket bör kunna bidra både till nya produkter i livsmedelsproduktionen och samtidigt leverera insatsvaror till en biobaserad ekonomi.

En viktig fråga i sammanhanget kommer att vara hur olika typer av avloppsströmmar i samhället hanteras. Det finns mycket näring som idag inte kan användas på grund av kontaminering av olika typer av gifter. En annan viktig fråga gäller utformningen av de ekonomiska styrmedlen. Bönderna måste få betalt för den klimat- och miljönytta de gör. Den speciella arbetsgrupp med forskare som hjälpt MMB säger i sin slutrapport:

”De generella stöd som finns inom den nuvarande jordbrukspolitiken driver inte utvecklingen åt önskat håll och är enligt flera utvärderingar inte kostnadseffektiva. Risken är att de istället konserverar det befintliga systemet och hindrar en omställning. Det vore mer effektivt att rikta stöd direkt till de åtgärder som har en väl analyserad miljö- och klimatnytta. Det finns och har funnits exempel på sådana riktade stöd som har god effekt, till exempel för odling av fånggrödor och för miljöskyddsåtgärder.”

Den viktigaste slutsatsen är att forskningens roll kommer att vara helt central. Det är bara med hjälp av ny kunskap som produktionen kan både öka och breddas omfatta nya produkter, samtidigt som klimatpåverkan kan begränsas. Parallellt måste allt arbete präglas av insikten att de som brukar jorden är företagare och att allt de gör ska löna sig.

Idisslarna

Idisslarna står just nu i fokus för stort intresse. Rapporterna avlöser varandra om vikten av att minska konsumtionen av rött kött. Och visst är den ökande köttkonsumtionen i världen ett problem. Men att dra allt kött över en kam håller inte. I vårt eget land vet vi att vissa typer av idisslarproduktion är nödvändig om den biologiska mångfalden som är knuten till hagmarkerna ska kunna bevaras. Om vi därför ger prioritet åt sådant kött vore fördelarna uppenbara. Modellberäkningar vid Framtidens Lantbruk vid SLU har visat att det går att bevara betesmarkerna samtidigt som klimatpåverkan från kosten kan minska betydligt.

Kött och mjölkproduktion i svenska hagmarker – som hjälper till att hålla landskapet öppet och bidrar till mångfalden – har odiskutabla värden. Vallen binder också kol i marken, vilket är en fördel ur klimatsynpunkt. Kolsänkan i svenska vallar har ökat med motsvarande 3 miljoner ton CO2 under senare år, främst som en effekt av det ökade antalet nöjeshästar.

Svenska och engelska undersökningar visar f ö att om man slutar plöja marken och börjar odla gräs i stället för spannmål, så kan kolet i marken öka med bortåt en procentenhet per år i kanske 40 år. Den totala skörden av biomassa från en sluten gräsmark kan vara i samma storleksordning som från en öppen spannmålsåker. Men den nås med lägre insatser och lägre miljö- och klimatpåverkan bland annat just därför att mängden kol och kväve (mull) i marken ökar jordens bördighet, det vill säga möjlig skörd i förhållande till gjorda insatser.

En ökning av kött och mjölk baserad på vall och en återgång till mera grovfoder skulle ge bättre växtföljder och mindre kemikalieberoende. Vi vet att produktionen av soja orsakar en betydande klimatbelastning. Forskning av Stefan Hellstrand visar också att utfordringen av kraftfoder har varit onödigt hög bland svenska mjölkbesättningar de senaste decennierna. Utbudet i form av ökad produktion har uteblivit. Här kan både pengar och miljö sparas.

Problemet är att en produktion baserad på mera grovfoder blir dyrare. Här borde vi överväga att ge bönderna bättre betalt för klimatnyttan och för landskapsvården och den biologiska mångfalden.

Slutsatsen är sålunda att vi bör begränsa intaget av kött men att av det röda kött vi äter så bör så mycket som möjligt komma från sådan produktion som gör att svenska hagmarkers ekosystem kan bevaras. Det kommer att leda till ökade klimatutsläpp i Sverige på marginalen men det bör kunna kompenseras av att vi satsar metodiskt på att öka kolhalten i markerna.

Jag är medveten om att meningarna är delade om hur produktionen av både spannmål och kött ska gå till. En sak är dock klar: Jordbrukets klimatavtryck är idag betydande. Allting måste göras för att minska klimatbelastningen. Här behövs mer forskning för att utforma ett system i framtiden som tar mycket större hänsyn till klimataspekterna. Som en följd av ökad kunskap måste sedan bönderna erbjudas ersättning för den klimatnytta de gör.

Om utsläpp från trafik och industrier kostar så borde man kunna få betalt för åtgärder som gör stor klimatnytta, som tex att lagra kol i marken. I det arbete som nu påbörjas både i Sverige och EU för att förbereda nästa CAP så måste aspekter som dessa få primär betydelse.

“Jordbrukets roll i klimatarbetet”, Tal vid Framtidsforum, Elmia 18 okt 2016

“Jublar vi i förtid?”, Supermiljöbloggen 6 okt 2016

KRÖNIKA: Parisavtalet – djävulen finns alltid i detaljerna

Alla som är engagerade i klimatfrågan – och vi är många – har jublat de sista dagarna över det faktum att Parisavtalet nu är i hamn. Villkoren för att avtalet ska träda i kraft är uppfyllda.

Många hade sina farhågor att EU-länderna inte skulle klara av att enas. Men Polens motstånd kämpades ned i Miljörådet och dagarna efter röstade EU-parlamentet med förkrossande stora röstsiffror för en ratificering. Och därmed kan avtalet träda i kraft.

Så nu är det formella över. Inte ens en seger för Trump kan ändra på detta. Med detta inte sagt att en seger för Trump inte skulle skapa problem. Tvärtom. Klimatarbetet skulle skadas svårt om världens största ekonomi började aktivt obstruera. Men själva avtalet skulle vara säkrat.

Men frågan måste ställas: Jublar vi i förtid? Ratificeringen var egentligen aldrig problemet. I vart fall inte sedan USA och Kina tog snabba beslut och skrev under avtalet i somras. Den stora utmaningen har hela tiden legat i implementeringen. Om målsättningarna i avtalet ska ha en chans att uppfyllas – både målet om att undvika större uppvärmning än 2° C och, inte minst, strävan om att inte överskrida 1,5° C, så behöver omfattande åtgärdsprogram komma på plats nu.

Om vi går tillbaka till Parismötet så vet vi att de löften om utsläppsreduktioner som FN:s medlemmar lämnat inför Paris inte på långt när räcker för att klara målen i avtalet. Om inte mer görs i form av kraftfulla åtaganden under de närmaste åren kommer förutsättningarna att klara 1,5° C att vara definitivt borta. Chanserna att nå tvågradersmålet skulle vara starkt reducerade.

IPCC har definierat en kolbudget för att klara tvågradersmålet med 2/3 sannolikhet. Vad som återstår att släppa ut – totalt – är mindre än 800 gigaton CO2e. Det är mindre än tjugo år med nuvarande utsläppsnivå.

Sedan är frågan hur många av oss som egentligen är nöjda med ett upplägg där chanserna att klara tvågradersmålet bara är 66 procent?! Om vi skulle öka sannolikheten till, säg 80 procent, så reduceras den kolbudget som återstår väsentligt. Och ska vi klara målet om 1,5° C så är kolbudgeten mindre än 400 gigaton CO2e. Det innebär att utsläppen måste gå mot noll inom tio år.

Det finns en faktor som kan öka manöverutrymmet. I de flesta av IPCC:s scenarier talas om så kallade negativa emissioner. De innebär att vi minskar volymen koldioxid i det naturliga biologiska kretsloppet. Den teknik som vanligtvis omnämns är så kallad BECCS – att elda upp biomassa för energiändamål och sedan neutralisera koldioxiden genom att begrava den i geologiska formationer. Kruxet är att de volymer det är frågan om är mycket stora. För att neutralisera säg fem gigaton CO2e årligen (drygt tio procent av de totala utsläppen i dag) skulle det krävas odling och skörd av biomassa för energiändamål på en yta större än Indiens, sannolikt under många decennier. Forskarna är med rätta tveksamma till om detta över huvud taget kommer att vara möjligt i en värld med 9-10 miljarder människor och där konkurrensen om land och vatten kommer att vara hård.

Det finns andra möjligheter till negativa utsläpp – som massiva skogsplanteringar, att bygga kol i jordbruksmarken, att blanda träkol i marken, att stimulera tillväxten av mikroorganismer i havet, att öka byggandet i trä – för att ta de mest diskuterade exemplen. Det bästa vore rimligen att satsa på flertalet av dem. Men de volymer det är frågan om är under alla förhållanden en utmaning.

Så hur man än ser det så kommer det att krävas radikala åtgärder för att klara Parismålen. De indikativa utsläppsmål som FN:s medlemmar lämnade in före Paris räcker ingen vart. Men den debatten är det få som vill föra. I stället handlar diskussionen om hur många länder som ratificerat avtalen och de allra senaste dagarna jublar man över att avtalet formellt är i hamn.

Det känns litet tveksamt att störa glädjen. Men någon måste vara slaven på vagnen. Min uppfattning är att världens länder tar generande lätt på Parisavtalets implikationer. Djävulen finns alltid i detaljerna, denna gång i implementeringen.

Egentligen har ingenting hänt sedan Paris som visar att länderna har insikt på djupet om att de löften man givit är klart otillräckliga. I inget land ser vi hittills prov på åtgärder initieras som innebär en radikal brytning med status quo. Elfordon är på gång. Sol och vind byggs ut i ökande takt. Men det går för långsamt, alltför långsamt.

Även i Sverige är takten för låg. Den senaste budgeten innehåller förslag i rätt riktning, men långt ifrån tillräckligt. Det enda försvaret för att inte mera görs är att Miljömålsberedningens förslag är ute på remiss och att förslag på bred front kommer att läggas nästa år. Låt oss hoppas det. Men det är ändå obegripligt att inte mera görs för att till exempel rusta upp järnvägen i närtid eller att ett beskattningssystem införs för bilismen som gynnar kolsnåla fordon och kraftigt missgynnar motsatsen. Bilförsäljningen de senaste åren slår nya rekord och bensin och diesel dominerar starkt. Ett annat memento är att den nya livsmedelsstrategin inte verkar ha tagit nämnvärt intryck av Parisavtalets målsättningar.

Dagen efter Parismötet stod följande att läsa i The Guardian:

Besluten i Paris är ett mirakel jämfört med vad de kunde ha blivit, men en katastrof jämfört med vad de borde ha varit!

Författare var George Monbiot. När euforin efter Paris har lagt sig – och vi har fått perspektiv på besluten – är det lätt att hålla med Monbiot. Svagheten var naturligtvis att ingenting sades i Parisavtalet om hur målen ska nås. Tiden är kort. För varje månad som går utan mer kraftfulla åtgärder så blir världen alltmer beroende av negativa utsläpp. Det är en ytterst riskabel framtid.

Anders Wijkman

“Jublar vi i förtid?”, Supermiljöbloggen 6 okt 2016

“Staying within the limits”, Speach at Industrial Efficiency Conference in Berlin, Sept 13, 2016

The increasing tensions between the global economy and the natural world has been a topic for discussions during decades. From Silent Spring in 1963 – and the Club of Rome ”Limits to Growth”(LtG) Report in 1972 – to the Bruntland Report in 1987. More recenly we refer to numerous scientific reports and to the emergence of two important concepts - the Ecological Footprint and the Planetary Boundaries.

The common concern of all has been the increasingly fragile relationship between rapidly growing economies and populations and the life-supporting systems.

As co-president ot the Club of Rome you will bear with me that I dwell somewhat into the LtG report. Its chief message was that a depletion of vital resources and increasing pressures from pollution would create high risks for the global economy during the first half of the 21st century. Many people did read the report as if the world economy would come to a standstill after a few decades. But that was never the message. The report had a fifty to hundred years time perspective.

Another thing that should be made very clear is that the main focus of the report was the increasing physical impact of economic growth – the ecological footprint - not growth itself.

In 1972, when the report was presented, the world’s population and economy were still most probably within the planet’s carrying capacity. The report warned, however, that the human footprint was likely to overshoot the physical limitations of the planet in the near future. It stressed that forward-looking policy ought to be able to solve the problems.

Few reports have become so controversial and, not least among economists, so criticized. The main critique was that the report had not factored in “the ingenuity of man”. Here I must give the critics partly right. The treatment of innovation and technology change was too static in the LtG. Technology has helped address both resource scarcity and pollution in the recent past. This being said, however, I do submit that conventional economists – and that goes for their attitudes today as well – did dismiss the warnings far too easily. Their understanding of the functioning of the natural world was and is limited. They normally make no distinction between financial and industrial capital on the one hand and natural capital on the other. These two types of capital are treated as perfectly substitutable. “As long as financial capital increases we are fine” – so goes the thinking. But we cannot eat money.

So the poor understanding among economists in general of the critical role played by the natural systems for welfare and wellbeing is, in my view, a major reason for the problems we face in terms of an increasingly unstable climate, massive ecosystem decline, biodiversity loss and resource depletion. Their models deal primarily with the relationship between producers and consumers. Nature is looked upon more or less as a constant. No wonder they do not perceive any limits.

The general debate in society, however, is sobering up. A series of international reports have emerged in recent years that essentially confirm many of the conclusions of the Limits to Growth. Among these, one report - ”Imperative to Act” - launched in 2012 by all the eighteen recipients of the Blue Planet Prize, among them Gro Harlem Bruntland, James Hansen, Amory Lovins, James Lovelock, Susan Solomon and Bob Watson, conveys a particularly stark message:

”The human ability to do has vastly outstripped the ability to understand. As a result civilization is faced with a perfect storm of problems, driven by overpopulation, overconsumption by the rich, the use of environmentally malign technologies and gross inequalities.” The statement continues: ”The rapidly deteriorating biophysical situation is more than bad enough, but it is barely recognized by a global society infected by the irrational belief that physical economies can grow forever.”

In 2009 Professor Johan Rockström and 27 leading academics proposed a framework of planetary boundaries designed to define a “safe operating space for humanity.” The group identified nine "planetary life support systems" (such as climate change, stratospheric ozone depletion, atmospheric aerosol loading, ocean acidification, biochemical flows, freshwater use, land-system change, and biosphere integrity) essential for human survival and attempted to quantify just how far these systems have been pushed already..

Recent analysis by Rockström’s team has shown that humanity has already crossed four of the nine boundaries: climate change, biosphere integrity, land-system change, and biogeochemical cycles (phosphorus and nitrogen cycle). Climate change and biosphere integrity are described by the scientists as “core boundaries.” Significantly altering either of these would “drive the earth system into a new state with serious, if not catastrophic consequences for mankind.

Another way of looking at our predicament is through the concept of the Ecological Footprint. For tens of thousand of years humans have lived within the planet´s ability to regenerate itself … until about 40 years ago. The Global Footprint Network calculates that humanity now uses the equivalent of 1,5 planets yearly to provide the resources we need and absorb the waste we generate. This can go on for a while but not indefinitely.

The impacts of “overshoot” are well documented, such as

- the build-up of GHG – we are on a pathway to at least 3° degrees warming;

- the acidification of the oceans,

- the destruction of coral reefs – which do perform essential services to mankind –

- collapsing fisheries,

- the rapid loss of biodiversity,

- pollination systems at risk,

- soil erosion,

- tropical deforestation, and

- the depletion of fresh water resources.

If developments continue the way they are – given rising population numbers and billions of new global consumers – we will need at least three planet Earths by the middle of the Century.

Virtually every scientist who has looked at the deteriorating state of the earth’s environment has sounded the alarm. The Smithsonian Institution’s massive Global Biodiversity Three analysis by hundreds of scientists warned, "We continue to lose biodiversity at a rate never before seen in history—extinction rates may be up to 1,000 times higher than the historical background rate. Earth’s ecosystems may soon reach "tipping points" where they rapidly become less useful to humanity.”

Bishop Desmond Tutu has said, “Climate change has become the human rights challenge of our time, responsible for many of the challenges that the impoverished face, including loss of life, lack of fresh water, the spread of disease and rising food prices.”

Low-lying coastal areas are particularly vulnerable but the same goes for low latitudes. Such regions will become increasingly difficult to survive in – at least for all those people who are not air-conditioned and who have to eke their living from farming and husbandry. One likely consequence is that the warmer and drier climate will send many millions of refugees – or migrants – from poor regions to rich countries. How likely are we to experience open borders for these people?

So this is the challenge we face in terms of the overuse of nature. Parallel to that we are confronted by a number of social challenges – like increasing inequalities and unemployment, not least among the young. The social problems will lead to erosion of trust in society and the emergence of populism in the political sphere. Trump is but the most obvious example. Let me add that the loss of trust is a major challenge with regard to addressing the global challenges. If there is something we do need to be able to address problems like climate change and ecosystem decline it is a decent level of trust among ordinary people.

So the world is in serious trouble. So much change happening – both in terms of economic, social and environmental factors. Add to that increasing tensions and armed conflicts in many parts of the world, not least the Middle East. And on top of, it the emergence of a host of disruptive technologies – some of them offering fascinating opportunities – but whose social consequences few can tell.

In this situation, world governments came together twice in 2015 to address most of the issues referred to. First in New York in September to agree on the SDG:s. Then in Paris in December for the climate conference. Both these meetings have been hailed as success stories. The goals that were adopted were ambitious, indeed. But the devil is as we know in the details – in this case in the implementation.

The big problem with the Paris agreement was that hardly anything was said on how to reach the goals. No decision about a global tax on carbon. No phasing-out of fossil subsidies.

With regard to the SDG:s, the implementation will be just as difficult. If these goals are addressed individually there is no way the result will be positive. If the main socio-economic objectives are given priority – which seems likely, given developments in the recent past – and consequently the ecological and climate-related goals are left for later - the consequences both for the climate and vital ecosystems will be increasingly negative. So what we really need is a holistic, systemic or more integrated approach. The question is: How do we achieve that in a governance system that is organised vertically and historically deals with ”one issue at a time?!”

The Bruntland report referred to sustainable development as a balancing act – often illustrated by a chair with three legs in the form of economic development, social development and environment integrity. In practice this has so far meant that priority has been given to the economy – boosting growth at almost all costs – while the social and environment dimensions have taken the back seats. We can not go on like this.

I would like to suggest a different approach. Let social sustainability be the main objective – while respecting the planetary boundaries. The economy then would be the tool box for these two other objectives to make happen.

Moreover, we have to move away from a situation where people – i e labour – is seen primarily as a cost to be shedded. And we have to stop seeing environment protection – and investments in clean technology – as merely a cost and a threat to compettiveness and jobs.

Let me suggest one type of intervention that would aim at addressing quite a number of the problems identified – not all of them, but quite a few. I am referring to serious decoupling.

One aspect of climate mitigation – and I am afraid of environment policy-making in general - that so far has been more or less neglected is the industrial metabolism, the material throughput, in society. Much focus has been given energy use. And in this area progress has been made. But material use – the other side of the coin - has been given scant attention.

Global resource consumption is increasing rapidly. According to the International Resource Panel (IRP), the annual extraction of construction minerals grew by a factor of 34 during the 20Th Century, ores and minerals by a factor of 27, fossil fuels by a factor of 12, biomass by a factor of almost 4, and total material extraction by a factor of 8 . Parallel to that GHG emissions grew by a factor of 13.

Global resource use per capita is estimated to continue to rise, the combined effect of continued economic growth and population increase. OECD counts on 1-3 Billion additional middle income consumers until 2050. Furthermore, an estimated 50% of the urban fabric that will be required in 2050 is yet to be built. The materials required for these investments are huge.

According to the IRP, resource extraction rates are expected to triple to around 140 billion tonnes globally by 2050 (based on a business as usual scenario). The anticipated increase in resource and energy-intensive extraction and production will, no doubt, be accompanied by ever increasing pressures on the climate and environment in general.

The production and use of raw materials like steel, cement and aluminium account for almost 20% of global GHG emissions and the waste sector represents another 3-4 % . Switching to renewables and improved energy efficiency in the production processes will help. But just as important will be to reduce material throughput through activities like reuse, remanufacturing and recycling.

Against this backdrop, the only possible way forward – not least to buy time – would be to aim at seriously decoupling resource use and associated environmental impacts from economic growth. Decoupling has been happening in the past but at modest rates and the gains have been rapidly eaten up by continued economic growth and rebound effects. This time we have to be really serious.

Industrial society was essentially built on linear resource flows. Energy and materials were cheap and companies did not have to pay for pollution. Natural resources were perceived as almost infinitely large. The logic of business was built around as rapid turnover of consumer goods as possible.

There are, as we have seen, serious problems, however: Pollution, depletion and wastefulness. Emissions to air and water are directly proportional to the energy and material throughput in society. Moreover, most of the products and components that are thrown away today represent significant value and could be used again - and again.

For some materials – finite as well as renewable – the risk of depletion in a world with rapidly growing populations and economies is for real. Fisheries, fresh water, tropical forests, soils, crude oil and rare earth metals are the resources most often referred to.

A first important step towards a more efficient use of materials would be to significantly increase recycling rates in society. We know – not least from various metals the benefits of recycling. Demand for energy, for example, is being reduced by 50% at least through recycling. But enhanced rates of recycling is just one of several necessary steps. Decades ago the concept “Cradle to Cradle” was introduced. The main message was not to focus only on enhancing efficiency, but to increase effectiveness. “If your system is wrong, to increase efficiency is not the solution.” What the founders of the concept - Stahel, Braungart and McDonough - were advocating was to “do things right”.

The main principles behind “cradle to cradle” – to extend wealth, to do away with obsolence, to minimize waste and to go for maximum reuse and recycling of materials – is gradually gaining ground. At the core of the concept is to turn products into services. This in turn implies new business models, earning revenue by not primarily selling more “stuff” but by offering high-quality services.

The founders of the “cradle to cradle” concept have been joined lately in their pleas for more intelligent resource use. The most prominent example is the Ellen MacArthur Foundation, the producer of several reports on the benefits for both companies and society by moving towards a circular economy.

Parallel to the work of Ellen Mac Arthur Foundation, the EU Commission has taken several initiatives to enhance resource efficiency and move the European economy towards a more circular economy. A Circular Economy Package, launched in December 2015, is currently being debated both in the Council of Ministers and the European Parliament. Progress so far is slow, however. The EU Commission seems to be caught in some kind of post-Brexit paralysis and several policy initiatives have more or less stalled.

The benefits by moving in the direction of enhanced material efficiency are striking. Mc Kinsey did a study on the European economy in 2015 – “Growth within” – which showed that Europe could gain significantly in terms of welfare and wellbeing by moving towards a circular economy. The estimate was made - for sectors like mobility and transport, contruction and food and beverages - that Europe is losing 95 % of the material and energy value after the first use cycle. Recycling and waste-based energy recovery rescued only 5 % of the original value. A collossal waste of resources!

The study also showed that the utlization of what has been produced very often is very poor. The average car is used less than 5 % of the time. One and a half ton of steel is moving one and a half passenger on average. The combustion engine is far from efficient . The road infrastructure in most cities take up 40-50 % of the city area but is used at maximum only for a few hours a day. Overall that means a resource efficiency of no more than 1%. More or less the same is the case for the food sector. Up to 40 % of the food produced is wasted. Moreover, very limited amounts of the fertilizers applied are taken up by plants. In the contruction sector – where 30-40% of material throughput in society takes place – the inefficiencies and volumes of waste are significant as well.

The study concluded that by moving towards greatly enhanced material efficiency, primary material consumption - measured by car and construction materials, real estate land, synthetic fertiliser, pesticides, agricultural water use, fuels, and non-renewable electricity - could drop 32% by 2030 and 53% by 2050, compared with today. The conclusion from the study was that the European economy could gain a lot by enhancing material efficiency – in the form of lower costs, an increase in GDP, greatly reduced pollution levels and the creation of new jobs.

Recent reports from the Club of Rome has studied the likely macro-economic effects by moving towards a more circular economy. Seven countries – the Czech Republic, Finland, France, the Netherlands, Norway, Poland Spain and Sweden – have been analysed using a traditional input / output model. The question posed was: How would the economies perform today if they were 25% more energy efficient, had reduced the use of fossil fuels by 50% in favor of renewable energy and achieved a far more efficient use of materials?

The result is promising. If the countries studied were to introduce all the three actions in parallel, the effects would be substantial: CO2 emissions would be between 65 and 70% lower. The impact on jobs would be highly positive as well: an estimated 75 000 additional jobs in Finland, 100,000 in Sweden, 200,000 in Holland, 400,000 in Spain and half a million in France.

The result should not come as a surprise. An economy giving priority to caring for what has already been produced – through repair, maintenance, upgrading and remanufacturing – is more labor-intensive than both mining and manufacturing (often in highly automated and robotized facilities).

We need a new business logic. More circular business models must replace the linear economy, featuring practicies like: - multi-storey buildings built of wood, - construction materials designed so that they can be reused and recycled, - electronics designed for longer life, and for components to be used again; - car plants, like is the case with Renault, taking back old engines, renovating them and making use of them in new vehicles; - tyre manufacturers, like Michelin, offering tyres for lease, charging per km of use; - clothing companies, like Mud Jeans and Houdini – and more recently also H&M - offering take-back of used textiles and clothing for rent, - lighting companies, like Philips, providing lighting as a service, and - different forms of sharing with regards to mobility and Buildings.

A circular economy will not happen by itself. Policy measures - as well as targeted investments – will be needed. The scope here is too limited to dwell into this. But let me make a few suggestions as concluding remarks: - Strengthen recycling and reuse targets to help reduce and process waste and residues. Put limits to waste incineration. - Introduce or strengthen existing policies of promoting renewable energy and energy efficiency, such as feed-in tariffs and green certificates and mandatory energy efficiency targets. - Introduce design requirements for new products for ease of repair and maintenance, dismantling and countering obsolence. - Use public procurement to incentivize new business models, moving from selling products to selling performance, - Make material efficiency a core part of climate mitigation policies. Most climate change mitigation strategies are sector-based, with a primary focus on energy use. But the CoR study demonstrates the obvious benefits in terms of emission reductions from using products longer and from enhanced rates of recycling and reuse - Launch investments to support the circular economy - Rethink taxation – in favor of a tax shift, lowering taxes on labor and increasing taxes on the use of nature. Such a tax shift would accelerate the transition to a circular economy. It would also help balance the threat of losing jobs in an increasingly digitized economy. - Exempt all secondary materials from VAT.

Let me conclude by saying that I have much respect and admiration for the role played by the eceee in spearheading the efforts on behalf of energy efficiency. This being said, now I believe the time has come for the eceee to broaden its agenda. We need a two-prong approach. Let material efficiency become a natural complement and priority in your future endeavours!

“Staying within the limits”, Speach at Industrial Efficiency Conference in Berlin, Sept 13, 2016

”Offentliga investeringar krävs för att nå klimatmål” DN debatt, 17 aug 2016

DN debatt, 17 aug 2016

För snävt fokus på budgetbalans. Ett finanspolitiskt ramverk som bara fäster vikt vid budgetbalansen riskerar att leda till en nedåtgående spiral där realkapital, naturkapital och socialt kapital utarmas. Vi behöver också investerings- och tillgångsmål, skriver Anders Wijkman och Kristian Skånberg.

Sverige underinvesterar på en rad områden. På annat sätt går det inte att förklara bostadsbristen, de fallande skolresultaten, köerna inom vården och äldrevården, den tilltagande segregationen och dess många följdverkningar samt svårigheterna att nå uppsatta miljö- och folkhälsomål. Till dessa utmaningar måste läggas ett antal områden där underhållet är kraftigt eftersatt – som spårtrafik med nedfallande luftledningar och ideliga trafikstopp, samt en överbelastad avlopps- och vatteninfrastruktur.

Det märkliga är att denna typ av problem inte varit en tydlig del av agendan i den pågående diskussionen om budgetsaldot och nivån på statsskulden. En uppgörelse nåddes om dessa frågor mellan regeringen och allianspartierna i början av sommaren. Debatten runt uppgörelsen var dock i allt väsentligt frikopplad från de problem som det bristande underhållet och underinvesteringarna leder till. När man lyssnade till partiernas ekonomiskpolitiska företrädare lät det mest som om de var ansvariga för en bank och dess räkenskaper.

Tillgångssidan i samhällsbygget – att säkerställa att det vi redan byggt underhålls och vidareutvecklas, och att tillräckliga resurser avsätts till det som ska hjälpa oss att möta framtiden – har hittills haft en undanskymd plats i debatten.

Om samhället ska klara av att åtgärda de stora brister som underinvesteringarna lett till – och kommer att leda till – krävs en debatt som går bortanför överskottsmålet och nivån på statsskulden. Vi vill inte förringa betydelsen av att hålla nere statsskulden. Men bilden måste nyanseras. Sverige har en utifrån internationella mått mycket låg nominell statsskuld. Däremot dras vi med ett betydande skuldberg i form av undersatt underhåll och eftersatta investeringsbehov på centrala välfärdsområden.

Därtill kommer att Sverige – för att leva upp till klimatavtalet i Paris och miljömålsberedningens nyligen publicerade förslag om ett klimatneutralt Sverige senast 2045 – behöver genomföra omfattande investeringar i ny infrastruktur. Som en del av den uppgiften hör också investeringar i olika anpassningsåtgärder för att möta den klimatförändring som redan är på gång i form av ökade risker för översvämningar och högre havsnivåer.

Att reducera klimatutsläppen till nära nollnivåer skulle kräva ökade investeringar motsvarande ett par procentenheter av BNP per år under perioden fram till 2030. Utan satsningar i denna storleksordning är det svårt att se hur Sverige ska kunna gå mot nollutsläpp på klimatområdet.

Ett ramverk som bara fäster vikt vid budgetbalansen är tyvärr inte tillräckligt. Det riskerar att leda till en nedåtgående spiral där både realkapitalet, naturkapitalet och det sociala kapitalet steg för steg utarmas. För att stärka samhällets balansräkning och få alla kapitalslag som ingår däri att stödja varandra krävs det också investerings- och tillgångsmål.

Vi vill särskilt lyfta fram de åtgärder som krävs för att göra Sverige klimatneutralt. För att detta ska vara möjligt krävs en kombination av styrmedel – inklusive höjda koldioxidskatter – ändrade konsumtionsvanor samt investeringar i ny infrastruktur. Bland de viktigaste områdena märks:

• Investeringar i kollektivtrafik och spår för att bygga bort flaskhalsar för regionpendling och godstransporter. Bara så kan många fler människor resa kollektivt och en långt större andel av godset transporteras på järnväg.

• Vägunderhållsinvesteringar som måste kopplas till satsningar på en framtid med fler och fler elfordon, med laddstolpsinfrastruktur och el-motorvägar.

• Fortsatt utbyggnad av den förnybara energin, inklusive investeringar i smarta nät och energilagring.

• Fortsatta satsningar på energieffektivisering i industrin, inklusive en avkarbonisering av processindustrin – till exempel vätgas för stålindustrin.

• Ett kraftigt ökat bostadsbyggande med sociala kringinvesteringar. Där måste ingå energieffektiviseringar i samband med renovering av miljonprogramsområdet och att nya bostäder och tillbyggnader i hög grad bör byggas med industriell träteknik. Genom att bygga så kan cementtillverkningens stora utsläpp begränsas samtidigt som kol binds i byggstommen.

• Satsningar på en långt effektivare materialanvändning – vi kan kalla det en cirkulär ekonomi – där alla de material som redan används i teknosfären utnyttjas bättre och livslängden förlängs på de produkter som redan tillverkats. Här ingår också satsningar på bioekonomin – nya material och produkter från skogen – vilket också skulle bidra till att stärka landsbygdens försörjningspotential. Därtill behövs investeringar för att sluta kretsloppen och öka återbruk och återvinningsgrader.

• Upprustning av avlopps- och vattenledningar, både för att åtgärda gamla underlåtenhetssynder och för att möta de ökade översvämnings- och kontamineringsriskerna för mark och vatten som klimatförändringen medför. De finns väl beskrivna i klimat- och sårbarhetsutredningens betänkande.

Många av dessa investeringar kommer att ske inom ramen för den privata sektorn. Men säkert minst hälften kräver offentliga medel, ofta i nära samverkan med industrin. Uppgiften underlättas av det är historiskt billigt att låna pengar – både för det offentliga och för näringslivet.

Att reducera klimatutsläppen till nära nollnivåer skulle kräva ökade investeringar motsvarande ett par procentenheter av BNP per år under perioden fram till 2030. Vi stöder oss bland annat på de analyser som gjorts av arbetsgruppen Grön omställning inom Statsrådsberedningens projekt ”Uppdrag Framtid” och den studie vi själva gjort för Romklubbens räkning på temat ”Cirkulär ekonomi”. Utan satsningar i denna storleksordning är det svårt att se hur Sverige ska kunna gå mot nollutsläpp på klimatområdet.

Det är hög tid för de politiska partierna att börja diskutera det finanspolitiska ramverket utifrån att bygga ett i grunden mer hållbart Sverige och inte stirra sig blinda på saldo- och skuldmått.

Anders Wijkman, ordförande i Romklubben, avgående ordförande i Miljömålsberedningen
Kristian Skånberg, miljöekonom, rådgivare åt Stockholm Environment Institute

Artikeln i DN debatt: "Offentliga investeringar krävs för att nå klimatmål"

”Offentliga investeringar krävs för att nå klimatmål” DN debatt, 17 aug 2016

”Risk att digitaliseringen försvårar klimatomställningen”, Slutreplik DN debatt 30 aug 2016

Slutreplik DN debatt, 30 aug 2016

Lars Hultkrantz skriver förtjänstfullt i en replik på vår artikel (DN Debatt 18/8) om de investeringar som krävs för energi- och klimatomställningen. Och att digital teknik är en viktig del av lösningen. Naturligtvis ligger det mycket i detta, skriver Anders Wijkman och Kristian Skånberg.

Rätt utnyttjade kan de landvinningar som gjorts inom digitaliseringsområdet säkerställa att allt det kapital vi redan byggt – byggnader, vägar, räls och så vidare – utnyttjas långt effektivare. Miljömålsberedningen ägnar just sådana frågor uppmärksamhet i sitt nyligen avlämnade betänkande, och slår bland annat ett slag för bredbandsutbyggnaden.

Potentialen att reducera utsläppen genom ett effektivare resursutnyttjande är stort inom många sektorer. Vi behöver heller inte bygga lika mycket nytt om vi kan öka nyttan av det som redan finns tillgängligt och virtuella tjänster kan ersätta både fysiska transporter och varor. Precis som Hultkrantz ser vi digitaliseringen som en ”möjliggörande” teknik. Effektivare materialanvändning – genom en utveckling mot en mer cirkulär ekonomi – underlättas av digitaliseringen. Romklubbsrapporten om den cirkulära ekonomin – som vi refererar till - diskuterar ingående vad samhället kan vinna på att investera i sådant som ökar utnyttjandegraden av olika produkter och förlänger deras livslängd. På köpet är en sådan ekonomi mer jobbskapande.

Samtidigt som detta konstateras kan vi inte tänka bort all den infrastruktur som redan finns på plats eller som måste bygga i närtid. Befolkningen växer och ska ha någonstans att bo. Mycket av infrastrukturen i dag är beroende av fossila råvaror eller utnyttjas på sätt som ökar utsläppen av växthusgaser. Det måste vi ändra på. Så även om den digitala ekonomin steg för steg leder till mer resurssnåla lösningar behöver investeringar ske – i bostäder, räls, elvägar, laddstolpar, isolering av hus, ny produktionsteknik, som bioraffinaderier och stålproduktion med hjälp av vätgas.

Om vi blickar ut över världen finns fortsatt stora behov av investeringar i infrastruktur. Beräkningar visar att hälften av den urbana infrastruktur som kommer att behövas år 2050 ännu inte är byggd (International Resource Panel, 2016). Förutsättningarna är goda till tekniksprång och resurssnåla lösningar men behoven av bostäder och annan samhällelig infrastruktur är mycket stort.

Att hårdvara alltid kommer att vara dyrare och mer resurskrävande att tillhandahålla än mjukvara har Hultkrantz givetvis rätt i. Men för att digitaliseringen ska bidra så positivt som möjligt till ansträngningarna att reducera klimatpåverkan och att nå FN:s antagna utvecklingsmål (SDG:s) behöver teknikutvecklingen tydligare riktas in mot att bidra till just dessa mål. Annars är risken uppenbar att den samlade effekten av teknikens alla nya tillämpningar snarare försvårar klimatomställningen och uppnåendet av utvecklingsmålen.

Sverige har sedan länge ett bytesbalansöverskott på runt fem procent av BNP, i runda tal 200 miljarder om året. Minusräntan gör samtidigt att Sverige faktiskt kan få betalt för att ta upp långsiktiga lån. Men politiken tycks vare sig benägen att utnyttja detta läge eller inse allvaret i de sociala och klimatmässiga utmaningarna.

Med kravet att statskulden inte får öka, och med en skattekvot som är runt 10 procent lägre än för tio år sedan, blir följden att det offentliga har svårt att både underhålla och nyinvestera i tillräcklig omfattning. För att säkra en god framtida utveckling krävs inte bara att offentliga budgetar över tiden ska gå med överskott och att statsskulden inte ska vara för hög. Därtill måste det finanspolitiska ramverket säkra de investeringar som behövs – både i form av hårdvara och mjukvara - för att både klara den sociala välfärden och energi- och klimatomställningen.

Debattartikeln

Anders Wijkman, ordförande i Romklubben, avgående ordförande i Miljömålsberedningen och Kristian Skånberg, miljöekonom, rådgivare åt Stockholm Environment Institute: Offentliga investeringar krävs för att nå klimatmål, 18 aug 2016

Repliker

Lars Hultkrantz, professor i nationalekonomi, Örebro universitet: Digital teknik effektivare än stål och betong, 18 aug 2016

Slutreplik från Anders Wijkman och Kristian Skånberg: Risk att digitaliseringen försvårar klimatomställningen, 30 aug 2016

”Risk att digitaliseringen försvårar klimatomställningen”, Slutreplik DN debatt 30 aug 2016

“När- eller därproducerat? Aspekter på klimat, miljö och matsäkerhet” Tal vid Stemhammardagen, 13 juni 2016

"Miljömålsberedningen (MMB), vars arbete jag leder, har fått regeringens uppgift att utarbeta en klimatstrategi för Sverige till mitten av seklet. En stor och svår uppgift. Ett av syftena är att Sverige ska fortsätta ta en ledande roll i klimatarbetet.

Parismötet skärpte klimatmålen. Bristen i Parisavtalet var dock att väldigt litet sades om hur de nödvändiga utsläppsreduktionerna ska gå till. Därtill kommer att nästan alla de scenarier som IPCC utarbetat för att klara 2-gradersmålet bygger på mycket stora s k negativa utsläpp. Det kan röra sig om omfattande skogsplanteringar eller att bränna stora kvantiteter biomassa, fånga in CO2 och sedan lagra den i geologiska formationer – s k BECCS. Vi talar om stora ytor, områden större än Indien, där detta skulle pågå decennium efter decennium. Hur troligt är detta, kan man fråga sig, i en värld där befolkningen uppgår till mellan 9 och 10 miljarder och där det kommer att vara stor konkurrens om både odlingsmark och vatten? Därför är det så viktigt att länder världen över ökar takten i att minska de fossila utsläppen och visar upp goda exempel på hur en ambitiös klimatpolitik kan förenas med en fortsatt god utveckling av välfärden. Om inte så sker blir vi starkt beroende av negativa utsläpp och det innebär ett extra risktagande i en situation där vi redan står inför stora risker.

MMB presenterade ett delbetänkande i mars. Vi föreslog där att Sverige skulle instifta en särskild klimatlag för att ge klimatarbetet stadga. Vidare föreslog vi att Sverige ska vara klimatneutralt senast 2045. Minst 85 % av utsläppsreduktionen ska ge genom utsläppsminskningar i landet - resten kan ske genom åtgärder i andra länder eller genom ökade kolsänkor. Av de fysiska utsläpp i vårt land som vi räknar med kvarstår 2045 – max 15 % - är en del i processindustrin och en del i jordbruket.

Förslaget är ambitiöst. Det särskilt positiva är att det stöds av 7 partier. Det ger långsiktig stadga och tydliga signaler till marknadens olika aktörer. Inte illa i en riksdag som inte samarbetar om särskilt mycket.

I det slutbetänkande som presenteras om en dryg vecka kommer förslag att läggas om etappmål på vägen till 2045, och därtill specifika mål för transportsektorn. Vidare ger vi förslag till huvudinriktningen vad gäller åtgärder och styrmedel på de viktigaste områdena.

Sverige är speciellt på flera sätt. I större delen av världen är utsläpp av CO2 från elproduktionen en stor utsläppskälla. Hos oss är elproduktionen CO2-fri och så kommer det att förbli efter energiuppgörelsen i fredags. Vår uppvärmningssektor är också annorlunda. På kontinenten kommer c:a 30% av växthusgaserna från uppvärmning och kylning av bostäder och lokaler. Hos oss är det mindre än 3 %, en effekt av skatten på CO2 sedan början av 1990-talet och effektiv användning av biomassa i fjärrvärme och ett ökande antal värmepumpar.

Så i vårt land ligger utmaningarna i processindustrin, transporterna, materialanvändningen i stort samt jordbruket. Detta sett från produktionssidan. Ser man det från konsumtionssidan så är utmaningarna dels våra livsstilar – snabba modeväxlingar, konsumtionsvaror som håller kort tid - se på elektroniken - alltmer flyg till utlandet, stor andel bensintörstiga fordon osv – dels våra kostvanor – i form av bl a ökad köttkonsumtion.

Det långa tidsperspektivet är en särskild utmaning för arbetet med klimatstrategin. Förändringarna i samhället är snabba och många – inte minst vad gäller teknologi. Digitaliseringen, biotekniken, nano och hjärnforskningen utvecklas språngmässigt och leder till disruptiva – eller omstörtande - förändringar över hela samhället. Exakt hur dessa tekniksprång påverkar klimatarbetet går inte att säga. Mycket är positivt i form av ökad effektivisering, av att ersätta fysiska varor och tjänster med virtuella sådana, av självstyrande fordon, av precisionsodling, av möjligheter till delningsekonomi o s v. Men en fråga vi inte har svar på är vilka ramverk som behövs i ekonomin för att alla dessa förändringar ska komma hela samhället till del? Vidare kan vi inte säga hur den ökade produktiviteten som utvecklingen resulterar i kommer att användas? En tänkbar utveckling kan ju vara att de värden som skapas växlas in i konsumtion som är klimatstörande, typ mera utrikes flygresor. Varje klimatstrategi måste därför vara utpräglat flexibel i sin utformning.

Jordbrukets roll central

Jordbruket har en mycket viktig roll att spela i klimatomställningen. Det exakta bidraget i form av klimatpåverkan från jordbruket är svårt att beräkna. Det beror på var man drar systemgränserna. Enligt IPCC svarade jordbruksproduktionen i världen för metan- och lustgasutsläpp från växtodling och djurhållning motsvarande mellan 5 och 6 Gton CO2eqv år 2010. Om vi även räknar in skogsskövling för att ge plats åt betande djur och produktionen av soya så var utsläppen betydligt större, nära 15 % av utsläppen av växthusgaser globalt. Men det finns också beräkningar som menar att jordbrukets andel av den totala klimatpåverkan ligger en bit över 20 %. Enligt FAO är 70 % av all jordbruksmark i världen kopplad till djurproduktion. Nivån på köttkonsumtionen i framför allt de rika länderna bedöms inte långsiktigt hållbar. Den orsakar inte bara stora klimatutsläpp utan lägger därtill beslag på stora markområden och kräver stora mängder vatten. FAO lägger dock till att idisslande betesdjur samtidigt är av stort värde i många fattiga länder där de kan frigöra näring som inte varit tillgänglig för människor annars. En kommentar som f ö äger relevans även för vårt land.

Det är, menar jag, ö h t viktigt att göra en distinktion mellan utsläpp av CO2 som emanerar från biologisk verksamhet och utsläpp från användningen av olja, kol och gas. Metanutsläpp från idisslare är allvarliga – drygt 5 % av alla växthusgasutsläpp - men de är en del av naturens kretslopp och kan inte diskuteras på samma sätt som tex metan som läcker från olje- och gasproduktion, inte minst de stora och delvis okända utsläppen från s k fracking.

Kossan ingår i ett kretslopp. En molekyl kol in via konsumtion av gräs och en molekyl kol ut via utsläpp av CO2 och metan. Metanet är aggressivt som växthusgas i c:a 12 år och bryts sedan ned till CO2. Och CO2 hjälper sedan nytt gräs att växa.

Problemet är att antalet idisslare har ökat så kraftigt globalt sett. Nära nog en fyrdubbling de senaste hundra åren. Detta gör att kretsloppet hela tiden fyllts på och därmed förstärks växthuseffekten. Men det är fortfarande skillnad på varifrån CO2 eller metanet ursprungligen kommer ifrån. Och det är skillnad på kött och kött – även skillnad på rött kött och rött kött. Mera om detta litet senare.

Jordbrukets utsläpp av växthusgaser behöver minska kraftigt. Samtidigt kommer produktionen av mat globalt sett att behöva ökas för att föda en växande befolkning. FN:s senaste prognos talar om minst 9,7 miljarder människor på jorden 2050. En tryggad livsmedelsförsörjning är helt central för att undvika krig och konflikter och för att avskaffa hunger och fattigdom. Jordbruket har därtill stor betydelse för såväl landskap som landsbygd.

Ökad livsmedelsproduktion i Sverige

Samtidigt som vi konstaterar att livsmedelsproduktionen ger avsevärda bidrag i form av klimatpåverkan kan vi notera att svenskt jordbruk rent generellt uppvisar lägre klimatavtryck än jordbruket i stora delar av omvärlden. Men även hos oss återstår mycket att göra. Det är inte bara produktionen som står i fokus. Matsvinnet är en utmaning. Dietvanorna likaså, inte minst mängden kött vi äter och vilken typ av kött.

Även i Sverige talar det mesta för att livsmedelsproduktionen både kommer att öka och behöver öka. Vår befolkning växer. Vi kan vara mellan 12 och 13 miljoner invånare mot mitten av seklet. En del regioner i Europa – men också i andra delar av världen - som idag är betydande matproducenter kommer att få ökande problem när klimatet blir varmare och torrare. Då kommer blickarna att riktas mot regioner som Sverige. Det är också en fördel för klimatet globalt om mer av de livsmedel vi konsumerar själva produceras i Sverige.

Jordbrukets direkta bidrag i Sverige idag uppgår till drygt 7 miljoner ton CO2eqv, eller 13 % av de fysiska utsläppen i landet. Utsläppstrenden har varit svagt minskande de senaste decennierna som en effekt av ökad produktivitet, minskat antal djur, ökad användning av biobränslen och minskade gödselgivor. De allra senaste åren pekar trenden svagt uppåt igen, främst beroende på en återigen ökad användning av mineralgödsel.

Utsläppen består av till lika delar lustgas och metan. Utöver denna påverkan finns läckage av kol från organogena jordar samt fossilbaserade utsläpp från traktorer och arbetsmaskiner. Där är en övergång till biobaserade bränslen både möjlig och önskvärd. En orsak att inte mera hänt på detta område är den osäkerhet som rått om marknadsvillkoren.

Biobaserad ekonomi

Utvecklingen av smarta biobränslen kunde gå mycket snabbare. Och måste gå mycket snabbare om transportutsläppen i stort ska kunna minskas. Allt detta hänger i sin tur på skatteregler och statsstödsregler på EU-nivå, som hittills satt käppar i hjulet. I vårt betänkande ägnar vi stor uppmärksamhet åt detta. Sverige måste få en lösning – antingen i form av permanent nedsättning av skatten för smarta biobränslen eller genom ett kvotpliktssystem – eller en kombination.

Bakom den här problematiken ligger bl a en annorlunda syn på skogens roll norr resp söder om Malmö. För oss och Finland – ja, även Norge – är skogen en resurs som ska brukas hållbart. För många kontinentala européer ser man istället på skogen som något som primärt ska skyddas. Detta gör till exempel att förståelsen för att man inte bör beskatta fossilt kol på samma sätt som biologiskt kol i energisammanhang är låg. Här måste Sverige samla ihop sig och sätta hårt mot hårt. Annars spricker möjligheterna att genom nya produkter från skogen både skapa ekonomisk nytta och sysselsättning – och klimatnytta.

Möjligheterna på detta område är mycket goda – i form av textilier, grön kemi, smarta biobränslen, fiskfoder, bygga höghus i trä, kolfiber – för att nämna de viktigaste. Beredningen ger starkt stöd till förslagen om en biobaserad ekonomi. Allt som kan produceras av fossila råvaror kan produceras av råvaror från skogen – och jordbruket bör man lägga till. Här finns en bred nisch där de areella näringarna kan bidra till att stärka ekonomi, sysselsättning och därtill göra klimatnytta.

Begränsa jordbrukets påverkan

När det gäller möjligheterna att reducera klimatpåverkan från det svenska jordbruket finns rader av förslag. De viktigaste är: - Bättre hantering av stallgödsel, bl a mera rötning - Effektivare utnyttjande av kväve och därmed lägre givor - Avelsarbete syftande till lägre metanutsläpp - Att ersätta fossila bränslen inom jordbruket med biobränslen - Åtgärder som återför organogena jordar till våtmark - Åtgärder som dämpar konsumtionen av främst nötkött - Förbättrad information om klimatavtrycket hos olika typer av livsmedel, med LCA som bas - Minskat matsvinn

Denna typ av åtgärder skulle kunna dra ned dagens utsläpp till kanske hälften. Om samtidigt produktionen av mat ökas så innebär det att jordbruket som sektor alltjämt skulle svara för en ansenlig del av klimatpåverkan. Det är inget att förvånas över. Vissa av utsläppen är omöjliga att tänka bort. De kan dämpas men de är en del av förutsättningarna för att producera mat.

Parallellt till direkta åtgärder för att begränsa olika typer av utsläpp lyfter expertmyndigheterna och forskarna fram olika åtgärder som syftar till att förstärka kolupptaget i mark såsom ökad kolbindning på åkermark samt fler buskar och träd på betesmark.

Forskningens roll central

I vår dialog med forskningen har vi slagits av potentialen att utveckla mer hållbara produktionssystem baserade på nya teknologier och, specifikt, på cirkulära system som inkluderar vattenbruk. Växtförädling med sikte på fleråriga grödor eller oljeväxter designade specifikt för den kemiska industrin är några exempel. Vattenbruket är särskilt intressant. Det är den enda produktionsform som kan bli till en näringsfälla i form av slutna kretslopp. En annan fördel är den högre avkastningen per areal och det rika utbud av produkter som kan utvecklas.

Vi menar sålunda att jordbruket bör kunna bidra både till nya produkter i livsmedelsproduktionen och samtidigt leverera insatsvaror till en biobaserad ekonomi.

En viktig fråga i sammanhanget kommer att vara hur olika typer av avloppsströmmar i samhället hanteras. Det finns mycket näring som idag inte kan användas på grund av kontaminering av olika typer av gifter.

En annan viktig fråga gäller utformningen av de ekonomiska styrmedlen. Bönderna måste få betalt för den klimat- och miljönytta de gör. Den speciella arbetsgrupp med forskare som hjälpt beredningen säger i sin slutrapport:

”De generella stöd som finns inom den nuvarande jordbrukspolitiken driver inte utvecklingen åt önskat håll och är enligt flera utvärderingar inte kostnadseffektiva. Risken är att de istället konserverar det befintliga systemet och hindrar en omställning. Det vore mer effektivt att rikta stöd direkt till de åtgärder som har en väl analyserad miljö- och klimatnytta. Det finns och har funnits exempel på sådana riktade stöd som har god effekt, till exempel för odling av fånggrödor och för miljöskyddsåtgärder.”

Den viktigaste slutsatsen är att forskningens roll kommer att vara helt central. Det är bara med hjälp av ny kunskap som produktionen kan både öka och breddas omfatta nya produkter, samtidigt som klimatpåverkan kan begränsas. Parallellt måste allt arbete präglas av insikten att de som brukar jorden är företagare och att allt de gör ska löna sig.

Frågan om markanvändningens betydelse för klimatet har hittills mest diskuterats i relation till skogarna. Men jordbrukets roll ägnas allt mer intresse. Den Franska regeringen väckte ett initiativ inför klimatmötet i Paris på temat ”Four per Thousand” . Avsikten är att öka kolinnehållet i världens åker- och betesmarker med 0,4 % årligen under 40 år. Dessa marker innehåller redan mycket kol idag, men förlusten av kol f f a i de övre lagren har varit stor de senaste hundra åren – som en konsekvens av hur jorden har brukats. Tanken är nu att vända på utvecklingen. Rent teoretiskt skulle en ökning av kolhalten i världens med 0,4 % om året räcka till för att neutralisera de fossila utsläppen. Men vägen dit är lång och förutsätter metodutveckling, robusta system för att löpande mäta kolhalten osv.

Intressant att notera är dock att Australien redan tillämpar ett system där de ersätter bönderna för den mängd kol de lagrar i jorden. Och en nestor inom forskningen, Rattan Lal, hänvisade nyligen till “soil restoration as a ‘low hanging fruit’ and said it can serve as a ‘bridge’ to climate safety during the transition to a non-fossil fuel economy.”

Idisslarna

Idisslarna står just nu i fokus för stort intresse. Rapporterna avlöser varandra om vikten av att minska konsumtionen av rött kött. Och visst är den ökande köttkonsumtionen i världen ett problem. Men att dra allt kött över en kam håller inte. I vårt eget land vet vi att vissa typer av idisslarproduktion är nödvändiga om den biologiska mångfalden som är knuten till hagmarkerna ska kunna bevaras. Artrikedomen är en följd av att dessa betats under lång tid och att tillförseln av växtnäring är begränsad på grund av att naturbetesmarker inte gödslas. Om vi därför ger prioritet åt sådant kött vore fördelarna uppenbara. Modellberäkningar vid Framtidens Lantbruk vid SLU har visat att det går att bevara betesmarkerna samtidigt som klimatpåverkan från kosten kan minska betydligt.

Kött och mjölkproduktion i svenska hagmarker – som hjälper till att hålla landskapet öppet och bidrar till mångfalden – har odiskutabla värden. Vallen binder också kol i marken, vilket är en fördel ur klimatsynpunkt. Kolsänkan i svenska vallar har ökat med motsvarande 3 miljoner ton CO2 under senare år, främst som en effekt av det ökade antalet nöjeshästar. Den ökade hästhållningen har lett till större betesarealer och att mer mark används till odling av gräs som foder.

Svenska och engelska undersökningar visar f ö att om man slutar plöja marken och börjar odla gräs i stället för spannmål, så kan kolet i marken öka med bortåt en procentenhet per år i kanske 40 år. Den totala skörden av biomassa från en sluten gräsmark kan vara i samma storleksordning som från en öppen spannmålsåker. Men den nås med lägre insatser och lägre miljö- och klimatpåverkan bland annat just därför att mängden kol och kväve (mull) i marken ökar jordens bördighet, det vill säga möjlig skörd i förhållande till gjorda insatser.

En ökning av kött och mjölk baserad på vall och en återgång till mera grovfoder skulle ge bättre växtföljder och mindre kemikalieberoende. Vi vet att produktionen av soja orsakar en betydande klimatbelastning. Forskning av Stefan Hellstrand visar också att utfordringen av kraftfoder har varit onödigt hög bland svenska mjölkbesättningar de senaste decennierna. Utbudet i form av ökad produktion har uteblivit. Här kan både pengar och miljö sparas. Problemet är att en produktion baserad på mera grovfoder blir dyrare. Här borde vi överväga att ge bönderna bättre betalt för klimatnyttan och för landskapsvården och den biologiska mångfalden.

Slutsatsen är sålunda att vi bör begränsa intaget av kött men att av det röda kött vi äter så bör så mycket som möjligt komma från sådan produktion som gör att svenska hagmarkers ekosystem kan bevaras. Det kommer att leda till ökade klimatutsläpp i Sverige på marginalen men det bör kunna kompenseras av att vi satsar metodiskt på att öka kolhalten i markerna.

Nya metoder växer fram

När det gäller spannmål pågår en spännande utveckling. Försök görs i olika delar av världen att flytta över gräsmarkernas och vallens egenskaper till åkermarken. Nya brukningsformer växer fram – sk low tilling (plöja mindre) samt utveckling av perenna grödor där mer kol byggs upp i marken. Med ny teknik är det idag möjligt att så en ny gröda direkt efter skörd utan att plöja och störa marken. Ett plogfritt jordbruk med varierande växtföljd, en direktsådd blommande och kvävefixerande mellangröda – som tillsammans med halm från huvudgrödan kan bli biogas och där restprodukten blir biogödsel – tar jordbruket så nära man idag kan komma gräsmarkens egenskaper. Ökat kolinnehåll i marken gynnar klimatet men det gynnar också bonden genom högre skördar. Försök på ett antal gårdar i Skåne visar på lovande resultat med denna inriktning.

År 2015 utnämndes av FN till ”The year of Soils” för att uppmärksamma jordarnas centrala samhällsroll – och att den är hotad. Om 50 år måste det jorden gör och ger kanske räcka till 3 miljarder fler människor. Samtidigt kan 25 % av den jord som nu brukas vara obrukbar på grund av den pågående jordförstöringen. Jordförstöringen är mest allvarlig i andra delar. Men också i Sverige är jordförstöringen betydande. Vi har ett stort behov av att ställa om till ett jordbruk som inte bara är ekologiskt hållbart – det måste också kunna producera mer med mindre, använda metoder som är politiskt och socialt acceptabla, ge sina brukare ett bra liv och vara en del i strategin mot klimatförändring och havsförsurning.

Jag är medveten om att meningarna är delade pp marginalen om hur produktionen av både spannmål och kött ska gå till. En sak är dock klar: Jordbrukets klimatavtryck är idag betydande. Allting måste göras för att minska klimatbelastningen. Här behövs mer forskning för att utforma ett system i framtiden som tar mycket större hänsyn till klimataspekterna. Som en följd av ökad kunskap måste sedan bönderna erbjudas ersättning för den klimatnytta de gör.

Om utsläpp från trafik och industrier kostar så borde man få betalt för att lagra kol i marken. I det arbete som nu påbörjas både i Sverige och EU för att förbereda nästa CAP så måste aspekter som dessa få primär betydelse. Det samma gäller för den proposition med förslag till den långsiktiga klimatpropositionen som planeras nästa vår. Jag hoppas och tror att Miljömålsberedningens slutbetänkande ska lämna viktiga bidrag i dessa avseenden!

Anders Wijkman, ordförande Miljömålsberedningen

Om Stenhammardagen

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Stenhammars godsförvaltning inledde våren 2006 ett samarbete i syfte att generera kunskap för utveckling av den betesbaserade köttproduktionen till gagn för såväl produktionsgrenen mer generellt som för driften på Stenhammar. Samarbetet rör såväl forsknings- som utbildningsinsatser.

“När- eller därproducerat? Aspekter på klimat, miljö och matsäkerhet” Tal vid Stemhammardagen, 13 juni 2016

”Minska utsläppen från inrikes transporter kraftigt”, DN debatt 16 juni 2016

DN debatt, 22 juni 2016

Miljömål. Utsläppen från inrikes transporter måste vara minst 70 procent lägre år 2030 jämfört med 2010 års nivå. Dessa transporter står i dag för hälften av utsläppen utanför handelssystemet och minskade inte alls under 2015. Detta är ett av de viktigaste förslagen i vårt slutbetänkande, skriver 6 av 7 partier i Miljömålsberedningen.

Vid FN:s klimatmöte i Paris 2015 enades 195 länder om ett historiskt avtal för att begränsa ökningen av medeltemperaturen på jorden. I dag har 170 länder skrivit under avtalet, vilket är unikt både vad gäller snabbhet och antal deltagande länder. Enigheten understryker den gemensamma ambition till omställning som nu finns och i många fall redan påbörjats. I Sverige finns en bred samsyn om att vårt land skall ligga långt fram i omställningen och vara ett föredöme som andra länder kan och vill ta efter. Avgörande blir därmed att den svenska klimatpolitiken utformas på ett sätt som bidrar till en ekonomisk utveckling där nya, hållbara arbetstillfällen kan skapas samtidigt som näringslivets samlade konkurrenskraft inte urholkas utan helst stärks.

Vetenskapliga undersökningar visar att vi hittills underskattat hastigheten i klimatförändringen. År 2014 och 2015 var de varmaste åren sedan mätningar infördes och utvecklingen har fortsatt under de fem första månaderna 2016. FN:s internationella forskarpanel konstaterar i sin senaste rapport att vi nu ser påverkan på samtliga kontinenter till följd av den mänskliga förstärkningen av växthuseffekten. Om vi inte bryter trenden väntar med hög sannolikhet helt förändrade livsbetingelser vad gäller avgörande frågor som vattenförsörjning, livsmedelsproduktion och helt enkelt möjligheten för människor att bo kvar i stora områden av världen. Vetenskapliga fakta understryker vikten av att takten i omställningen bort från det globala beroendet av fossil energi måste öka.

Miljömålsberedningen har fått i uppdrag av regeringen att utveckla förslag till ett klimatpolitiskt ramverk och att utveckla strategier med mål, styrmedel och åtgärder som en grund för Sveriges framtida klimatpolitik. Parallellt med klimatuppdraget skall beredningen också presentera förslag till en samlad luftvårdsstrategi. I mars presenterade i vi delbetänkandet ”Ett klimatpolitiskt ramverk för Sverige” som bland annat innebär att Sverige skall ha nettonoll utsläpp senast år 2045. I vårt slutbetänkande som presenteras inom kort lägger vi fram förslag som tar sikte på hur utsläppen av växthusgaser i Sverige ska minska från i dag och fram mot 2045. Nedan redovisas ett urval av de viktigare förslagen.

1) Knappt 40 procent av de svenska klimatutsläppen kommer från energi- och industrianläggningar som ingår i EU:s system för handel med utsläppsrätter. Beredningen gör bedömningen att kraven i systemet kommer att behöva skärpas. Vi vill samtidigt tydliggöra att det är inom EU:s ramverk som den handlande sektorns utsläpp ska regleras och prissättas. Någon kostnadsdrivande, svensk ”dubbelstyrning” är inte aktuell. Däremot föreslår vi att nya former för samverkan mellan stat och näringsliv utreds skyndsamt för att möjliggöra utsläppsminskningar till exempel inom den ekonomiskt viktiga och samtidigt utsläppsintensiva järn- och stålindustrin. Utveckling av klimatneutral processteknik är ett viktigt område för sådan samverkan.

2) Vi förslår vidare att utsläppen i Sverige i den del av ekonomin som inte täcks av EU:s handelssystem senast år 2030 bör vara minst 63 procent lägre än utsläppen 1990. Det behövs dock möjligheter till flexibilitet för att bidra till så kostnadseffektiva åtgärder som möjligt. Därför föreslår vi att högst 8 procentenheter av utsläppsminskningarna får, men måste inte, ske genom så kallade ”kompletterande åtgärder”, till exempel ökat upptag i mark och skog eller åtgärder i andra länder. Vi föreslår vidare att etappmålet för år 2040 ska vara minst 75 procent lägre utsläpp jämfört med 1990. Högst 2 procentenheter av utsläppsminskningarna till 2040 får ske genom kompletterande åtgärder.

3) Mot bakgrund av att utsläppen för inrikes transporter i dagsläget står för omkring 50 procent av utsläppen utanför handelssystemet och inte minskade alls under 2015 föreslår vi också ett särskilt mål för dessa utsläpp. Vårt förslag är att utsläppen för inrikes transporter år 2030 behöver vara minst 70 procent lägre jämfört med 2010 års nivå. Detta mål kommer att innebära en stor utmaning men beredningen menar att en sådan utsläppsminskning är möjlig med rätt utformade styrmedel och en snabb teknisk utveckling. Det krävs också åtgärder inom samhällsplaneringen för att sänka utsläppen långsiktigt. Vi föreslår att gång- cykel och kollektivtrafik görs till normgivande i planeringen i större tätorter samt att resor med buss och tåg underlättas vid planering av infrastruktur mellan tätorterna. Samspelet mellan stat, region, länsstyrelser och kommuner blir här särskilt viktigt.

4) En central fråga är att skapa långsiktigt stabila förutsättningar för introduktion av biodrivmedel och en snabb ökning av nyförsäljningen av bilar med mycket låga koldioxidutsläpp, framför allt olika typer av elbilar. Vi uttalar starkt stöd för utvecklingen mot en biobaserad ekonomi. Ett hinder på vägen är att regelverk på EU-nivå i dag försvårar en sådan utveckling och regeringen måste ge hög prioritet åt frågan att skapa tydliga, långsiktiga förutsättningar för företagen att investera i riktning mot en biobaserad ekonomi.

5) Våra förslag på klimatområdet medför även positiva effekter i strävan att nå de luftrelaterade miljömålen. Förslagen till luftvårdsstrategi bidrar till förbättrad luftkvalitet i tätorter där de högsta halterna av luftföroreningar förekommer. Detta kommer att leda till betydande minskningar av de stora samhällskostnader för sjukvård, bortfall av arbete och förtida dödsfall som luftföroreningarna ger upphov till. Exponering för luftföroreningar i Sverige har uppskattats orsaka årliga samhällsekonomiska kostnader på cirka 30-42 miljarder kronor. De minskade utsläppen till luft kommer samtidigt att öka möjligheterna att uppnå miljömålen som kopplar till försurning och övergödning och till en lägre kostnad än vad som hade varit fallet utan en ambitiös klimatpolitik.

Sverige är inte ensamt att ställa om. Tvärtom innebär Parisavtalet att alla våra viktigare handelspartners också förpliktigat sig att minska sin klimatpåverkan. Detta minskar risken för att åtgärder i Sverige skulle flytta utsläppen till andra länder. Rätt utformade bör åtgärderna bidra till att konkurrenskraften inte urholkas och ambitionen bör i arbetet vara att konkurrenskraften stärks. Den möjlighet till flexibilitet vi byggt in i såväl det klimatpolitiska ramverket som i de etappmål vi nu presenterar, föreslår vi både på grund av osäkerheten i teknikutvecklingen och hur besluten på EU-nivån utvecklas. Det är upp till kommande regeringar att avgöra om och i vilken utsträckning flexibiliteten ska utnyttjas.

Med de samlade förslag till ramverk, mål, strategier och åtgärder som beredningen nu presenterat är det vår uppfattning att Sverige visar ett starkt ledarskap och föregår med gott exempel. Bakom våra förslag har vi en bred enighet över parti- och blockgränser och hoppas därmed sända en tydlig signal till näringsliv, kommuner, regioner och medborgarna i Sverige om klimatpolitikens framtida inriktning – oavsett regering. Vi uppmanar nu sittande och kommande regeringar att vidta nödvändiga åtgärder för att nå våra mål och därmed axla Sveriges del i det gemensamma globala ansvaret för att förhindra en farlig klimatförändring.

Anders Wijkman, ordf. Miljömålsberedningen
Matilda Ernkrans, (S), ledamot
Johan Hultberg, (M), ledamot
Stina Bergström, (MP), ledamot
Rickard Nordin, (C), ledamot
Lars Tysklind, (L), ledamot
Irene Oskarsson, (KD), ledamot

Artikeln i DN debatt: "Minska utsläppen från inrikes transporter kraftigt".

”Minska utsläppen från inrikes transporter kraftigt”, DN debatt 16 juni 2016

“Kapa inte bandet mellan Right Livelihood-priset och riksdagen”, Aktuellt Hållbart 7 juni 2016

Riksdagens talman har beslutat att stänga av Right Livelihood-priset från riksdagen, trots att prisutdelningen har brett stöd av många ledamöter från de sju etablerade partierna.

Den 8 juni kan riksdagsstyrelsen ändra beslutet. Det är därför av största vikt att ledamöterna känner till Right Livelihood-prisets internationella roll och vilka konsekvenser beslutet att stoppa prisutdelningen i riksdagen riskerar att få.

Priset har räddat liv och öppnat fängelseportar. ”När vi var hotade och försökte tala med någon ansvarig kom vi inte ens förbi dörrvakten för vi är ju bara fattiga bönder” berättade en prisbelönt organisation från Colombia. ”Men när vi fått Alternativa Nobelpriset i Sveriges riksdag så ville ministern själv träffa oss”. René Ngongo har ofta riskerat sitt liv för att skydda Kongos regnskogar. ”Men när jag fått priset gav presidentens kabinettschef mig sitt mobilnummer och bad mig ringa om jag får problem”. Det finns många liknade exempel bland de nu över 160 pristagarna.

Priset ligger helt i linje med Sveriges värderingar och politiska prioriteringar. I veckan beskrev Isabella Lövin på Aftonbladets debattsida hur regeringen ska stödja civilsamhället internationellt: ”Det senaste decenniet har vi sett en oroväckande utveckling, en backlash – där utrymmet för civilsamhället att granska makthavare, att driva opinion och stärka människors delaktighet i demokratin minskar. (…) När vi nu stärker arbetet med mänskliga rättigheter och demokrati, tillsammans med civilsamhällets organisationer, hoppas vi kunna bidra till att vända utvecklingen."

Det finns en värdegemenskap mellan priset och Sveriges världsöppna politik sedan 1945, symboliserad av Dag Hammarskjöld, Olof Palme och många andra. Därför öppnade riksdagen 1985 dörrarna för utdelningen av priset. Därför införde en enad riksdag 2005 en speciell lag för att säkra Right Livelihood-prisets allmännyttiga status – i förarbetena beskrivs priset som en ”central nationell angelägenhet”. Och för bara två år sedan fick prisets grundare Jakob von Uexkull ta emot en av Sveriges finaste utmärkelser, Illis Quorum medaljen.

Så varför nu denna plötsliga helomvändning och önskan att kapa länken mellan riksdagen och priset? Att porta ett ledande internationellt människorättspris från Sveriges riksdag skulle sända en mycket negativ signal internationellt. Risken är uppenbar att auktoritära stater skulle uppfatta det som att både regering och riksdag i Sverige har nedprioriterat MR-arbetet. En indikation på detta var att den första utländska kommentaren efter talmannens beslut kom från den statliga saudiska nyhetsbyrån.

Vi upplever en värld av växande problem och kriser när det gäller miljö och hållbarhet samt respekten för elementära rättsprinciper. Prisutdelningen i riksdagen har hjälpt till att sprida kunskap om och skapa opinion för den unika verksamhet som pristagarna bedriver. Priset har en särskild status bland internationella priser genom att nomineringar kan göras av enskilda människor över hela världen. Detta ger Right Livelihood Award-Stiftelsen en mycket god överblick över miljö- och rättighetsläget världen över. Det gör att pristagarna kommit att representera ett fantastiskt rikt utbud av engagemang, mod och innovativa lösningar på olika sociala och miljömässiga problem från världens alla hörn.

Det är svårt att förstå vad motivet till talmannens beslut är. Platsbrist är inget annat än ett svepskäl. Förhoppningen är nu att riksdagsstyrelsen korrigerar beslutet. Allra bäst vore om talmannen själv drog tillbaka sitt tidigare beslut. Det är absolut inget att skämmas för att ändra mening. Behåll ceremonin i Riksdagen!

Anders Wijkman, ordförande i Miljömålsberedningen, f d medlem av Riksdagen och Europaparlamentet.

Andra relaterade artiklar:

”Fel att riksdagen portar Right Livelihood-priset”, SvD 25 maj 2016

“Kapa inte bandet mellan Right Livelihood-priset och riksdagen”, Aktuellt Hållbart 7 juni 2016

“Sverige kan och bör gå före i klimatpolitiken”, Replik SvD 15 maj 2016

Replik i SvD, 15 maj 2016

Konjunkturinstitutets representanter blandar ihop mål och medel. Klimatmålet är ambitiöst – även om rader av ledande forskare uttalat sig för än skarpare mål. Men det är satt för att ligga i samklang med målen i Parisavtalet, skriver Anders Wijkman i en replik.

Det vore intressant att veta vilken reduktion av utsläppen KI i stället förordar och därmed hur KI vill nå Parismålet.

Om målsättningarna i Parisavtalet ska ha en chans att infrias krävs att länder världen över vidtar kraftfulla och omedelbara reduktioner av utsläppen av växthusgaser. För rika länder som Sverige är ansvaret extra stort. Detta var den centrala utgångspunkten för Miljömålsberedningens (MMB) förslag i delbetänkandet i mars att minska utsläppen i Sverige med 85 procent till 2045. Vi hade i tillägg fått regeringens uppdrag att precisera hur ett tidigare uttalande av riksdagen om ”nära noll-utsläpp” till 2050 skulle tolkas.

I en artikel på SvD Debatt (10/5) har ledande företrädare för Konjunkturinstitutet (KI) – Eva Samakovlis och Björn Carlén – riktat kritik mot vårt förslag. De menar att vi underskattar de totala kostnaderna både för näringslivet och hushållen av den föreslagna politiken. Miljömålsberedningen får vidare kritik för att vi hävdar att en omställning i riktning mot en mer kolsnål ekonomi ”kan gå hand i hand med stärkt konkurrenskraft och tillskapande av nya, hållbara arbetstillfällen”.

I sin artikel blandar KI:s representanter ihop mål och medel. Målet är ambitiöst – även om rader av ledande klimatforskare uttalat sig för än skarpare mål. Men det är satt för att ligga i samklang med målen i Parisavtalet, som för övrigt stöddes av 195 länder. Det är reduktioner på denna nivå som krävs av utvecklade länder som Sverige om världen ska ha en chans att nå Parisavtalet.

Samakovlis och Carlén – men även KI i sitt remissvar på vårt betänkande – ifrågasätter lämpligheten med ett så ambitiöst mål. Huruvida detta är KI:s uppgift är en intrikat fråga. Men oavsett detta, vore det intressant att veta vilken reduktion av utsläppen KI i stället förordar och därmed hur KI vill nå Parismålet.

För Miljömålsberedningen är det självklart att en kraftig omställning av ekonomin måste till. Kostnaderna för våra samhällen om utsläppen inte reduceras kraftigt – och på sikt går mot noll – beräknas överstiga kostnaderna för omställningen många, många gånger om. Det är därför ledande ekonomer, som Lord Nicholas Stern, uppmanar världens regeringar att satsa på en övergång till en klimatsmart ekonomi.

Kostnaderna för att ställa om ekonomin är alls inte enkla att beräkna. En viktig orsak är att de modeller som bland andra KI använder sig av för att bedöma olika åtgärder för utsläppsbegränsningar uppvisar många brister – något som även KI under hand bekräftar. Modellerna tar inte med alla kostnader och lämnar dessutom resultatet i form av olika nyttor – som minskad risk för ett mer instabilt klimat, lägre halter av luftföroreningar och förbättrad hälsa – därhän. De fångar heller inte upp teknikförändringar – typ ny smart teknik med jobb och exportmöjligheter som resultat. Särskilt viktigt är naturligtvis att modellerna inte innehåller ens en uppskattning av kostnaderna för samhället av att inte vidta åtgärder. Det är som om en husägare bara skulle räkna på kostnaden för att reparera ett hål i taket och inte bry sig om vad kostnaden och konsekvenserna blir om hålet inte lagas. Det är för övrigt mot den här bakgrunden som Lord Stern har varnat för att traditionella kostnads-nyttoanalyser ger intrycket av att ”business as usual” skulle vara ett alternativ – vilket det naturligtvis inte är.

Samakovlis och Carlén blundar i sin artikel för att skärpta krav inom klimat- och miljöpolitiken som regel leder både till innovationer, nya företag och nya jobb. Se bara på vindindustrin i Danmark eller fjärrvärmesektorn i Sverige. Rader av studier har för övrigt visat att en politik för omställning mot förnybar energi och större resurseffektivitet leder till både lägre utsläpp, lägre kostnader och inte påverkar sysselsättningen negativt. Åtskilliga studier talar om fler nya jobb, andra åter om att jobb i miljöskadlig verksamhet ersätts av hållbara jobb. Det finns ingen motsättning mellan en god välfärdsutveckling och att ta klimatfrågan på allvar.

New Climate Economy – ett internationellt samarbetsprojekt – har beräknat att skillnaderna i kostnad för världen som helhet av att investera i klimatsmart infrastruktur och att investera som vanligt är några få procent. I gengäld reduceras klimatriskerna, luftföroreningarna minskar och därtill blir de framtida driftskostnaderna för energi mycket lägre.

Samakovlis och Carlén oroar sig för att andra länder i EU kommer att göra mindre ansträngningar om Sverige är ambitiöst. Den rädslan är obefogad. Kraven på olika EU-länder när det gäller klimatåtgärder utgår inte från vad andra medlemmar gör utan från respektive lands förutsättningar. Hela EU-samarbetet drivs för övrigt framåt av att länder som Tyskland, Storbritannien och Sverige tar en ledarroll. Se bara vad Tysklands satsning på solenergi har lett till i form av lägre kostnader för övriga EU.

Det finns för övrigt många exempel där Sverige gått före med ambitiösa miljökrav – som till exempel kemikalier och luftkvalitet – och fått övriga medlemsländer med sig.

Från Miljömålsberedningens sida är vi naturligtvis betjänta av goda råd när det gäller de mer detaljerade förslagen om styrmedel och åtgärder. Men sådana råd kan inte utgå ifrån att vi ska ta lätt på Parisavtalet och att det bästa för Sverige vore att ”vänta och se”. KI bör inse att det mål som föreslås är förankrat hos sju av riskdagens partier. Det är en styrka inför framtiden och ger marknadens aktörer en tydlig signal om politikens långsiktiga inriktning.

Anders Wijkman, ordförande i Miljömålsberedningen

Eva Samakovlis och Björn Carlén, Konjunkturinstitutets debattartikel i SvD, den 10/5 2016, "Tankefel skadar tilltron till klimatpolitiken".

“Sverige kan och bör gå före i klimatpolitiken”, Replik SvD 15 maj 2016

”Höj skatten på varor – sänk den på arbete”, replik SvD 11 april 2016

Replik SvD, 11 april 2016

När människor konkurrerar med billigare och smartare robotar skapar man inte nya jobb genom att beskatta arbete hårt. Det är knappast en jämn match när arbete ifrån robotar och datorer som ersätter många jobb inte beskattas alls, skriver Robert Höglund, Birger Schlaug och Anders Wijkman i en replik.

När det är önskvärt att svenskarna konsumerar mer hållbart är det absurt att klimat¬neutrala tjänster är så högt beskattade.

Mårten Blix och Magnus Henrek¬son sätter fingret på digitaliseringens utmaning (9/4), men tar tyvärr inte upp många lösningar. Skattebasen eroderas då fler och fler jobb automatiseras och digitaliseras. Detta faktum bör stimulera till en diskussion om alternativa skattebaser men artikelförfattarna stannar inom inkomstskatteparadigmet och menar att det är nya jobb som kommer rädda skatteintäkterna.

När människor konkurrerar med billigare och effektivare robo¬tar skapar man inte nya jobb genom att beskatta arbete hårt. Det är knappast en jämn match när arbetet från robotar och datorer som ersätter många jobb inte beskattas alls. I dag finan¬sieras statsbudgeten till cirka 60 procent av skatt på arbete, 20 procent på konsumtion, 12 procent på kapital och 4 procent på energi och miljö, resterande från övriga punktskatter och import. En möjlig lösning är en skiftad skattebas där produktion och konsumtion samt miljöskadlig verksamhet beskattas högre och arbete lägre.

En produktionsomsättningsskatt där företag beskattas på basis av deras totala produktion och inte enbart på vinsten skulle innebära att även det i hög grad automatiserade företaget bidrar till skatteintäkterna. De ökade intäk¬terna används till att sänka arbetsgivaravgifterna så att det blir billigare att anställa. Detta skulle skapa fler jobb, ¬särskilt i branscher med hög personaltäthet.

En annan lösning att utforska är en förändring av konsumtionsskatterna – inte bara för att skapa fler jobb utan också för att kunna nå miljömålen. När det är önskvärt att svenskarna konsumerar mer hållbart är det absurt att klimat¬neutrala tjänster är så högt beskattade. I dag behöver en svensk som tjänar median¬lönen jobba i sju timmar för att exempel¬vis kunna köpa en timmes massage. Samtidigt behöver hen bara jobba i en till två timmar för att köpa en borrmaskin eller vatten¬kokare. Skattesystemet gör också att enkla tjänstejobb inte tillkommer eftersom de blir för dyra. Man skulle därför kunna genomföra en momsdifferentiering där momsen på rena tjänster och åter-vunnet material sänks kraftigt eller tas bort men höjs på mate¬riella varor. Blir tjänster billigare köper vi mer av dem, något man kunnat se hända med rutavdraget. Undantag kan dock behöva göras för till exempel livsmedelsmoms för att undvika oönskade socioekonomiska effekter.

Dessa två reformer har potential att möta digitaliseringens utma¬ning och skapa fler jobb, många av dem enkla – något som behövs inte minst i dag. Åtgärderna ¬skiftar samtidigt produktions- och konsumtionsmönster till att bli mer hållbara och gör miljömålen lättare att nå.

Exakt vilka procentuella förändringar som bör göras i skattesatserna och i vilken takt reformerna ska ske är något som behöver utredas närmare. Men det finns ingen tid att förlora, diskussionen om morgondagens skattereformer behöver börja nu.

Robert Höglund, hållbarhetsdebattör och samordnare Nätverket Steg 3
Birger Schlaug, f d språkrör för Miljöpartiet, numera fristående samhällsdebattör
Anders Wijkman, ordförande Romklubben

Repliken i SvD, 11 april 2016: "Höj skatten på varor – sänk den på arbete"

Debattartikel i SvD, 9 april 2016: "Digitalisering minskar möjlighet att beskatta"

”Höj skatten på varor – sänk den på arbete”, replik SvD 11 april 2016

“Tidigarelägg svenska klimatmålet till 2045″, DN Debatt 9 feb 2016

DN Debatt, 9 feb 2016

Målet: inga nettoutsläpp. Vi föreslår att det svenska klimatmålet tidigareläggs till 2045. Vi vill också ha en klimatlag som tydliggör processerna och långsiktigheten i klimatpolitiken och att regeringen inrättar ett oberoende klimatpolitiskt råd med finanspolitiska rådet som förebild, skriver ledamöterna i Miljömålsberedningen.

Vid FN:s klimatmöte i Paris strax före jul enades 195 länder om ett historiskt avtal för att begränsa ökningen av medeltemperaturen på jorden. Vi ser allt flera konkreta bevis för skador från förändringarna i klimatet i samtliga världsdelar. Människor drabbas hårt av stormar, översvämningar och torka samtidigt som isar i polarområdena smälter i rekordfart. FN:s klimatpanel slår fast att denna typ av extrema väderhändelser riskerar att öka under kommande decennier. Förutom stora skador på liv och egendom hotar störningar i matförsörjningen, som en konsekvens av ett allt torrare klimat och allt knappare tillgång på vatten. En ofrånkomlig konsekvens kan bli att allt fler människor tvingas överge sina hem.

Det uppdrag som vi ledamöter i Miljömålsberedningen fått av regeringen går ut på att utveckla förslag till ett klimatpolitiskt ramverk, inklusive en precisering av det långsiktiga målet för klimatpolitiken. I uppgiften ingår också att klarlägga behovet av en klimatlag samt att ge förslag till åtgärder och styrmedel för att nå det långsiktiga klimatmålet. Inom kort presenterar vi ett enigt delbetänkande där förslag ges till ett utvecklat klimatpolitiskt ramverk samt ett långsiktigt mål för politiken.

Våra partier har i många frågor olika uppfattningar, men när det gäller just klimatfrågan menar vi att situationen kräver bred samling. Det är mot den bakgrunden vi idag presenterar en historisk överenskommelse. Vår avsikt är att sända en tydlig signal till näringsliv, kommuner och regioner samt till medborgarna om vilken långsiktig kurs politiken kommer att ha framöver och detta oavsett regering.

Sverige är i flera avseenden redan ett föregångsland i klimatpolitiken. Vi har visat att det är möjligt att förena snabbt sjunkande utsläpp inom landet med en stark ekonomisk utveckling. Vår avsikt är att den politik vi nu gemensamt föreslår ska ge politiken både ökad tydlighet och långsiktighet. Vi menar att detta är en av förutsättningarna för att få till stånd de investeringar som krävs för att nå uppsatta klimatmål och som samtidigt kan möjliggöra ökad sysselsättning och ekonomisk utveckling. Vår ambition är att Sverige ska vara internationellt ledande genom att visa att god ekonomisk utveckling och jobb går att förena med en ambitiös klimatpolitik.

Rätt utformad kan en klimatomställning ge oss ökad konkurrenskraft genom innovationer och teknikutveckling. Välståndet i vårt land har historiskt alltid byggt på ett omvandlingstryck där vi samtidigt bejakat teknisk utveckling och öppen handel med omvärlden.

Vi lever i en tid av snabba förändringar, inte minst i form av innovationer och ny teknik. Den nya tekniken kombinerat med beteendeförändringar ger oss många möjligheter att tackla problem inom klimatområdet som för bara några år sedan inte sågs som möjliga. Bilparken kan ställa om till en allt större andel el och biobränslen kan ersätta fossila drivmedel, inte minst för tung trafik. Parallellt kan biobaserade råvaror ge oss rader av nya produkter – plaster, textilier, höghus i trä samt bilkarosser i kolfiber - som ersättning för fossila råvaror. Den svenska stålindustrin kan befästa sin miljömässigt världsledande position genom att fortsätta tillverka stål med minskande klimatavtryck och det svenska jordbruket kan få ett uppsving genom ökad efterfrågan på hållbart producerade livsmedel.

Sverige är inte ensamt om att ställa om. Tvärtom har alla våra viktigare handelspartner, genom att också ställa sig bakom Parisavtalet, förpliktigat sig till motsvarande omställning. Detta minskar risken för att åtgärder i Sverige enbart skulle flytta utsläppen till andra länder. Vi förutsätter också att EU:s handelssystem för utsläppsrätter skärps samtidigt som konstruktionen värnar Europas basindustri inom ramen för klimatomställningen. På så sätt skapas steg för steg en växande marknad för de företag som utvecklar de nya, klimatanpassade produkterna och tjänsterna.

På FN-toppmötet i Paris skärptes målet för klimatpolitiken till att världen ska hålla temperaturhöjningen väl under 2 grader, med en strävan att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader.

Mot bakgrund av överenskommelsen i Paris föreslår vi nu att det svenska klimatmålet – som hittills uttryckts som en vision om att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären år 2050 – skärps i linje med FN-beslutet. Vi föreslår att riksdagen beslutar att målet tidigareläggs till 2045. Nettonoll år 2045 innebär enligt vårt förslag att utsläppen i Sverige ska ha minskat med minst 85 procent jämfört med 1990. Med den kraftiga befolkningsökning som förväntas i Sverige till mitten av seklet är en minskning med 85 procent till år 2045 ett ambitiöst mål. De utsläpp som kan kvarstå år 2045 (för att åren därefter uppnå negativa utsläpp) ska dessutom kompenseras med åtgärder i enlighet med internationellt beslutade regler, vilket gör målet än mer ambitiöst.

Det innebär att per capita-utsläppen i Sverige då ligger på mindre än ett ton per person – en nivå som ligger i linje med Parisavtalet. Samtidigt kan strategier och åtgärder behöva utvecklas för att minska utsläpp i andra länder som uppkommer genom svensk konsumtion.

För att stärka ramverket föreslår vi att riksdagen beslutar om en klimatlag som tydliggör processerna inom klimatpolitiken och den långsiktiga inriktningen på arbetet. Lagen innebär bland annat att regeringen en gång varje mandatperiod ska presentera en handlingsplan som visar vilka åtgärder som behövs för att klara det långsiktiga målet och samtidigt ger tillfälle att löpande pröva om de etappmål som sätts på vägen mot 2045 behöver förstärkas.

Vi föreslår också att regeringen inrättar ett oberoende klimatpolitiskt råd. Rådets uppgift blir bland annat att ge en ”second opinion” genom att granska regeringens samlade klimatpolitik – inte minst se till att politiken inom olika områden drar åt samma håll. En förebild till det klimatpolitiska rådet är det finanspolitiska rådet, som granskar den ekonomiska politiken i förhållande till det finanspolitiska ramverk riksdagen fastställt.

Tillsammans skapar våra olika förslag till åtgärder, ett slags klimatpolitiskt urverk, som gör att klimatarbetet tickar och går – oavsett regering. Vi är övertygade om att beslut i denna riktning kommer att skapa goda förutsättningar för den långsiktiga omställning av samhället i riktning mot fossilfrihet och minimering av växthusgaser som vi alla vill se och har förbundit oss till genom Parisavtalet. Vi återkommer till frågorna om styrmedel och konkreta åtgärder för att nå det föreslagna långsiktiga målet när Miljömålsberedningen lämnar sitt slutbetänkande i juni i år.

Anders Wijkman, ordf. Miljömålsberedningen
ledamot Matilda Ernkrans, (S)
ledamot Johan Hultberg, (M)
ledamot Stina Bergström, (MP)
ledamot Rickard Nordin, (C)
ledamot Jens Holm, (V)
ledamot Lars Tysklind, (L)
ledamot Irene Oskarsson, (KD)
Anders Wijkman, författare och debattör

Här är länken till artikeln i DN Debatt.
“Tidigarelägg svenska klimatmålet till 2045″, DN Debatt 9 feb 2016

“Två grader är en smärtgräns, inte ett mål”, Supermiljöbloggen Debatt 1 dec 2015

Supermiljöbloggen, 1 dec 2015

Rom­klub­bens ord­fö­ran­de skriver om för­hopp­ning­ar på kli­mat­topp­mö­tet och en ekonomi som inte kan mätas i pengar.

Kli­mat­mö­tet i Paris har dragit igång. Op­ti­mis­men bland ledande politiker och media är inte att ta miste på. Det är nu eller aldrig.

Ungefär på samma sätt lät det innan Kö­pen­hamnsmö­tet för sex år sedan. Och då var målet ett legalt bindande avtal. Nu har am­bi­tio­ner­na skruvats ned.

Det är över 23 år sedan kli­mat­kon­ven­tio­nen un­der­teck­na­des i Rio. Länderna förband sig att förhindra farlig kli­mat­på­ver­kan. Men sedan dess har utsläppen ökat med minst 40 %. Samtidigt vet vi att människan över­ut­nytt­jar naturen på många andra sätt. Ut­fisk­ning, skogs­för­stö­ring, jor­dero­sion och utarmning av den bi­o­lo­gis­ka mång­fal­den.

Kli­mat­för­änd­ring­en måste alltså ses som ett symptom på stora och avgörande brister i vårt eko­no­mis­ka system. Den typ av tillväxt vi haft ger na­tur­ligt­vis många fördelar, men tyvärr också många nackdelar. Vi urholkar själva basen för den fortsatta välfärden. Det hjälper då inte att vi på papperet blir rikare, att BNP går upp och att bankerna pro­du­ce­rar mer pengar.

Planetens hälsa kan inte mätas i pengar. Alltför många in­ve­ste­ring­ar idag hamnar i ak­ti­vi­te­ter som inte bara rubbar kli­mat­ba­lan­sen utan därtill bryter ned viktiga ekosystem och utarmar re­surs­ba­sen. Därmed reducerar vi våra barns och barnbarns för­ut­sätt­ning­ar till ett bra liv.

Dagens typ av till­väx­te­ko­no­mi är som en PONZI scheme – ett py­ra­mid­spel. På slutet finns bara förlorare. Den dis­kus­sio­nen finns knappt på agendan i Paris.

Den för­härs­kan­de eko­no­mis­ka modellen har avgjorda brister. Fokus är på re­la­tio­ner­na mellan pro­du­cen­ter och kon­su­men­ter och bland pro­duk­tions­fak­to­rer­na är det arbete och kapital som dominerar. Man kan enkelt uttryckt säga att naturen betraktas som en konstant. I ett läge där män­ni­skans eko­lo­gis­ka fotav­tryck hela tiden ökar är det en orimlig situation. En engelsk ne­o­klas­sisk ekonom – Cameron Hepburn – yttrade nyligen: ”Ut­bild­ning­en av ekonomer sker som om de sista trettio åren inte inträffat!”

Min slutsats är att vi aldrig kan klara den utmaning vi står inför om vi inte reviderar synen på ekonomin – och framför allt – om vi inte börjar använda andra mått för ut­veck­ling­en. BNP säger väldigt litet om kvalitén och det gör att vi inte fångar upp de skador som sker både i form av ett mer instabilt klimat och utarmade ekosystem.

Den stora frågan i Paris är att begränsa utsläppen av växt­hus­ga­ser. De löften som getts ger oss ingen chans att klara det s k 2°-gra­ders­må­let. Mål för resten. Precis som Johan Rockström vill jag kalla det en smärt­gräns.

Sanningen är nog den att san­no­lik­he­ten är liten att vi någon gång kommer att få uppleva ett in­ter­na­tio­nellt avtal som på papperet klarar smärt­grän­sen. Det vi kan hoppas på är att processer ska dras igång efter Paris som blir till­räck­ligt dynamiska.

Ett exempel att ta fasta på är Tysklands satsning på sol. Den har varit dyr – för Tyskland – men har gjort att kost­na­der­na för sol-el idag är kon­kur­rens­kraf­ti­ga med fos­sil­kraft i allt större regioner. Samma typ av ut­veck­ling är på gång inom tekniken att lagra el. Där är Elon Musks satsning på Tesla – och batterier som klarar lång körtid – på samma sätt ban­bry­tan­de.

Tek­nik­ut­veck­ling­en rent allmänt är för övrigt fa­sci­ne­ran­de på många områden. Di­gi­ta­li­se­ring­en – vi har bara sett början – inrymmer oanade möj­lig­he­ter att minska klimat- och mil­jöpå­ver­kan om vi utnyttjar den rätt.

Slutsatsen är att det vi kan hoppas på är att Initiativ av enskilda länder, städer eller företag efter Paris ska sätta igång processer som påverkar och ändrar hela system, som i fallet Tyskland med el­för­sörj­ning­en.

Men en lika viktig fråga efter Paris är trots allt det nöd­vän­di­ga omtänket be­träf­fan­de den eko­no­mis­ka modellen. För att klara helheten – ett klimat i balans och friska ekosystem – krävs en annan ekonomisk logik. Där kvalitén i ut­veck­ling­en blir det centrala. Och då räcker inte tillväxt i BNP som måttstock.

Anders Wijkman, ord­fö­ran­de i Rom­klub­ben

Här är länken till artikeln i Supermiljöbloggen.

“Två grader är en smärtgräns, inte ett mål”, Supermiljöbloggen Debatt 1 dec 2015

”Löfven måste ta ställning mot start av nya kolgruvor”, DN 24 nov 2015

DN, 24 nov 2015

Riksdagsfråga i dag. Världens användning av kol har ökat med mer än 50 procent sedan Rio-mötet 1992. Och nu planerar bland annat Australien att öppna ett stort antal kolgruvor. Vi uppmanar Stefan Löfven att ta ställning och tillsammans med Kiribatis president arbeta för ett globalt moratorium för nya kolgruvor, skriver nio debattörer.

Riksdagsfråga i dag. Världens användning av kol har ökat med mer än 50 procent sedan Rio-mötet 1992. Och nu planerar bland annat Australien att öppna ett stort antal kolgruvor. Vi uppmanar Stefan Löfven att ta ställning och tillsammans med Kiribatis president arbeta för ett globalt moratorium för nya kolgruvor, skriver nio debattörer.

President Anote Tong från Stillahavsön Kiribati skrev nyligen ett brev till statsminister Stefan Löfven och bad om hjälp. Kiribati är ett av världens lägst liggande länder och lider redan av effekterna av stigande havsnivåer och mer intensiva tropiska stormar till följd av klimatförändringarna. Användningen av kol är den viktigaste orsaken till koldioxidutsläppen. Detta till trots planerar länder som Australien att öppna ett stort antal nya kolgruvor.

Detta är bakgrunden till president Tongs uppmaning till världens länder att besluta om ett moratorium (ett förbud) för öppnandet av nya kolgruvor. För president Tong är den ökade användningen av kol ett direkt hot mot hans lands existens. I denna uppfattning har Tong stöd av IPCC:s senaste rapport som konstaterar att världen – för att klara tvågradersmålet – måste närma sig nollutsläpp senast i mitten av århundradet. Att fasa ut kol är då en självklar prioritet.

Vid dagens överläggningar i riksdagen kommer klimatpolitiken att diskuteras. Då kommer frågan upp om ett svenskt stöd för president Tongs initiativ om ett moratorium för nya kolgruvor. Vi som har skrivit under denna debattartikel stödjer president Tongs uppmaning och uppmanar statsministern att skyndsamt ge sitt stöd. Det är mycket bra att vår regering vill att Sverige ska axla en ledande roll i kampen mot klimatförändringen. Som Stefan Löfven uttryckte det nyligen: ”Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer.” En aktiv klimatpolitik på hemmaplan är viktig, men inte tillräcklig för att hjälpa Kiribatis befolkning. Klimatfrågan är global och det är bara genom att påverka utsläppskällor i alla delar av världen som vi har en chans att undvika att Kiribati som nation hamnar under vatten.

Världens regeringar förbereder sig nu för det stora klimatmötet i Paris i början av december. Vi förväntar oss att vår regering tar en ledarroll vid detta möte. Samtidigt vet vi att en överenskommelse mellan regeringarna bara är ett steg på vägen. En sådan måste kompletteras av aktiviteter och beslut av städer, företag och civilsamhällets organisationer. En kampanj med syfte att globalt stoppa öppnandet av nya kolgruvor är ett exempel på en aktivitet som kompletterar och stärker arbetet på FN-nivå.

Världens användning av kol har ökat med mer än 50 procent sedan klimatkonventionen undertecknades i Rio år 1992 (enl IEA). Syftet med konventionen är att minska klimatutsläppen. I det perspektivet är den snabba ökningen av förbränningen av kol ett rejält misslyckande. Att förbränna kol ger nästan dubbelt så höga utsläpp av koldioxid som att förbränna olja.

För att begränsa den globala uppvärmningen behöver vi kreativa lösningar. Innovationer i ny teknik är helt avgörande. De senaste årens snabba utveckling av den förnybara energin – och tekniken att lagra el – är mycket positiv. Den ger utvecklingsländerna goda möjligheter att undvika att låsa sig fast i fossilekonomin, givet att industriländerna hjälper till med investeringskostnaderna (som ofta är högre än att satsa på kol).

Samtidigt måste vi arbeta enträget för att skapa nya typer av samarbeten. En överenskommelse om att förbjuda nya kolgruvor är den typ av kompletterande initiativ vår värld behöver. Förslaget rimmar för övrigt väl med det beslut som nyligen togs i OECD om en begränsning av exportkrediterna till användningen av kol.

Kiribatis president har skrivit till alla världens ledare och bett dem att ta detta steg med honom. Elva andra Stillahavsländer har redan ställt sig på hans sida. Det har även kända röster, som till exempel Världsbankens före detta chefsekonom sir Nicholas Stern. Stern har gett sitt stöd till moratoriet med motiveringen att ”Detta är ett viktigt steg. Världen måste snabbt fasa ut förbränningen av kol om den ska ha en realistisk chans att begränsa ökningen av den globala medeltemperaturen till 2 grader.”

Regeringen har uttalat en ambition att Sverige ska sluta använda fossila bränslen. Argumentet är att fortsatt fossilberoende obönhörligen leder till farlig klimatförändring. För länderna i Stilla havet är situationen redan kritisk. De riskerar att dränkas, vilket skulle leda till en humanitär katastrof.

Vi uppmanar Stefan Löfven att, för svenska folkets räkning, ta ställning och tillsammans med president Tong arbeta för ett globalt moratorium för nya kolgruvor. Det sista vår värld behöver i dag är fler kolgruvor. Sverige har en stolt tradition av solidaritet med utsatta människor. Den traditionen kräver att vi lyssnar på ropen på hjälp från Stilla havet.

Ulf Bjereld, ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet
Harry Flam, professor emeritus i internationell ekonomi
Bo Frank, kommunalråd, Växjö
Pär Holmgren, författare och klimatdebattör
Antje Jackelén, ärkebiskop
Johan Kuylenstierna, exekutivdirektör Stockholm Environment Institute
Assar Lindbeck, professor emeritus
Johan Rockström, professor och chef för Stockholm Resilience Center
Anders Wijkman, författare och debattör

Här är länken till artikeln i DN

”Löfven måste ta ställning mot start av nya kolgruvor”, DN 24 nov 2015

“Låna eller höj skatten – och freda biståndet”, Expressen Debatt 19 nov 2015

Expressen Debatt, 19 nov 2015

Delar av världen står i brand. Då är det inte mer än rimligt att vi delar med oss av vårt överflöd. Men freda biståndet, låna eller höj skatten på inkomst i stället, skriver Anders Wijkman i Expressen Debatt.

Den allt större flyktingströmmen i Europa i dag förklaras främst av de väpnade konflikterna – och de sönderfallande staterna – i Mellanöstern. Ingen kan förvånas över att hundratusentals människor flyr undan våld och kaos. Det skulle de allra flesta av oss också göra.

Orsaksbilden är komplex. Varje gång jag läser rubriker i amerikanska tidningar på temat ”Europas flyktingkris” blir jag lika upprörd. Ingen kan förneka att USA:s krigföring i regionen är en viktig orsak till det kaos som utvecklats.

Att skapa stabilitet i länder som Afghanistan, Irak, Syrien, Yemen och Libyen – för att nämna de viktigaste oroshärdarna – kommer att ta lång tid. Vissa gör jämförelser med trettioåriga kriget. Frågan vilken strategi som EU-länderna ska följa är komplicerad. Militära insatser – i kombination med förebyggande av terror - är nödvändiga för att tränga tillbaka rörelser som IS och al-Qaida. Men parallellt måste länderna i regionen få kraftfull hjälp att utveckla sina samhällen.

Att IS över huvud taget kan attrahera ett växande antal människor i regionen, men även i Europa, visar på djupgående brister i våra samhällen, i Europa främst en fråga om utanförskap. Den typen av problem kan inte bombas bort.

Även i en situation där våldet bedarrar finns många faktorer som gör att människor i norra Afrika och Mellanöstern (MENA) kommer att vilja överge sina länder och söka sig en bättre framtid.

Jag har länge ställt frågan hur länge de stora skillnaderna i levnadsstandard mellan länderna norr och söder om Medelhavet kommer att kunna bestå. I en allt tätare värld, där kunskaperna om hur livsmöjligheterna ser ut i olika delar av världen hela tiden ökar, är det svårt att tänka sig att människor i längden ska acceptera att leva under så vitt skilda omständigheter.

Löneskillnaderna mellan EU-länderna och länderna i MENA varierar, men ligger i häradet fem till ett till mer än tjugo till ett. Till detta kommer en notoriskt hög arbetslöshet i MENA, inte minst bland unga människor. Lägg till detta en fortsatt snabb folkökning och vi har förutsättningarna för en ”perfekt storm”. (Just nu är arbetslösheten extremt hög även i södra Europa men förklaringen är främst eurokrisen och inte permanent undersysselsättning).

En annan faktor som kommer att spela in – återigen i kombination med folkökningen – är klimatförändringen. Sedan 1950-talet har medeltemperaturen under sommarhalvåret i MENA-regionen ökat med nära 3 grader Celsius. Om den utvecklingen fortsätter, vilket mycket talar för, kommer det på sikt att bli allt svårare att odla mat i regionen och över huvud taget utveckla fungerande samhällen.

Varje diskussion om flyktingkrisen och hur vi ska möta den måste ta hänsyn, inte bara till dagens inbördeskrig, utan till de underliggande sociala, ekonomiska, demografiska och ekologiska faktorerna i MENA.

Att skära i biståndet för att kortsiktigt klara notan för flyktingmottagandet i Sverige vore en sällsynt missriktad åtgärd. Det skulle, om något, öka trycket på Europas gränser. Biståndet har gjort – och kan göra – mycket nytta, inte minst för att hjälpa länderna i EU:s randområde att bemästra de stora problem de står inför.

Sverige låter redan i dag 20 procent av biståndet finansiera kostnaderna för flyktingmottagandet i vårt land. Starka krafter, framför allt inom Finansdepartementet, verkar nu för att öka den andelen. Det talas om att upptill hälften av biståndet skulle avräknas. En sådan åtgärd skulle slå skoningslöst hårt mot rader av insatser inom hälsovård, utbildning, hushållning med mark och vatten, demokratistöd mm.

Sverige har byggt långsiktiga relationer med ett stort antal utvecklingsländer. Utgångspunkten har varit att betrakta biståndet som en investering i framtiden. Allt har inte fungerat. Misstag har begåtts, inte minst därför att arbetet utförs i svåra miljöer kännetecknade av kapacitetsbrister och korruption. Men beslutsamheten har funnits där. Det internationella samhället likaväl som mottagarländerna har kunnat lita på Sverige.

Att nu drastiskt minska stödet skulle äventyra både Sveriges trovärdighet internationellt och rader av enskilda biståndsinsatser. Det skulle därtill öka – inte minska – trycket mot Sveriges gränser i form av migration.

Flyktingmottagandet leder till ökade kostnader. De måste finansieras. Freda biståndet. En stor del av kostnaderna – åtminstone i år och nästa år – kan finansieras med lån. Därtill ser jag inga hinder mot att höja skatten för de cirka 10 procent av inkomsttagarna som tjänar mer än 50 000 kronor i månaden eller att återinföra en rimligt utformad förmögenhetsskatt. Delar av världen står i brand. Då är det inte mer än rimligt att vi delar med oss av vårt överflöd.

Anders Wijkman, ordförande i Romklubben, ordförande Miljömålberedningen

Här är länk till artikeln i Expressen

“Låna eller höj skatten – och freda biståndet”, Expressen Debatt 19 nov 2015

“Vi måste vänja oss vid att äga färre prylar”, klimatpodden SvD 7 nov 2015

Klimatpodden SvD 2 grader, 7 nov 2015

Vi är lata och har vant oss vid att ha våra egna prylar – men det måste vi sluta med i framtiden, om vi ska klara klimatutmaningarna. Det menar Anders Wijkman, ordförande i regeringens miljömålsberedning, i senaste avsnittet av klimatpodden SvD 2 grader.

Trenden är dyster: vi blir alltfler människor på jorden, och varje enskild individ ger upphov till allt mer avfall. Genomsnittssvensken gav upphov till inte mindre än 466 kg avfall under 2014 – en ökning med 5 kg per person sedan året innan.

Samtidigt har företagen som producerar våra alltfler apparater och produkter inte något som helst ansvar att göra produkterna återvinningsbara, menar miljöprofilen Anders Wijkman – bland annat ordförande i regeringens miljömålsberedning – i det senaste avsnittet av klimatpodden SvD 2 grader.

– De lägger över hanteringen av avfall och restprodukter på konsumenter och samhället. De gör inte ens produkterna så enkla att plocka isär att någon annan kan utnyttja komponenterna och återanvända dem. Det är ett jäkla slöseri, säger han.

I längden är detta ohållbart, menar Anders Wijkman – särskilt med tanke på att jordens befolkning ökar i rask takt, med allt fler som vill ha samma levnadsstandard som människor i västvärlden.

I stället måste vi lära oss att ta vara på de material och produkter som redan finns i samhället på ett helt annat sätt, och sluta gräva upp nya råvaror hela tiden.

Med det i åtanke kommer vi förmodligen också behöva vänja oss vid att inte äga lika många prylar, utan att hyra eller låna i betydligt större utsträckning, menar han.

– Vi är lata, vi vill ha våra egna grejer. Och eftersom arbetskraft har varit dyrt och råvaror och energi billigt har vi fått den här utvecklingen. Men det är inte hållbart i längden.

Hur kommer framtidens samhälle att se ut för vanliga människor, tror du?

– Jag tror inte att tillvaron skulle se så mycket annorlunda ut. Det som förändras är att värden som vi i dag kasserar utan vidare, de kommer vi att ta hand om på ett bättre sätt, säger Anders Wijkman, och avslutar:

– Egentligen går vi tillbaka till hur det var en gång i världen när samhället var fattigare. Då var det ett viktigt ändamål att hushålla. Över huvud taget är det väldigt konstigt att ekonomin är uppbyggd på nya materialflöden snarare än att vårda det vi redan har. Det är något fel i vårt system.

För att höra hela intervjun med Anders Wijkman i senaste avsnittet av klimatpodden SvD 2 grader, klicka här.

“Vi måste vänja oss vid att äga färre prylar”, klimatpodden SvD 7 nov 2015

Cirkulär ekonomi skapar nya arbeten, SVD Debatt, 21 0kt 2015

SvD Debatt, 21 okt 2015

Det är i stort sett gratis att utnyttja naturen – ofta med stora skador som följd – medan användningen av mänsklig arbetskraft betingas av höga skatter och avgifter. Politiken måste ställa om till mer cirkulär ekonomi, för både miljön och jobben, skriver Anders Wijkman och Jytte Guteland (S).

Klimatmötet i Paris rycker närmare. Redan nu vet vi att de löften om utsläppsminskningar som olika länder lämnat in till FN inte på långt när räcker för att klara tvågradersmålet. Löftena pekar istället mot en temperaturökning på mellan 3 och 4 grader fram till år 2100.

Parismötet är dessutom bara ett steg på vägen. Vad som händer efter Paris kommer att vara helt avgörande. Utmaningen är mångdubbel. FN:s nya hållbarhetsmål pekar ut inte mindre än 17 olika områden där stora problem och brister måste tacklas. Viktigast av dem alla är målet är att utrota fattigdomen.

Mer än tre miljarder människor lever idag i fattigdom. Befolkningen väntas därtill öka med två-tre miljarder människor till 2050, och mestadels i redan fattiga områden. För att erbjuda alla dessa människor ett drägligt liv krävs omfattande investeringar i hälsa och utbildning och därtill i infrastruktur och bostäder. Det behöver byggas i runda tal lika mycket infrastruktur och bostäder fram till 2050 som hittills byggts i världen.

Det säger sig självt att om världen ska lyckas lyfta upp emot fem miljarder människor ur fattigdom fram till mitten av seklet – utan att klimatförändringen skenar och många viktiga ekosystem kollapsar – så måste formerna för energi- och materialanvändningen radikalt förändras. Fokus hittills har främst riktats mot energianvändningen. Men materialflödena i samhället är en lika viktig fråga och de två hänger intimt samman.

Industrisamhället har i allt väsentligt byggt på linjära resursflöden. Den primära orsaken är att kostnaden för energi och material varit låg. Logiken, inte minst de senaste femtio åren, har varit att ju snabbare olika varor omsätts, desto bättre för företagen och ekonomin.

En stor del av de produkter och det material som idag kasseras representerar stora värden som skulle kunna utnyttjas igen – och igen – inte minst de allra flesta konsumentprodukter. Elektronikavfallet är ett tydligt exempel. Volymerna ökar snabbt och uppgår till mer än 60 miljoner ton årligen i världen. Bara en liten del återvinns och det är bara guld och koppar som tas omhand. En studie nyligen av Ellen Mac Arthur Foundation – ”Growth within” – visar att bara mellan 5 och 10 procent av värdet hos alla restprodukter idag inom EU-länderna utnyttjas. Resten hamnar på deponi eller i förbränningsugnarna, ofta utan att sorteras först. Ett enormt slöseri.

För att utvecklingen ska ha en chans att bli ekologiskt hållbar krävs att energianvändningen baseras alltmer på förnybar energi, är maximalt effektiv och att varorna är utformade både för att hålla längre och underlätta återvinning, demontering, återanvändning och rekonditionering. Detta är naturligtvis allra viktigast i de snabbt växande utvecklingsländerna, men om inte industriländer som Sverige tar ledningen i omställningen lär den inte bli av.

Vi behöver utveckla andra produktionsmönster och en annan affärslogik. Mer cirkulära affärsmodeller måste ersätta ”köp och släng”: Flervåningshus byggda i trä; elektronik designad för längre livslängd och så att olika komponenter kan utnyttjas igen; bilfabriker, typ Renault, som tar tillbaka gamla motorer, renoverar dem och använder i nya fordon; däcksfabrikanter, typ Michelin, som hyr ut däcken och tar betalt per km; klädföretag som Houdini där man kan hyra kläder istället för att köpa; belysningsföretag, som Philips, som erbjuder belysning som en service.

Den cirkulära ekonomins fördelar för företagen är uppenbara, inte minst lägre kostnader för energi och material. Men de verkligt stora fördelarna har med samhället i stort att göra. I en ny rapport från Romklubben – som presenteras i veckan i Bryssel och Stockholm – har en studie gjorts av de sannolika effekterna för samhällsekonomin av att utvecklas mot en mer cirkulär ekonomi. Fem länder – Finland, Frankrike, Holland, Spanien och Sverige - har studerats med hjälp av en traditionell Input /Output -modell. De faktiska ekonomiska flödena mellan olika branscher har ommodellerats för att efterlikna de hållbarhetsvisioner som ofta målas upp men dit vägen fortsatt är lång.

Den fråga som ställts är: Hur skulle ekonomierna i de fem länderna sett ut idag om de vore 25 procent mer energieffektiva, hade minskat användningen av fossila bränslen med 50 procent till fördel för förnybar energi samt uppnått en långt effektivare materialanvändning? Resultatet är glädjande. Utsläppen – inte minst av CO2 – skulle minska kraftigt. Därtill skulle övergången ge många nya jobb. Som ytterligare ett plus skulle handelsbalansen förbättras.

Om länderna skulle införa alla de tre åtgärderna parallellt blir effekterna avsevärda: CO2-utsläppen skulle uppskattningsvis vara mellan 65 och 70 procent lägre i en cirkulär ekonomi. Effekterna på jobben uppskattas till 75 000 nya jobb i Finland, 100 000 i Sverige, 200 000 i Holland, 400 000 i Spanien och en halv miljon i Frankrike. En mer cirkulär ekonomi kommer inte av sig själv. Politiken måste hjälpa till med både smarta styrmedel och offentliga investeringar för att möjliggöra övergången. Det är svårt att förklara varför det ska vara i stort sett gratis att utnyttja naturen – ofta med stora skador som följd – medan användningen av mänsklig arbetskraft i industriländerna betingas av höga skatter och avgifter.

En av de stora frågorna inför Parismötet gäller hur klimatavtalets ambitionsnivå ska kunna växlas upp kommande år. Forskningen är entydig. Vårt sätt att leva är inte hållbart. Ekonomin måste ställas om. Den positiva nyheten är att omställningen till en cirkulär ekonomi innebär både fler jobb och kraftigt minskade CO2-utsläpp. I december kommer EU-kommissionens förslag på temat cirkulär ekonomi. Vi uppmanar Sverige att ta på sig ledartröjan och se till att omställningen till en mer energi- och resurseffektiv ekonomi verkligen blir av.

Anders Wijkman, ordförande i Romklubben
Jytte Guteland (S), ledamot av Europaparlamentet

Länk till artikeln i SvD

Cirkulär ekonomi skapar nya arbeten, SVD Debatt, 21 0kt 2015

“Rosling har fel om jordens befolkning”, Debatt SvD, 7 okt 2015

SvD Debatt, 7 okt 2015

Hans Rosling har uppnått en ovanlig grad av stjärnstatus vilket gjort det svårt att komma fram med kritik i någon form. Men vi vänder oss mot att Rosling har en tendens att bagatellisera befolkningsutvecklingen, skriver Karl-Erik Norrman, Carl Wahren, Lars Wedén och Anders Wijkman.

Hans Rosling är aktuell på många fronter och olika medier – bland annat i Svenska Dagbladet. Man har kommenterat både hans kommunikativa förmåga, hans sätt att samarbeta och hans budskap. Sammantaget har Rosling uppnått en ovanlig grad av stjärnstatus vilket gjort det svårt att komma fram med kritik i någon form. Man har ställt frågan vem som vågar sätta sig upp mot Hans Rosling. Det finns många – särskilt i kretsar med kunskap om global hållbarhet, biståndspolitik och befolkningsutveckling. Mycket utrymme har givits åt Roslings positiva budskap som liksom snuttefiltar befriar politiker och opinion från att tackla den svåra men i alla bemärkelser livsavgörande frågan om världens – i synnerhet Afrikas – befolkningsutveckling. Vi vill inte förringa Roslings insatser inom den internationella hälsovården. Vi vänder oss däremot mot hans tendens att bagatellisera befolkningsutvecklingen, inte minst i förhållande till tillgången på odlingsmark, vatten och energi.

I riksmedierna, på offentliga seminarier, i tv-soffor och diverse underhållningsprogram sprider Hans Rosling uppfattningen att fortsatt ökning av världsbefolkningen från dagens 7 miljarder till 10 vid seklets mitt inte är ett problem. Han gör det på ett så underhållande sätt och med sådan iver att inte bara gemene man utan också många beslutsfattare tror han har rätt. Därmed har Rosling bidragit till att intresset och insatserna för hållbar utveckling, befolkningsfrågor och familjeplanering i biståndsarbetet successivt marginaliserats under många år – både i Sverige och globalt.

Brister i Roslings budskap:

1. ”Världsbefolkningen planar ut ’automatiskt’ vid 10 miljarder kring 2050!” – Det är långt ifrån säkert. Den ”demografiska transition” (minskat barnafödande vid ökat välstånd) som han bygger sitt resonemang på inträffar inte i den takt som tidigare antagits. FN och dess befolkningsorgan skriver därför varje år upp prognoserna. Den årliga tillväxten är fortfarande över 80 miljoner världsmedborgare per år och ”vändpunkten” anges nu till 12,5 miljarder invånare. De framgångsexempel som framhålls beror inte bara på ökat välstånd och utbildning utan har skett i samspel med målmedvetna insatser för att sprida kunskap om och tillgänglighet till preventivmedel och dess användning. ”Transitionen” har alltså inte varit automatisk. Som statistikentusiast borde Rosling se det och inse riskerna med att dessa insatser nedprioriteras.

2. ”Det inte går att göra något åt 10 miljarder!” – Visst går det! I många länder är fertiliteten fortfarande mycket hög och användningen och tillgången till preventivmedel låg. Den positiva utvecklingen har avstannat till följd av minskade insatser. Det rör sig mest om afrikanska länder men det finns också andra. Sammanlagt lever över en miljard människor under dessa förhållanden – ett antal som kommer att minst fördubblas till 2050 med nuvarande trend. Varför inte ägna stjärnstatusen till att propagera för alla kvinnors rätt att själva bestämma över sitt barnafödande? Självklart skall detta ske tillsammans med utbildning och annat välfärdsarbete, men får inte – som nu – bagatelliseras.

3. Det är människor i de fattigaste länderna med störst befolkningsökning som är extra utsatta för den resursbrist som vår värld står inför! – Världens fattigdom och svält är koncentrerad till de snabbt växande länderna. De drabbas också av de negativa klimateffekterna med resurs- och matbrist, politisk oro, krig och flyktingströmmar som följd. Borde inte Rosling som folkhälsoprofessor inse att en minskad befolkningstillväxt är den effektivaste hjälp ett fattigt land kan få för att ge välfärd till sitt folk? Varför sade han inget om detta på tv-galorna?

4. Allra mest fel har Rosling i att vår planet kan försörja 10 miljarder människor med rimlig välfärd. – Glömmer han att världens åkerarealer krymper, att arealavkastningen bara ökar marginellt, att haven är nästintill utfiskade, att torrbältena breder ut sig, att havsytan kommer att stiga över högproducerande jordbruksområden, att Asiens vattenkälla – Himalayas glaciärer – minskar, att befolkningsökningen exploderar i icke hållbara storstäder, och så vidare? Listan på utmaningar är stor. Alla dessa hot har en större möjlighet att mötas om vi lyckas plana ut befolkningsökningen på ett tidigare stadium och en lägre nivå.

Vad gör då världssamfundet och Sverige åt detta?

• Globalt har insatserna för familjeplanering marginaliserats och är i löpande penningvärde mindre än för 15 år sedan. Resurserna har gått till hiv/aids-bekämpning. Det är inte fel, men borde inte ha skett på bekostnad av familjeplanering och spridning av tillgång till och kunskap om preventivmedel.

• Från svenskt håll har familjeplanering i biståndet under lång tid marginaliserats. Under det senaste decenniet har området Sexuell och reproduktiv hälsa utgjort 5–7 procent av det samlade svenska biståndet varav bara en liten och minskande del ägnas åt familjeplanering. Förhoppningsvis är en omprövning på gång.

Varför säger Rosling inget om detta?

Karl-Erik Norrman, fd ambassadör bland annat med ansvar för biståndsfrågor

Carl Wahren, fd OECD, Sida, FN i hållbarhets- och befolkningsfrågor

Lars Wedén, aktiv i hållbarhets-, klimat och befolkningsfrågor

Anders Wijkman, ordförande Rom-klubben mm

Deltagare i nätverket Population Matters Sweden

Här är länk till artikeln i SvD.

“Rosling har fel om jordens befolkning”, Debatt SvD, 7 okt 2015

“An increasingly complex and vulnerable world”, presentation, Sept 30th, 2015

Presentation by Anders Wijkman, co-president of the Club of Rome, at ”Building resilience in a Globalised World” in Brussels Sept 30th, 2015

We live in an increasingly complex world. A question often posed is whether we will be able in the future to manage and control the system. Wars and civil wars is one thing. But there are many other events – related to disasters, finance, the economy and technology developments – that show how vulnerable society has become.

Globalization and an increasingly interconnected world is of course one of the many challenges. Georg Soros said in 1998: ”We cannot have a global economy without a global society”. This comment is more valid than ever.

It becomes increasingly challenging to align radically different economic, cultural and governance structures and get them to match, cooperate and embrace each other, i.e. traditional Arabic, authoritarian Chinese, nationalistic Russian, corporate American and social market European.

Disruptive technologies

Complexity will, if anything, increase as a result of a host of emerging new technologies. Many of them will significantly alter the business and social landscape. Some will disrupt status quo in a way that most of us cannot imagine.

Examples of such technologies are the Internet of Things, Advanced robotics, Automation of knowlegde work, Autonomous vehicles, Energy storage, 3 D printing and Advanced materials. Technologies like IT, bio and nano are rapidly converging and will transform the world into something we have difficulties to comprehend. No discussion about the future is meaningful unless it includes these technologies. They mean that we have already left industrial society behind and are moving into a new society – we may call it the knowledge society - characterized by a different logic.

Let me give me a few examples:

- Productivity growth is likely to increase significantly. How will it be harnessed? For private consumption alone or for the common good?

- Many new services will emerge at low or no cost at all; the whole notion of marginal cost will be turned upside down. The publishing houses and the music industry have already experienced what it means; the utilities in Europe are next in line.

- Economic growth no longer means a guarantee for new jobs. Jobless growth or a labor-light economy will be a fact of the future.

- The digital economy removes more jobs than it creates. We will experience increased global demand for highly skilled individuals, while competition for the still available low-grade jobs means wages will be pushed down and increase insecurity among many.

- Manufacturing is likely to take on new dimensions.

- The new technologies offer great opportunities to enhance energy and material efficiency; but only if encouraged and steered to do so.

Resilience vs Sustainability

We meet here to discuss resilience. There is a debate among scholars to what extent concepts like sustainability and resilience substitute or complement each other. To me they complemet each other.

Sustainability is a more dynamic concept. It is transformative in nature. Many of the problems we are facing can in no way be solved by incremental change – something we have tried so far – but will require transformation. Sustainability objectives are all the time challenged by short term considerations, often in the name of cost-efficiency. As the Volkswagen case shows, however, it can be extremely expensive not to take sustainability seriously.

Resilience on the other hand is more about adaptation and about robustness - so that a system can meet shocks and stressors in an effective way.

But the concepts are closely linked: For some problems we need transformation in order for resilience to be at all possible. Climate change is an example. At any rate, we have to pursue both these objectives vigorously in tandem.

Sustainability – the long journey

Almost 30 years have passed since the launch of the Bruntland Report. The journey until now has had its achievements, but also its clear setbacks.

The awareness is much larger today about the many challenges we face. But the problems we face are far more serious and difficult than ever before.

One shortcoming is that the focus of the debate has been almost entirely on the environment dimension. Social issues have been sidelined. This means that in most parts of the world ordinary people have not really been included or involved. For them the social challenges in terms of food, water, shelter and employment are the main challenges. Climate change or the destruction of the tropical forests may seem like distant issues.

The Bruntland report spoke about sustainability as a balancing act – between economic dev:t, social dev:t and the environment. This way of presenting the problem is too simplistic. To me a much better way would be to put:

"Social sustainability at the core of the agenda – to be achieved within the planetary boundaries. The economy then becomes a tool box to make sure the other two objectives can be attained”

But today, I am afraid, it is the other way around. The economy – and growth of the economy – is the overriding objective and the social and ecological consequences are considered more like incidentals.

The obsession with growth at all costs would be less of a problem if growth was assessed, not only from the point of view of volume or quantity but, as well, of quality. We have had years of studies and debates under the umbrella ”Beyond GDP”. Progress has been made, new indicators have been developed, but the influence on policymaking has been minimal.

If we look more closely at sustainability – resilience being part of the agenda - let me share with you the most recent situation with regard to a few critical issues:

Climate change

While progress has been made in the preparations for COP 21 – such as technology break-throughs, not least for solar, such as the cooperation agreement between the US and China and, for the EU and the US as well, that GHG emissions are a bit lower than before. Here a plea of caution is needed. While territorial emissions in some countries have been reduced, total emissions, if carbon embedded in imports is included, have gone up. My own country, Sweden, is a case in point. Territorial emissions are estimated to be around 6 tons CO2e per capita. If we include consumption the emissions are way above 10 tons per capita. Still a long way to go.

In spite of some positive events the world is on track for at least 3,5° degrees of warming. The gap between the pledges made by governments and what it takes to not exceed the 2° degree target is huge. And the 2° degree target is, as we know, considered insufficient by many scientists. Moreover, when the 2° degree target is discussed, the conditions are such that the probability it will be reached is only 50 % or, at best, 66 %.

Let me share yet another piece of information: even if the GHG concentration leveled out at today´s level – an extremely ambitious goal – the risk is almost 2 % that the world would experience 6° degrees warming before the end of this Century.

We rarely discuss climate change and risk in such terms – a huge mistake. If you compare the 2 % risk for a 6° degree warming with the risk of flying it would mean a risk that almost 2.000 airplanes a day would crash. No-one of us would accept such a risk.

I would add that we already experience serious consequences of a more unstable climate. Heat spells, droughts, floods. The present crisis in Syria was preceded by a very serious drought. The situation in Syria is complex, but no doubt one of the contributing factors to large scale migration is climate change.

Let me hare with you an experience I had the other day. I met with the well-known climate scientist Jim Hansen. Jim said that we have so far greatly underestimated the melting of glaciers and ices. These are non-linear processes and we ”cannot rule out multi-meter sea level rise within four to five decades.” If Jim is right, which I fear he is, the GHG emissions reductions now pledged for Paris are totally inadequate.

Ecological overshoot

Already in 2005 the Global Ecosystem Assessment made clear that 2/3 of our most important ecosystems – soils, tropical forests, marine resources, freshwater and biodiversity - are overutilized. This can go on for a while but not indefinitely. It is like with money in the bank. If we take more than the interest the capital will soon be gone.

This is critical knowledge. Healthy ecosystems are the prerequisitie for a healthy economy – and hence for welfare and wellbeing. Johan Rockström and a group of scientists have developed the framework of planetary boundaries (PB). They provide a frame within which to discuss and act upon serious threats to the biosphere and the atmosphere. The latest PB report shows that mankind has transgressed several of the boundaries. All our efforts must be geared at returning to what the scientists label as a safety zone. And we have to do that in a situation where populations and economies continue to grow – and add more pressure on those systems.

Resource depletion

Global resource consumption is increasing rapidly. According to the International Resource Panel (IRP), the annual extraction of construction minerals grew by a factor of 34 during the 20Th Century, ores and minerals by a factor of 27, fossil fuels by a factor of 12, biomass by a factor of almost 4, and total material extraction by a factor of 8 . Parallel to that GHG emissions grew by a factor of 13.

The role of the emerging economies is crucial. As an example: it is estimated that China used as much cement between 2010 and 2012 as the US during the 20th Century Global resource use per capita is estimated to continue to rise. OECD counts on 1-3 Billion additional middle income consumers by 2050. Furthermore, an estimated 50% of the urban infrastructure that will be required in 2050 is yet to be built. The materials required for these investments are huge.

According to the IRP, resource extraction rates are expected to triple to around 140 billion tones globally by 2050 (based on a business as usual scenario). The anticipated increase in resource and energy-intensive extraction and production will, no doubt, be accompanied by ever increasing pressures on the climate and environment in general. But there are economic risks as well. A large portion of critical metals – not least rare earth metals – are imported into the EU. So security of supply is a risk factor. For some materials we will face looming constraints. Not necessarily in the sense that we will run out of certain materials. But having already depleted the richest ores and the most easily extracted oil or coal deposits, future extraction will be characterized by higher costs, larger energy inputs and increasing pollution.

Jobless growth

I already referred to jobless growth. Several studies have already been made into the effects for the labor market by the digitization of the economy. I will not dwell into the details but it seems abundantly clear that many more jobs will disappear than will be created as a result of robotization and automation. This need not be a problem in the longer term. The 40-hour work week is not sacrosant. But the way society is organised today – where both to make a living and one´s social identity is linked to having a job – means that automation and robotization a real challenge.

Distribution of income

Yet another challenge is the widening income gap, within countries and in between countries. Increasing inequality is a moral problem and additionally a problem of social cohesion. Inequality is a major issue for the sustainability – and, indeed, resilience discussion.

Financial overshoot

I will not dwell into the financial crisis and its aftermath. But speaking about resilience, the financial system feels far from resilient and robust. On the contrary. If someone would have said a few years ago that interest rates in many parts of the world today would be negative no-one would have believed this to happen. Moreover, the build-up of debts is continuing – not necessarily in the form of government debts. In my country Sweden the main concern is about rapidly increasing asset values – that is where most of the QE money goes – and rising debts among private households. When will the bubble burst?

How then do we then address all these problems? How do we build resilience?

Einstein once said ”we can not solve the problems with the same thinking we used when we created them.” How right.

Everything that happens around us speaks in favour of rethinking both policies and institutions. Some of the issues may appear ideological, but most are not. At any rate, we have to go beyond the tensions between the centre/right and the centre/left that characterized the industrial society. Very little of the logic of the industrial society is going to help us in the future. Moreover, in my view none of the parties or party groups of today provide the answers to the challenges of tomorrow. We are expierencing a true crisis of party politics.

We have to go: - from solving ”one issue at a time” to adopting a more systemic approach. - from linear thinking to circular thinking. - from ”working in silos” to fostering multi-and interdisciplinary and cross-sector cooperation. - from a ”take, make and dispose” model, based on linear resource flows, to taking nature into account - from short-term maximisation to long-term optimization. - from shareholder value to stakeholder value.

We need a new narrative. We need to help people understand the changes that are happening around us and also to realize that the way things worked in the past has limited relevance for the future.

We need new economic thinking. Companies and households must be rewarded for doing the right things. Some of the changes needed can be done within the present economic policy framework: - like doing away with harmful subsidies, - like internalising external costs, - like substituting GDP for welfare indicators - like lowering taxes on labor and increasing taxes on pollution and the use of nature etc

One particular avenue we should embark on is the circular economy – enhancing both energy and material efficiency. The present linear economic model – take, make and dispose of – is enormously wasteful and it results in increased pressure on natural resources and increasing pollution, including GHG. By moving towards a circular economy we would lower pollution in general, reduce carbon emissions, lower costs for both companies and consumers, improve material security and create many new jobs. Recent studies both by the Ellen MacArthur Foundation – ”Growth within” - and the Club of Rome – the ”Societal benefits of a circular economy” - show that convincingly.

What is of particular interest is that by moving towards a circular economy we would adress economic, environment and social issues at the same time. Win- Win- Win! The reports referred to by the way will be presented at a workshop in the European Parliament on October 20.

Other issues, however, will require radically new thinking in order to: - fully understand the relationship between the economy and the natural world; specifically that the economic system is part of the natural system and not the other way around - move in earnest from a quantitative growth model to one emphasizing the quality of growth - put a value on natural capital, - rethink the discounting principle so as to make the system more long term, - rethink institutions, not least the way science and education is organized - rein in financial markets to again serving the real economy - move from shareholder value to stakeholder value - address jobless growth and the definition of work in the future - address the ongoing trend of widening income gaps

Our value systems need to be worked on as well

Both with regard to intergenerational equity, but as well, intragenerational equity and to our relationship with nature.

The agenda is challenging, to say the least. Some people say we need a major crisis – or several major crises - to bring about the necessary changes. I for one believe that ”prevention is better than cure”. I would hope we can establish a dialogue involving all major stakeholders and study the problems – or the problematique - together and broadly agree on a strategy forward.

Both Jac Jacometti and Walter Amman – in their contributions to the report for today´s event - have made a plea for the European Commission to initiate a dialogue like the one I refer to. In Jacometti´s words ”trilateral collaboration”, involving governments, legislators, the business sector and civil society. I think this is a good idea. We need to come out of the silos and work together. Only if we develop the means to meet the challenges will the future be brigth.

“An increasingly complex and vulnerable world”, presentation, Sept 30th, 2015

“Omställningen måste ses som en investering”, DN debatt, 2 juli 2015

DN Debatt, 21 juni 2015

SLUTREPLIK. Övergången till en cirkulär ekonomi krävs en rad investeringar. De måste naturligtvis ses som satsningar för en bättre framtid där vi bygger upp alla sorts kapital – naturkapital, realkapital, humankapital och socialt kapital, skriver Anders Wijkman, Per Olof Sjöö, Per Stoltz och Johan Rockström. Vår artikel ”Cirkulär ekonomi bra både för jobben och miljön” (21/6) har lett till flera kommentarer. Det är främst två frågor som rests: Huruvida en cirkulär ekonomi verkligen skulle resultera i flera jobb och huruvida den är effektiv utifrån perspektivet att skydda miljön.

Både Johansson-Stenman (24/6) och Williander/Sarasini (23/6) delar vår allmänna oro över miljö- och resurssituationen i världen och stöder förslagen om kraftiga styrmedel i riktning mot en mer cirkulär ekonomi. Johansson-Stenman menar dock att arbetslösheten som fenomen kräver en mera ingående analys och ser inte några garantier för att arbetslösheten totalt skulle minska även om jobben blir fler genom en mer resurseffektiv ekonomi.

Williander/Sarasini menar å sin sida att det är osäkert om en cirkulär ekonomi verkligen skulle leda till flera jobb. Resonemanget går ut på att den automatisering som nu sker inom varuproduktionen även kommer att påverka återvinningsbranschen. Självklart kommer detta att ske i viss utsträckning. Samtidigt finns det rader av exempel på att inte minst ökad återanvändning leder till många nya jobb. I Renaults tillverkning till exempel är det både flera jobb och högre lönsamhet i de fabriker som sysslar med rekonditionering av gamla motorer än i dem som tillverkar nya.

Aronsson et al 24/6 verkar främst uppfatta den cirkulära ekonomin som en fråga om mer återvinning. Om de studerar den mångfald rapporter som publicerats under senare år skulle de inse att återvinningen bara är en av många komponenter. Aronsson et al menar vidare att det är irrelevant att ens titta på sambandet mellan miljöpolitik och sysselsättning eftersom miljöproblemen är viktiga nog att ”stå på egna ben”. Vi instämmer självfallet i slutsatsen att hållbar förvaltning av miljön främst ska försvaras med miljöargument. Samtidigt är det vår bedömning att vi inte kommer nå framgång i en värld där vi fortsätter lösa en fråga i taget. Naturkapitalet är själva basen för vår välfärd. Då är det självklart att frågor som miljö, hälsa, jobb och ekonomi hanteras som en integrerad helhet.

Aronsson et al tycks vidare betrakta miljö- och klimatutmaningarna som en serie isolerade problem som kan lösas med punktbeskattning. Problemet är ju att verkligheten ser helt annorlunda ut. Grundproblemet är vår höga, och över tid, ökande energi- och materialomsättning samt den snabba framväxten av en kemikalieanvändning med betydande risker för hälsa och miljö. Detta leder sammantaget till hård press på många centrala ekosystem, föroreningar till luft och vatten, utsläpp av växthusgaser och risk för knapphet på olika naturresurser. Inte så att de primärt tar slut men de blir dyrare och förenat med mera föroreningar att ta fram.

Ökad tillväxt i befolkningen samt en helt nödvändig ökning av levnadsstandarden för 3-4 miljarder människor gör att trycket på planetens resurser kommer fortsätta öka. Om inte vi som lever i ett land med goda förutsättningar att gå före och utveckla en mer ansvarsfull användning av energi och material tar på oss uppgiften – vem ska då göra det?

Den cirkulära ekonomin syftar till att omvandla ekonomin i sin helhet – innefattande näringslivets affärsmodeller där försäljning av produkter i många sammanhang ersätts av leasing och sharing - för att hantera en situation där miljöproblemen inte längre är små, enskilda och lokala utan stora, sammanflätade och alltmer globala. En värld som ska ha noll koldioxidutsläpp om mindre än 50 år kan inte enbart ta beslut efter traditionella cost-benefit-analyser som handlar om att göra det som är mest kostnadseffektivt på kort sikt.

Den cirkulära ekonomin erbjuder stora möjligheter att använda olika resurser mera intelligent. Men innan steg tas i denna riktning måste vi självklart försöka bedöma effekterna för bland annat sysselsättningen. Det Romklubbsstudien visar är att en ekonomi byggd mera runt förnybara resurser och en effektivisering av energi- och materialhanteringen skulle ge betydande tillskott i form av arbetstillfällen i Sverige jämfört med den ”köp- och släng”-ekonomi som dominerar idag. Minst 100 000 flera jobb totalt sett enligt beräkningen.

EU-kommissionens analyser förra året, baserade på en ekonometrisk modell visar på samma sak – ett nettotillskott på 2 miljoner jobb för EU som helhet. En nyligen producerad studie av McKinsey och Ellen McArthur Foundation – ”Growth Within” – som bygger på mer än 60 studier av olika sektorer och varumarknader visar även denna på positiva effekter för jobben. I ett längre tidsperspektiv – bortom 2030 – är givetvis osäkerheten om arbetsmarknaden betydande, bland annat på grund av den snabba teknikförnyelse som sker.

Till sist. För att åstadkomma övergången till en cirkulär ekonomi krävs en rad investeringar. Om vi som Aronsson et al främst ser dem som kostnader hamnar vi fel. De måste naturligtvis ses som satsningar för en bättre framtid där vi bygger upp alla sorts kapital – naturkapital, realkapital, humankapital och socialt kapital.

Johan Rockström, professor i miljövetenskap, chef för Stockholm Resilience Center
Per Olof Sjöö, förbundsordförande i GS-facket
Per Stoltz, sustainability developer, Ikeakoncernen
Anders Wijkman, ordförande i Romklubben

Länk till artikeln "Cirkulär ekonomi bra både för jobben och för miljön" i DN, 21/6 2015

Länk till replik "Jobb kan rationaliseras bort även i en cirkulär ekonomi", 23/6 2015

Länk till replik "Styrmedel ger rätt incitament för ökad återvinning", 23/6 2015

Länk till slutrepliken, "Omställningen måste ses som en investering”, DN debatt, 2/7 2015

“Omställningen måste ses som en investering”, DN debatt, 2 juli 2015

”Cirkulär ekonomi bra både för jobben och för miljön”, DN Debatt 21 juni 2015

DN Debatt, 21 juni 2015

Ställ om till kretslopp. Jobbdebatten lever kvar i industrisamhället. Det gör inte vi 
– och både teknikutvecklingen och klimatfrågorna innebär växande utmaningar. 
Omställning till en cirkulär ekonomi, där återanvändning och grön energi dominerar, 
är nödvändig, skriver representanter för fack, företag och forskning.

Diskussionen om jobben i framtiden behöver breddas. Debatten i dag förs som om vi fortfarande levde kvar i industrisamhället och jobben automatiskt skulle öka med tillväxt i BNP. Men några sådana garantier finns inte längre. Digitaliseringen av ekonomin ställer många av den konventionella ekonomins postulat på huvudet. Investeringarna i robotar och automatisering ökar snabbt och gör att människor ersätts av maskiner. Nya jobb kommer visserligen till men inte alls i samma takt.

Parallellt med den snabba teknikutvecklingen – med dess många fascinerande möjligheter – blir spänningen mellan ekonomi och miljö allt allvarligare. Det är ingen överdrift att påstå att den konventionella tillväxten är på kollisionskurs med naturen. Ett alltmera instabilt klimat och överutnyttjade ekosystem och naturresurser är de mest tydliga exemplen.

Förslag till miljöåtgärder har hittills ofta setts som ett hot mot både konkurrenskraft och jobb. Samtidigt är det uppenbart att energi och materialanvändningen inte kan fortsätta som förut. Priserna för olika råvaror har ökat snabbt. Materialkostnaderna uppgår i vissa branscher till 40–50 % av kostnadsmassan. Därtill kommer de snabbt ökande kostnaderna för samhället för klimat- och miljöpåverkan samt att vissa resurser uppvisar klara knapphetsproblem.

Med en växande befolkning i världen och en helt nödvändig ökning av levnadsstandarden i låginkomstländerna kommer trycket på naturen att fortsätta öka. En effektivare resursanvändning skulle spara både pengar och natur. Därtill skulle jobben öka, som vi strax ska visa. Slutsatsen är att jobb- och miljöagendan måste giftas ihop. Sverige har goda förutsättningar gå före. Dagens ekonomi bygger i allt väsentligt på principen ”köp och släng”. Logiken under de senaste femtio åren har varit att ju snabbare vi ersätter våra prylar, desto bättre för företagen och ekonomin. Det kommer inte att hålla i längden.

Det allra mesta av de produkter som kasseras i dag representerar stora värden som skulle kunna utnyttjas igen – och igen. I dag hamnar alltför mycket i förbränningsugnarna, ofta utan att sorteras först, och med risk för allvarliga föroreningar till både luft och vatten.

För att utvecklingen ska bli ekologiskt hållbar krävs att vi satsar på en ekonomi där energianvändningen baseras alltmer på förnybar energi, är maximalt effektiv och produkterna är utformade både för att hålla längre och underlätta återvinning, demontering, återanvändning och rekonditionering. Ett exempel är flervåningshus i trä som binder kol under hela det ingående virkets totala livslängd. Ett annat är elektronik som designas för längre livslängd och för att enkelt kunna plockas isär så att ingående komponenter kan utnyttjas igen. Ett tredje exempel är möbler av återvunnen plast, som i sin tur kan recirkuleras.

Förändringar i design måste förenas med att nya affärsmodeller utvecklas. Att även sälja tjänster och service är en vinnande formula. Michelin hyr ut däck till tunga fordon och tar betalt per km. Däcken återvinns och regummeras. Renault tar tillbaka gamla motorer, renoverar dem och använder i nya fordon. Hos Mud Jeans och Houdini kan man hyra kläder i stället för att köpa. Digital Lumens erbjuder smart belysning som en service som ett alternativ till köp.

Inte bara forskarna, utan också företag och fack, som vill värna sina affärer och jobb, riktar nu intresset mot att radikalt höja effektiviteten i resursanvändningen under alla led av en varas livscykel. Utveckling mot en mer cirkulär ekonomi kommer inte av sig själv. Politiken måste hjälpa till med både smarta styrmedel och offentliga investeringar för att möjliggöra övergången. Miljöskatternas andel av den totala skatteuppbörden i Sverige ligger i dag strax under 6 procent och sjunker räknat i miljarder. Skatten på arbete utgör 60 procent så här finns stora möjligheter att skatteväxla för att göra det enklare att anställa och bryta ohållbara mönster. Det goda arbetet ökar yrkeskunnandet, ger livet mening och bygger upp samhället till skillnad från miljöpåverkan och överuttag av naturen som försvårar kommande generationers förutsättningar till ett bra liv.

För att nå ett samhälle med låg miljö- och klimatpåverkan krävs också att det byggs allt från räls och kollektivtrafiklösningar till smarta elnät – investeringar som den offentliga sektorn måste initiera. Genom rätt typ av investeringar – runt 100 miljarder om året, motsvarande ungefär 2–3 procent av BNP årligen skulle vi efter femton år vara på god väg mot en mer cirkulär ekonomi.

Romklubben har nyligen låtit göra en simulering av den svenska ekonomin. Hur skulle Sverige sett ut i dag om vi redan vore mer energieffektiva, hade högre andel förnybar energi samt en långt effektivare materialanvändning? Var och en av dessa åtgärder skulle enligt modellkörningen föra med sig en betydande minskning av koldioxidutsläppen, totalt skulle det bli nära 70 procent. Dessutom visade analysen att mer än 100.000 nya jobb skulle skapas. Det blir de facto många fler jobb i en ekonomi som vårdar och vidareutvecklar värdet av det som redan producerats än i en ”köp- och släng”-ekonomi.

Om vi vill styra mot en mer cirkulär ekonomi är politiska åtgärder helt nödvändiga – både på EU-nivå och nationellt: 1. Utveckla den förnybara energin, bredda ekodesigndirektivet – att omfatta både energi- och materialeffektivitet – och reformera handeln med utsläppsrätter så att det primära syftet uppnås, att styra bort från kol. 2. Skärp kraven för återvinning och återanvändning av material och restprodukter samt inför skatt på avfallsförbränning. 3. Använd offentlig upphandling för att locka fram nya affärsmodeller där fokus flyttas från att sälja produkter till att även sälja service och tjänster. 4. Skatteväxla: sänk skatten på arbete och höj den på miljöpåverkan och att överutnyttja naturen 5. Avskaffa momsen på återvunnet material.

Vi lever i en värld där klimathotet framstår som allt allvarligare. Samtidigt är arbetslösheten hög, inte minst bland unga. Digitaliseringen av ekonomin ställer oss inför både möjligheter och problem. Tekniken hjälper oss att använda resurserna mera effektivt. Samtidigt riskerar många människor att bli utan jobb när rader av arbetsuppgifter tas över av maskiner. Vi kan inte se några argument emot att genom ökade investeringar i hållbara energi-, transport- och materialsystem och en förskjutning av skattebördan från arbete till naturresurser stimulera utvecklingen mot att utnyttja naturen på ett mera ansvarsfullt sätt.

Anders Wijkman, ordförande i Romklubben
Per Olof Sjöö, förbundsordförande i GS-facket
Per Stoltz, sustainability developer, Ikeakoncernen
Johan Rockström, professor i miljövetenskap, chef för Stockholm Resilience Center

Länk till artikeln i DN
”Cirkulär ekonomi bra både för jobben och för miljön”, DN Debatt 21 juni 2015

“Jobben och klimatet klara vinnare i en cirkulär ekonomi”, Ny Teknik 20 maj 2015

Ny Teknik, 20 maj 2015

DEBATT. Våra prylar måste produceras för att hålla längre, kunna återvinnas och återanvändas. Naturresurserna förbrukas i allt snabbare takt och användningen av råmaterial är häpnadsväckande ineffektiv. Endast vassare teknik och politisk styrning kan reducera människans miljöpåverkan, enligt Anders Wijkman.

Hur gammal är din mobiltelefon? Oddsen är: inte äldre än två år. Dagens ekonomi bygger i allt väsentligt på principen ”köp, slit och släng”. Det gäller inte bara telefoner utan för en stor del av vår konsumtion. Ju snabbare vi ersätter våra prylar, desto bättre för företagen och ekonomin, åtminstone på kort sikt. Följden är dock att materialanvändningen är häpnadsväckande ineffektiv. Det allra mesta som kasseras representerar stora värden som skulle kunna utnyttjas igen – och igen. I dag hamnar alltför mycket i förbränningsugnarna eller återvinns utan att det fulla värdet kommer till sin rätt.

En ny studie från den internationella tankesmedjan Romklubben belyser de stora fördelarna för samhället av att utnyttja både energi och material långt effektivare än i dag. Studien förordar en utveckling mot en cirkulär ekonomi, där produkterna är utformade både för att hålla längre och för att underlätta återvinning, demontering, återanvändning och rekonditionering.

Med en växande befolkning i världen och en helt nödvändig ökning av levnadsstandarden i låginkomstländerna kommer trycket på naturresurserna att fortsätta öka. Den enda reella chansen att reducera miljöpåverkan är via en långt effektivare teknik, i kombination med bättre politisk styrning. Lyckligtvis finns det många möjligheter till teknisk innovation, ofta kompletterad med beteendeförändringar.

Den nya rapporten från Romklubben bygger på en fallstudie av den svenska ekonomin. Genom att använda en traditionell Input/Output-modell – som redovisar samspelet mellan olika sektorer inom ekonomin – har en simulering gjorts av den svenska ekonomin. Studien belyser specifikt vad de troliga effekterna på koldioxidutsläpp och arbetstillfällen i Sverige skulle bli om åtgärder vidtogs med syftet att öka både energi- och materialeffektiviteten till följande nivåer: • Den svenska ekonomin blir 25 % mer energieffektiv jämfört med dagsläget. • Andelen förnybar energi ökas från 50 % till 75%. • Materialanvändningen effektiviseras genom att förlänga livslängden för olika produkter, minimera avfall och restprodukter och kraftigt öka återvinningen och återanvändningen av olika material.

Resultaten är slående. Var och en av dessa åtgärder skulle föra med sig en betydande minskning av koldioxidutsläppen. Dessutom skulle effekterna på sysselsättningen vara klart positiv – många nya jobb skulle skapas.

Förändringarna skulle inte komma över en natt. Men genom rätt typ av investeringar – motsvarande ungefär 3 procent av BNP årligen – skulle resurseffektivitetsmålen kunna nås till 2030. Enligt studien skulle koldioxidutsläppen då minskas med nästan 70 procent och sysselsättningen ökas med lågt räknat 100 000 arbetstillfällen.

Man skulle tro att en effektivare resursanvändning skulle växa fram av sig själv. Dyrare och mer osäkra råvaror borde tala för detta. Men kortsiktigheten i ekonomin och kostnadsstrukturen, inte minst beskattningens utformning, gör tyvärr att så inte är fallet. Om vi vill styra mot en cirkulär ekonomi är politiska åtgärder helt nödvändiga. I rapporten ges förslag till ett antal politiska initiativ: • Stärk åtgärderna inom EU för att utveckla den förnybara energin, ekodesigndirektivet och handeln med utsläppsrätter. • Inför ett generellt resurseffektivitetsmål inom EU på 40–50 % till 2030. • Skärp kraven för återvinning och återanvändning av material och restprodukter. Inför skatt på avfallsförbränning. • Använd offentlig upphandling för att locka fram nya affärsmodeller där fokus flyttas från att sälja produkter till att sälja service och tjänster. • Gör resurseffektiviteten till en prioritet inom EU:s klimatpolitik. Klimatstrategierna hittills är sektorsbaserade, med primärt fokus på energianvändning. • Sänk skatten på arbete och höj den på att utnyttja naturen. Därtill bör momsen på återvunnet material avskaffas.

För att sammanfatta. I en värld där åtgärderna hittills för att stoppa klimatförändringen misslyckats och där arbetslösheten blir ett allt större problem – inte minst som en effekt av digitaliseringen av ekonomin – framstår den cirkulära ekonomin som en stor möjlighet att vända utvecklingen. Jag kan inte se några argument emot att genom en ändrad beskattning stimulera utvecklingen mot att utnyttja naturen på ett mera ansvarsfullt sätt.

Anders Wijkman, ordförande Romklubben

“Jobben och klimatet klara vinnare i en cirkulär ekonomi”, Ny Teknik 20 maj 2015

Ny rapport, “Circular Economy and Benefits for Society”

11 maj 2015

Den europeiska tankesmedjan Romklubbens nya rapport, "The Circular Economy and Benefits for Society – Swedish Case Study Shows Jobs and Climate as Clear Winners" redovisar vilka samhällsvinster som kan uppnås genom en omställning från dagens “köp, slit och släng”- modell till en cirkulär ekonomi. Fokus riktas särskilt mot nivån på koldioxidutsläppen och sysselsättningen. I studiens simulering av den svenska ekonomin har andelen förnybar energi ökat från 50 procent till 75 procent. Det innebär i praktiken att nästan all kvarvarande fossil energi har ersatts. Effektiviteten i både energi och resursanvändning har förbättras markant, bland annat genom att produkter designas för lång livslängd samt att återanvändning och återvinning av olika material maximeras. Simuleringen pekar på en reduktion av CO2-utsläppen med nära 70 procent och att antalet arbetstillfällen skulle öka med minst 100 000.

Här är rapporten.

Ny rapport, “Circular Economy and Benefits for Society”

“Sojafoder kostar en miljard i onödan”, Replik DN 30 mars 2015

Replik DN 30 mars 2015

Att tro att den enda vägen framåt är att sänka kostnaderna till varje pris – helt oavsett konsekvenserna för miljö och hälsa – är både kortsiktigt och oansvarigt, skriver Stefan Hellstrand, Johan Bodegård och Anders Wijkman i svar till Timbro (26/3).

Torbjörn Iwarson och Lydiah Wålsten hävdar i DN (27/3) att en fortsatt svensk mjölkproduktion förutsätter tuffa avregleringar rörande djurskydd och miljö, och skattesänkningar för svensk mjölkproduktion. En första men grundläggande invändning är att Iwarson och Wålstens förslag inte leder till de livsmedelspolitiska målen om att ”produktionen ska vara miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbar samt spegla konsumenternas krav”. Deras förslag handlar därmed inte om hur målen på bästa sätt uppnås utan om att målen bör förändras. Vi anser att deras analys är felaktig och kortsiktig.

I stället för att backa in i framtiden och offra djurvälfärden och miljön bör vi effektivisera produktionen med evidensbaserade metoder som både förbättrar mjölksektorns lönsamhet och därtill bidrar till en bättre miljö.

Från år 1991 till 1999 ökade användningen av proteinfoder såsom sojamjöl kraftigt inom mjölkproduktionen. Därefter har den legat kvar på en för både plånboken och miljön alldeles för hög nivå. Rådgivningen till mjölkbönderna har byggt på felaktiga förutsättningar om att ökade givor av soja och liknande proteinfoder skulle öka lönsamheten. Hellstrand (2006, 2013) visar att den ökade användningen av proteinfoder inte gett förväntat resultat. Utfallet har blivit att mjölkbönderna i dag använder proteinfoder för cirka en miljard kronor per år i onödan.

Utöver att driva upp kostnaderna för produktionen har överintaget av sojafoder lett till en uppskattad ytterligare avverkning av tropiska skogar om 160 000 ha samt en ökad miljöbelastning här hemma genom utsläpp av ammoniak till luft och kväve till havet.

Historiskt har avkastningen inom svensk mjölkproduktion ökat med cirka 2 procent per år. Det är resultatet av ett successivt förbättringsjobb inom avel, fodergivor och skötsel. Efter år 2000 har avkastningsökningen väsentligt reducerats och ligger nu bara på 0,4 till 0,5 procent om året. Vetenskapliga studier inom husdjursförädling visar dock att avelsarbetet fortsätter att ge cirka 1 procent framsteg per år. Detta innebär att den svenska mjölkproduktionen från cirka 2000 och framåt tappat vad gäller den totala miljön för mjölkkorna. En rimlig förklaring är att den ökade utfodringen av protein har försämrat mjölkkornas hälsa och miljö. För mycket protein för kor likaväl som för människor ger efter hand en näringsmässig obalans som kostar hälsa. Ett exempel på detta är att mjölkkorna i dag bara klarar av att mjölka under 2,5 år i medeltal. För 20 år sedan klarade de ca tre år i medeltal.

Importen av proteinfoder är tveksam av ytterligare ett skäl. Genom en mer konsekvent användning av inhemskt odlat vallfoder i stället för importerad proteinfoder skulle svensk mjölkproduktion också bidra ytterligare till sociala och ekologiska värden. Vallodling och betande idisslare ger stora mervärden i form av ett landskap som är attraktivt för både bofasta och besökande och bidrar därtill till den biologiska mångfalden.

Svensk mjölkproduktion har goda möjligheter att utvecklas både ekonomiskt och miljömässigt. Men då krävs att metoder tillämpas som på ett korrekt sätt mäter verksamheternas hållbarhetsprofil. Att tro att den enda vägen framåt är att sänka kostnaderna till varje pris – helt oavsett konsekvenserna för miljö och hälsa – är både kortsiktigt och oansvarigt.

Stefan Hellstrand, ekostrateg
Johan Bodegård, ekolog
Anders Wijkman, ordförande Miljömålsberedningen och Återvinningsindustrierna

Torbjörn Iwarson och Lydiah Wålsten artikel i DN 26/3 2015, ”Avreglera – eller låt den svenska mjölken försvinna”.

“Sojafoder kostar en miljard i onödan”, Replik DN 30 mars 2015

“Energiunionen riskerar cementera fossilberoendet”, Replik Ny Teknik, 25 mars 2015

Replik, Ny Teknik 25 mars 2015

Det räcker det inte för ett grönt parti i regeringsställning att ”hoppas på en konstruktiv diskussion”. Från Sverige behövs ett betydligt starkare ledarskap. Nu gäller det att fylla EUs energiunion med innehåll som inte låser fast Europa i fossilberoende, skriver Anders Wijkman, Lotta Bångens, Hans Nilsson och Stefan Edman.

Miljöpartiets Peter Eriksson och Lise Nordin uttrycker i sin debattartikel befogad oro över den cementering av fossila investeringar som EUs nya energiunion riskerar att resultera i. Det visar slutsatserna från Europeiska Rådets sammanträde i torsdags med all önskvärd tydlighet. Då räcker det inte för ett grönt parti i regeringsställning att ”hoppas på en konstruktiv diskussion”.

Det är centralt att Sverige nu agerar kraftfullt för att unionen levererar enligt ursprungstanken – en konkurrenskraftig energipolitik som via energieffektivisering leder bort från fossilberoende. När den Europeiska energiunionen lanserades i februari var det med orden ”Effektivisering först” (Efficiency first). Ska man ta EU på orden innebär detta ett fundamentalt nytänkande. Energieffektvisering ska nu likställas med olika energislag, som olja, gas eller el, och konkurrera på lika villkor med dessa.

Nyordningen är central. Tidigare har tillförsel av mer energi dominerat. Nu ansluter sig EU till - och vidareutvecklar - det som International Energy Agency (IEA) sagt om energieffektvitet sedan flera år. Att effektivare energianvändning är det ”viktigaste bränslet”. Det beskrivs som ”ett osynligt kraftpaket”. I World Energy Outlook 2012 – IEA:s flaggskepp – visades att lönsamma åtgärder för effektivare energianvändning ensamt kan leda till utsläppsminskningar som nära nog klarar 2-gradersmålet för global uppvärmning. EU verkar nu vilja ta steget att göra detta verkligt genom sin energiunion.

Konsekvenserna för oss alla kan bli dramatiska, lika påtagliga som övergången från trådtelefon med snörväxel till mobiltelefon, eller från 78-varvs trattgrammofon till Spotify. I framtiden kanske vi inte köper kylskåp från en butik, energi från en energihandlare och elöverföring från ett distributionsföretag. Vi kanske bara köper energinyttan från ett företag som byter ut apparaterna så att de alltid är energisnåla.

Det är dock ett stort steg att gå från intention till verklighet. Det sker inte i ett steg utan fordrar avgörande förändringar i hur vi agerar i vardagen. Det handlar inte längre enbart om hur vi får fram kilowattimmarna - och varifrån - utan hur vi använder dem så att de gör mesta möjliga nytta för pengarna. Att sälja eller köpa billig energi blir inte längre det primära. Målet blir istället att se till att nyttan den förvärvade elen gör ställs i fokus – i form av ljus, kraft, transporter, värme och kyla.

Denna process är redan på gång. I dag säljs energitjänster på olika områden, dock främst till industrin. Där sätts nyttan i fokus och installationerna effektiviseras så att energin används bättre - man gör, som det heter, ”mer med mindre”.

Men om energieffektviseringens potential ska skördas i hela sin omfattning måste energitjänsterna bli tillgängliga för alla kundgrupper och inte bara ett fåtal professionella.

Om man menar allvar med ”effektvisering först” kommer det att krävas stora förändringar i hur samhället fungerar. Vi kommer att behöva kräva att paketlösningar levereras så att kunderna verkligen får möjlighet att köpa nytta över disk. Modellerna finns i andra länder helt eller delvis. Energy Efficiency Obligations eller vita certifikat är ett exempel. Paketleveranser av renoveringar, baserade på byggnadsdeklarationer (Green Deal i Storbritannien), är en annan.

Etablerade aktörer kommer att ifrågasätta vad som sker och myndigheter kommer att hävda att det som är lönsamt borde ske av sig självt. Tyvärr visar just exemplen från andra länder att det fordras politisk vilja för att komma fram, komma rätt och göra det snabbt. Utan rätt typ av incitament kommer litet att hända. Fördelarna med en aktiv politik för effektivare energianvändning är, som både EU-kommissionen och IEA har visat, enorma - inte bara vad avser energisystemet som sådant utan i lika hög eller högre grad för ekonomin, jobben, näringslivet och miljön.

EU-kommissionens förslag till energiunion har gett oss startskottet. Nu gäller det att också fylla unionen med innehåll som inte låser fast Europa i ett fortsatt dyrt och skadligt fossilberoende. Från Sverige behövs ett betydligt starkare ledarskap i frågan – vilken position avser vi driva i EU och vilka är de konkreta förslagen som realiserar effektiviseringens potential?

Anders Wijkman, ordförande Miljömålsberedningen och Återvinningsindustrierna
Hans Nilsson, ordförande Energieffektiviseringsföretagen
Lotta Bångens, VD Energieffektiviseringsföretagen
Hans Nilsson, ordförande Energieffektiviseringsföretagen
Stefan Edman, biolog och teknologie hedersdoktor Chalmers

“Energiunionen riskerar cementera fossilberoendet”, Replik Ny Teknik, 25 mars 2015

“Kraftsamling för att nå Sveriges miljömål”, Pressmeddelande Regeringen, 8 jan 2014

Pressmeddelande Miljö- och energidepartementet, 8 jan 2015

Maria Wetterstrand, Anders Wijkman och Annika Helker Lundström blir nyckelpersoner när regeringen förstärker Sveriges miljömålsarbete. Ett nytt Miljömålsråd inrättas, Miljömålsberedningen ges ett större ansvar samtidigt som den nationella miljömålssamordnaren för näringslivet inleder sitt arbete. - Miljömålsarbetet syftar till att lämna över en bättre värld till våra barn, då kan vi inte ha det så att 14 av 16 miljömål inte nås. Nu stärker regeringen arbetet och ger bland annat partierna i Miljömålsberedningen i uppgift att utforma ett klimatpolitiskt ramverk för att driva på ett offensivt klimatarbete, säger klimat- och miljöminister Åsa Romson.

Ny ordförande för Miljömålsberedningen är Anders Wijkman, tidigare EU-parlamentariker och nu ordförande för bland annat Återvinningsindustrierna.

- En kraftfull och långsiktig styrning av klimatarbetet i samhällets alla sektorer är nödvändigt om Sverige ska klara att nå klimatmålet, säger Anders Wijkman.

Maria Wetterstrand, tidigare språkrör för Miljöpartiet, blir ordförande för det nya Miljömålsrådet. Uppgiften blir att stärka samarbetet mellan myndigheterna och öka takten för genomförandet av miljöarbetet.

- Jag var med när miljömålen en gång togs fram. Ett mycket stort ansvar för samhällets miljöarbete ligger hos myndigheterna, säger Maria Wetterstrand.

Annika Helker Lundström, tidigare vd för Svensk Vindenergi, är nationell miljömålssamordnare för näringslivet.

- Näringslivets viktiga miljöarbete ska synliggöras, stimuleras och drivas på. De goda exemplen ska spridas, säger Annika Helker Lundström.

“Kraftsamling för att nå Sveriges miljömål”, Pressmeddelande Regeringen, 8 jan 2014

“Nu kan partierna ta revansch”, Supermiljöbloggen, 22 dec 2014

Supermiljöbloggen, 22 dec 2014

Debatten inför nyvalet in­ne­hål­ler många olika di­men­sio­ner. Mest har det hittills handlat om vem som har ansvaret – eller skulden – för att det över huvud taget blir nyval. Men långt viktigare är na­tur­ligt­vis att granska och diskutera de sakfrågor kring vilka partierna ska bygga sin val­rö­rel­se.

Både alliansen och re­ge­ring­en har hävdat att valet främst handlar om de två bud­ge­tal­ter­na­tiv som stått mot varandra. Visst finns där skill­na­der, men knappast av den arten att mer än fotfolket i partierna skulle känna sig mo­ti­ve­ra­de. Dessutom skulle en kampanj med allt fokus på bud­ge­tal­ter­na­ti­ven cementera block­po­li­ti­ken och göra breda sam­ar­be­ten i framtiden än svårare.

Jag vill se nyvalet som en chans för partierna att ta sig an några av de stora ut­ma­ning­ar vårt samhälle står inför på sikt. En sådan dis­kus­sion saknades nästan helt i val­rö­rel­sen i september. Nu kan partierna ta revansch. Bland de frågor som träder fram märks:

• Hur invandringen ska organiseras.

• Det pågående teknikskiftet (digitaliseringen) och dess effekter, inte minst på arbetsmarknaden.

• Europasamarbetet i framtiden.

• Arbetet för ett mera hållbart samhälle.

Låt mig i denna artikel främst adressera håll­bar­hets­ut­ma­ning­en.

Den kon­ven­tio­nel­la till­väx­ten – som gett oss välfärd och hög materiell standard – är alltmera ifrå­ga­satt. Kli­mat­för­änd­ring­en är det tyd­li­gas­te exemplet. Om inte de totala utsläppen böjer av kraftigt i närtid är vi på väg mot minst 3-4 graders upp­värm­ning – en helt annan värld. Vid det nyss avslutade mötet i Lima var alla länder eniga om att ”business as usual is not on option”.

Men kli­mat­för­änd­ring­en är bara ett av spän­nings­fäl­ten mellan ekonomin och naturen . Därtill kommer över­ut­nytt­jan­det av många viktiga ekosystem och förlusten av biologisk mångfald. Viktiga råvaror blir knappare och därmed dyrare och som regel mera för­o­re­nan­de att ta fram, som till exexmpel oljesand och skif­fer­gas.

Rader av ve­ten­skap­li­ga rapporter har beskrivit detta, nu senast IPCC:s femte gransk­nings­rap­port. Till denna kan läggas ge­ne­ral­sek­re­te­ra­re Ban Ki-moons rapport härom veckan, The Road to Dignity by 2030: Ending Poverty, Trans­for­ming All Lives and Pro­tecting the Planet (pdf) – tänkt som ett inspel inför det stora FN-mötet om hållbar ut­veck­ling i september 2015. Ut­ma­ning­ar­na beskrivs här mycket väl. För att utrota fat­tig­do­men behövs ut­veck­ling och tillväxt, men av ett annat slag än den kon­ven­tio­nel­la. Ban Ki-moon trycker särskilt på behovet av nya in­di­ka­to­rer för ut­veck­ling­en – ”beyond GDP”. Målet för ut­veck­ling­en är inte att ekonomin ska växa till vilket pris som helst. Det som ef­ter­strä­vas är kvalitet, inte kvantitet. Många saker ska växa, men bara det som är hållbart socialt och eko­lo­giskt.

Tillväxt i BNP är, som slagits fast i rader av studier, ett trubbigt mått. Ändå är den politiska debatten som fastlåst vid just denna indikator. Den nöd­vän­di­ga dis­kus­sio­nen om formerna för den eko­no­mis­ka ut­veck­ling­en saknades nästan helt i val­de­bat­ten i höstas. De enda gånger dessa aspekter alls berördes var i samband med kritik – främst från alliansen och bor­ger­li­ga le­dar­si­dor – mot en mindre väl vald for­mu­le­ring i Mil­jö­par­ti­ets val­pro­gram. Partiet utmålades som ”till­växt­fi­ent­ligt”.

Dis­kus­sio­nen tog ny fart härom veckan då al­li­ans­par­ti­er­na pro­te­ste­ra­de mot att Mil­jö­par­ti­et skulle ges plats i den så kallade pen­sions­grup­pen. Agerandet var märkligt. Pen­sio­ner­na kan rimligen bara förvaltas väl om ekonomin utvecklas på ett hållbart sätt. Om våra pen­sions­peng­ar till exempel placeras i fos­sil­tunga aktier – vilket sker i dag (aktier med stor ex­po­ne­ring mot olja, kol och gas utgör mer än tio procent av börsindex i dag) – så äventyras både klimatet och pen­sions­ka­pi­ta­let. Fos­sil­tunga aktier kan mycket väl falla kraftigt i värde i närtid.

Att sträva efter håll­bar­hets­kri­te­ri­er för pen­sions­ka­pi­ta­let borde vara en själv­klar­het för alla politiska partier. Den in­ter­na­tio­nel­la kampanj som pågår på temat ”Fossil Fuel Di­vest­ment” vinner allt större an­slut­ning och flera fi­nan­si­el­la aktörer i Sverige har redan vidtagit åtgärder för att minska sin fos­sil­ex­po­ne­ring. Det vore märkligt om inte pen­sions­grup­pens arbete skulle påverkas.

Det är uppenbart att den in­ter­na­tio­nel­la debatten om den kon­ven­tio­nel­la till­väx­ten har svårt att få fäste i Sverige. En bred dis­kus­sion om till­väx­tens innehåll har pågått i ett antal år – i Stor­bri­tan­ni­en, i Frankrike, i OECD, i EU-kom­mis­sio­nen – för att bara ta några exempel. Den engelske ekonomens Tim Jacksons bok ”Prospe­ri­ty without growth” lan­se­ra­des redan 2009. I boken kon­sta­te­rar Jackson ”att fortsatt kon­ven­tio­nell tillväxt är eko­lo­giskt ohållbar – men tillade han ”nerväxt är socialt och eko­no­miskt ohållbar!”

Klarare kan det inte sägas. Vi har byggt ett system som är beroende av tillväxt. Men detta system kommer att slå i taket – och gör det redan. Lösningen är inte nerväxt. Då blir de sociala och eko­no­mis­ka problemen massiva, något vi sett i länder som Grekland nyligen.

Lösningen är rimligen en djup­gå­en­de dis­kus­sion om hur vi kan utveckla en mera hållbar ekonomi. Det finns inga enkla lösningar. Vi behöver se över våra vär­de­ring­ar och vår livsstil – utifrån per­spek­ti­vet om lång­sik­tigt ansvar. Vi behöver därtill stimulera ny och smart teknik. Mycket i tek­nik­ut­veck­ling­en inger hopp. Det gäller både för di­gi­ta­li­se­ring­en, de allt fler exemplen på cirkulär ekonomi (att återvinna och åter­an­vän­da material optimalt) och de fe­no­me­na­la fram­ste­gen vad gäller vind och, framför allt, sol men även tekniken för lagring av el.

Om vi inte lyckas ta tillvara de tekniska land­vin­ning­ar­na och använda dem till rätt syften sitter vi allt fastare i rävsaxen – inte bara vi i Sverige, utan hela världen. Vi måste gå över till ett eko­no­miskt system som är hållbart. Att det utmanar många av dagens största och hi­sto­riskt mest lönsamma företag är ett problem. Men det måste bli ett slut på att tjäna pengar på att naturens system, inklusive klimatet, förstörs.

Vi behöver en om­ställ­ning till ett samhälle med radikalt mycket lägre energi- och ma­te­ri­al­om­sätt­ning. Det är inte detsamma som att gå tillbaka i ut­veck­ling­en. Tvärtom. Det är att utnyttja all den in­for­ma­tion vi har om ut­ma­ning­ar­na – och om den nya tekniken och dess möj­lig­he­ter – och ta ansvar för framtiden. Sverige har unika för­ut­sätt­ning­ar att gå före. Men då krävs att ledande politiker över hela den politiska skalan inser att en dis­kus­sion om den eko­no­mis­ka ut­veck­ling­ens innehåll och former är helt avgörande. Den dis­kus­sio­nen saknas idag. Den kommande val­rö­rel­sen innebär en chans att flytta debatten ett stort steg framåt. Låt oss ta den!

Anders Wijkman, ordförande i den internationella tankesmedjan Romklubben

“Nu kan partierna ta revansch”, Supermiljöbloggen, 22 dec 2014

“Vi måste ändra vår syn på arbete”, SvD Debatt 18 sept 2014

Slutreplik, SvD Brännpunkt 18 sept 2014

Trots att internet revolutionerat våra liv är kunskapen om det pågående teknikskiftet förvånansvärt låg. Inte minst märks det i diskussionen beträffande jobben. I en artikel på Brännpunkt (8/9) varnade jag för den utslagning av jobb som hotar. Robotisering och artificiell intelligens gör snabba insteg i allt flera sektorer av ekonomin. Rader av yrken berörs. Det började på verkstadsgolvet men i dag är det främst tjänstemannayrken som berörs.

Jag ställde frågor till ledande politiker om hur beredskapen ser ut för den arbetslöshet som kan bli följden. Den enda som svarat är it-minister Anna-Karin Hatt (10/9). Hon menar att mina farhågor är överdrivna och att it-utvecklingen förvisso skapar nya jobb. Hon tar ”apputvecklare” som exempel – som om deras antal skulle väga upp alla jobb inom handel, bank, försäkring, logistik med mera som redan försvinner. Hatt menar vidare att Alliansregeringens planer för innovationer och utbyggt bredband borde leda till att det finns fem miljoner jobb att gå till i Sverige 2020.

Man kan bara läsa Hatt som att hon tycks uppfatta digitaliseringen av ekonomin som en fortsättning på den industriella revolutionen. Men det innebär att vår it-minister har ytterst dimmiga begrepp om vad digitaliseringen de facto innebär. Skillnaden i dag är att det blir relativt sett få nya jobb när den nya tekniken tar över – något som lyfts fram i ett inlägg av Professor Per Ödling med flera (Brännpunkt 13/9). Statistik från USA visar för övrigt att det tidigare starka sambandet mellan ökad produktivitet i ekonomin och nya jobb har brutits (se graf). Detta gör att vi inte längre kan räkna med att tillväxt i ekonomin automatiskt ger flera jobb. Snarare tvärtom.

Teknikskiftet är naturligtvis i grunden mycket positivt. Många nya tjänster växer fram, ofta till låg kostnad. Vi kan skapa värden till lägre insats av både energi, råvaror och mänsklig arbetskraft. Många monotona arbetstillfällen rationaliseras bort. Arbetstiden kan successivt kortas. Missförstå mig inte. Även om jobben inom produktion och service kommer att minska kraftigt så finns det fortsatt stora behov av arbetsinsatser i framtiden, inte minst inom vård, omsorg, utbildning och aktiviteter för barn och ungdom. Men finansieringen, huvudsakligen via skatter, är en utmaning som inte kan sopas under mattan.

Ingen kan naturligtvis säga säkert vad som händer med ekonomin och jobben i framtiden. Men en sak är säker. Vi måste vara beredda att omdefiniera både synen på arbete och på hur försörjningen ska gå till. När ny teknik tar över jobben blir fördelningen mellan kapitalavkastning och löner allt skevare. Den franske ekonomen Thomas Piketty berör detta i sin nya bok.

Eftersom vi har byggt en ekonomi där människors försörjning, identitet och sociala sammanhang är direkt beroende av lönearbetet så förestår en stor omställning. Frågor som flexiblare arbetstid och garanterad inkomst aktualiseras. Utbildningen måste reformeras och uppmuntra kreativitet och idérikedom, inte bara korvstoppning av kunskap – en annan skola än dagens. Skatterna måste ses över med syfte att sänka eller ta bort skatten på vanliga arbeten. Då blir det billigare anställa folk och takten i utslagningen av jobb dämpas. Vidare måste beskattningen av kapital öka.

Ingenting av denna diskussion fick plats i valrörelsen. Där kunde man tro att jobben i framtiden beror på krogmomsens höjd. Hatt talar om risken att stoppa huvudet i sanden. Det är just vad ledande politiker hittills har gjort. Journalisterna i valrörelsens utfrågningar var inte bättre. Vågar vi hoppas på en tillnyktring efter valet?!

Anders Wijkman, ordförande Romklubben

“Vi måste ändra vår syn på arbete”, SvD Debatt 18 sept 2014

“Satsa på den tredje vägen i välfärden”, DN Debatt 9 sept 2014

Debattartikel, Ny Teknik 2 sept 2014

Förenklad debatt. Det finns ett tredje driftsalternativ i välfärden som kommit bort i debatten: idéburna företag. De berikar välfärden och visar att vinstuttag inte är nödvändiga incitament. Öka möjligheterna för idéburen vård och omsorg att konkurrera, skriver Lars Bryntesson, Lars Pettersson och Anders Wijkman.

Förenklad debatt. Det finns ett tredje driftsalternativ i välfärden som kommit bort i debatten: idéburna företag. De berikar välfärden och visar att vinstuttag inte är nödvändiga incitament. Öka möjligheterna för idéburen vård och omsorg att konkurrera, skriver Lars Bryntesson, Lars Pettersson och Anders Wijkman.

Sedan flera år pågår en intensiv debatt om vinst i välfärden. De allra flesta har bibringats tron att det bara finns två alternativ att välja mellan – kommunal egen regi eller privata vinstdrivande företag. Men det finns en tredje möjlighet, som nästan aldrig nämns, i form av den sociala ekonomins idéburna företagande – en verksamhetsform som dessutom ges starkt förord av EU. Ett exempel är att den nya EU-lagstiftningen kring upphandling öppnar för kommunerna att införa en ”non profit”-variant av Lov, lagen om valfrihet.

Organisationer som Stadsmissionerna, HSB Omsorg, Stockholms sjukhem och Bräcke diakoni bedriver alla viktiga verksamheter. De bidrar till mångfald och engagemang och berikar välfärden med principer som de allra flesta medborgare gillar och respekterar. De behöver gå med överskott, annars skulle verksamheterna inte överleva, men överskotten återinvesteras i verksamheterna.

De idéburna organisationernas verksamhet – såsom äldreomsorg, missbruksvård, kvinnojourer och boenden med stöd – finansieras genom avtal och kontrakt med olika kommuner och landsting. Verksamheten bedrivs professionellt och ofta med ett komplement av frivilliginsatser. En internationell utblick visar att idéburna verksamheter ofta är mycket mer än bara ett alternativ till privata företag eller det offentliga. I många länder är sektorn en ledande leverantör av olika välfärdstjänster.

De idéburna organisationernas uppgift är att möta människors sociala och humanitära behov. De bedriver inte affärsverksamhet i egentlig mening, även om de omsätter betydande belopp. Drivkraften utgörs främst av en värdegrundad professionell hållning till de olika uppdragen. Utan idéburna företag skulle begrepp som mångfald och valmöjligheter bli innehållslösa. Verksamheterna växer och utvecklas men kunde vara långt mera omfattande om det fanns en sammanhållen politik inriktad på att stödja och uppmuntra idéburet företagande. En begränsande faktor i dag är regelverket för offentlig upphandling. De idéburna organisationerna har svårt att konkurrera. I en värld där lägsta pris ofta dominerar blir det svårt för upphandlarna att rätt värdera det mervärde som verksamheten innebär. Allt kan inte mätas i pengar.

Den idéburna verksamheten visar att privata vinstuttag inte är nödvändiga incitament för att sätta i gång och driva social verksamhet. Om så vore fallet skulle vi inte ha Psoriasisföreningarna, Ersta sjukhus, Röda korsets center för tortyrskadade, Hajdes bykollektiv eller Hyllie Parks äldreboenden.

Vi märker av ett växande intresse för den sociala ekonomin. Opinionsundersökningar visar på ett uttalat stöd för den idéburna sektorns verksamhet inom vård och omsorg – ja, även skola – inte minst för principen att överskott i verksamheten återinvesteras. Enligt Novus och SOM-institutet gäller detta oavsett kön, ålder, utbildningsnivå, bostadsort eller politiska sympatier. Men i debatten om vinst i välfärden har denna verksamhetsform kommit bort.

De politiska partierna tar allt oftare in formuleringar om civilsamhälle, social ekonomi och idéburna organisationer i sina program. Det gäller även i de nyss publicerade valmanifesten. Den tillträdande regeringen kommer att få besluta om nya upphandlingsregler och även att ta ställning till vilka krav som skall ställas på privata utförare av offentligt finansierade välfärdstjänster.

Erfarenheten visar att både kommuner och landsting, oavsett politisk färg, söker efter nya och vidgade samverkansformer med idéburna organisationer. Örebro kommun och region Skåne kan stå som exempel för detta. Därtill visar en genomgång av ett antal utredningsdirektiv från regeringarna, både Persson och Reinfeldt, på en betydande samsyn kring önskemålet om en mångfald aktörer och varningar för ett fåtal dominerande privata företag. Vår uppfattning är att det finns ett brett parlamentariskt stöd för att utveckla det idéburna företagandet. Vi förväntar oss att regeringen utnyttjar det utrymme som EU:s upphandlingsdirektiv ger till stöd för att uppmuntra den sociala ekonomin och det idéburna företagandet.

Nästa regering bör snarast inleda ett arbete med en handlingsplan för utvecklingen av idéburen vård och social omsorg. Vi föreslår att en sådan plan omfattar följande:

1. Förändringar i lagen om offentlig upphandling. Utforma upphandlingsvillkoren så att chanserna för idéburna och andra mindre företag ökar. Utnyttja möjligheten till reserverade kontrakt och att sluta partnerskap med idéburna organisationer. Utveckla modeller för att rätt värdera den idéburna sektorns bidrag.

2. Förslag för att öka tillgången till investeringskapital för idéburet företagande. Pågående utredningar om ägarprövning respektive ett stärkt och självständigt civilsamhälle kan här bidra.

3. Förslag till ökad forskning om det idéburna företagandet. Forskningen i dag belyser främst det vinstdrivande företagandet. Här behövs en breddning.

4. Ett skärpt uppdrag till SCB att utveckla statistik kring det civila samhället i enlighet med FN:s satelliträkenskapsmodell (International Classification of Non Profit Organisations).

5. Förslag till en näringspolitik som även omfattar stimulans av idéburet företagande i sina olika former (ideella föreningar, kooperativa företag, ekonomiska föreningar eller aktiebolag med non profit-klausul i sin bolagsordning). Vi ser ett stort behov av rådgivning, stöd och utbildning till enskilda, kommuner och organisationer i idéburet företagande.

6. Förslag till trepartssamtal mellan Sveriges Kommuner och landsting (SKL) och de idéburna organisationerna om utvecklingen av den sociala ekonomins idéburna företagande inom välfärden.

Fokus bör ligga på hur kommuner, landsting och regioner kan använda sig av verksamhetsformen idéburet-offentligt partnerskap (IOP). IOP är relativt nytt och utnyttjas sällan. Kommuner väljer konkurrensupphandling som verktyg även i lägen där det inte finns någon konkurrens att vårda.

Vidare föreslår vi införandet av ett valfrihetssystem, som omfattar i första hand idéburna organisationer, vid val av aktörer inom vissa former av utbildning, vård och omsorg. Den nya EU-lagstiftningen öppnar för möjligheten att i vissa sammanhang ”undanta vinstsyftande företag”. Vi välkomnar en svensk ”non profit-Lov”.

Lars Bryntesson, kommunstyrelsens ordförande (S) i Sigtuna
Lars Pettersson, generalsekreterare i Famna, Riksorganisationen för idéburen vård och omsorg
Anders Wijkman, ordförande i Upphandlingsutredningen

“Satsa på den tredje vägen i välfärden”, DN Debatt 9 sept 2014

“Digital teknik tar över miljoner av jobb”, SvD Debatt 8 sept 2014

Debattartikel, Ny Teknik 2 sept 2014

Sverige står inför ett teknikskifte som kommer att medföra stora förändringar för arbetsmarknaden de kommande åren. Enligt amerikanska forskare kommer digitaliseringen av jobb inom produktions- och tjänstemannayrken att medföra en kraftigt ökad arbetslöshet. Detta nonchaleras fullständigt av svenska politiker, skriver Anders Wijkman.

Jobbfrågan är valrörelsens hetaste ämne. Den 14 september röstar vi fram de politiker som kommer att utforma svensk arbetsmarknadspolitik de kommande fyra åren. Sveriges nya arbetsmarknadsminister ska sedan bära huvudansvaret för både jobb och arbetslöshet. Det måste bli en person som ser de utmaningar vårt samhälle står inför.

Den som ska leda arbetsmarknadsdepartementet måste bli medveten om datoriseringens förväntade effekter. Hälften av jobben riskerar nämligen att gå förlorade inom en 20 års period och kunskapen om detta måste vägas in i arbetsmarknadspolitiska beslut.

Redan i dag innebär den snabba teknikutvecklingen att produkter och tjänster blir robotiserade, vilket effektiviserar arbetet och sänker priserna. Amerikansk forskning visar hur robotar inom gruvdrift, industri, logistik, administration och hälsovård förväntas ersätta mänsklig arbetskraft i allt snabbare takt och i allt större utsträckning de närmaste åren. Hittills är det rutinjobben som har automatiserats men så småningom kommer allt fler kvalificerade yrken, såsom finansiella rådgivare och läkare att ersättas av maskiner. Två amerikanska forskare på området, Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, har myntat begreppet den andra maskinåldern. Den första maskinåldern handlade om att ersätta muskelkraft med fossila bränslen medan den andra maskinåldern ersätter människans hjärnkraft med artificiell intelligens.

Snabbheten i digitaliseringen kommer att tränga ut jobben på många områden. Ett forskarlag i Oxford, Carl Frey och Michael Osborne, bedömer att nära hälften av jobben på den amerikanska arbetsmarknaden är i riskzonen de närmaste decennierna. Enligt en rapport från Stiftelsen för strategisk forskning är den svenska arbetsmarknaden mer känslig än den amerikanska. Rapporten visar att hela 2,5 miljoner jobb, eller 53 procent av dagens anställda, kommer att vara ersatta av digital teknik inom 20 år.

Naturligtvis innebär digitaliseringen inte bara att jobb försvinner. Rader av nya tjänster erbjuds och möjligheterna till smarta tekniska lösningar på områden som hälsa, klimat och miljö utvecklas hela tiden. De flesta forskare bedömer dessvärre att mängden nya jobb är långt färre än de som försvinner. Den höga arbetslöshet som kommer att bli följden av utvecklingen riskerar att öka ohälsotalen markant. När människors möjligheter till meningsfullt arbetsliv försvinner medför det att många kommer att drabbas av psykisk ohälsa. Det behövs en politisk strategi för att möta de arbetsmarknads- och hälsorelaterade problem som kommer att uppstå i samband med att datorer tar över allt fler av jobben. Frågan måste tas på allvar och lyftas in i den arbetsmarknadspolitiska debatten. Det är uppseendeväckande att teknikutvecklingen inte har uppmärksammats en enda gång under valrörelsen. Inte med en enda kommentar har arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson eller hennes huvudutmanare, socialdemokraten Ylva Johansson, lyft teknikutvecklingen som en central framtida arbetsmarknadsfråga. Att okunskapen är så stor hos våra främsta politiska företrädare är skrämmande.

I USA är digitaliseringen en faktor att räkna med. De förändrade förutsättningar som exempelvis följer av 3D-skrivare, självstyrande bilar och lärande datorer, diskuteras flitigt utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv. I Sverige är diskussionen obefintlig. Det pågående teknikskiftet och dess effekter för jobben och folkhälsan borde utgöra en huvudfråga i valrörelsen men hittills har partiernas företrädare nonchalerat detta fullständigt. Att förstå den pågående samhällsförändring som Sverige står inför är nödvändigt för att kunna bedriva en långsiktig och verklighetsförankrad arbetsmarknadspolitik. Det sätter frågor som sex timmars arbetsdag och skatt på arbete i nytt ljus. Så länge människors försörjning, sociala sammanhang och identitet vilar på att man har ett betalt arbete så är teknikskiftet en central utmaning som inte får förbises.

Om utvecklingen inte ska få förödande konsekvenser för folkhälsan så behöver våra politiker uppmärksamma och analysera den forskning som finns på området. Den arbetsmarknadsminister som får ansvar för den kommande mandatperioden kan inte fortsätta nonchaleringen av teknikskiftet. Nu är det hög tid att tackla en av de största utmaningar som Sverige någonsin har haft på arbetsmarknaden.

Anders Wijkman, ordförande Romklubben

“Digital teknik tar över miljoner av jobb”, SvD Debatt 8 sept 2014

“Det blir inte fler jobb”, debattartikel Ny Teknik 2 sept 2014

Debattartikel, Ny Teknik 2 sept 2014

DEBATT Alla i den pågående valrörelsen lovar fler jobb. Men robotisering och artificiell intelligens gör att jobben kommer bli färre. Det pågående teknikskiftet är något som politiker inte nämner med ett ord i jobbdebatten, skriver Anders Wijkman.

Elefanten i rummet – bara så kan man förklara att partierna inte med ett ord berör det pågående snabba teknikskiftet i valrörelsen. När jobben diskuteras finns digitaliseringen och dess konsekvenser inte med. Ändå borde det vara uppenbart för alla att förutsättningarna för värdeskapande och sysselsättning radikalt förändrats. Vi befinner oss inte längre i industrisamhället där ökad produktion automatiskt gav fler jobb.

Digitaliseringen via internet har revolutionerat vårt sätt att kommunicera, bygga kunskap, lyssna på musik, shoppa, finansiera startups och mycket mera. Men vi har bara sett början.

Datakraften i samhället fördubblas snabbt. Resultatet är inget mindre än en revolution. Rader av nya användningsområden öppnas. Produkter och tjänster görs mångdubbelt effektivare och billigare. Många tjänster är helt gratis, en helt otrolig utveckling.

Men effekterna är inte odelat positiva. Den nya tekniken tränger in på nya områden, tar över arbetsuppgifter och gör människor arbetslösa. Samtidigt ökar inkomstskillnaderna.

Två amerikanska forskare – Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee – har myntat begreppet ”den andra maskinåldern”. Den första maskinåldern handlade om att ersätta muskelkraft med ånga och fossila bränslen. Teknikskiftet nu handlar om att ersätta och komplettera människans hjärnkraft med robotisering och artificiell intelligens.

Effekterna har vi redan sett på verkstadsgolvet och nu är datorerna på bred frammarsch inom andra yrken. Bank och försäkring, administration och bokföring, dagligvaruhandel, transporter och logistik, ordermottagning och laboratorier är exempel där vi kommer att se en snabb utslagning av jobb. Analyser i USA pekar mot att cirka hälften av jobben på den amerikanska arbetsmarknaden är i riskzonen i en nära framtid.

Självklart skapas nya jobb i dataåldern. Men de flesta forskare är överens om att de nya arbetstillfällena är betydligt färre än de som försvinner. Därtill kräver de hög kompetens och därmed en annorlunda utbildning än dagens.

Debattens vågor är höga i USA om digitaliseringen och dess konsekvenser. I Sverige är det mer eller mindre tyst. Man frågar sig om inte regeringskansliet har omvärldsbevakning? Eller partierna?

En förklaring till tystnaden kan vara att ny och smartare teknik hittills alltid lett till att jobben totalt i samhället ökat. Varför skulle det inte vara likadant nu?

Svaret är att digitaliseringen är en så kallad generisk teknologi. Den påverkar överallt och med stor snabbhet. Forskare i USA och England förutspår att i stort sett alla arbetsuppgifter av repetitiv karaktär kommer att datoriseras. Det blir billigare för företagen och det förbättrar kvaliteten. Även uppgifter av mer avancerad karaktär kommer att digitaliseras. Spektakulära exempel är Googles självstyrande bilar och IBM:s lärande dator, Watson.

I USA är mönstret tydligt. Kopplingen mellan ökad produktivitet och nya jobb (se kurvan) bröts i början av detta sekel. Många har trott att nedgången i sysselsättningen berodde på finanskrisen och outsourcing av jobb till Kina. Men ny forskning visar att teknikskiftet är den viktigaste orsaken. Och även om företagen bygger ut i USA blir det få nya jobb. Fabrikerna är nästan helt automatiserade.

Redan Keynes skrev om ”teknologisk arbetslöshet”. Han såg det som både en möjlighet och en fara. Om nu maskinerna tar över mycket av arbetet kan vi människor ägna oss åt andra aktiviteter, som kultur och umgås med varandra. Men så länge människors försörjning, sociala sammanhang och identitet till stor del vilar på att ha ett betalt arbete så är teknikskiftet en stor utmaning.

Att stoppa huvudet i sanden och inte tala om det duger inte. Politik är att leda och vi behöver starta en diskussion, både hur vi bäst utnyttjar de många fördelarna av digitaliseringen men också hanterar riskerna.

En given åtgärd vore att ta bort skatten på vanliga inkomster. Då blir det billigare att anställa folk. Lägg i stället skatten på användningen av jungfruliga naturresurser. Då stimuleras återvinning och återanvändning – en cirkulär ekonomi – vilket i sin tur skulle leda till fler jobb.

Anders Wijkman, ordförande Romklubben och Återvinningsindustrierna

“Det blir inte fler jobb”, debattartikel Ny Teknik 2 sept 2014

“Den digitala tekniken förändrar våra samhällen i grunden”, replik DN 11 juli 2014

Replik, DN 11 juli 2014

För att den digitala tekniken ska bli en välsignelse utifrån jobbsynpunkt måste vi revidera en rad av våra invanda begrepp, inte minst synen på arbete, utbildning och skatter, skriver Anders Wijkman och Kristian Skånberg som svar till Carlgren, Eklund och Rockström (6/7).

Carlgren, Eklund och Rockström skriver på DN debatt (6/7) om vikten av att nyansera tillväxtdebatten. Det var aldrig tänkt att BNP – ett omsättningsmått – skulle bli det främsta målet för politiken. Men så har det blivit och det är djupt olyckligt. Det som nämligen avgör välfärdsutvecklingen på sikt är hur samhällets balansräkning utvecklas. Ska vi få en hållbar utveckling måste såväl naturkapitalet, realkapitalet (infrastrukturen), humankapitalet (våra mänskliga förmågor), och det sociala kapitalet (vår förmåga till samarbete) utvecklas åt rätt håll. Att sörja för detta borde vara politikens viktigaste uppgift.

För både privata hushåll och företag är det självklart att skilja på inkomster och kapital. Har man utgifter som är högre än inkomsterna, och tär på sparkapitalet, blir man snabbt medveten om detta. På samhällsnivå däremot mäter vi bara ekonomins omsättning. Balansräkningen struntar vi i, trots att den ekonomiska tillväxten kan ske på bekostnad av de samlade tillgångarnas värde. Tillväxten kan vara ”oekonomisk”.

Författarna beskriver hur plusposter i BNP – som kalhuggna skogar eller utfiskning – urholkar naturkapitalet. Utvecklingen av flera andra kapitalslag oroar också, som att allt fler går ut skolan utan fullständiga betyg och att segregationen i samhället ökar. Eftersatt underhåll gör att den service som t ex järnvägen är tänkt att ge lämnar mycket i övrigt att önska.

En viktig orsak till BNP-begreppets dominans har varit dess koppling till jobben. När BNP ökat har också jobben blivit flera. Men frågan har kommit i en ny dager i och med det snabba teknikskifte som just nu pågår.

Den digitala tekniken förändrar våra samhällen i grunden. Fördelarna är många. Nya värden skapas till låga kostnader. Utvecklingen av energi- och resurssmart teknik – med IT som bas – kan leda till radikalt mycket lägre klimat- och miljöpåverkan. Forskning i USA visar samtidigt att sambandet mellan produktiviteten i ekonomin och antalet sysselsatta bröts runt millennieskiftet. Den primära orsaken är inte ”outsourcing” till länder som Kina utan att den digitala tekniken tar över arbetsuppgifter på rader av nya områden. Den automatisering som tidigare skedde på verkstadsgolvet kommer nu att upprepas inom de flesta tjänstemannayrken. Avkastningen på kapital stiger medan lönenivån på många områden sjunker. Inkomstskillnaderna ökar och köpkraften riskerar att minska hos allt större grupper - ett hot först mot den sociala hållbarheten och sedan mot den ekonomiska.

För att den digitala tekniken ska bli en välsignelse utifrån jobbsynpunkt måste vi revidera en rad av våra invanda begrepp, inte minst synen på arbete, utbildning och skatter. Flexiblare arbetstid, utbyggda sociala skyddsnät, en skola som uppmuntrar fantasi och kreativitet samt lägre skatt på arbete är några av förslagen. Helt centralt är, som Carlgren et al understryker, att politiken styr marknaden mot de mål man faktiskt vill uppnå, såsom god hälsa, god utbildning, jobb åt alla, hållbar infrastruktur, stabilt klimat och friska ekosystem. Då måste också utvecklingen mätas på ”andra sätt än genom BNP-siffror”. En ny tid randas. Behovet av klok politik har aldrig varit större!

Anders Wijkman, ordförande Romklubben
Kristian Skånberg, forskare, Senior rådgivare Global Utmaning

"Vi måste börja mäta välfärd på andra sätt än med BNP", DN Debatt 6 juli av Andreas Carlgren, Klas Eklund och Johan Rockström
“Den digitala tekniken förändrar våra samhällen i grunden”, replik DN 11 juli 2014

“Digitala hotet – frågan som politikerna glömt bort”, GP Debatt 7 juli 2014

GP Debatt, 7 juli 2014

Allt fler arbeten kommer att snabbt tas över av datorer. Men det digitala hotet dominerade trots det inte diskussionerna i Almedalen. Det är därför hög tid för en diskussion om de förändringar som digitaliseringen kräver i synen på både arbete, utbildning och skatter, skriver Anders Wijkman, Romklubben.

Kortsiktighet? Brist på visioner? Ovilja att ta i svåra problem när man saknar lösningar? Frågorna inför årets båda val hopar sig.

Att vi står inför stora förändringar – politiskt, socialt, ekologiskt och teknologiskt – märks inte mycket av i debatten. Den är nästan helt fri från visioner och ger få svar på de stora utmaningar våra samhällen står inför. Jag tänker på klimatförändringen och överuttaget från många ekosystem, den ökande ojämlikheten samt, inte minst, effekterna av det snabba teknikskifte som nu pågår.

Rader av studier visar övertygande kraften i den omvandling av samhället som digitaliseringen innebär. Mycket har redan hänt. Internet har revolutionerat vårt sätt att kommunicera, bygga kunskap, läsa tidningar och böcker, lyssna på musik, shoppa, finansiera start-ups och mycket mera.

Vi har dock bara sett början. Enligt Moore´s lag fördubblas datakraften i samhället var artonde månad. I boken The second machine age – beskriver två forskare vid MIT, Brynjolfsson och Mc Afee, hur digitaliseringen vänder upp och ned på de flesta invanda begrepp. Otaliga nya användningsområden öppnas upp. Produkter och tjänster görs mångdubbelt effektivare och till lägre priser. Ett växande antal tjänster är helt gratis.

En fascinerande utveckling. Men medaljen har en baksida. Den digitala tekniken tränger in på en massa nya områden, tar över arbetsuppgifter och gör människor arbetslösa. Samtidigt ökar inkomstskillnaderna. Avkastningen på kapital stiger medan lönenivån på många områden sjunker.

Borde vara ett huvudtema i valet

Teknikskiftet – inte minst effekterna för jobben – borde vara ett huvudtema inför årets val. Men än så länge hör vi inte ett ord om detta från partierna. De pratar om jobben som om det fortfarande var industrisamhällets logik som gällde – där ökad efterfrågan i ekonomin ledde till flera jobb.

En fördubbling av datakraften var artonde månad har nu pågått i mer än femtio år. Varje ny fördubbling leder till en närmast osannolik ökning av teknikens möjligheter. Det som var science fiction för bara några år sedan blir nu verklighet. Ett exempel är Googles förarlösa fordon. Det behövs enorm datakraft för att programmera in alla alternativa färdvägar och de sensorer som krävs för att undvika kollisioner. Men det är nu löst. De första fordonen är i drift i Kalifornien.

Självstyrande fordon är bara ett exempel. Därtill kommer rader av nya robotar inom gruvdrift, industri, logistik och hälsovård liksom robotar som är världsbäst på schack och Jeopardy samt 3 D-printing. På ständigt nya områden tar tekniken över.

Kan tas över av maskiner

I princip alla arbetsuppgifter av rutinkaraktär kan utföras av maskiner. Den automatisering som redan skett på verkstadsgolvet – då otaliga jobb försvann – kommer att upprepas inom rader av tjänstemannayrken. Administration och bokföring, bank och försäkring, dagligvaruhandel, transporter och logistik, ordermottagning och laboratorier – här kommer en snabb utslagning av jobben att ske.

Nu invänder säkert mången läsare att när jobb försvinner genom teknisk förnyelse så uppstår av erfarenhet nya jobb på andra områden. Det är ju produktivitetsökningar som dessa som gett oss vår höga standard. Vad är det som gör att vi inte kan räkna med samma mönster nu?

Orsaken är främst snabbheten i utvecklingen, i kombination med att den nya tekniken riskerar tränga ut jobben på så många områden. Ett forskarlag i Oxford (Frey and Osborne, 2013) gör bedömningen att nära hälften av jobben på den amerikanska arbetsmarknaden är i farozonen under de närmaste decennierna.

Betydligt färre jobb

Det kommer naturligtvis inte att saknas arbetsuppgifter i framtidens alltmer digitala samhälle. Efterfrågan kommer att öka, inte minst på individer som kan interagera på hög nivå med maskinerna. Men dessa jobb bedöms bli betydligt färre än de som faller bort. Inom områden som vård, omsorg, utbildning och kultur är behoven stora. Men även här tas många moment över av teknik. Dessutom är denna typ av jobb som regel offentligt finansierade och förutsätter höjda skatter.

För att sammanfatta: Vi står inför en enorm förändring. Ingen kan säga exakt hur teknikskiftet kommer att gestalta sig. Digitaliseringen erbjuder fascinerande möjligheter men också risker.

Det är hög tid för en diskussion om de förändringar som krävs i synen på både arbete, utbildning och skatter. Frågor som arbetstidsförkortning och minimilön aktualiseras. Utbildningen måste reformeras och uppmuntra kreativitet och idérikedom, inte bara korvstoppning av kunskap – en annan skola än dagens. Skatterna måste ses över med syfte att sänka eller ta bort skatten på vanliga arbeten. Då blir det billigare anställa folk och takten i utslagningen av jobb dämpas.

Frågan är varför politikerna är helt tysta i dessa frågor i debatten inför årets val? Politik är att leda, inte bara att lyssna. Vart tog ledarskapet vägen?

Anders Wijkman, ordförande Romklubben

“Digitala hotet – frågan som politikerna glömt bort”, GP Debatt 7 juli 2014

Hållbar ekonomi, “Ny tid – nytt ledarskap”, Insider Almedalen 2014

Annons, Insider Almedalen juni 2014

Sveriges kommande regering måste inleda ett omfattande förändringsarbete, där målet är en mer hållbar ekonomi med nollutsläpp av växthusgaser. Riksdag, regering och kommuner måste också samspela mer effektivt och dynamiskt. Det skriver sju företag och organisationer med ett hållbart samhälle i fokus.

Forskarnas allt tydligare varningar för en värld i obalans skärper kraven på förändrat beslutsfattande och beteendeförändringar. Inga nationsgränser sätter stopp för ständigt ökande koldioxidhalter i atmosfären. Vi ser allt större klyftor mellan fattiga och rika i spåren av den finansiella krisen. Arbetslösheten stiger, inte minst bland unga. Agendan för en hållbar utveckling breddas allt mer. Ytterst handlar den om att säkra välfärd och välbefinnande i framtiden. Politiken måste skapa långsiktiga och effektiva spelregler för en tid i snabb förändring, där människor och ekonomier blir allt mer sammanlänkade och där samverkan mellan olika aktörer är helt avgörande för att bygga en hållbar framtid.

Supervalåret 2014 ger oss möjligheter till en bredare politisk diskussion vad gäller den samverkan och de åtgärder som behövs – i Sverige såväl som internationellt. Samspelet mellan miljö och klimatmålen, resurseffektivisering och den ekonomiska politiken kräver ramverk som är både långsiktiga och öppnar för breda lösningar, primärt över blockgränserna. Dessa frågor är inte mindre viktiga frågor än den traditionella utrikes- eller säkerhetspolitiken.

Vi behöver också öka transparensen och våga ifrågasätta nuvarande sätt att redovisa miljö- och klimatpåverkan. Sverige berömmer sig av att ha minskat CO2-utsläppen samtidigt som BNP ökat. Rätt så, men redovisningen är inte komplett även om den följer internationella normer. Om klimatpåverkan istället mäts i form av svenska folkets konsumtion – inkluderande importen av varor och internationella flygresor – så blir bilden en annan. Därför måste livsstil och konsumtionsvanor sättas tydligt i fokus – här kan Sverige gå före.

Rätt hanterade innebär utmaningarna på miljöområdet en möjlighet för både ökad sysselsättning och konkurrenskraft. Europas industri, kan enligt en ny rapport från Lavery Pennell, The New Industrial Model, öka sina vinster med 9 procent och skapa nästan 170 000 nya jobb genom att investera i resurseffektivisering och en ökad användning av förnyelsebar energi. Genom ett sådant upplägg skulle utsläppen av koldioxid reduceras med 1 200 miljoner ton, det vill säga närmare 15 procent av Europas totala utsläpp av växthusgaser. Norden med 25 miljoner invånare och med en kombinerad BNP på cirka 1 000 miljarder dollar kan visa vägen i klimatomställningen och ett mer hållbart resursutnyttjande. En rapport från tankesmedjan Global Utmaning visar att en nivå med de facto nollutsläpp för Sverige är en möjlighet.

Nordisk skogs- och bioenergiindustri är världsledande och kan bidra inom nya affärsområden som till exempel i omställningen av transportsektorn – från bensin och diesel till en kombination av elektrifiering och biobaserade drivmedel. Skogs- och bioenergisektorn kan därtill bidra med en förädling av cellulosan till rader av nya produkter. Erfarenheterna i Norden av fjärrvärme är vidare ett exempel för effektivare energianvändning på kontinenten, särskilt i Central- och Östeuropa. Fjärrvärmesystem med fjärrkyla – också dessa utvecklade i Norden – och smarta elnät är andra goda exempel för en mer hållbar utveckling.

Multinationella företag som till exempel Ericsson, H&M, SKF, ABB och Ikea visar vägen i den omställning mot mer hållbara strukturer och produktionsmetoder som pågår världen över. Ellen MacArthur Foundation visar i flera rapporter vad en effektivare resursanvändning kan ge i form av lägre kostnader, reducerade CO2-utsläpp och generering av flera jobb. Längre livslängd på produkterna, mer återvinning och återanvändning ger många fördelar.

Hållbar Stadsutveckling är ett bra nordiskt varumärke. Det är dock ingalunda en isolerad svensk utveckling, utan en mycket stark trend bland otaliga av världens borgmästare/städer världen över. Många städer har redan i dag mer ambitiösa klimatprogram än respektive regeringar.

I den pågående internationella diskussionen om de hållbarhetsmål för perioden efter 2015, som ska ta vid efter millenniemålen, kan mycket av de senaste årens hållbarhetsarbete avläsas. Globala frivilliga överenskommelser inom och mellan företag, det civila samhället och regeringar som FN:s Global Compact , World Business Council for Sustainable Development (WBCSD), Global Reporting Initiative, Carbon Disclosure Project, Global Cities Covenant on Climate, Multistakeholder Forum och Fair Trade är goda exempel där lärdomar kan hämtas för mer hållbara modeller i framtiden. Men frivillighet inom näringslivet räcker inte – vi behöver också tydligare lagstiftning och ekonomiska styrmedel.

Vi uppmanar därför Sveriges kommande regering att inleda ett omfattande förändringsarbete, där målet är en mer hållbar ekonomi med nollutsläpp av växthusgaser och en långt effektivare resursanvändning över lag. I detta ingår att se över samverkan mellan riksdag, regering och kommuner, och också hur de kan samspela mer effektivt och dynamiskt med andra intressenter, till exempel näringslivet, forskningen och civila samhället. Det handlar om att bättre fånga upp det starka engagemang som finns inom många kommuner, företag och organisationer. Vi behöver politiska initiativ inom både fysisk planering och infrastruktur, finanspolitiken (investeringar/pensionsfonder), skattepolitiken, utbildningen och forskningen, närings- och arbetsmarknadspolitiken för en grön tillväxtsektor och bistånds- och handelspolitiken för att aktivt hjälpa utvecklingsländerna att ta de tekniksprång som är både möjliga och nödvändiga. Sverige och Norden har unika möjligheter att att gå före.

Vad väntar vi på?

Anders Wijkman, ordförande Romklubben
Johan L Kuylenstierna, vd Stockholm Environment Institute
Bo Andersson, generalsekreterare Föreningen Norden
Kaj Embrén, grundare och delägare Respect
Kristina Persson, ordförande Tankesmedjan Global Utmaning
Håkan Wirtén, generalsekreterare, Världsnaturfonden, WWF
Mats Lindgren, vd Kairos Future

Hållbar ekonomi, “Ny tid – nytt ledarskap”, Insider Almedalen 2014

“Förändrad politisk spelplan”, SvD Brännpunkt 15 juni 2014

SvD Brännpunkt 18 juni 2014

Den nya riksdag som väljs i höst kommer att ställas inför större och svårare frågor när det gäller energi- och klimatpolitik än någonsin tidigare. Under de senaste fyra–fem åren – sedan klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 och riksdagsvalet 2010 – har spelfältet för energi- och klimatpolitik förändrats dramatiskt, skriver Kristina Persson, Allan Larsson, Anders Wijkman och Nannan Lundin, Global Utmaning.

I USA pågår en revolution inom icke-konventionell olja och gas, som bedöms göra kontinenten självförsörjande på fossila bränslen. Japan omprövar sin energistrategi som en följd av kärnkraftskatastrofen. Kina konsumerar nu mer än hälften av allt kol som bryts i världen och både konsumtion och import av olja växer kraftigt. Tyskland genomför sin ”Energiewende” och avvecklar kärnkraften.

EU som för fem år sedan var ledande inom klimatpolitiken håller på att abdikera. Rädslan för ”avindustrialisering” och ”investeringsläckage” har tagit överhanden – vilket syns både i de föreslagna nya energi- och klimatmålen för 2030 och i trenden att åternationalisera energipolitiken. Samtidigt har klimatkrisen kommit minst fem år närmare.

Till detta kommer nu Rysslands politik mot Ukraina, som drivit upp osäkerheten inte bara om energiförsörjningen utan också om freden i Europa.

Krisen i Ukraina har bidragit till ett intensifierat intresse för ett närmare transatlantiskt energisamarbete som potentiellt kan rita om världskartan för olje- och gashandeln. Dock verkar import av amerikansk gas som ersättning för rysk gas både praktiskt avlägsen och ekonomiskt svårmotiverad. Samma omdöme måste ges om förslagen att börja utvinna skiffergas i Europa. Förutsättningarna är helt annorlunda än i USA.

Gastillgångarna är mer svårtillgängliga. Därtill saknas den infrastruktur som behövs och som byggts upp under lång tid i USA. Europa är dessutom långt mera tätbefolkat, vilket gör det svårare att organisera en sådan miljökrävande verksamhet. Allt detta gör att kostnaderna för skiffergasen uppskattas bli 150–200 procent högre än i USA. Till detta kommer naturligtvis den avgörande frågan: Går det över huvud taget att förena skiffergasen med ett på sikt effektivt och klimatneutralt energisystem?

Europa står alltså inför en stor utmaning, nämligen att – en gång för alla – frigöra sig från sammanflätningen med fossilekonomin i öst och inte låta sig frestas från andra sidan av Atlanten. Det finns ljuspunkter och utvägar men de kräver politisk vision och handlingskraft. Under de senaste fem åren har förnybar energi utvecklats snabbare än någon kunde förutse. Tack vare utvecklingen av både teknik och tillverkningskapacitet, men inte minst politisk vilja och stöd inom och utanför Europa, har priserna på förnybar el fallit mycket snabbare och investeringarna i förnybar energi fortsatt att öka trots den finansiella krisen.

Politikerna i Sverige och andra länder står således inför allt mer komplexa, till och med motsägelsefulla vägval när det gäller att på en och samma gång säkerställa energisäkerhet, klimathållbarhet och ekonomisk trygghet samt social stabilitet.

Hur kan Norden och Sverige agera inför dessa stora utmaningar och möjligheter? Global Utmanings näringslivsgrupp Nordic Action Group on Climate and Energy (NAG) visar i sin rapport ”Nordic Energy Ways in Europe” hur Norden skulle kunna spela en nyckelroll i omställningen både genom att själv gå före och genom att medverka till den europeiska energiomställningen. I Norden har samarbetet mellan länderna inom energiområdet redan utvecklats genom att de finns en integrerad elmarknad och en gemensam elcertifikatmarknad mellan Sverige och Norge. Den nordiska elmarknaden beröms internationellt som ett föredömligt exempel på ett säkert, flexibelt och kostnadseffektivt energisystem. Sverige har, tillsammans med de andra nordiska länderna, en möjlighet att bli en förebild för omställningen till en grön ekonomi som är ”clean, connected, competitive” – som förenar ökad konkurrenskraft med skapandet av nya gröna jobb. Förslagen från NAG ligger i linje med de rekommendationer som IEA ger i sin senaste analys av Sveriges energipolitik. De innebär ett förstärkt regionalt samarbete inom Norden genom en storskalig utbyggnad av teknik för förnybar energiproduktion på en gemensam nordeuropeisk energimarknad, som kan minska koldioxidutsläppen utan att kompromissa med försörjningstryggheten eller minska nordiska företags konkurrenskraft.

Det är mot denna bakgrund – dramatiska internationella förändringar och Nordens unika möjligheter att spela en konstruktiv roll – som Global Utmaning nu lägger fram en rapport: ”Fem år av fundamentala förändringar inom energi och klimat – fem frågor väljarna bör få svar på”.

Vi efterlyser en initierad och idérik debatt om EU:s och Sveriges framtida energi- och klimatpolitik. Vi vill se att våra politiska partier tar utmaningarna med klimatförändringar och energisäkerhet på allvar samtidigt som de tar vara på möjligheterna för Sveriges gröna omställning och konkurrenskraft. Därför ställer vi följande grundläggande frågor till partiernas ledare inför Sveriges energi- och klimatpolitiska vägskäl:

1. Anser du och ditt parti att Sverige ska driva en aktiv linje för mer ambitiösa mål inom EU eller ska Sverige nöja sig med EU-kommissionens förslag?

2. Oavsett vad EU beslutar, ska Sverige vara en föregångare eller följare i den europeiska energi- och klimatpolitiken?

3. Hur vill du och ditt parti att energiomställningen ska utformas för att fungera som en drivkraft både i den ekonomiska tillväxtpolitiken och i klimatpolitiken? Hur kan forsknings- och innovationspolitik användas för att driva på både energiomställningen och den ekonomiska tillväxten?

4. Hur bör Sverige ta fasta på rekommendationerna från IEA och NAG om ”Nordic Energy Ways” och utforma en nordisk strategi för ren och konkurrenskraftig energi i Europa, till exempel genom utbyggnad av ledningskapaciteten?

5. Hur vill du och ditt parti skapa ett så brett parlamentariskt stöd för energi- och klimatpolitiken att denna kan bedrivas konsekvent under flera mandatperioder?

Kristina Persson, ordförande Global Utmaning och tidigare vice riksbankschef
Allan Larsson, senior rådgivare Global Utmaning, tidigare finansminister och generaldirektör vid EU-kommissionen
Anders Wijkman, ordförande Global Utmanings klimatråd och tidigare Europaparlamentariker
Nannan Lundin, ekon dr och programchef Energi och Klimat, Global Utmaning

“Förändrad politisk spelplan”, SvD Brännpunkt 15 juni 2014

“Smältande Antarktis visar vikten av snabba åtgärder”, DN Debatt slutreplik 16 maj 2014

DN Debatt 16 maj 2014, Slutreplik

Vår artikel om ett ”utsläppsmoratorium” har rönt invändningar. Den viktigaste invändningen mot vårt förslag borde, menar vi, vara att det inte är tillräckligt, skriver 23 forskare och debattörer.

Vår artikel den 10 maj fick intressant respons som leder vidare. I flera repliker betonades vikten av att finna strategier för att minimera utsläppen av växthusgaser. Vår idé om ett ”utsläppsmoratorium” – att i princip inga beslut av riksdag, regering, landsting och kommun skulle få leda till ökande utsläpp – kritiseras, bland annat för att det skulle vara orealistiskt eller ekonomiskt ineffektivt.

Vi menar att den viktigaste invändningen mot förslaget är att det inte är tillräckligt. Två dagar efter vår artikel publicerades vetenskapliga rapporter om tecken på att delar av Antarktisisen nu smälter oåterkalleligt, med stora höjningar av havsytan som följd. Detta illustrerar vikten av att de globala utsläppen minskas snabbt.

Miljöminister Lena Ek hävdar i sin replik att utsläppsläget är under kontroll för svensk del: målen för 2020 kommer att hållas. Men då bortser hon från vår import och export av varor och svenskarnas ökade flygresor – räknas de in har vår klimatpåverkan i stället ökat.

Våra förslag betingades av att Sverige har svårt att leva upp till sina miljömål; endast ett eller två av de 16 nationella miljömålen kommer till exempel enligt Naturvårdsverket att infrias till 2020 (orsakerna till detta diskuterade många av oss i en tidigare DN Debatt-artikel, 27/12 2012). IPCC:s femte Assessment Report drar också slutsatsen att vi på jorden nu bara har 1000 miljarder ton koldioxid kvar att släppa ut om vi ska ha en chans att klara tvågradersmålet. Då måste svenska och europeiska utsläpp ner till noll redan 2030 och vara negativa 2050 för att ge de fattigare länderna den övergångsperiod som Christian Azar, Tomas Kåberger och Thomas Sterner nämner i sin replik.

Moratoriet lär inte kunna tillämpas strikt för varje begränsat lokalt projekt utan måste tillämpas med förstånd. I samband med stora nya projekt kan man hushålla inom en total utsläppsbudget för hela kommunen, regionen eller landet (beroende på sammanhanget). Tanken är att man alltid ska beakta möjliga utsläppskonsekvenser när man fattar beslut.

Sofia Lundberg och Per-Olof Marklund anser i sin replik att upphandlingar blir tungrodda och kontrollen problematisk. Vi menar att kommuner och landsting ändå bör bygga upp en tillräcklig miljökompetens, vilket görs på flera håll. Eskiltuna har till exempel satt upp målet att bli klimatneutralt år 2020. Åsa Romson och Helena Leander förespråkar i sin replik en klimatlag av brittiskt slag, som påminner om moratoriet applicerat på nationell nivå.

Lena Ek avvisar att miljödepartementet skulle få en central roll när det gäller att granska miljökonsekvenser av nya förslag. Vår avsikt var förstås inte att varje litet förslag på kommunnivå skulle synas av hennes tjänstemän. Men statsmakten har redan ansvar för övergripande regelverk om miljöskadliga verksamheter även på lokal nivå idag, och ett oberoende system behövs för att avgöra om dispens ska ges från reglerna och för att övervaka efterlevnaden.

Bengt Kriström och Azar/Kåberger/Sterner kritiserar tanken på ett moratorium bland annat för att det skulle bli ohanterligt att implementera det och svårt att avväga utsläppen mot andra, kanske mer angelägna miljöåtgärder eller andra sociala verksamheter. Samtidigt har kommuner stora förutsättningar att utveckla skola, vård, omsorg och infrastruktur på sätt som relativt dagens situation minskar utsläppen. De bör också stimuleras till att ta ett helhetsgrepp: om utsläppen måste ökas, till exempel i samband med att ett naturområde bebyggs, bör man säkra att utsläpp minskar i samma mån i annan verksamhet. Här finns ny kunskap – som tyvärr saknas hos många beslutsfattare – om hur man leder en tvärsektoriell samverkan så att den för till en sammantagen utveckling mot hållbarhet. Det kräver en samordning i arbetet mot olika miljömål och andra sociala mål, och mellan planeringen av verksamhet som påverkar miljön i olika regioner.

I stället för ett moratorium förordas i flera repliker koldioxidskatt som det bästa medlet, gärna kombinerat med teknikutveckling och internationellt samarbete. Vi håller med om att dessa medel är viktiga, och förmodligen de mest effektiva – om politikerna förmår använda dem konsekvent och i tillräcklig grad. Regeringens politik, vad gäller försäljningen av utsläppsrätter, vacklandet vid stödet till den Gröna Fonden eller bortprioriteringen av mål för förnyelsebar energi inom EU, eller som ägare av Vattenfall, gör oss inte så optimistiska om att de nya mål Lena Ek utlovar för tiden efter 2020 ska vara tillräckliga eller möjliga att uppfylla.

Kriström efterlyser ordentliga konsekvensanalyser, och det är lätt att instämma. Vilka effekter har olika strategier mot klimatneutralitet på olika miljömål och på sociala mål? Vilka blir fördelningskonsekvenserna? Och vilka är kostnaderna?

I kommentarsfält här intill har ordet ”bannlys” i DN-rubriken lett några av kommentatorerna till beskyllningar, som vi inte känns vid. Vi avsåg naturligtvis att de politiska förändringar som kan behövas skulle genomföras under full demokratisk kontroll. Vi ville väcka frågan hur man i tid skulle möta problemen, just av omsorg om demokratin. Annars riskerar vi att hamna i ett krisläge när mer bryska och förhastade åtgärder ter sig nödvändiga och demokratin faller i vanrykte därför att den inte klarade av att hantera situationen.

Flera kommentatorer hävdar att vad Sverige gör är betydelselöst. De stora utsläppen sker i andra länder. Men de missar helt vikten av att enskilda länder går före. Världen ropar efter goda exempel på att det faktiskt går att reducera utsläppen med bibehållen välfärd. Sverige är ett av få länder i världen som just kan gå före. Och vi bör i varje fall ta vår del.

Jonas Anshelm, professor, Linköpings universitet
Marianne Danielsson, forskare, Uppsala universitet
Katarina Eckerberg, professor, Umeå universitet
Stefan Edman, författare och debattör
Eva Friman, forskare, Centrum för hållbar utveckling, Uppsala universitet
Ing-Marie Gren, professor, Sveriges Lantbruksuniversitet
Bengt Gustafsson, professor emeritus, Uppsala universitet
Sverker Gustavsson, professor, Uppsala universitet
Kjell Havnevik, professor, Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala
Pär Holmgren, meteorolog, Uppsala universitet
Alf Hornborg, professor, Lunds universitet
Hans Liljenström, professor, Sveriges Lantbruksuniversitet
Carl Lindberg, hedersdoktor, Uppsala universitet
Sverker Molander, biträdande professor, Chalmers
Karl-Henrik Robèrt, professor, Blekinge tekniska högskola
Johan Rockström, professor, Stockholms Universitet
Lars Rydén, professor emeritus, Uppsala universitet
Christer Sanne, docent emeritus, KTH
Semida Silveira, professor, KTH
Magdalena Svanström, docent, Chalmers
Ashok Swain, professor, Uppsala universitet
Sverker Sörlin, professor, KTH
Anders Wijkman, teknologie hedersdoktor, Linköpings universitet

“Smältande Antarktis visar vikten av snabba åtgärder”, DN Debatt slutreplik 16 maj 2014

“Bannlys alla politiska beslut som ger mer klimatutsläpp”, DN Debatt 10 maj 2014

DN Debatt 10 maj 2014

Torftig valdebatt. Dagspolitiken klarar inte att hantera ödesfrågan om klimatet, vilket oroar oss. Vi föreslår därför ett ”utsläppsmoratorium”: inga beslut får tas som ökar utsläppen av växthusgaser. Principen måste kopplas till mål om exempelvis förnybar energi och grön infrastruktur, skriver 23 forskare och debattörer.

Det är som att se två brandmän träna skuggboxning medan stan brinner.”

Kommentaren kom från en student på våra kurser i hållbar utveckling som just sett en valdebatt i tv. Studenterna uttrycker ofta oro när det gäller politikens förmåga att klara klimatproblemen. Enkäter bland dem visar att en majoritet inte längre tror att den globala temperaturökningen under detta sekel skall kunna begränsas till 2 eller ens 3 grader. För att hålla nere ökningarna vill de främst se utbildning av medborgare och politiker och mobilisering hos folkrörelser och organisationer. Nästan lika viktigt är förändringar i det politiska systemets sätt att fungera. Att förstärka FN:s ledning och stärka kontrollen av investeringar och naturresurser nämns också.

Dagspolitikens sätt att hantera långsiktiga frågor är ofta nedslående. Skolpolitiken är ryckig, infrastrukturen vansköts (till exempel järnvägsunderhållet), försvarspolitiken vacklar, energipolitiken saknar en stabil färdriktning (till exempel det statliga Vattenfalls agerande). Påfallande är vanföreställningen att livsmiljön och ekologisk hållbarhet kan förhandlas mot kortsiktiga intressen. Talet om en fossilfri fordonsflotta 2030 samtidigt som man planerar en supermotorväg i Stockholm visar på klimatpolitikens glapp mellan egna mål och andra sektorsintressen. Klimatpolitiken presenteras med vilseledande självtillräcklighet (Sveriges utsläpp har inte minskats, som vi brukar få höra från regeringen, om våra flygresor och importen av varor räknas in.)

Allt detta är exempel på stora brister i politiken. De av oss som har erfarenheter som experter i regeringskansliet har slagits av hur kortsiktigt också de viktigaste långsiktiga frågorna hanteras i det politiska spelet. I grund och botten gäller frågan alltså den demokratiska statens och världssamhällets förmåga att ta in långsiktiga perspektiv i dagspolitiken. Politikens sätt att lösa svåra problem måste prövas mot erfarenheten – klarar man av att uppfylla de krav vi står inför? Att svara att vi får nöja oss med det politiska system vi har räcker inte om klimatkrisen går mot katastrof, vilket många tecken tyder på. Studenternas förtroende för politikerna är inte förbehållslöst: man önskar en reformering av politikens spelregler. Vad skulle då kunna göras?

På den nationella och kommunala nivån bör man reglera, eller till och med lagstifta, om ett ”utsläppsmoratorium” – att inga beslut som tas av regering, riksdag, landsting eller kommun ska leda till att utsläppen av växthusgaser ökar. Strävan ska i stället vara att de ska minska. Här står arbetsmarknadspolitiken inför en särskilt stor utmaning – det gäller att inte bara ”skapa jobb” utan jobb som inte ökar utsläppen. Principbeslut om ett moratorium måste ges verkan genom bindande mål, till exempel om 100 procent förnybar energi före 2050, om minst 3 procent effektivisering årligen av hanteringen av energi och material, om en skattereform där skatten på vanliga arbeten ersätts av skatt på jungfruliga råvaror, om en kraftfull utbyggnad av järnvägen och annan grön infrastruktur, och så vidare. Allt detta har redan i dag principstöd i riksdagens ”generationsmål”, vilket säger att de stora miljöproblemen i Sverige skall vara lösta inom en generation utan att orsaka miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.

Men det är också nödvändigt att uppföljningen och granskningen av planer och beslut inom riksdag, regering och myndigheter kraftigt förstärks. Politiska och rättsliga sanktioner förblir annars verkningslösa. I granskningen av planernas miljökonsekvenser kan miljödepartementet ges en överordnad roll, liknande den som finansdepartementet nu har inom regeringen vad gäller budgetfrågor.

Man kan kritisera sådana stora institutionella grepp för att de begränsar politikens handlingsutrymme. Men kraftiga begränsningar har vi sett tidigare, i krislägen. Menar de politiska partierna att vi inte är i en sådan kris nu? Om vi inte anses vara i ett så utsatt läge är det väl ändå förnuftigare att nu, i god ordning, ta begränsningarna än att vänta tills desperata åtgärder blir nödvändiga, vilket kan hota både tilltron till demokratin och demokratin som sådan.

Vi frågar politikerna: är ni eniga med oss och våra studenter om att de långsiktiga hållbarhetsfrågorna fått stå tillbaks på ett olyckligt sätt i den politiska debatten inför valen? Om svaret är ja, vad gör ni för att ge frågorna den plats de bör ha?

Till studenterna kan vi säga: De åtgärder ni satte allra främst är realistiska – att mobilisera engagerade i folkrörelser och att utbilda för hållbar utveckling på alla nivåer i samhället. Särskilda insatser behövs för att utveckla utbildningarna vid högskolorna, inte minst för ekonomer och ingenjörer. Men beträffande er vilja att förändra demokratins praktik så att politikerna tar sitt ansvar i detta läge undrar vi om de klarar det själva; det tycks kräva att vi alla hjälps åt.

Ett råd till alla engagerade är därför: bevaka partiernas och deras kandidaters vilja och arbete vad gäller de långsiktiga frågorna inför valet. Fråga hur partierna kan driva en politik som sätter hållbarhet främst. På vilket sätt tänker de förändra partiets politik så att klimatmål och millenniemål förverkligas? Hur vill de förändra den ekonomiska politiken, skattepolitiken, de ekonomiska drivkrafterna och arbetsmarknadspolitiken för att en klimatomställning ska bli realistisk? I FN-panelen IPCC:s senaste rapport hävdas att den globala uppvärmningen kan begränsas till 2 grader. Det är inte lätt, men det går, om världens regeringar nu tar itu med saken på allvar. Blir det inte lättare i en demokratisk stat som Sverige om man söker stöd för en sådan politik i valet 2014?

Som det nu ser ut kommer valdebatten mest att handla om marginella skillnader i synen på skolan, ekonomin och välfärden. Men dessa viktiga frågor behöver envist kopplas till miljö och klimat: hur ska utbildningen för hållbar utveckling byggas upp, hur ska ekonomin för klimatomställning och för meningsfullt arbete åt alla säkras i en och samma politik, och hur ska välfärd som förutsätter en hållbar livsmiljö kunna garanteras?

Valdebatten måste ge ordentlig plats för dessa avgörande frågor, om valet ska få den betydelse som demokratin förutsätter och som medborgarna har rätt att vänta sig.

Jonas Anshelm, professor, Linköpings universitet
Marianne Danielsson, forskare, Uppsala universitet
Katarina Eckerberg, professor, Umeå universitet
Stefan Edman, författare och debattör
Eva Friman, forskare, Centrum för hållbar utveckling, Uppsala universitet
Ing-Marie Gren, professor, Sveriges Lantbruksuniversitet
Bengt Gustafsson, professor emeritus, Uppsala universitet
Sverker Gustavsson, professor, Uppsala universitet
Kjell Havnevik, professor, Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala
Pär Holmgren, meteorolog, Uppsala universitet
Alf Hornborg, professor, Lunds universitet
Hans Liljenström, professor, Sveriges Lantbruksuniversitet
Carl Lindberg, hedersdoktor, Uppsala universitet
Sverker Molander, biträdande professor, Chalmers
Karl-Henrik Robèrt, professor, Blekinge tekniska högskola
Johan Rockström, professor, Stockholms Universitet
Lars Rydén, professor emeritus, Uppsala universitet
Christer Sanne, docent emeritus, KTH
Semida Silveira, professor, KTH
Magdalena Svanström, docent, Chalmers
Ashok Swain, professor, Uppsala universitet
Sverker Sörlin, professor, KTH
Anders Wijkman, teknologie hedersdoktor, Linköpings universitet

“Bannlys alla politiska beslut som ger mer klimatutsläpp”, DN Debatt 10 maj 2014

Kommentar till artikel av Björn Lomberg, SvD 6 maj 2014

Kommentar till artikel av Bjorn Lomberg i SvD 6 maj 2014

Återigen skriver Björn Lomborg krönika i SvD. Hans budskap är förföriskt. Klimatförändringen är visserligen ett problem men hotbilden är, enligt Lomborg, överdriven och åtgärder kan därför skjutas på framtiden.

Vi har hört budskapet förut. Men det blir inte mera riktigt för att det upprepas. Budskapet haltar svårt på ett antal punkter. Låt mig exemplifiera:

1. Ponera att Lomborg har rätt och att klimatförändringen bara får negativa konsekvenser på lång sikt (verkligheten är en annan; miljontals människor drabbas redan idag). Även om så vore fallet är det djupt ohederligt att hävda att åtgärder mot dessa kan skjutas på framtiden. Utsläppen av CO2 stannar i atmosfären i hundratals år och halten bedöms redan idag på en riskabelt hög nivå. Det är bara om vi vidtar resoluta åtgärder i närtid som vi kan undvika en helt katastrofal utveckling.

2. Lomborg framställer dagens sol och vindteknik som ineffektiva och dyrbara. Han ger intrycket av att det stöd som hittills getts inte haft någon effekt. Men detta är fel. Kostnaderna för både vind och sol har reducerats mycket snabbt, inte minst för sol. Både vind och sol är idag konkurrenskraftiga med både ny kärnkraft och t o m gaskraft i många geografiska lägen. Subventionerna till vind och sol har gjort stor skillnad. Det är genom detta stöd som den nya tekniken fått hjälp komma in på marknaden. Det är först när volymerna ökar och tekniken testas på marknaden som förbättringar och sänkta kostnader är möjliga. Så är det med all ny teknik. Att som Lomborg vill, satsa på ny forskning – men inte stödja marknadsinträdet – går på tvärs mot all erfarenhet av teknikutveckling.

3. Lomborg målar upp subventionerna till förnybar energi som missriktade. Vad han nogsamt döljer är att subventionerna världen över till fossila bränslen är minst tio gånger så höga. Om dessa subventioner försvann skulle omställningen till en kolsnål ekonomi vara avsevärt enklare. Men det viktiga är att konstatera att stödet till förnybart har effekt.

4. Lomborg upprepar att mindre än en procent av energiförsörjningen kommer från sol och vind. För det första är procentsatsen högre – dryga 2 % – och stiger snabbt. Vindkraften har ökat globallt med i snitt 28 % årligen sedan år 2000. Solenergi ökar än snabbare. Vidare: 20 % av världens el kommer idag från förnybar energi. Andelen ökar snabbt.

5. Argumentet att vänta med att byta till ny teknik är osakligt av ytterligare ett skäl. Att ställa om energisystemet tar även under optimala förhållanden ett antal decennier. Att därför skjuta det hela på framtiden innebär att omställningen ytterligare skjuts upp. De enda som jublar över ett sådant förslag är företag som säljer olja, kol och gas.

Till sist. Att Lomborg vill göra insatser för att rena luften, inte minst i fattiga länder, kan ingen ha någon invändning emot. Men en sådan insats ska inte ses som ett alternativ till att fasa ut de fossila bränslena utan som ett komplement.

Anders Wijkman, ordförande Romklubben

Bjorn Lombergs debattartikel i SvD, 5 maj 2014, "Med begränsade resurser måste vi prioritera".

Kommentar till artikel av Björn Lomberg, SvD 6 maj 2014

“Europa bör låta bli skiffergasen”, SvD Brännpunkt 23 april 2014

SvD, Brännpunkt 23 april 2014

I kölvattnet av krisen i Ukraina har Europas energiförsörjning åter kommit i fokus. Tjugoen av EU:s medlemsländer importerar gas från Ryssland och har därför en stark önskan att minska beroendet av den ryska gasen. Den stora frågan är bara hur detta ska ske.

Från USA:s sida kommer locktoner om export av gas. USA har länge varit en stor importör av gas, men utvinningen av skiffergas – som ökat markant de senaste åren - är tänkt att bryta detta mönster. Men USA är självförsörjande tidigast 2017 och osäkerheten är stor om vilka volymer som är möjliga. Gasen måste transformeras till LNG och terminaler byggas ut. När därför USA:s utrikesminister basunerar ut att USA ska hjälpa EU-länderna att bryta beroendet av rysk gas är det mest spel för galleriet.

Skiffergasens framtida utveckling i USA är en omstridd fråga. Energiföretagen blåser upp potentialen, inte minst för att stärka sina aktievärden. Men många bedömare, inte minst bland geologer, tvekar om de framtida volymerna. Med dagens låga priser är det många företag som förlorar pengar. Uthålligheten hos borrhålen är tre, fyra år vilket gör att man måste borra nya hål hela tiden. Stora och växande områden påminner alltmer om en schweizerost. Miljö- och klimatkonsekvenserna är allvarliga, inte minst risken för läckage av metan.

Ett alternativ som parallellt övervägs av ett antal medlemsstater i EU är att börja utvinna egen skiffergas. Polen och Storbritannien är de mest pådrivande. Problemet är dock att förutsättningarna är avsevärt mycket sämre än i USA. En ny rapport från tankesmedjan E3G i London belyser situationen.

Skiffergasen i Europa förekommer på större djup och i en mer svårforcerad geologi än vad som är fallet i USA. Hela infrastrukturen kring att utvinna skiffergas – alltifrån borrutrustning till rörledningar - saknas. En annan viktig faktor är att miljöföreskrifterna är långt striktare i EU. Allt detta gör att produktionskostnaderna i EU bedöms bli 150-200% högre än i USA. Till detta kommer att Europa är långt mera tätbefolkat än de delstater i USA där skiffergasen utvinns. Regeringen i London har redan fått känna på lokalbefolkningens starka protester i samband med testborrningar i byn Balcombe.

För att på allvar minska beroendet av import från Ryssland skulle krävas en produktion av skiffergas motsvarande 10 % av EU:s konsumtion av gas idag. Det är tre gånger mer än vad International Energy Agency i Paris bedömer som möjligt. Om det trots allt skulle ske, skulle krävas att man borrar upp ett område minst lika stort som Holland.

Alla dessa fakta till trots driver vissa medlemsstater en hård kampanj för att utveckla skiffergasen. Man föreslår även att pengar ur EU:s budget ska satsas för att bygga ut systemet av rörledningar. Diskussionen om att stärka energisamarbetet inom EU har hittills mest handlat om att förstärka elnäten. Men nu är sålunda starka krafter igång för att de facto låsa Unionen ännu mera fast i fossilenergin. Allt detta representerar en stark omsvängning i attityderna jämfört med för bara några år sedan.

Parallellt kräver de stora elföretagen att stödprogrammen för förnybar energi ska dras bort. Elbolagen förlorar nämligen pengar i ett läge när sol och vind levererar betydande tillskott just vid tid på dagen då efterfrågan brukar vara som högst och bolagen tjäna mest pengar. Nu går marginalkostnaden mot noll och den tidigare kassakon har förbytts i sin motsats.

Debatten står och väger. Sveriges röst är viktig. Var står regeringen i dessa frågor? Var står oppositionen? Det är uppseendeväckande att frågan om energiförsörjningen helt saknas i debatten inför EU-valet.

Ett överlägset alternativ till skiffergasen vore naturligtvis att fortsätta bygga ut den förnybara energin och samtidigt prioritera en effektivisering av energianvändningen. Det är här de stora vinsterna ligger, både ur ekonomisk och miljömässig synpunkt. Frauenhofer Institute i Tyskland gör bedömningen att nära 60 % av den förväntade efterfrågan på energi år 2050 kan undvikas genom investeringar i effektivitet. 80 % av gasanvändningen kan skäras bort. De ekonomiska vinsterna räknas i många hundra miljarder euro årligen.

Kostnaderna för både vind och solenergi har minskat snabbt. Det gör att sol och vind redan idag är konkurrenskraftiga med gas i många lägen. Allt talar för att f f a solenergin kommer att fortsätta falla i pris. Tekniken för att lagra energi utvecklas snabbt. Därtill erbjuder vattenkraften i Norge och Sverige redan en utmärkt potential för att jämna ut det faktum att sol och vind inte levererar ström dygnet runt.

Allt detta gör sammantaget att en utbyggnad av skiffergasen i Europa vore ett fatalt misstag. Det vore djupt tragiskt om krisen i Ukraina skulle leda till förhastade åtgärder som de facto skulle låsa Europa än mer fast i fossilekonomin. Gasberoendet av Ryssland är ett problem. Men att satsa på skiffergas skulle ta lång tid att få någon som helst effekt – vare sig vi talar om import från USA eller utvinning i Europa – men därtill vara både avsevärt dyrare och klimatmässigt sämre än en satsning på effektivisering och förnybart.

Anders Wijkman, ordförande i Global Utmanings Klimatråd, ordförande i Romklubben

“Europa bör låta bli skiffergasen”, SvD Brännpunkt 23 april 2014

Kommentar till IPCC arbetsgrupp III:s rapport, 12 april 2014

16 april 2014

DET ÄR BRÅTTOM ATT VÄNDA UTSLÄPPSTRENDEN

IPCC har släppt tre rapporter inom loppet av ett halvår. De visar alla att riskerna i samband med klimatförändringen är stora och växande. Hur stor klimatkänsligheten är vet ingen med säkerhet. Forskarna varnar för en uppvärmning på 3 ° grader eller mer under detta århundrade om inte resoluta åtgärder tas för att minska utsläppen. En sådan utveckling vore oerhört riskabel.

Vad som talas mera tyst om i rapporteringen är att risken för 5° graders uppvärmning – något som skulle få helt förödande effekter för mänskligheten – beräknas vara så hög som 10 %, givet att halten av växthusgaser skulle plana ut på en nivå som bara är något högre än dagens. Det är när man begrundar denna risk som allvaret i situationen blir kristallklart. På vilka andra områden skulle vi acceptera risker på 10 % eller mer att utplånas som samhällen?

Den nya rapporten har framför allt sex budskap:

- att de globala utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka – t o m accelererar - de senaste tio åren.

- att det är bråttom att börja minska utsläppen om vi ska ha en chans att hejda uppvärmningen till max 2° graders höjning av medeltemperaturen.

- att det måste bli avsevärt dyrare att använda fossila bränslen, t ex genom en skatt på CO2.

- att kostnaderna för att stabilisera klimatet är små, jämfört med kostnaderna i form av skador och störda samhällsfunktioner, om vi inte gör något.

- att en rad olika åtgärder är nödvändiga – både kraftigt minskade utsläpp inom sektorer som energi, industri, transporter, byggnader etc och en klok användning av både skogs- och jordbruksmark.

- att kostnaderna för ny teknik på många områden – inte minst i form av solel och energilagring – sjunker snabbt. Det innebär att möjligheterna är mycket goda att göra den omställning av energisystemet som är nödvändig.

Vad som saknas är tydliga förslag till prioriteringar bland alla de åtgärder som diskuteras. Forskarna avstår från att ge sig in i några som helst resonemang som kan uppfattas som politik. Möjligen förståeligt, men det gör också att tolkningarna av rapporten kommer att gå brett isär. Vid presskonferensen i söndags vågade IPCC´s talesmän inte ens ha en uppfattning om kostnaderna för att klara 2°-gradersmålet – uppskattade till 0,06 % av BNP årligen – är rimliga. En feghet som är svår att förstå.

Resultatet av att förhålla sig helt neutrala till de åtgärder man diskuterar är att vissa länder med stor sannolikhet kommer att satsa hårt på skiffergas – med argumentet att IPCC lyft fram användningen av gas istället för kol som en möjlig åtgärd. Andra länder kommer att fortsätta använda kol med hänvisning till att CCS på sikt kan ta hand om utsläppen.

En storskalig satsning på skiffergas försenar omställningen

Sanningen är ju den att den satsning på skiffergas som nu sker i USA – och som en del regeringar vill satsa på även i EU - riskerar att skjuta upp den nödvändiga omställningen av energisystemet. Just nu sker en snabb ökning av fossilinvesteringarna globalt medan investeringarna i förnybart sjunker för första gången på mer än tio år. En mycket negativ utveckling. Så den väg som borde prioriteras – både i industriländer och utvecklingsländer – är en kombination av effektivisering och förnybart. Särskilt som kostnaderna för sol och vind sjunkit så kraftigt och tekniken för att lagra energi utvecklas med stora steg.

Teknikstöd till fattiga länder

En huvudfråga är naturligtvis det finansiella stödet till utvecklingsländerna. OECD-länderna byggde sitt välstånd på billig energi och billiga råvaror. När nu den möjligheten inte föreligger för fattiga länder måste de få hjälp att satsa på kolsnål teknik. Om EU agerar kraftfullt inom detta område ökar chanserna påtagligt för ett klimatavtal i Paris nästa år. Sverige har goda chanser att vara pådrivande just här.

Vissa länder måste gå före

Världen ropar på goda exempel. Här har länder som Sverige ett givet ansvar. Men för att gå före krävs mer än en hänvisning till att Sverige redan infört en CO2-skatt. Vår CO2-skatt har fasat ut olja och kol ur uppvärmningssektorn, vilket är bra. Men oerhört mycket mer återstår att göra.

Ibland får man en känsla av debatten att vi inte behöver göra så mycket mera. Men om CO2-skattens införande var tillräckligt som åtgärd så skulle inte våra utsläpp ligga runt 10 ton CO2 per capita och år. På sikt ska utsläppen ned till 1-2 ton. Så bara det gapet i utsläppsnivå borde få var och en att inse att merparten av omställningen återstår.

Sverige har unikt goda förutsättningar att gå före. Inte minst när det gäller energiområdet. Vi kan bygga ut det förnybara så att det närmar sig 100 % av våra behov. På marginalen kan vi erbjuda resten av Europa CO2-fri el så att man där kan stänga ned smutsig kolkraft. Men för allt detta krävs en tydlig politisk ambition, och den saknas idag.

Föreställningen att Sverige brutit sambandet mellan ekonomisk tillväxt och klimatpåverkan är fel

Regeringen brukar ofta framhålla att Sverige brutit sambandet mellan den ekonomiska tillväxten och klimatpåverkan. Det stämmer om vi bara räknar de fysiska utsläppen i vårt land. Och det är bra, ett första steg. Men om vi räknar in våra ökande flygresor internationellt och varuimporten så har vår påverkan istället ökat. För att verkligen vara ett föredöme måste vi ta hänsyn till helheten. Det är ytterst vår samlade konsumtion som avgör hur vår klimatpåverkan utvecklas. Att blunda för detta kan bara försena omställningen.

Vad som krävs är en transformation

I debatten om EU:s klimatmål går skiljelinjen mellan dem som nöjer sig med ett klimatmål och dem som även vill inkludera specifika mål för ambitionsnivån när det gäller både förnybart och effektivisering. För mig är det uppenbart vilken väg vi borde gå. Om vi syftar till nollutsläpp 2050 räcker det inte med ett mål om 40 % lägre klimatutsläpp till 2030. Med ett sådant mål kommer marknaden att leta upp det som är på kort sikt billigast. Vi skjuter större åtgärder framför oss – typ genomgripande förändringar i infrastrukturen och fortsatt utbyggnad av det förnybara. Med en sådan politik finns små chanser att leva upp till de långsiktiga målen.

Ett tankeexperiment: Om vi bara haft ett klimatmål för 2020 så hade den nedgång som skett i ekonomin sedan beslutet togs klarat av nästan hela utsläppsminskningen. Den imponerande utbyggnad som hittills skett av förnybar energi hade inte alls fått samma omfattning.

I realiteten ställer jag mig frågan om de klassiska styrmedlen räcker för den omställning som krävs? För vad som krävs för att klara målen på sikt är ett helt annorlunda tänk när det gäller både produktion och konsumtion. Dagens affärsmodeller är till stor del uppbyggda på ”köp och släng”. På alltför många områden möts vi av produkter med kort livslängd och inbyggd obsolens. Allt fokus ligger på att ”producera nytt”. Vänd på affärsmodellen istället och gör mera av vad som redan producerats, dvs längre livslängd på olika varor och en övergång från att ”äga” till att utnyttja service av hög kvalitet.

Varför ska jag till exempel äga min mobil, min dator eller min bil? Varför inte hyra dem? Då skulle både mobilen och datorn tillverkas för större hållbarhet. För fordon kan man tänka sig bilpooler som utnyttjar de fordon som producerats många gånger effektivare. Resultatet av förändringar som dessa skulle vara radikalt mycket lägre efterfrågan på både energi och material och därmed CO2-utsläpp. Det är i dimensioner som denna som omställningen måste diskuteras!

Anders Wijkman, ordförande i Global Utmanings Klimatråd

Kommentar till IPCC arbetsgrupp III:s rapport, 12 april 2014

“100 procent förnyelsebart ett möjligt energi mål”, SvD Brännpunkt 20 jan 2014

SvD Brännpunkt, 20 januari 2014

De största hindren mot förnybar energi är mentala. Genom en kombination av effektivare energianvändning och fortsatt utbyggnad av alternativen kan Sverige visa vägen för övriga Europa. Det skriver Göran Bryntse, Bodil Jönsson och Anders Wijkman.

Ingenting styr en utveckling så hänsynslöst som fastlåsta tankemönster kombinerade med infrastrukturer uppbyggda utifrån de samma. Energiområdet är därvidlag inget undantag. ”100 procent förnybart”, exempelvis, låter utopiskt för gårdagens ögon och öron. Ändå skulle det kunna vara verklighet i Sverige utifrån de unika förutsättningar vi har inom bara några decennier.

Förnybar energi har länge framställts som en marginell företeelse, både av oljebolagen och kärnkraftens förespråkare. Därför är de största hindren mentala. Om man vågar se nya sanningar i vitögat och ta till sig redan uppnådda resultat kommer dock resten att välla fram. Den tekniska utvecklingen har redan visat hur detta kan ske, inte minst på solenergiområdet, med ökande verkningsgrader och fallande kostnader som följd. Bioenergin har de senaste åren vuxit kraftigt och är idag Sveriges viktigaste energikälla. Både sysselsättning och ekonomi utgör starka drivkrafter i riktning mot ett förändrat energilandskap men det starkaste motivet ligger ändå i den hotfulla pågående klimatutvecklingen. I FN:s klimatpanels senaste rapport underströks allvaret i utvecklingen och att den viktigaste åtgärden består i att minska koldioxidutsläppen från användningen av fossil energi. Ytterligare en rapport om effekterna av uppvärmningen – i form av mer extrema vädersystem – kommer i april. I väntan på den kan vi begrunda att november 2013 var den varmaste novembermånad sedan mätningar startade 1880.

Tiden tänker, men den handlar inte. Det måste människorna göra. De naturvetenskapliga gränserna för vår existens på jorden försvinner inte för att vi förtränger dem i ord och handling. På energiområdet är vi extremt beroende av varandra. Politiska visioner och beslut måste vara vägledande. Nyligen berättade energiministern att Sverige redan uppfyllt EU-direktivets mål för 2020 om minst 49 procent förnybar energi i vår energimix. Utifrån fattade EU-beslut kan detta låta bra, men i realiteten är det snarast genant med så lågt ställda mål. Varför inte nu spänna bågen till minst 90 procent förnybar energi i Sverige år 2030? (Frågetecknen kring en konvertering av fordonsflottan gör att vi stannar vid 90 procent).

En övergång till ett system byggt på förnybar energi och långt effektivare energianvändning är inte detsamma som ett stenålderssamhälle. Sveriges elanvändning har de facto sjunkit från ca 150 TWh toppåret 2001 till cirka 138 TWh senaste året, det vill säga med i snitt 1 TWh/år. Få – om ens någon – människa har noterat detta som en standardsänkning. Däremot upplever allt fler människor en inre tillfredsställelse när de ser att det går att minska trycket på naturens resurser så pass enkelt. Genom en kombination av effektivare energianvändning och fortsatt utbyggnad av alternativen kan Sverige (och även Norge) visa vägen för övriga Europa. 100 procent förnybart i Sveriges energiförsörjning kan på sikt uppnås genom energieffektiviseringar på 75 TWh och en ökning av användningen av solenergi (+50 TWh), bioenergi (+25 TWh), vindenergi (+20 TWh), geoenergi (+10 TWh) och spillvärme, vågenergi och vattenkraft (sammanlagt +15 TWh).

Europa som helhet har inte samma goda förutsättningar på energiområdet som Sverige. Men det gör inte det europeiska energi- och klimatarbetet mindre viktigt, snarare tvärtom. EU-parlamentet har nyss röstat fram målen för år 2030: 40 procent energieffektiviseringar, 30 procent förnybar energi och 40 procent minskade utsläpp av växthusgaser – ett viktigt steg framåt. Var Sveriges regering står i denna fråga är höljt i dunkel. Någon debatt värd namnet har vi inte haft. Rykten gör gällande att framför allt finansdepartementet vill nöja sig med ett mål, nämligen för minskade växthusgaser. Sedan sköter marknaden resten, tycks andemeningen vara.

För oss är det självklart med tre parallella mål som ger tydliga och långsiktiga spelregler till alla aktörer. Var hade den förnybara industrin varit idag utan 20 procentsmålet från 2008? Med den lågkonjunktur som rått hade utbyggnaden av sol, vind och effektiv biomassa aldrig blivit av. Lika viktigt är att skärpa kraven på effektivisering. Allt som byggs och produceras idag ska klara successivt allt tuffare utsläppsminskningar i framtiden.

EU-kommissionen kommer att presentera sitt förslag den 22 januari. Vi hoppas givetvis på tre tydliga mål, samt en ambitionsnivå på minst samma nivå som Europaparlamentets förslag. Vi uppmanar samtidigt den svenska regeringen att i de kommande förhandlingarna i Bryssel förklara sig berett att gå långt före övriga Europa och för egen del satsa på 90 procent förnybart. Om Sverige avsevärt höjer sin målsättning för förnybar energi, ökar också våra möjligheter att påverka övriga Europa. Det överskott av el som blir resultatet kan vi exportera till länder som Polen och Tyskland så att de kan stänga ned smutsiga kolkraftverk. Det sägs ibland att ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Minst lika ofta borde det sägas ut att inget förbättringsarbete kan bedrivas utan föregångare.

Göran Bryntese, tekn dr, ordförande i Sveriges Energiföreningars Riksorganisation, styrelseledamot i European Renewable Energy Federation
Bodil Jönsson, professor emerita Lunds Universitet, fysiker och författare
Anders Wijkman, ordförande i Romklubben, före detta EU-parlamentariker

“100 procent förnyelsebart ett möjligt energi mål”, SvD Brännpunkt 20 jan 2014

“Vår utmaning inför 2014: Höj priset på koldioxid”, DI Debatt, 28 dec 2013

DI debatt, 28 dec 2013

Nu måste Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven svara på ett antal frågor om en hållbar framtid, skriver Eons Sverigechef Jonas Abrahamsson och sex andra debattörer.

De politiker som Sverige och Europa behöver måste förstå vår samtid och vara seriöst engagerade för att lösa de stora frågorna som den höga arbetslösheten, växande klyftor, stora bildnings- och kunskapsbehov, ett varmare och mer instabilt klimat, andra stora miljöhot och konsekvenserna för välfärden när befolkningen blir allt äldre. Det är en krävande agenda, där det mesta hänger samman och ställer krav på en förmåga att samarbeta över alla möjliga gränser.

Till vår besvikelse handlar den politiska debatten inte alls om detta. Partierna och massmedierna prioriterar andra och mer kortsiktiga frågor.

"Många av de problem som vi pekar på kräver ökat globalt samarbete."

Sverige har unikt goda förutsättningar för att gå före i omställningen till ett fossilfritt samhälle: Statsskulden är bland de lägsta i Europa, överskotten i handeln med utlandet har länge varit rekordhöga och inflationen låg eller obefintlig. Sverige kan utan vidare mobilisera de betydande offentliga och privata resurser som krävs för att bland annat energieffektivisera miljonprogrammet, se till att allt som byggs nytt är energisnålt, satsa på förnybar energi, smarta elnät, utbyggnad av kollektivtrafiken, trafiksystem för eldriven trafik och en långt mer resurseffektiv ekonomi – där produkterna har längre livslängd och material av olika slag återvinns maximalt. Vi har dessutom råd att ställa upp för de många fattiga länder som drabbas hårdast av klimatförändringen, i en situation där deras bidrag till utsläppen varit minimalt.

Det råder ingen tvekan om att det skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt för Sverige att prioritera hållbara investeringar. Omställningen till en långsiktigt hållbar energiförsörjning och klimatpolitik kan skapa många nya jobb.

Global Utmaning har räknat ut att de totala investeringarna i Sverige borde ligga på minst cirka 800 miljarder kronor per år, alltså 200–300 miljarder mer än vad som är fallet i dag. Det är ingen orimlig ambition, investeringarna skulle därmed få den andel av BNP som de hade under 1960- och 1970-talen och kunna skapa ungefär en kvarts miljon nya jobb.

Naturligtvis räcker det inte om bara Sverige agerar. Därför är EU så viktigt. En stimulanspolitik genom en kraftig investeringsökning behövs också för att Europa ska ta sig ur sin ekonomiska kris.

Överskottsländerna har ett lika stort ansvar som de skuldsatta länderna i Sydeuropa att agera. Tillsammans behöver vi också skärpa klimatpolitiken så att priset på koldioxid höjs samt hitta vägar för att reformera det finansiella systemet så att det åter tjänar den reala ekonomin och skapar nya jobb.

De växande klyftorna och skolans kris riskerar att erodera det sociala kapital som är så värdefullt för ett samhälle. Tilliten i samhället, som är hög i Norden jämfört med i andra länder, måste ständigt värnas: Det behövs ökade resurser till skolan, en välfungerande vård och äldreomsorg och stora insatser för vuxenutbildning och kompetenshöjning. Vi behöver också ett nytt skattesystem, med lägre skatter på arbete, som gynnar jobbskapande.

Globaliseringen har fört jordens befolkning allt närmare varandra. Det betyder ekonomiska vinster men också risker och beroenden. Det stora problemet är att vi saknar gemensamma institutioner för att hantera dessa. Balansen mellan de fria marknaderna och det politiska och sociala ansvaret blir allt skevare, något som på sikt är ett hot mot hela samhällets utveckling.

Därför vill vi nu, i god tid inför valen till Europaparlamentet och riksdagen, ställa följande frågor till de svenska partiledarna, med Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven i spetsen: • Vad tänker ni göra de närmaste fem, tio åren för att Sverige ska bli koldioxidneutralt 2050? • Delar ni vår syn att en förutsättning för att de skuldsatta länderna i Sydeuropa ska få en god utveckling är att deras handelspartner stimulerar sina ekonomier, i första hand genom investeringar för hållbarhet? • Investeringarna i Sverige har sjunkit till rekordlåga nivåer, samtidigt som behoven av investeringar är stora. På vilken ambitionsnivå vill ni lägga er och vilka innovativa lösningar ser ni framför er för att locka fram kapital också från privata finansiärer? • Många nya jobb finns inom tjänstesektorn, såväl privat- som skattefinansierad. På vilket sätt bör skatter och regelverk främja en hållbar tillväxt i denna sektor med många arbetstillfällen? • Värdet i den finansiella sektorn är mer än tolv gånger så stort som världens BNP. Vid slutet av 1990-talet var det tre gånger så stort. Trots detta är investeringarna i både Sverige och EU otillräckliga. Alltmer av utlåningen har i stället använts till spekulation i tillgångsvärden, främst fastigheter. Hur vill ni agera för att bidra till att de finansiella obalanserna i världen rättas till? • Många av de problem som vi pekar på kräver ökat globalt samarbete. Vad skulle ni vilja att Sverige gjorde – via EU men också genom nordiskt samarbete för att uppnå mer av ”global governance”? • Hur vill ni agera för att de mest utsatta befolkningarna i världen ska få hjälp att klara anpassningen till ett förändrat klimat? • På vilket sätt vill ni agera för att Europa som helhet ska bli en mer dynamisk region i världen och en stark kraft för en hållbar och fredlig värld?

Vi är många i Sverige som vill ha svar på denna typ av frågor. Frånvaron av en konkret debatt om de långsiktiga målen för utvecklingen kan bara gynna de reaktionära och mörka krafterna i vårt land.

Till våren, i god tid inför Europavalet kommer vi att ställa samman svaren och värdera dem utifrån ett globalt, europeiskt och svenskt hållbarhetsperspektiv. Det hoppas vi ska tjäna som ett slags politisk konsumentupplysning och vägledning för de väljare som delar vår oro.

Jonas Abrahamsson, koncernchef EON Sverige
Stefan Einhorn, professor, CSS, Karolinska institutet
Eva Nordmark, ordförande, TCO
Kristina Persson, ordförande, Global Utmaning
Mats Svegfors, publicist
Anders Wejryd, ärkebiskop, Svenska Kyrkan
Anders Wijkman, ordförande för Romklubben

“Vår utmaning inför 2014: Höj priset på koldioxid”, DI Debatt, 28 dec 2013

“Påståenden om upphandling på tvärs mot all erfarenhet”, Replik i DN Debatt 12 dec 2013

Replik till DN Debatt "Grön offentlig upphandling har ingen effekt på miljön" 12 dec 2013

Påståendet på DN Debatt (10/12) att det skulle saknas ”belägg för att grön upphandling minskar miljöbelastningen och att den i stället skulle leda till att efterfrågan ökar på, mindre miljövänliga produkter” saknar empiriskt stöd. Det skriver upphandlingsutredningens ordförande Anders Wijkman tillsammans med utredningens sekreterare Magnus Arnek och lektorn Carl Dalhammar.

Den ESO-rapport som refereras till har skrivits av Sofia Lundberg och Per-Olof Marklund (här hädanefter kallade LM). Det är inte första gången de driver denna tes. Men ett felaktigt påstående blir inte bättre för att det upprepas.

Nu ska genast sägas att ett stort problem i samband med den offentliga upphandlingen är att statistiken är bristfällig. Omfattningen är stor – nära 20 procent av BNP – men kunskap saknas om detaljerna, inklusive data som belyser miljöeffekterna av de krav som ställts. Att avhjälpa dessa brister var ett av syftena med upphandlingsutredningens nyligen avslutade arbete. Utredningens förslag bereds nu i regeringskansliet.

Frånvaron av statistik gör också att forskningen på området brister. Detta är något som LM också konstaterar. Ändå gör de kategoriska påståenden som de facto saknar grund. Ingen kan säga något exakt om miljöeffekterna av de krav som under senare år ställts inom offentlig upphandling. Presumtionen hos de allra flesta bedömare är att miljöbelastningen minskat, men det behövs mera studier för att kunna hävda något bestämt.

ESO-rapporten innehåller ett antal märkliga resonemang. Det mest uppseendeväckande är påståendet att det finns risk för att ”gröna inköp från myndigheter” skulle leda till ökad efterfrågan på konventionella produkter och miljöbelastningen därmed öka. Författarnas tes är att priserna på ”gröna produkter” ökar när det offentliga köper ”grönt” och att allmänheten skulle välja bort desamma. Påståendet går på tvärs mot all erfarenhet. Det normala är att kostnaderna minskar när volymerna ökar – genom skalfördelar – och att därför priserna kan sänkas.

Den förenklade modell som LM uppenbart använder sig av kan inte utan vidare översättas till verkliga förhållanden. Inte minst deras statiska syn på hur utbudet påverkas vid en ökad efterfrågan och deras syn på hur priserna utvecklas. Det räcker att titta på exemplet Solpaneler, där utbudsvolymerna exploderat de senaste åren samtidigt som priserna reducerats kraftigt. Data från till exempel Japan visar att offentlig upphandling ökat mängden gröna produkter på marknaden i signifikant omfattning, liksom att priserna över tid gått ned för sådana produkter – inte sällan så att de blir billigare än icke miljöanpassade produkter.

I stället för miljökrav i upphandlingen förordar LM generella styrmedel, som en CO2-skatt. För oss är valet inte antingen eller utan både och. Generella styrmedel är självfallet helt nödvändiga. Men vi lever inte i en värld där denna typ av styrmedel är enkla att nå enighet om, ej heller i en värld där alla miljöproblem kan hanteras med generell lagstiftning. Lokala miljöproblem är ett exempel.

Tag EU:s misslyckade utsläppshandel som exempel eller låsningarna om energipolitiken i USA:s kongress. När så är fallet måste andra styrmedel prövas. Offentlig upphandling framstår därvidlag som ett viktigt alternativ, inte minst i samband med infrastruktur – som ska finnas under lång tid och där kraven på låga utsläpp i framtiden gör att rätt val måste göras idag.

Erfarenheten visar också att kostnaderna för miljö- och klimatsmarta lösningar som regel inte är högre, speciellt inom områden som byggande och transporter. Om hänsyn tas till kostnaderna över en produkts livscykel är fördelarna uppenbara. Studier inom OECD och EU-kommissionen pekar entydigt på detta. Vi frågar oss varför dessa inte nämns i ESO-rapporten. Sammantaget är LM:s rapport en trist läsning. Utan data och med ofullständiga argument försöker de ta vinden ur en utveckling där inte minst kommuner vill driva på utvecklingen mot ett mera hållbart samhälle. Trenden är sådan i Sverige, men också i stora delar av Europa och även i USA. President Obama driver med framgång klimatkrav vid offentlig upphandling för att minska utsläppen i USA, i ett läge där kongressen misslyckats besluta om generella styrmedel.

Visst behöver olika styrmedel kritiskt granskas och visst behöver vi mera forskning. Men kraven på analysen måste ställas betydligt högre än vad LM:s rapport lever upp till. Annars är risken stor att vi missar möjligheterna att med kloka miljö- och sociala krav driva på utvecklingen mot ett hållbart samhälle. Vad värre är, upphandlingens klara möjligheter att mana fram smarta lösningar från näringslivet – som sedan kan utnyttjas på export – uteblir.

Anders Wijkman, teknologie hedersdoktor, ordförande i upphandlingsutredningen
Magnus Arnek, fil dr i nationalekonomi, sekreterare i upphandlingsutredningen
Carl Dalhammar, lektor, Lunds universitet

DN Debatt artikel "Grön offentlig upphandling har ingen effekt på miljön", 10 dec 2013
“Påståenden om upphandling på tvärs mot all erfarenhet”, Replik i DN Debatt 12 dec 2013

“Kategoriska påståenden alltid fel”, Replik till DN Debatt 10 dec 2013

Replik till DN Debatt "Grön offentlig upphandling har ingen effekt på miljön" 10 dec 2013

Kategoriska påståenden passar illa på de flesta områden. Särskilt på ett område som Offentlig Upphandling där statistiken är bristfällig. Påståendet på DN Debatt ”att det finns inga belägg för att grön upphandling minskar miljöbelastningen och att den istället skulle leda till att efterfrågan ökar på konventionella produkter” är helt taget ur luften. Författarna till den ESO-rapport som refereras – Sofia Lundberg och Per-Olof Marklund (LM) – har i tidigare rapporter hävdat samma uppfattning. Ett felaktigt argument blir inte bättre för att det upprepas.

Den offentliga sektorns inköp av varor och tjänster uppgår till stora belopp – nära 20 % av BNP. Utmaningen har alltid bestått i att göra en god avvägning mellan pris och kvalitet. Lägsta pris hade länge starka förespråkare – i en ambition att hålla kostnaderna nere. Men medborgarnas krav på god service har gjort att kvalitetsdiskussionen vunnit i styrka. Inte minst debatten om äldreomsorgen visar betydelsen av detta.

Miljö- och klimathänsyn är en viktig del av kvalitetsavvägningen. Genom att t ex efterfråga energisnåla produkter minskar miljöbelastningen. Produkterna är ofta något dyrare i inköp men det kompenseras av att driftskostnaden över tid blir lägre.

Ett generellt problem i samband med den offentliga upphandlingen är att statistiken är usel. Vi har vare sig siffror på den totala omfattningen, än mindre data som belyser t ex miljöeffekterna av de krav som ställts. Dessa brister ska avhjälpas genom de förslag till ny och förbättrad statistikinsamling som Upphandlingsutredningen lagt och som nu bereds i regeringskansliet.

LM konstaterar i sin rapport att forskningen på upphandlingsområdet brister. Ändå gör de kategoriska slutsatser och påståenden som de facto saknar grund. Ingen kan säga något exakt om miljöeffekterna av de krav som under senare år ställts inom offentlig upphandling. Presumtionen hos de allra flesta är att miljöbelastningen minskat, men det behövs bättre statistik och analys av denna för att kunna hävda något bestämt.

Ett påstående från LM som är särskilt häpnadsväckande är att det skulle finnas risk för att ”gröna inköp från myndigheter” skulle leda till ökad efterfrågan på konventionella produkter, dvs miljöbelastningen skulle öka. Tanken är att priserna på ”gröna produkter” skulle öka och att allmänheten skulle välja bort desamma. Någon studie som visar detta redovisas inte. Påståendet går på tvärs mot all erfarenhet. Det normala är att en kostnaderna minskar när volymerna ökar – genom skalfördelar – och att därför priserna kan sänkas. Man talar om s k lärkurvor som brukar leda till att kostnaderna för nya produkter minskar med 10-15 % vid en fördubbling av försäljningen. Det brukar ge lägre priser, inte högre. Utvecklingen inom vindkraft och solenergi är exempel på detta. Men LM vänder på resonemanget och påstår motsatsen. Var finns exempel som bekräftar detta?

Sammantaget är LM:s rapport en trist läsning. Utan data och med bristfälliga argument försöker de ta vinden ur en utveckling där inte minst alltflera kommuner vill ta sitt ansvar och driva på utvecklingen mot ett mera hållbart samhälle. Trenden är sådan i Sverige, men också i stora delar av Europa och ävenså i USA. President Obama driver med framgång klimatkrav vid offentlig upphandling för att minska utsläppen i USA i ett läge där kongressen misslyckats besluta om generella styrmedel.

Generella styrmedel – som en CO2-skatt som drabbar alla - är som regel att föredra framför mera avgränsade styrmedel, som tex krav i offentlig upphandling. Men politiken misslyckas alltför ofta att komma överens om sådana. Tag EU:s utsläppshandel som exempel eller de totala låsningarna om energipolitiken i USA:s kongress. När så är fallet måste andra styrmedel prövas. Offentlig upphandling är därvid ofta ett intressant alternativ. Inte minst i samband med upphandling av infrastruktur, som ska finnas under lång tid och där kraven på låga utsläpp i framtiden gör att rätt val måste göras idag. Erfarenheten visar också att kostnaderna för miljö- och klimatsmarta lösningar som regel inte är högre. Tar man hänsyn till kostnaderna över en produkts eller ett hus´ livscykel är fördelarna uppenbara. Studier inom OECD, EU-kommissionen och Miljöinstitutet i Lund pekar entydigt på detta.

Jag kan inte tolka LM:s rapport och påståenden annat än som ett sista skrik från en grupp nationalekonomer som ingenting lärt av miljö-och klimatdebatten och som fortsätter bagatellisera de stora utmaningar våra samhällen står inför när det gäller livsmiljön och klimatet.

Anders Wijkman

DN Debatt artikel "Grön offentlig upphandling har ingen effekt på miljön", 10 dec 2013
“Kategoriska påståenden alltid fel”, Replik till DN Debatt 10 dec 2013

“Sämre upphandlingar med myndighet på dubbla stolar”, DN Debatt 23 okt 2013

DN Debatt, 23 okt 2013

Feltänkt. När regeringen vill samla statens upphandlingsstöd väljer man det sämsta ¬alternativet. Att låta Konkurrensverket ta över innebär att viktig miljökompetens försvinner – och att rådgivning och tillsyn hamnar under samma tak. Tänk om, skriver SKL, LRF och Naturskyddsföreningen tillsammans med regeringens utredare.

Regeringen vill i vårpropositionen lägga förslag att placera upphandlingsstödet hos Konkurrensverket. Det vore ett stort misstag. I stället för att stärka stödet försvagas det när viktig miljökompetens marginaliseras. Dessutom uppstår en intern målkonflikt när samma myndighet som ska ge stödet också är ansvarig för tillsynen.

Varje år upphandlar kommuner, landsting, stat och myndigheter för över 600 miljarder kronor. Det är stora summor pengar för varor, tjänster och byggentreprenader, som ska tillgodose medborgarnas behov. Det statliga upphandlingsstödet ska underlätta för upphandlande myndigheter att genomföra effektiva, rättssäkra och kvalitativa upphandlingar.

I budgetpropositionen för 2014 får den offentliga upphandlingen stort utrymme. Regeringen vill bland annat samla och stärka upphandlingsstödet. Det tycker vi är bra. Fram till i dag har upphandlingsstödet varit fördelat på Kammarkollegiet, Vinnova, Konkurrensverket och Miljöstyrningsrådet. Ett brett och samlat grepp kring den offentliga upphandlingen tror vi gör det lättare att, inte minst, hantera de ibland komplicerade frågorna som man ska ta hänsyn till, till exempel miljökrav, sociala och etiska frågor, småföretagarhänsyn och innovationsfrågor. Samtidigt som såväl stora som små upphandlare och leverantörer vet vart de ska vända sig för stöd och vägledning.

Men regeringen följer inte förslagen från de två statliga utredningar som, efter noggranna analyser, föreslår att placera upphandlings¬stödet i en ny myndighet.

Skälet till förslagen var dels att öka synligheten för upphandlingsfrågorna, dels undvika intressekonflikter med tillsynsverksamheten vid Konkurrensverket respektive Statens Inköpscentral vid Kammarkollegiet.

Upphandlingsutredningen föreslog dessutom att den verksamhet som Miljöstyrningsrådet bedriver med miljökriterier helt ska inordnas i den nya myndigheten. Regeringen vill inte heller låta verksamheten utvecklas inom Kammarkollegiet, som i dag svarar för huvuddelen av arbetet. I stället avser man alltså att ge Konkurrensverket ansvaret och väljer därmed det sämsta av alla alternativ, ett alternativ som inte har utretts av någon.

Vi anser att det är direkt olämpligt att placera stöd och rådgivning hos den myndighet som dessutom sköter tillsynen av offentliga upphandlingar. Vi befarar att de som upphandlar kommer att undvika att söka stöd i en gränsdragningsfråga, när Konkurrensverket dessutom utövar tillsyn över och i vissa fall även driver rättsprocesser mot kommuner, landsting och statliga myndigheter. Det finns också en risk att konkurrensaspekten tränger undan andra viktiga frågor. Konkurrens är viktigt för bra offentlig upphandling men andra aspekter är också nödvändiga. Om Konkurrensverket tar över är risken överhängande att Miljöstyrningsrådet bryts upp och verksamhetens kompetens går förlorad, samtidigt som upphandlande myndigheter får sämre underlag att ställa miljökrav. Det vore mycket olyckligt att tona ned betydelsen av miljö och hållbarhet från upphandlingsprocessen. Den offentliga upphandlingen behöver utvecklas, inte avvecklas!

Konkurrensverkets tillsynsroll riskerar dessutom att försvagas. För vi har sett det förut. Regeringen har tidigare beslutat att skilja mellan stöd- och tillsynsrollen. Exempelvis har Skolinspektionen inrättats och Socialstyrelsens roller delas mellan olika myndigheter. Varför väljer regeringen en annan lösning i detta fall?

Regeringen avser även överföra Vinnovas verksamhet med innovationsuppgifter till Konkurrensverket, men att myndigheten ska arbeta med att stödja forsknings- och innovationsprojekt verkar inte rimligt.

Vi vädjar nu till regeringen att tänka om och presentera ett mer genomtänkt förslag i vårpropositionen. Den bästa lösningen för att stärka och utveckla upphandlingsstödet är antingen att bilda en egen myndighet eller att låta stödet ligga kvar och förstärkas inom -Kammarkollegiet.

Sveriges Kommuner och landsting, Lantbrukarnas riksförbund och Naturskyddsföreningen har alla hävdat att Miljöstyrningsrådet ska vara kvar, men utifrån nuvarande omständigheter anser vi att spetskompetens från Miljöstyrningsrådet i stället kan samlas och bli en del av Kammarkollegiet.

Det oroväckande läge vi nu står inför tror vi genererar problem som inom några år landar i en ny utredning. Låt oss slippa det slöseriet med tid, pengar och osäkerhet bland de myndigheter som vill genomföra bra upphandlingar till gagn för medborgarna. De behöver ett effektivt upphandlingsstöd med bra rådgivning och ett aktivt kriteriearbete kring miljö- och sociala krav. Vi tror inte att Konkurrensverket kan leva upp till det ansvaret.

Anders Knape, ordförande Sveriges Kommuner och landsting
Anders Wijkman, ordförande i Upphandlingsutredningen
Helena Jonsson, förbundsordförande Lantbrukarnas riksförbund
Svante Axelsson, generalsekreterare Naturskyddsföreningen

“Sämre upphandlingar med myndighet på dubbla stolar”, DN Debatt 23 okt 2013

Talk at Workshop on Sustainable Transformation of Society in the Face of Climate Change, Oct 14-15 2013

Barriers to change

More than twenty years after the signing of the climate convention, GHG emissions increase faster than ever before. According to the latest IPCC Report - the 5th AR - published in September this year, we are on track for a 3-4° C degree warming. If this emission path would continue the consequences would be catastrophic. ”Another planet”, in the words of climate scientist Jim Hansen.

What are the main reasons that we have such difficulties in curbing emissions? What are the main barriers to change?

In the time alotted I will only be able to scratch on the surface. The questions posed are enormously complex; there are many possible entrypoints. Let me share a few of my impressions:

1. The North/South divide. We don´t talk much about it. But the fact is that here we find one of the most fundamental reasons there are such difficulties to move climate talks forward. Developing countries rightly critisize industrial countries for not doing more – both in terms of emissions reductions and in terms of supporting the efforts by developing countries to invest in low-carbon technologies as well as in climate adaptation. The whole issue of historic emissions is something industrialised countries refrain from discussing. Yet, without addressing the ethical dimension – both in terms of historic emissions and the rights of future generations – I cannot see climate talks moving forward more than marginally. This issue is no doubt something for the social sciences to explore.

2. The tensions between North and South around finance has led to a situation where climate discussions can be characterized as somewhat of a trench war. Governments wait for each other´s moves, instead of helping each other jointly to move forward. The principle of national sovereignty – and ”what´s in it for us” – is far more important than the interest of the whole. This is a major problem: Nobody speaks on behalf of the climate and nobody speaks on behalf of future generations. The UN system was established in another world, with totally different problems. So at the core of the difficulties moving forward is the failure of global governance. Present-day institutions are not up to the task. The big problem, probably impossible to resolve without a major crisis, is HOW to reform these institutions?!

3. The short termism of both politics and markets. Politicians think about the next election while CEO:s of major companies think about the next quarterly reports. The combination of the two is a major obstacle to long term thinking. Add to that the way most calculations are made. Through discounting of future values anything happening 10-15 years into the future has little significance. The higher the discounting rate, the less important the future is. It is a mystery to me that leading economists, with few exceptions, pay so little attention to this crucial issue.

4. The way the political system works. For centuries the work of legislators did only make up a few months of the year. Members could keep their professional jobs, and bring a lot of experience to bear. Nowadays it has become a career of its own. Many legislators keep their positions for decades. I think this accentuates the short-termism since the focus of most parliamentarians is primarily on one thing only - being reelected - and thereby refraining from messages that could be interpreted as tough or difficult for the electorate. One way of dealing with it would be to limit the number of times a legislator can be re-elected.

5. Another crucial issue is the influence of big money in politics. The US is no doubt the worst example, but this phenomenon is spreading around the globe. Friends in Washington DC tells me the main reason behind the fact that it has been impossible to reach a decision on energy and climate policy in Congress is the high dependence of most legislators on fossil fuel-based industries.

6. Furthermore, the way politicians are recruited leaves a lot to be desired. Very few legislators have a background in natural sciences. To comprehend climate change and all the other problems in relation to sustainable development – like ecosystem decline, pollution and resource depletion - requires a minimum of understanding of natural sciences. And since there are few, if anyone at all, among their peers that have this background, most legislators are more or less left on their own. Many of them are probably surrounded by neoclassical economists – who tend to belittle most of the sustainability challenges – and this leads to a working environment where, regretful as it is, very serious messages from the scientific community – whether we talk about IPCC or various studies on the threat to vital ecosystems - tend to be watered down.

7. To summarize. The governance system is in dire need of reform; both with regard to the institutional set up – primarily at the international level – and the way the political parties and their candidates are organised, recruited, financed and for how long parliamentary seats can be occupied. Here is a fascinating, albeit difficult, agenda for the social sciences!

8. The short term nature of both markets and politics – as well as the ”what´s in it for me” character of most discussions - makes it extremely difficult to gain support for applying both the precautionary and the polutter pay´s principles. In the globalized economy every nation is extremely fearful of losing out in terms of competitiveness and is therefore reluctant to introduce carbon taxes and/or other levies. Such initiatives would aim at correcting market prices and thus curbing emissions and help clean technology to make progress. But ”carbon leakage” is a perception dominating most governments as well as parliaments. Here I believe research by economists could help demonstrate that ”carbon leakage” is exaggerated as a problem and that bussineses located in nations who take early action to incentivize resource efficiency and pollution control normally come out much stronger in terms of competition.

9. Another problem has to do with the way conventional growth is perceived. Instead of accepting the growth dilemma – i e that continued conventional growth will not be possible over the long term from the point of view of the environment, and, at the same time, that degrowth is not stable from a social and economic point of view - most politicians tend to dodge the issue. For them conventional growth is the only way forward. Some of them refer to ”decoupling” as a way out of the dilemma. But decoupling in absolute terms is not happening. What we have experienced is relative decoupling, but the gains are most often eaten up by a growing economy and by the rebound effect.

What we need is an honest debate about growth and the prerequisites for growth. It is obvious that we cannot stop growing from one day till the other. The ramifications would be very serious, as we can see in the case of Greece and Italy right now. But we cannot go on as before. We need something of a steady-state economy – where we break the increase in the throughput of energy and materials; first and foremost in the industrialised countries, thus providing an example for billions of people in the developing countries that welfare and wellbeing can be achieved differently than in the past. We have ample evidence - like Factor 5 by Ernst von Weizsaecker, the Blue Economy bu Gunter Pauli, Towards the Circular Economy by the Ellen McArthur Foundation, the Perfprmance Economy by Walter Stahel and, as well, my own book together with Johan Rockström, Bankrupting Nature. In all these books and reports a diffent way to organixe the economy is laid out, all of them emphasizing doing more with less and, on top of it, adding jobs.

True, developing countries will have to grow their material throughput for decades. I saw a figure the other day that 60 % of the cities in 2050 have not been built yet. But if the infrastructure is developed in a much more reosurce-efficient way – like being proposed in the books I mentioned - than hitherto, there is a chance to avoid runaway climate change and ecosystem collapse. If apartment houses and dwellings are built as passive houses instead of requiring 200 kwh per m2 the resulting energy demand and hence CO2 emissions will be radically lower. Just as an example.

10. The role played by economists deserve special attention. It is dangerous to generalize, but my experience is that most conventional economists have either beenabsent from the climate change debate or been among those forces who have a tendency to belittle the problems we are facing. One example is the American economist William Nordhaus who some years ago claimed that any difficulties for farming because of climate change would be a limited problem since agriculture stands for such a minor portion of GDP. While neoclassical theory provides some tools to adress problems like climate change and ecosystem decline – such as addressing externalities through taxes or levies – there are several issues and problems where conventional economics have little to offer. One has to do with the valuing of natural capital and ecosystem services. In today´s world nature only has a value as commodities in the market. Another is the notion that different types of resources can be easily substituted for. As if financial capital could compensate for the loss of natural capital? But we cannot eat money. This is a major shortcoming of conventional economics.

So a challenge for the social sciences, in my opinion, will be to oblige neoclassical economists to rethink some of their postulates and to embrace some of the proposals by ecological economists. If this does not happen I see little prospects for moving society in the direction of sustainability.

11. One additional comment – and, indeed, an important one – is related to the way science and education is organized. Specialization is of great importance, but to understand how things are interconnected is just as important. Here I believe we have a serious problem today. There is far too little efforts to study the whole and to build bridges between disciplines. The gap between the natural sciences and the social sciences on issues like climate change and sustainability is a case in point. To adress this issue will require a lot of soul-searching within the scientific community.

12. So far I have mainly focussed on the macro side of the problem – the North/South tensions as well as the shortcomings of both the market and political systems. If we move to the level of individuals, other problems and shortcomings come to the fore. Why are people not more concerned?

There are no easy answers. To start with, climate change is difficult to comprehend. For most people it is distant both in time and geography. No wonder many people don´t link their driving a car today to a warmer climate in the Sahel, and hence more difficult conditions to grow food, decades from now. Here I believe the social sciences could play a more proactive role in helping us make visible what the thretas are, what the risks are.

As long as climate change is not perceived as a problem of high relevance to Main street, most politicians will not give priority to it. In most countries the jobs agenda is perceived as much more important as compared to climate change. So the question is: How can we link the jobs agenda to the climate change and sustainability agenda? Here again I see an important role for the social sciences.

13. Another problem is that climate change has been presented as black or white: either you believe in it or you don´t. Climate scientists on one side and deniers on the other. A much more accurate way of describing the problem would be as one of managing a set of risks. Noone knows exactly what the increase in GHG emissions – and the resulting feed back mechanisms on the planet – will result in. Climate sensitivity can be larger than anticipated, but it can also be smaller. But one thing is clear, there is a risk panorama that no climate sceptic can dismiss. And when we face serious risks in society, the logic most often is to take precaution. The insurance industry is a reflection of that.

What is really missing in soceity – and here the social sciences could play an important role – is an informed risk discussion. If such a discussion would prevail, I am positive that some of the barriers to change would lessen. If people understood e g that there is a 5-10 percent probability that the increase in the average temperature - as a result of no further action to curb emissions - could be 6° C they would most probably be more ready to take action.

14. Yet another problem has to with people´s perceptions. Some recent research at Yale by Dan Kahan is of particular interest. Kahan interviewed more than one thousand Americans to try to understand why so many of them don´t seem to listen to climate science. What he found was that roughly 1/3 of the persons he interviewed had developed a view of the world where a free enterprise system, with as little involvement of government as possible, was the ideal societal model. Consequently, when climate scientists come to the fore arguing for things like carbon taxes, emission standards, investments in renewable energy and the like these people simply stop paying attention. The message is too far away from their world view. Kahan concludes by saying ”Don´t you think these people will change their mind by just throwing more facts on them”. Here is a challenge, not least for behavioral seciences. How do we communicate the importance of climate change mitigation with the kind of people in Kahan´s study?

15. To sum up. There are many barriers to change. I have only touched upon some of the many issues that ought to be addressed in discussions on climate change and the role of the social sciences in the necessary transition to a sustainable society. After having talked to Hans vad der Loo, I know he will voice different concerns. I hope the issues raised by us will stimulate debate and help the workshop to focus on issues of relevance and, ultimately, help to shape and strengthen the overall debate on climate change.

Anders Wijkman, Ordförande i Rom-klubben

Talk at Workshop on Sustainable Transformation of Society in the Face of Climate Change, Oct 14-15 2013

“Kritiken i bästa fall naiv”, Expressen 10 okt 2013

Replik i Expressen, 10 okt 2013

"Det blir bara bättre år för år", skriver Jacob Lundberg. Hans referens är en Timbro-rapport som beskriver hur fattigdomen minskar, medellivslängden ökar och fler barn går i skola. Dessa nyheter är självklart positiva. Vad Lundberg slarvar förbi är spänningen mellan växande ekonomier och befolkningar och den natur som är själva basen för all välfärd. Lundberg citerar kritiskt Romklubbens rapport "Tillväxtens gränser" från 1972, där det varnas för konsekvenserna av en okontrollerad tillväxt av ekonomin.

Att påstå att rapporten hade fel kan bara den göra som blundar för verklig- heten. Problem som ett alltmera instabilt klimat, knappare och dyrare mineraltillgångar, försurningen av haven, utfiskningen, färskvattenbristen, förlusten av biologisk mångfald samt skogsskövlingen går inte att förklara bort.

Att tillväxten hittills fungerat och gett människor ett bättre liv är ingen garanti att det kommer att fungera i framtiden. Vi tar hela tiden ut mera av jordens resurser än vad som nygenereras. Därtill kommer alla föroreningar. Denna utveckling kan inte fortsätta.

Att i detta läge, som Lundberg, hävda "att befolkningens storlek inte spelar någon roll för utvecklingen" är i bästa fall naivt. Varje människa som föds har rätt till ett värdigt liv. Det kräver resurser från naturen.

I ett läge med sviktande ekosystem, knappare och dyrare råvaror och ett mera instabilt klimat borde det vara självklart att förutsättningarna att klara den uppgiften blir svårare ju större befolkningen är.

Anders Wijkman, Ordförande i Rom-klubben

“Kritiken i bästa fall naiv”, Expressen 10 okt 2013

Kommentar till Bjørn Lomborgs OpEd, SvD 27 sept 2013

SvD, 27 sept 2013

I ett inlägg på ledarsidan (26/9) har Björn Lomborg brett ut sig om klimatproblemet. Lomborgs trovärdighet i denna fråga kan naturligtvis diskuteras. Länge tillhörde han förnekarnas skara. För några år sedan modifierade han sin åsikt och erkänner nu att människans utsläpp av växthusgaser har en påverkan. Inget fel i att ändra åsikt. Problemet är bara att han fortsätter att bagatellisera frågan. Han påstår till exempel att en uppvärmning på 1,5-2° C skulle vara positiv för jorden. Han bagatelliserar den förväntade havsnivåhöjningen och bortser helt ifrån de stora skador som i ökad omfattning drabbat olika delar av jorden under senare tid i form av svåra stormar, skyfall och/eller torka.

Lomborgs budskap är förvånande likt det som brukar basuneras ut från olika fossilföretag. Å ena sidan att klimatkänsligheten är låg och därmed problemet inte så mycket att oroa sig över. Å andra sidan att stödinsatser för olika förnybara energislag är meningslösa. Istället ska vi satsa på forskning ”för att med nydanande idéer få ner priset på nästa generation grön energi”. Jag har inga problem med förslaget om att öka anslagen till energiforskningen. Dess andel av BNP har legat stilla under lång tid och behöver lyftas. Men forskningen måste kombineras med aktiva insatser för marknadsintroduktion. Att ta ny teknik från prototyp till marknaden är den stora utmaningen, inte minst i ett läge där de fossila bränslena fortsatt subventioneras med stora belopp och i flertalet länder inte betalar någonting för de miljö- och klimatskador som de orsakar.

Utan gröna certifikat eller fastprissystem skulle väldigt litet hända. Men med hjälp av dessa stödformer har vi nu nära 300 GW vind och 100 GW sol installerat världen över (Sveriges samlade elkapacitet ligger runt 35 GW). Samtidigt sjunker kostnaderna snabbt, både för vind och sol. Enda chansen att bryta fossilenergins dominans är genom en kombination av forskning och utveckling och direkt stöd för marknadsinträde. Att göra som Lomborg föreslår – att bara forska – är detsamma som att låsa världen än fastare i fossilekonomins grepp. Ett bra alternativ för fossilindustrin, men en katastrof för klimatet!

Anders Wijkman, ordförande i Romklubben

Kommentar till Bjørn Lomborgs OpEd, SvD 27 sept 2013

“Vad ska ersätta våra gamla kärnkraftverk?”, GP 25 sept 2013

GP, 25 sept 2013

Vi i den förnybara sektorn står redo att bidra i omställningen till ett nytt hållbart energisystem. Men för att nödvändiga investeringar ska komma till skott i tid, krävs tydlighet om den politiska viljeriktningen, skriver bland andra Lars Andrén, Svensk Solenergi.

När Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson Magdalena Andersson förra veckan gav beskedet att partiet vill ersätta kärnkraften med förnybar energi blev både gensvaret och motelden kraftig. När svallvågorna lagt sig kommer en central fråga för Sveriges tillväxt och jobb likväl att kvarstå – hur ska framtidens energisystem se ut? För oss i den förnybara industrin är svaret glasklart, men ett tydligt politiskt besked brådskar.

Sedan förra året har vi partier både till höger och vänster som tydligt tagit ställning för ett energisystem baserat på 100 procent förnybara energikällor. Det är glädjande att även Socialdemokraterna ansluter sig och lämnar besked om hur de ser på framtidens energiförsörjning.

För alldeles oavsett vad man tycker om kärnkraften står vi inför fullbordat faktum – de svenska kärnkraftreaktorerna kommer snart att falla för åldersstrecket. Drygt 60 TWh, 40 procent av Sveriges elproduktion, behöver ersättas inom 10-20 år. Med vad kan diskuteras, men det är odiskutabelt så att investeringar i ny produktion måste ske, trots ökad energieffektivisering och de senaste årens kraftfulla utbyggnad av vindkraft och bioenergi. Därför brådskar investeringsbesluten. Energiprojekt är inga sprintlopp.

100 procent förnybart bäst

När International Energy Agency lämnade sin översyn av den svenska energisektorn i vintras fanns få punkter att anmärka på. Det fanns egentligen bara en. Det gällde den nuvarande kärnkraften och vad den ska ersättas med. What are you going to do? frågade sig IEA.

För ett exportberoende land som Sverige, med en stor elintensiv industri som är känslig för höga elpriser och behöver stabila elleveranser, är svaret att vi ska ha det energisystem som är både ekonomiskt och miljömässigt mest hållbart. Utifrån dessa kriterier pekar allt entydigt mot att vi kommer att gå mot ett 100 procent förnybart energisystem. Variationen i den förnybara produktionen samspelar väl med den nordiska vattenkraften och en närmare sammankoppling till våra grannländer ger systemet den stabilitet som basindustri och elkunder kan förvänta sig.

Förnybara energikällor är i dag de mest miljö- och kostnadsmässigt effektiva och med teknikutveckling som går i en rasande takt fortsätter kostnadskurvorna att pressas nedåt. Allt talar för att en utbyggnad av de förnybara energislagen kan göras till en mindre kostnad än för ny kärnkraft. Detta ger elkunderna lägre, inte högre, elpriser.

Svårt uppskatta kostnader

Mellan 2008 och 2011 sjönk kostnaden för solceller med hela 70 procent och vindkraften har ökat sin effektivitet med 30 procent på fem år. Kostnaden för vindkraftsproduktion är relativt enkel att beräkna och den sjunker snabbt i takt med teknikutvecklingen. För kärnkraften gäller det omvända förhållandet. Kostnaden för ny kärnkraft är mycket svår att uppskatta och de få reaktorer som byggts har dragits med kraftiga förseningar och stora kostnadsökningar. Den finska reaktorn Olkiluoto 3 är ett varnande exempel, vars byggtid har mer än fördubblats och vars kostnad stigit från 2,5 miljarder Euro till 6 miljarder Euro. Hittills. Den är ännu inte färdigbyggd.

Det förnybaras konkurrensfördelar gentemot kärnkraften blir också tydlig i en granskning av den faktiska utbyggnaden den senaste femårsperioden i EU och världen. Vindkraften växer 20 gånger så snabbt som kärnkraften globalt sett och i EU har det inte installerats någon ny kärnkraft alls medan vindkraften vuxit med nästan 50 GW.

Vi står redo

Vi i den förnybara sektorn står redo att bidra i omställningen till ett nytt hållbart energisystem. Men för att nödvändiga investeringar ska komma till skott i tid, krävs tydlighet om den politiska viljeriktningen. Alla investerare, oavsett om det handlar om förnybart eller kärnkraft, behöver långsiktigt stabila spelregler för att kunna ta investeringsbeslut för stora energiprojekt. En bred energiöverenskommelse i motsats till nuvarande politiska låsningar är därför viktigt för både investerare, elkunder och svensk industri.

De som värnar om rimliga energipriser och svenska företags konkurrenskraft borde inte oroa sig för utbyggnaden av förnybart i sig, utan för att det går alldeles för långsamt!

Pär Börjesson, Agendum Energi
Johan Ehrenberg, Egen El
Oskar Englund, Ekologistas
Hans Nilsson, Energieffektiviseringsföretagen
Birgitta Govén, Energirådgivarna
Pontus Löfstrand, EWT
Annika Jacobsson, Greenpeace
Svante Axelsson, Naturskyddsföreningen
Linda Burenius Magnusson, O2
Johanna Lakso, PUSH Sverige
Anders Wijkman, Romklubben
Lars Andrén, Svensk Solenergi
Johanna Olesen, Svensk Vindkraftförening
Lena Lindahl, Sustainable Sweden Association
Göran Bryntse, SERO
Maria Röske, wpd

“Vad ska ersätta våra gamla kärnkraftverk?”, GP 25 sept 2013

“Historisk chans att göra skillnad”, Expressen 17 sept 2013

Expressen, 17 sept 2013

Klimatfrågorna prioriteras ned i det svenska biståndet - trots att Sverige just nu har en historisk chans att göra skillnad, skriver Rockström, Laestadius och Wijkman.

Sverige har länge strävat efter att vara ett föregångsland inom miljö- och klimatområdet. Även om det finns mycket kvar att göra så är Sveriges arbete på många sätt världsledande. Uppenbarligen har regeringen identifierat miljö som ett område där Sverige ligger i framkant. Reinfeldt framhöll Sveriges miljö- och klimatarbete, liksom vår kompetens på området, inte minst under Barack Obamas besök.

Men inom det svenska biståndet förefaller miljö- och klimatfrågorna att nedprioriteras. Styrdokument och riktlinjer från Utrikesdepartementet signalerar ett tydligt minskat fokus.

Detta är oroväckande när omfattande forskning tydligt pekar på att fattigdomsbekämpning behöver ha miljömässig hållbarhet i centrum. Så är också fallet i det internationella arbete som pågår i att ta fram nya globala utvecklingsmål för perioden efter 2015 - något som framgår av FNs högnivåpanelrapport som vår egen biståndsminister Gunilla Carlsson är medförfattare till. De globala miljöutmaningarna ställer nya krav också på det svenska biståndet. Utan hållbara strategier för att hantera globala och lokala miljöproblem underminerar vi framstegen inom fattigdomsbekämpning. Livskraftiga ekosystem som har förmåga att leverera ekosystemtjänster, som mat och vattenrening, är en grund för mänsklig välfärd. Klimatförändringar, utfiskade hav, utarmade jordar och övergödning är bara några av de problem som direkt drabbar fattiga.

Med den internationella klimatpanelens, IPCC, lansering i Stockholm i slutet av september sätts Sverige snart i fokus för miljö och hållbarhet igen. Rapporten kommer att visa att vi redan nu, vid 0,8 graders temperaturökning, har stora problem på många håll i världen - framförallt i tropiska regioner där de allra flesta utvecklingsländer är belägna. Stora sociala och ekonomiska kostnader redan vid mindre än 1 grads uppvärmning skall sättas i relation till den allt högre risken att världen är på väg mot flera graders uppvärmning. Av de allt vanligare extrema väderhändelser som sker är hälften knutna till den mänskligt orsakade klimatförändringen, enligt en helt ny rapport från amerikanska National Oceanic and Atmospheric Administration, NOAA.

En ny biståndsplattform håller på att arbetas fram i Sverige, och inom kort ska nya resultatstrategier för ett flertal länder vara klara. Det är ett ypperligt läge för regeringen att göra hållbar fattigdomsbekämpning till sin internationella profilfråga. Stärk miljöbiståndet såväl i form av specifika insatser som integrering av hållbarhetsaspekterna i allt bistånd där svensk miljö- och klimatkompetens kan utnyttjas och få ett mervärde.

Hållbara stadslösningar är ett exempel på vad som borde lyftas fram. Även om hälften av världens befolkning redan nu bor i städer så är mer än 60 procent av de urbana områdena som väntas fram till 2030 ännu inte byggda. Och flertalet av dem kommer att byggas i utvecklingsländer. För att det inte ska leda till en ohållbar påverkan på ekosystemen, vilka är grunden för vår välfärd, krävs maximalt fokus på energi- och resurseffektiva lösningar. Sådana saknas i de allra flesta av dagens utvecklingsländer.

Vår erfarenhet av stark miljöpolitik är en modell som behöver spridas. En sådan politik är också en förutsättning för innovationer och teknikspridning inom miljö- och energiområdet. Här kan biståndet göra en stor insats, inte minst med stöd i svenska företag som är duktiga på resurssnålt byggande och smarta trafiklösningar.

Andra exempel på områden där Sverige har mycket att bidra med och som biståndsplattformen borde prioritera är energieffektivisering, miljöteknik, hållbart mark-, vatten-, jord- och skogsbruk.

Sverige har ett oförkänt gott rykte i att vara ledande roll inom miljöbistånd och integrering av miljö i biståndet. Vi lever på gamla meriter där Sverige till exempel tidigare vid flertal tillfällen spelat en avgörande roll i globala miljöförhandlingar inom såväl klimat som biologisk mångfald. Det är regeringens ansvar att nu leva upp till och stärka detta goda rykte. Sveriges bistånd är bara en liten del av världens samlade. Men en mycket stark fokusering av det svenska biståndet på klimat- och miljö skulle bli en kraftfull hävstång i det internationella biståndsarbetet - och en förebild för andra länder.

Som en av få stormaktsledare har Obama visat sitt engagemang i klimatfrågan. Men även Kinas premiärminister, Li Keqiang, betonade nyligen vikten av en övergång till cirkulär ekonomi och tillväxt som respekterar "ekologiska röda linjer", det vill säga en tillväxt inom hållbara gränser, på World Economic Forum i Kina. Därmed hamnar frågan än högre på den internationella agendan. Det skapar utrymme för Sverige att höja ribban ytterligare. Forskningen, tekniken och näringslivet har kapacitet för detta. Nu krävs bara politiskt ledarskap. Fredrik Reinfeldt och Gunilla Carlsson, missa inte tåget!

Johan Rockström, professor i miljövetenskap på Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet
Staffan Laestadius, professor i industriell utveckling vid Kungliga Tekniska Högskolan
Anders Wijkman, ordförande för Romklubben, ett internationellt nätverk med ett 100-tal forskare och intellektuella

“Historisk chans att göra skillnad”, Expressen 17 sept 2013

“11 miljarder är för många människor”, Expressen 28 aug 2013

Expressen, 28 aug 2013

9,6 miljarder människor. Så lyder den senaste prognosen från FN för världsbefolkningen år 2050 - en kraftig uppskrivning jämfört med tidigare. Befolkningen förväntas sedan fortsätta öka och nå 11 miljarder i slutet av seklet.

När rapporten presenterades i juni möttes den av tystnad. Kontrasten mot debattläget för bara ett tiotal år sedan kunde inte vara större. Då var folkökningen en flitigt diskuterad fråga. I dag tycks frågan vara närmast död.

Farhågorna när det gäller brist på vatten och jordbruksmark - eller ökande utsläpp av växthusgaser - är som bortblåsta. Konventionella ekonomer har tagit över debatten. Ett ofta citerat exempel är Paul Romer. Han ska ha yttrat att "tillväxtens gränser inte har med fysiska resurser att göra utan med människans fantasi". Slutsatsen är att innovationer och ny teknik ska hjälpa oss. Befolkningens storlek tycks inte spela någon roll.

Jag är ingen vän av alarmistiska budskap. Samtidigt får vi inte sticka huvudet i sanden. Men det är precis vad som sker i dag.

Vår planet har hittills haft en fantastisk förmåga att "buffra" människans negativa påverkan på klimat och ekosystem.

Tillväxten i ekonomin har kunnat öka snabbt trots allt allvarligare skador på miljön. De allra flesta ekonomer tolkar detta som att fortsatt konventionell tillväxt är okej.

Den naturvetenskapliga forskningens budskap är tvärtom att verkligheten nu hunnit ikapp oss. Vi befinner oss i en ny geologisk epok, som döpts till Antropocen, där människan är den dominerande kraften bakom förändringarna i de livsuppehållande systemen.

Två tredjedelar av våra viktigaste ekosystem är överutnyttjade - alltifrån färskvatten och jordbruksmark till tropiska skogar och marina resurser. En sådan utveckling kan inte fortsätta. Det är som med pengar på banken. Om man tar ut mer än räntan så tar kapitalet snabbt slut.

Försörjningen med livsmedel är ett särskilt problem. Produktionen av mat har mer än fördubblats sedan 1960-talet, men till priset av stora miljöproblem. Nu krävs nära nog en fördubbling igen och detta i ett läge där produktivitetsökningen i jordbruket stannat av.

Klimatförändringen ställer oss inför helt nya utmaningar. Det brukar visserligen hävdas att fattiga människor har låga klimatutsläpp. Men ett sådant resonemang bygger på att människor födda i fattigdom inte skulle ges en chans att öka sin standard - en orimlig tanke.

Utsläppen av växthusgaser bör helst börja minska före 2015 om vi ska ha en chans att undvika farlig klimatförändring. Ju större befolkningen är på jorden desto svårare blir naturligtvis uppgiften att skapa balans i klimatsystemet.

Om vi ska kunna klara välfärden i framtiden krävs att ekonomin utvecklas på ett radikalt annorlunda sätt. Vi kan inte fortsätta att bara öka energi- och materialomsättningen. "Köp- och slängekonomin" måste överges till förmån för längre livslängd på produkterna. Material av olika slag måste återvinnas och återanvändas. Samtidigt måste folkökningen bromsas och plana ut.

En fråga som ofta negligeras är att nästan all ökning av befolkningen kommer att ske i de allra fattigaste länderna. Hur länder som Nigeria, Etiopien, Tanzania, Zambia och Afghanistan - för att ta några exempel - ska klara av en upp till tre gånger större befolkning fram till 2050 är en gåta. Bristerna på alltifrån vatten och jordbruksmark till hälsa, utbildning och jobb är skriande redan i dag. Att skapa välfärd under förhållanden av så snabb folkökning är extremt svårt.

Så hur man än ser frågan - spänningen människa/natur eller de sociala utmaningarna - är en fortsatt ökning av befolkningen, både totalt sett och i enskilda, fattiga länder, ett stort problem. Den rika världen borde göra mycket mera för att dämpa ökningstakten - genom stöd för ökad skolgång för flickor och genom att bygga ut den reproduktiva hälsan och familjeplaneringen. Mer än 200 miljoner fattiga kvinnor saknar i dag tillgång till preventivmedel - en rättighetsfråga av stora mått.

Utvecklingen är inte ödesbestämd. Med rätt åtgärder vore det fullt möjligt att plana ut befolkningen på drygt 8 miljarder människor. Det skulle ge människor runtom i världen radikalt mycket bättre förutsättningar till ett bra liv än i en värld med 10-11 miljarder. Frågan är varför debatten avstannat? Kan vi hoppas på en renässans för befolkningsfrågan inför valet 2014?

Anders Wijkman, Ordförande i Rom-klubben,
ett internationellt nätverk med ett 100-tal forskare och intellektuella

“11 miljarder är för många människor”, Expressen 28 aug 2013

“Lindahls skjuter bredvid målet”, Offentliga affärer, 21 aug 2013

Offentliga affärer, 21 aug 2013

I en artikel i Offentliga Affärer sammanfattas Advokatfirman Lindahls remissvar på Upphandlingsutredningen. Helena Rosén Andersson har hållit i pennan och artikeln måste uppfattas som hård kritik av utredningens förslag. Utredningen – och regeringen – kritiseras för att inte ha arbetat mera intensivt för att förändra direktiven på EU-nivå. Vidare riktas kritik mot att utredningen ger alltför stark prioritet åt sociala och miljöhänsyn inom upphandlingen. Slutligen har Rosén Andersson synpunkter på rangordningsreglerna.

Kritiken vad gäller agerandet på EU-nivå bygger i allt väsentligt på missförstånd om hur EU fungerar. Regeringen var, med stöd av Upphandlingsutredningen, tidigt ute i den pågående översynen av EU-direktiven. Ett mycket omfattande underlag, med rader av krav på förändringar, sändes in i februari 2011. Bland kraven gavs särskild uppmärksamhet åt ökade möjligheter till dialog och förhandling. De svenska kraven har sedan följts upp med stor systematik under nära två år av förhandlingar. Sverige har utvecklat breda kontaktytor – med Kommissionen, med andra regeringar i Rådet och med Europaparlamentet. Resultatet är, som alltid i EU-sammanhang, en kompromiss. Sverige är ett av 28 medlemsländer och kan inte diktera vad som ska stå i lagtexten. Men med facit i hand har vi all anledning vara nöjda, inte minst över att möjligheterna till förhandling nu kommer att utvidgas rejält.

Att som Rosén Andersson nu kräva nya förhandlingar på EU-planet – när processen är avslutad – tjänar inte mycket till. Det är som att kasta jästen efter degen. Den stora utmaningen i dagsläget är att se till så att direktivens förslag och Upphandlingsutredningens olika förslag samlas ihop på ett bra sätt i den proposition som ska presenteras för riksdagen inom kort.

Vad sedan gäller synpunkterna på sociala och miljöhänsyn är det inte första gången Rosén Andersson torgför dessa. Vad hon totalt bortser ifrån är att det finns en mycket bred opinion i de allra flesta av medlemsländerna att låta miljö- och sociala hänsyn spela in - som ett komplement till andra styrmedel och som ett uttryck för folkviljan, inte minst på kommunal nivå. Många medborgare anser att det är problematiskt när det visar sig att deras skattemedel går till att upphandla varor och tjänster som förorenar miljön eller där produktionen sker under socialt undermåliga förhållanden. Det finns starka skäl att utnyttja det offentligas inköp för att premiera miljö- och klimatsmarta produkter, öka tillgängligheten för handikappade eller ge arbetslös ungdom en chans att komma in på arbetsmarknaden.

Generella styrmedel är som regel att föredra. Samtidigt vet vi hur svårt det är att nå enighet om sådana, inte minst på miljöområdet. Se bara på EU:s utsläppshandel. Priset ligger nere på dryga 3 € per ton CO2 idag och har ingen styrande effekt. Det är i ett sådant läge både rimligt och önskvärt att det offentliga i sin roll som inköpare premierar klimatsmart teknik på olika områden.

Rosén Andersson har naturligtvis rätt i att sociala och miljöhänsyn kan komplicera upphandlingsarbetet. Det är mot den bakgrunden som Upphandlingsutredningen lagt så stor vikt vid att stärka upphandlingsstödet, i vårt förslag genom att skapa en ny, självständig myndighet. Arbetet med sociala och miljöhänsyn skall ges särskild prioritet – bland annat genom samarbete på nordisk nivå. Den verksamhet som bedrivs av Miljöstyrningsrådet föreslås stärkas, bl.a. genom utvecklandet av metoder för livscykelanalys samt genom miljökravspaket, som är enkla att tillämpa, för produktgrupper där miljöpåverkan är stor.

Rosén Andersson föreslår att lagstiftaren skall avgöra på förhand – synbarligen via särskilda förordningar – hur miljö- och sociala hänsyn skall tas. Det är självklart en möjlig väg och den tillämpas redan beträffande inköp av fordon i statsförvaltningen. Ytterligare tänkbara områden för sådana förordningar kunde vara upphandling av olika typer av infrastruktur, livsmedel etc Risken med dylika förordningar är dock att det skapas en inlåsningseffekt om inte förordningen ifråga löpande utvärderas och förändras i takt med teknikutvecklingen. Att enbart lita till den typen av förordningar skulle inte vara praktiskt möjligt och därtill minska dynamiken.

Vad slutligen gäller Rosén Anderssons synpunkter på ramavtalen är det riktigt att rangordningsreglerna är omtvistade. Såvitt Upphandlingsutredningen kan bedöma finns det dock redan idag utrymma att tillämpa en annan fördelningsnyckel än rangordning. Den största kritiken under utredningens arbete har rört de begränsade möjligheterna att beakta enskildas önskemål och behov. Denna fråga har rests både på EU-nivå och genom ett specifikt förslag från Upphandlingsutredningen.

För att sammanfatta. Synpunkter på upphandlingsreglerna från aktörer som Advokatfirman Lindahl är mycket viktiga. Upphandlingsutredningen hade för övrigt stort utbyte av dialogen med bl.a. Advokatfirman Lindahl under arbetets gång. Rosén Anderssons senaste inlägg är dock en besvikelse, inte minst vad gäller förslagen om att nu börja förhandla på EU-planet. Synen på miljö- och sociala hänsyn är därtill på tok för restriktiv. Den offentliga sektorn har ett stort ansvar att leda utvecklingen i riktning mot ett mera hållbart samhälle. Hur stat, kommuner och landsting agerar på marknaden har därvid stor betydelse.

Anders Wijkman, enmansutredare

“Lindahls skjuter bredvid målet”, Offentliga affärer, 21 aug 2013

“Det krävs mer än ett utsläppsmål”, Replik SvD 25 juni 2013

Svenska Dagbladet, 25 juni 2013

”Det finns mer mellan himmel och jord än filosofin kan förklara.” Så förklarar Hamlet för Horatio när denne förundras över att ha sett vålnaden. Månne kan samma förklaring användas för den gren av filosofin som kallas nationalekonomi när vissa av dess företrädare förundras över att man kan behöva ha fler än ett mål för att lösa ett problem.

Klimatförändringen är en stor utmaning och måste tacklas genom breda åtgärdsprogram. Oavsett vilken typ av åtgärd vi använder oss av så får det konsekvenser. Det påverkar resursutnyttjandet i ekonomin, försörjningstryggheten, handelsbalansen, sysselsättningen och även förmögenhetsfördelningen.

Samakovlis och Brännlund (Brännpunkt 22/6) ser emellertid bara utsläppen och kostnaderna. Den slutsats de drar är att det bara behövs ett mål inom klimatpolitiken i form av en reduktion av CO2-utsläppen. Andemeningen är att andra mål – som att höja andelen förnybar energi eller skärpa kraven på energieffektivitet - är överflödiga och bara ökar kostnaderna. Men då utgår de ifrån att alla aktörer på ”marknaden” har tillgång till all den information som behövs för att söka sig till den investering som är billigast. Vidare bortser de ifrån att tillgången på förnybar energi - i vart fall i ett medellångt perspektiv – är begränsad.

De allra flesta av de forskningsanalyser som gjorts visar att en omställning av energisystemet bara är möjlig genom en kombination av effektivare energianvändning och en utbyggnad av den förnybara energin. Vi vet också att energieffektiviseringen är en underutnyttjad resurs. En av förklaringarna är att besluten om energianvändning fattas i andra former och av andra aktörer än besluten om att bygga ut den förnybara energin. Effektivisering är vanligen det billigaste alternativet, men bristen på information och en tradition där ökat utbud snarare än effektivare användning stått i centrum gör att marknaden fungerar långt ifrån optimalt.

Livet blir så enkelt när vi reducerar ett problem till singularis (marknaden, klimatmålet) men så enkel är inte världen. Vare sig inom filosofin eller nationalekonomin och minst av allt i verkligheten och det är den som politiken måste jobba med. Slutsatsen är att förutsättningarna att klara klimatmålet på lång sikt är långt bättre med tre mål – minskade CO2-utsläpp, ökad andel förnybart och tuffa krav för en effektivare energianvändning. Skulle överskott av energi uppstå kan den enkelt exporteras till kontinenten där kolanvändningen kommer att vara ett stort problem under många år in i framtiden.

Anders Wijkman, ordförande Romklubben
Hans Nilsson, ordförande Energieffektiviseringsföretagen

Replik till "Det räcker med att ha ett utsläppsmål", SvD 22 juni 2013

“Det krävs mer än ett utsläppsmål”, Replik SvD 25 juni 2013

“Wijkman ger Konjunkturinstitutet svar på tal”, Replik 22 maj 2013

Upphandling 24, 22 maj 2013

Replik på Konjunkturinsitutets kritik av Upphandlingsutredningens förslag om miljökrav inom upphandlingen

Den kritik som Samakovlis, Marklund och Lundberg (SML) riktar mot Upphandlingsutredningens arbete och slutsatser bygger på förenklade resonemang och, därtill, på okunnighet om hur utredningen arbetat. Vi har i slutbetänkandet gett uttryck för att miljöanpassad upphandling kan vara ett måleffektivt styrmedel. Vi har samtidigt konstaterat att kostnadseffektiviteten är mera svårbedömd. Som grund för våra ställningstaganden ligger omfattande analyser gjorda av Miljöstyrningsrådet, Internationella Miljöinstitutet i Lund, OECD och EU-kommissionen. Vi har även tagit del av forskning från Marklund och Lundberg.

Vi har vidare understrukit att införandet av ett livscykeltänkande – som naturligtvis förutsätter stöd vad gäller metodutveckling mm till de enskilda upphandlarna från ett centralt upphandlingsstöd – kan leda till betydande vinna-vinnalösningar i form av både minskad miljöbelastning och lägre kostnader. Vi har slutligen framhållit att miljöanpassad upphandling har en betydande innovationspotential och därmed möjlighet att främja utvecklingen av transformativa lösningar – där resursanvändningen radikalt effektiviseras - till gagn för en mer hållbar utveckling.

SML dömer nu ut våra ställningstaganden och ger intrycket att sambanden på detta område är enkla och självklara. Enligt deras mening är generella styrmedel att föredra. Miljöanpassad upphandling däremot är ineffektiv ur kostnadssynpunkt. Punkt slut. Vi har ingen invändning mot synpunkten att generella styrmedel är att föredra. Men vi lever inte i en värld där detta alltid går att uppnå, ej heller i en värld där alla miljöproblem kan hanteras med generell lagstiftning. De generella styrmedel som finns på tex klimatområdet – som EU:s utsläppshandel – är därtill inte alltid effektiva. Med den prisnivå som idag gäller – dryga 3 € per ton CO2 – har styrmedlet ringa effekt och bidrar ej till den teknikomställning som var avsedd. Istället ökar kolanvändningen i många av EU:s länder.

Om nu generella styrmedel inte fungerar – eller är otillräckliga – vore det märkligt om inte andra styrmedel övervägdes. Intresset för miljö- och klimatkrav i upphandlingarna är därtill stort och växande på lokal nivå och ger uttryck för många medborgares vilja att försöka bidra i arbetet för en mera hållbar utveckling. Att negligera dessa strömningar vore helt fel. Utredningens uppgift har därför varit att noga pröva hur och när miljökrav bäst kan ställas. Vad menar SML att man istället ska göra? Vilka råd ska man ge till upphandlande myndigheter när det gäller detta? Att envist framhärda att det inte är kostnadseffektivt är inte särskilt fruktbart.

SML:s hållning förefaller vara att kostnadseffektivitet är det enda man behöver bry sig om i miljöpolitiken. Måhända är man alltför fångad i den nationalekonomiska analysapparatens signum om ”om allt annat lika”-analyser. En parallell kan göras med skattepolitiken. Det sannolikt allra effektivaste sättet att ta ut skatt vore i form av en klumpsumma från varje individ, oavsett deras verksamhet eller inkomst. Ändå är det få, om ens någon, ekonom som förespråkar en sådan modell. Så är det rimligtvis även på miljöområdet. Bara för att generella miljöskatter rent teoretiskt - och där bara kostnadseffektiviteten beaktas – är att föredra framför miljöanpassad upphandling, följer knappast att man enbart ska använda de förstnämnda.

SML invänder även mot förslaget att genom upphandling stödja och locka fram innovativa och smarta lösningar. Istället förespråkar man ökat stöd till forskning. Vi frågar oss vilken värld SML lever i? Ett av de stora problemen idag är att få ny teknik in på marknaden, inte minst på områden där konventionell teknik – som fossilbaserad - inte betalar sina kostnader. Forskningen kring lärkurvor visar vikten av att stimulera och rikta efterfrågan mot ny teknik. Den offentliga sektorn har i kraft av sin storlek betydande möjligheter att stimulera framväxten av smart teknik på många områden. Om regelverket blir flexiblare – och tillåter förhandling mellan parterna – vilket vi föreslår, kommer upphandling av smarta lösningar att bli naturliga och viktiga.

SML dömer i svepande ordalag ut den miljöanpassade upphandlingen. I andra sammanhang har författarna – inte minst Marklund och Lundberg – gett uttryck för en mera nyanserad uppfattning och erkänt att frågan innehåller många och svårbedömda aspekter. Det är för övrigt vår uppfattning i utredningen. Det är därför som vi i betänkandet för ett långt resonemang – delvis inspirerade av Marklund och Lundberg – där vi understryker att ställandet av miljökrav måste föregås av en noggrann avvägning; vidare varnar vi för risken att upphandlingar överlastas med en rad olika krav.

SML kommer vidare med påståenden om utredningens arbetssätt som är helt tagna ur luften, Vi skulle till exempel vara ointresserade och oemottagliga för nationalekonomiska argument och analyser. Marklund deltog själv i arbetet men hoppade av. Vid kontakt efter avhoppet – där vi bad om synpunkter både från Marklund och även representant från Konjunkturinstitutet på just frågan om kostnadseffektiviteten, blev svaret från Marklund att han inte hade något att bidra med.

I själva verket har utredningen ägnat mycket tid åt att granska och bedöma olika analyser utförda av nationalekonomer. Vi erkänner villigt att mer forskning behövs – det är för övrigt ett av våra förslag – men att svartvitmåla frågeställningarna och utredningens arbete som SML gör är osakligt och, därtill, oförskämt. Deras inlägg kan bara leda till onödig polarisering av debatten.

Anders Wijkman, enmansutredare Upphandlingsutredningen
Magnus Arnek, sekreterare i Upphandlingsutredningen, Fil Dr i nationalekonomi

“Wijkman ger Konjunkturinstitutet svar på tal”, Replik 22 maj 2013

“Konkurrens även vid direktupphandlingar”, Replik DN Debatt 13 maj 2013

DN Debatt, Reblik, 13 maj april 2013

Upphandlingsutredningen redovisade i början av mars slutbetänkandet Goda affärer – en strategi för hållbar offentlig upphandling(SOU 2013:12). Den viktigaste slutsatsen är att det behövs långt mer av ledarskap och strategi från myndigheternas ledningar om upphandlingen ska kunna bli ett vasst redskap för ökad effektivitet och kvalitet inom den offentliga verksamheten, skriver företrädare för Upphandlingsutredningen.

Ett av många förslag är en av höjning av den så kallade direktupphandlingsgränsen, från för närvarande cirka 284.000 kronor till 600.000 kronor. Förslaget innebär att för inköp av varor och tjänster som bedöms understiga 600.000 kronor behöver inte myndigheterna följa lagen om offentlig upphandling. Förslaget motiveras med att det bedöms generera en samhällsekonomisk vinst. En höjning av gränsbeloppen skulle leda till sänkta transaktionskostnader och därutöver ge väsentliga fördelar i form av förenklingar och ökad flexibilitet.

Värdet av dessa överstiger med stor sannolikhet de eventuella kostnadsökningar, till följd av en lägre priskonkurrens, som kan bli följden när det mer formaliserade upphandlingsförfarandet enligt LOU och LUF inte behöver tillämpas. Vår bedömning delas inte av Per Molander, generaldirektör för Inspektionen för socialförsäkringen, som i en artikel på DN Debatt (11/5) påstår att förslaget kommer att bli dyrt för skattebetalarna. Till stöd för sin uppfattnings hänvisar Molander dels till en egen undersökning, dels till påstådda brister i det empiriska underlag som vår utredning bygger på.

En av vår utrednings viktigaste uppgifter bestod i att noga studera hur den offentliga upphandlingen fungerar i praktiken. Under mer än två års intensivt arbete har vi lyssnat på och fört samtal med hundratals upphandlare från myndigheter av olika storlek och inriktning samt leverantörer – stora som små. Vi har gjort talrika studiebesök i våra grannländer och i Bryssel för att utbyta erfarenheter. Vi har vidare haft till vår hjälp en expertgrupp, vari ingått representanter för såväl näringsliv, forskning, upphandlande myndigheter som olika departement samt två brett sammansatta referensgrupper. Vi vågar därför påstå att vi skaffat oss en mycket god överblick över hur den offentliga upphandlingen fungerar och var de avgörande problemen finns.

En av de frågor som hela tiden lyfts som ett stort problem under våra många möten har varit gränsen för direktupphandling. En förkrossande majoritet bland både upphandlare och leverantörer har framfört, att de resurser som i dag läggs ner för att genomföra inköp av relativt små värden varken står i proportion till kontraktens värde eller till de vinster som regelverket antas ge. Så det som Molander avfärdar som grundlösa påståenden om ett komplext regelverk och höga merkostnader upplevs av praktikens upphandlare och leverantörer som högst reella problem. Vi har i själva verket träffat mycket få enskilda företag som vill behålla dagens låga gräns för direktupphandling. Vi vågar därför hävda att det stöd för att behålla dagens gräns, som några av näringslivets organisationer driver, inte har stöd bland dess medlemmar.

När man läser Molanders inlägg får man känslan av att vårt förslag skulle vara grundat på en slarvig engelsk konsultrapport. Inget kunde vara mera felaktigt. För att skaffa ett så allsidigt underlag som möjligt lät utredningen beställa en analys av kostnaderna i tid och pengar att följa dagens regelverk. Uppdraget gick till professor Jerker Holm vid Lunds universitet. Analysen indikerade att den samhällsekonomiskt optimala gränsen för att tillämpa upphandlingsreglerna låg på drygt 850.000 kronor. Den norska studie, som låg till grund för den höjning av den norska direktupphandlingsgränsen som genomförts, indikerade en optimal direktupphandlingsgräns på drygt 600.000 svenska kronor.

Vi är givetvis väl införstådda med att resultatet av empiriska analyser beror på vilka antaganden som görs, hur datamaterialet ser ut etc. och att de flesta studier kan kritiseras på ett eller annat sätt. Den studie som Molander hänvisar till och själv genomförde år 2009 är inget undantag. Studien blev tidigt utsatt för hård kritik vad gäller den metodologi som valts. Därtill var det stickprov som låg till grund för Molanders analys inte större än knappt 130 upphandlingar - varav femtio utgjordes av Sunne kommuns samtliga annonserade upphandlingar åren 2007 och 2008 och därtill ett urval av dåvarande VHS Upphandlings ombudsupphandlingar.

Analysen baserades således på ett litet antal upphandlingar, som därtill rymde en betydande heterogenitet avseende själva föremålet för upphandlingen. Att ha denna fyra år gamla studie som utgångspunkt för att göra ned utredningens förslag – som bygger på en detaljerad transaktionsanalys och ett betydligt bredare empiriskt underlag bland dagens upphandlare och leverantörer - är inte trovärdigt.

Det är naturligtvis förenat med svårigheter att uppskatta såväl sambandet mellan anbudspris och antal anbudsgivare som transaktionskostnadernas storlek. Det krävs som regel att dataunderlaget genererats under experimentliknande förhållanden, där alla andra faktorer än de man vill studera hålls konstanta. Detta gör att empiriska studier som inte uppfyller dessa strikta krav får anses ge ganska grova approximationer av det verkliga sambandet. Det är så vi har betraktat både Holms studie och den norska studien: de har dock gett starka argument och stöd för en väsentligt högre direktupphandlingsgräns än den nu rådande.

Sist men inte minst finns det anledning att understryka att direktupphandling inte är synonymt med att någon konkurrensutsättning överhuvudtaget inte sker. De flesta upphandlande myndigheterna har redan idag interna riktlinjer som anger att konkurrensutsättning regelmässigt ska ske i samband med direktupphandling. Som regel innebär det att minst tre leverantörer ska tillfrågas. Noteras bör också att utredningens förslag om höjda gränser åtföljs av en dokumentationsplikt. För direktupphandlingar som överstiger 100.000 kronor ska myndigheten dokumentera i vilken utsträckning konkurrensutsättning skett och hur många leverantörer som tillfrågats. Detta innebär naturligtvis en press på upphandlande myndigheter att ta till vara på konkurrensen. Därför är det långt ifrån givet, som Molander hävdar, att konkurrens och priser på de olika upphandlingsmarknaderna kommer att allvaligt försämras om gränsen för direktupphandlingar höjs.

Avslutningsvis vill vi understryka att förslaget om höjda gränser för direktupphandling bara är ett av nära femtio förslag från utredningen. Molander ger intrycket att utredningen i stort sett bara handlar om denna fråga. Så är naturligtvis inte fallet. De viktigaste förslagen rör utvecklandet av en nationell strategi – med början i Regeringskansliet – satsningarna på kompetensutveckling, bättre statistik, mera forskning och analys, uppföljning och utvärdering samt, inte minst, att vässa kvalitén inom välfärdsservicen.

För Upphandlingsutredningen
Anders Wijkman, enmansutredare
Magnus Arnek, sekreterare
Helena Henriksson, sekreterare

“Konkurrens även vid direktupphandlingar”, Replik DN Debatt 13 maj 2013

“Klimatfrågans folkvalda skymning”, DN Kultur, 15 april 2013

DN Kultur, 15 april 2013

För drygt fyrtio år sedan kom Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser”. Den sände något av en chockvåg över världen med sitt budskap att evig tillväxt på en ändlig planet leder till katastrof. Den varnade för att utarmning av viktiga resurser och ökande påfrestningar från föroreningar av olika slag skulle knäcka den globala ekonomin under första halvan av 2000-talet. Rapporten kom vid en tidpunkt då optimismen stod i högsätet. Industriländerna kunde se tillbaka på flera decennier av hög tillväxt och standardökning. Att i det läget hävda att det skulle finnas gränser för tillväxten var inte populärt.

Jag satt i riksdagen och hade tagit intryck av rapporten. Efter en tid tog jag upp problemställningen med min partiledare, Gösta Bohman. Gösta tittade på mig och föreslog syrligt att jag borde söka medlemskap i Folkpartiet. Högre än så i tak var det inte. Efter en tid sökte jag mig bort från politiken.

Alltsedan den tiden har jag arbetat med frågor som rör relationen mellan ekonomin och naturen. Det som var prognoser 1972 börjar alltmera slå in i dag. Klimatförändringen är ett exempel. Överutnyttjandet av många viktiga ekosystem ett annat. Ändå är det politiska systemet lika litet villigt att i dag ifrågasätta, eller ens problematisera, den konventionella tillväxten som Gösta Bohman var då. Vad beror det på?

Ett givet svar är den förbannade kortsiktigheten. Marknaden fixerar sig vid nästa kvartalsrapport medan politiken blickar mot nästa val. Kombinationen är den sämsta tänkbara.

Klimatfrågan är ett tydligt exempel. Trots att det är mer än tjugo år sedan klimatkonventionen undertecknades ökar utsläppen av växthusgaser snabbare än någonsin tidigare. De fossilbaserade företagen – hårt uppbackade av finansiella intressen på jakt efter snabba vinster – beräknas i år investera mer än 1000 miljarder dollar världen över, en rekordnivå, i nya olje-, gas- och kolkällor. Samtidigt minskar investeringarna i förnybara energislag. Man frågar sig hur detta är möjligt.

Oljebolagen är rationella - inte i relation till klimatet utan till aktieägarna. Så länge politiken inte inför en rejäl skatt på koldioxid – så att fossila bränslen blir långt dyrare – kommer exploateringen av olja och gas att fortsätta.

Så varför gör inte politiken mera? Det konventionella svaret är att var och en är sig själv närmast. Politiken utformas efter de enskilda ländernas förutsättningar och intressen. Det är enkelt för ett rikt land som Sverige att argumentera för minskade utsläpp. Situationen ter sig helt annorlunda i fattiga länder. Där uppfattas kraven på hänsyn till klimatet ofta som ett hot mot deras rättmätiga krav på utveckling. I USA har inhemska olje- och kolproducenter ett oproportionerligt stort inflytande. Var och varannan kongressledamot är beroende av bidrag från olje- och kolindustrin. De politiska besluten blir därefter. USA är sedan decennier dessutom motståndare till bindande internationella avtal. Mot den här bakgrunden är det inte svårt att förstå att klimatförhandlingarna gått i stå. De påminner mer om ett skyttegravskrig – där olika länder försvarar sina ekonomiska intressen – än om ett allvarligt försök att rädda klimatet.

Att vara folkvald innebär att både lyssna och leda. Men för närvarande kommer visionerna och det långsiktiga ansvaret i andra hand. Istället slipas budskapen så att de skall tilltala så många väljare som möjligt. Makten är det centrala. Medias fixering vid personer snarare än idéer bidrar också till utvecklingen.

Samtidigt innebär den ökade komplexiteten i samhället att ledarskapet inom politiken blir extra viktigt. Politikerna –inga andra - har det yttersta ansvaret att väga olika typer av kunskap mot varandra och staka ut kursen framåt. Men politiken ryggar för detta ansvar i dag. Jag känner många enskilda politiker som försöker leva upp till ansvaret. Men flertalet av partierna – hårt toppstyrda – har satt pragmatismen i högsätet.

Jag har själv upplevt systemet inifrån. Först i riksdagen på 1970-talet och sedan, tjugo år senare, som ledamot av Europaparlamentet. Ett spännande arbete i en dynamisk organisation. Till skillnad mot Riksdagen är partidisciplinen mindre uttalad. Det var tur för mig eftersom den kristdemokratiska gruppen, EPP, som jag tillhörde, ofta tog ställning i klimat- och miljöfrågor långt från min övertygelse. Klarast uttryck fick det i fråga om kemikaliepolitiken, REACH. Syftet med lagen var att fasa ut kemikalier som misstänktes utgöra en fara för hälsa och miljö. Motståndet, inte minst från tyska kemiföretag, var massivt. Man påstod att Europas kemiindustri skulle dö ut. Jag arbetade hårt för att stärka lagen, men mina försök sågs med oblida ögon av EPP:s ledning. Hela frågan lämnade dålig eftersmak. Det var för mig obegripligt att snäva industriintressen tilläts väga tyngre än hälsoriskerna, särskilt som övergångsreglerna var generösa mot kemiföretagen.

På liknande sätt var det med förslaget år 2008 om skärpta krav inom handeln med utsläppsrätter. Kostnaderna för den energiintensiva industrin blåstes upp till orimliga proportioner. Konsekvensen påstods bli att företagen skulle flytta verksamheten utanför Europa. Ändå visade forskning att en mycket liten del av industrin övervägde detta. Motståndet var stort hos både EPP och socialistgruppen. När beslutet väl togs hade direktivet urvattnats rejält – och träder nu i full kraft först 2027.

Viljan och öppenheten hos partierna att i grunden tänka om när det gäller de stora framtidsfrågorna – klimatet och utnyttjandet av naturens resurser - är ytterst begränsad. Kortsiktiga hänsyn tar över. Problemet förvärras av en alltför snäv rekrytering till politiken. Andelen naturvetare är extremt låg. Det är också därför så få yrkespolitiker på djupet förstår spänningen mellan tillväxten i ekonomin och naturen.

Vår planet har hittills haft en fantastisk förmåga att ”buffra” människans negativa påverkan på klimat och ekosystem. Den ekonomiska tillväxten har kunnat öka snabbt, trots allt allvarligare skador på miljön. Många ekonomer tolkar detta som att fortsatt konventionell tillväxt är okej – och de flesta ledare inom politik och näringsliv håller med. Den naturvetenskapliga forskningens budskap är tvärtom att verkligheten nu hunnit ikapp oss. Vi befinner oss i en ny geologisk epok, som döpts till Antropocen, där människan är den dominerande kraften bakom förändringar i de livsuppehållande systemen. Frågan är hur vi över huvud taget ska kunna säkra behoven för de sju miljarder människor, som delar vår planet i dag, och samtidig bevara dess förmåga att leverera välfärd även i framtiden? Med tanke på den utbredda fattigdomen i världen borde vi som redan lever i överflöd hålla igen på våra materiella anspråk. Men så resonerar inte den rika världens politiker och konsumenter.

Här står två radikalt olika världsbilder mot varandra. Frågan är varför majoriteten av politikerna hela tiden ger ekonomerna och inte naturvetarna tolkningsföreträde.

De problem vi står inför är ingalunda enkla. Vi kan inte fortsätta länge till med konventionell tillväxt – av miljö, klimat- och resursskäl. Samtidigt är nerväxt inget alternativ. När tillväxten går ned drabbas våra ekonomiska, sociala och finansiella system av omedelbara problem. Utvecklingen i Grekland, Spanien, Irland och Portugal är avskräckande exempel. Den enda vägen ut ur dilemmat vore en bred diskussion i våra samhällen om hur vi ska kunna satsa på tillväxt av sådana aktiviteter som inte urholkar – utan stärker - den natur som är själva basen för välfärden i framtiden.

Världen i dag är radikalt annorlunda än under framväxten av industrisamhället. Då var den konventionella tillväxten en självklar prioritet. Världen är också annorlunda än vid tiden för avregleringen av finanssektorn på 1980-talet. Politikens huvudspår är däremot desamma som förr. Man fortsätter att prioritera konventionell tillväxt – där kvantitet räknas, men inte kvalitet. Men inga pengar eller teknik i världen kan få glaciärerna på Grönland att sluta smälta eller fiskebestånd som utfiskats att återuppstå. Vi behöver en ny logik, där inte naturens kapital eroderas på BNP-altarets bord.

Jag är övertygad om att våra förtroendevalda i gemen undervärderar sina väljare. Allt flera medborgare vill ha ledarskap ifråga om de stora framtidsfrågorna. Detta i sin tur förutsätter långsiktighet och mod att förändra reglerna på marknaden. Inte minst viktigt är att våga styra upp det finansiella systemet, vars påverkan på utvecklingen är enorm och farlig i sin kortsynthet.

Sist och slutligen handlar det om att vi alla förmår att höja blicken och inse att vårt ansvar sträcker sig längre än till att tillfredställa våra egna önskemål och behov. Moraliskt handlar det om global rättvisa och ansvar för kommande generationer.

Anders Wijkman

“Klimatfrågans folkvalda skymning”, DN Kultur, 15 april 2013

“Stoppa kontanter i handeln med metall”, Svd Brännpunkt 12 april 2013

Metallstölderna är ett allvarligt problem för samhället. Återvinningsindustrierna bedriver ett omfattande arbete för att stöldgods inte ska komma in i återvinningskedjan och fattade redan 2008 beslut om ett frivilligt kontantförbud. Vi kräver nu en lagstiftning för att snabbare komma tillrätta med stöldproblemen, skriver företrädare för branschen.

Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd föreslog i TV4 nyligen att branschen bör införa ett frivilligt kontantförbud vid handel med järn- och metallskrot och att hon helst vill undvika lagstiftning. Återvinningsindustrierna, som ledande branschorganisation, anser att det inte räcker.

Stölder av koppar och andra metaller vållar stora kostnader för samhället genom försenade tåg, stulna kyrktak med mera. Trafikverket uppskattar kostnaderna till cirka 150 miljoner kronor per år.

För att snabbare komma tillrätta med stölder och säkra att stulna metaller inte kommer in i återvinningskedjan behövs ett lagstadgat förbud mot kontanthantering. Det finns redan i dag i Frankrike och England. Det skulle gynna alla ansvarsfulla företag i branschen och skapa konkurrens på lika villkor.

Återvinningsindustrierna införde som medlemskrav den 1 januari 2010 ett frivilligt kontantförbud genom att ta bort kontanter och checkar som betalningsmedel. Syftet är att möjliggöra spårbarhet för myndigheter, försvåra penningtvätt samt förbättra arbetsmiljön för de anställda. Återvinningsindustriernas medlemmar hanterar ungefär 80 procent av allt järn- och metallskrot i Sverige.

Medlemsföretagen i Återvinningsindustrierna har alltså redan infört kontantförbud. Men ett stort antal företag, som hanterar mindre volymer, tillhör inte någon branschförening och omfattas därför inte av en frivillig överenskommelse av denna typ.

Återvinningsindustrierna har även vidtagit en rad andra åtgärder, bland annat har rutin för kontroll av underleverantörer tagits fram. ”Early crime alert” har upprättats, vilket innebär att medlemmarna snabbt får mejl med information om material som rapporterats stulet.

Återvinningsindustrierna har som enda deltagare från Sverige varit med i projektet Pol-Primett, ett samarbete mellan polis, näringsliv och bransch, för att motverka metallstölder inom Europa.

Efter påtryckningar under flera år från Återvinningsindustrierna beslutade riksdagen att införa omvänd moms vid handel med metallskrot från den 1 januari 2013. Detta innebär att den som köper skrot betalar momsen, inte den som säljer. På så sätt stävjas momsfusk.

Alla tjänar på att samhället försvårar tillvaron för dem som stjäl och köper stulna metaller. Återvinningsindustrierna ser därför fram emot samma handlingskraft från regeringen när det gäller lagstadgat kontantförbud som man visade för omvänd moms.

ANDERS WIJKMAN, ordförande Återvinningsindustrierna
BRITT SAHLESTRÖM, vd Återvinningsindustrierna
BJÖRN GRUFMAN, vd Metallvärden i Sverige AB och ordf BIR
JOHAN BERGGREN, vd Hans Andersson Recycling AB
INGRID NÄSSTRÖM, vd Kuusakoski Sverige AB
JÖRN LINDBERG, vd Lindberg & Son AB
STAFFAN PERSSON, vd Stena Recycling AB

“Stoppa kontanter i handeln med metall”, Svd Brännpunkt 12 april 2013

“Det handlar inte om att återgå till häst och vagn”, DN debatt 20 mars 2013

DN Debatt, 20 mars 2013

Slutreplik. Det förunderliga med Lydia Wåhlstens, Maria Erikssons och Lina Palms invändningar mot våra slutsatser av sysselsättningseffekterna av EU:s energieffektiviseringsdirektiv (DN 18/3 respektive 1/3) är var de egentligen vill komma. Vår artikel argumenterar för att svenska aktörer skall agera ekonomiskt rationellt och utnyttja de kostnadseffektiva möjligheter som finns att effektivisera energianvändningen, skriver företrädare för nätverket 100% förnybart.

Konsultföretaget McKinsey konstaterade för några år sedan att det finns en stor mängd åtgärder som har vad de kallade ”negativa kostnader”. Det handlar om åtgärder som helt enkelt är lönsamma men ändå inte genomförs. Orsaken är inte i första hand ovilja eller ens okunnighet, istället handlar det om att energieffektivisering kan vara en aning komplicerat. Det finns så många olika sätt och man är oklar över vilka åtgärder som går att kombinera och när de skall genomföras.

Stora delar av svensk industri har genom att delta i Programmet För Effektivare energianvändning (PFE) blivit mer systematiska och har med hjälp av energiledningssystem kunnat gå mycket längre ifråga om lönsamma åtgärder än tidigare, trots att de, inte olikt Timbro, trodde sig redan ha nått ett optimalt tillstånd. Electrolux har på några år minskat energianvändningen i sina produktionsanläggningar med cirka 30 procent genom att förändra beteende och optimera sina produktionssystem och anläggningar. Med små investeringar åstadkom de stora energibesparingar. Det är svårt att se vad som skulle kunna uppfattas som problematiskt med minskad energianvändning per produktionsenhet.

EU har samma utgångspunkt som grund för det nya direktivet: att finna sätt att stimulera aktörer att göra det som de enligt gängse ekonomisk teori redan borde ha gjort. Våra förslag vilar på just detta tema – att bli mer systematisk, bli mer rationell. När näringslivet satsar på åtgärder för energieffektivisering skapas fler jobb, dels på grund av investeringar i ny teknik och dels på grund av ökad efterfrågan på kompetens inom området. När resultatet dessutom är mindre mängd energi per producerad enhet, blir följden både en snabb ROI och stärkt relativ konkurrenskraft. Sund, vässad marknadsekonomi. Porterhypotesen, som Wåhlsten och Eriksson hänvisar till och som handlar om uppkomsten av innovationseffekter som följd av striktare miljöreglering, är således inte utgångspunkten för vår argumentation.

Om det är empiri som efterfrågas finns det gott om exempel. I Tyskland har man särskilt inom byggnadssektorn visat att dessa lönsamma åtgärder även skapar tydliga sysselsättningseffekter. I Österrike har man motsvarande erfarenheter av jobbtillväxt förknippade med energitjänster och biobränsleanvändning. I USA har liknande utveckling noterats i förhållande till energiföretagens servicetjänster. Överallt handlar det om att skapa incitament och långsiktiga ramverk för den utveckling vi behöver och ge marknaden en puff i rätt riktning - en ”nudge” som beteendeekonomerna Richard Thaler och Cass Sunstein säger.

Tyvärr finns det många som fortfarande hävdar att alla skall vänta på alla andra innan man agerar. Påfallande ofta raljerar samma personer om att hållbar utveckling skulle innebära en återgång till häst och vagn och vedhuggning. Sådana utsagor åstadkommer sällan något annat än ett intryck om bristande förståelse för energimarknadens förutsättningar och en reaktionär inställning till utvecklingen. Vi hör inte till dem. Vi vill att resurser skall utnyttjas bättre genom att stimulera näringslivets förmåga att skapa jobb och driva utveckling. Därutöver är vi övertygade om att uthållighet och balanserat resursutnyttjande – ”miljön” – har ett egenvärde och bör kunna stå för sig själv. Men man kan inte blunda för att miljö- och hållbarhetsaspekter är intimt förknippade med de flesta samhällsfrågor och politikområden.

Professor Johan Rockström vid SEI konstaterade nyligen att ”miljö utgör själva basen för vår ekonomi, välfärd, säkerhet, utrikespolitik, jordbruk, hälsa och allt annat som betyder något för vår framtid”. Det är ingen floskel. Att diskutera miljö- och energifrågor utan att diskutera ekonomi, sysselsättning och andra näringslivsfrågor är att missförstå utvecklingen.

Realiteten är att dagens kärnreaktorer kommer att behöva tas ur drift. Att de gamla reaktorerna ersätts med nya är helt enkelt inte troligt – priset är för högt. Enligt det franska kärnkraftsföretaget EDF hamnar prislappen för en ny reaktor någonstans kring 8,5 miljarder euro. Motsvarande investering ger bättre avkastning för samhället om den görs i energieffektiva lösningar och förnybar energi – istället för att dränera denna växande marknad på kapital. För ett kostnadseffektivt, konkurrenskraftigt och mångfasetterat alternativ står redo att implementeras: att satsa på effektiv energianvändning och förnybar energi. Kostnadsmässigt är det billigare, energibehoven säkras och genom att skapa förutsättningar för framväxten av en ny sektor för moderna energilösningar skapas arbetstillfällen samtidigt som de 400 000 jobb inom basindustrin Lina Palm och SKGS hänvisar till tryggas.

I kalkylen av hur basindustrins försörjningstrygghet säkras ter det sig logiskt att man effektiviserar produktionen innan man börjar investera i ny förnybar elproduktion. Genom att satsa på förnybart och energieffektiviseringar kan den svenska industrin fortsätta att göra klimatnytta utanför landets gränser genom export av produkter tillverkade med inte bara koldioxidneutral, utan också hållbar, energi.

John Andersson, Ocean Energy Center
Lars Andrén, Svensk Solenergi
Svante Axelsson, Naturskyddsföreningen
Göran Bryntse, SERO
Linda Burenius Magnusson, O2
Johan Ehrenberg, Egen El
Birgitta Govén, Energirådgivarna
Annika Jacobsson, Greenpeace
Anna Jivén, Svensk vindkraftförening
Lena Lindahl, Sustainable Sweden Association
Pontus Löfstrand, EWT
Gustav Melin, Svebio
Hans Nilsson, Energieffektiviseringsföretagen
Andreas Trunk, SVAF
Anders Wijkman, ordförande Romklubben
Anna-Carin Windahl, Grapevine PR
Håkan Wirtén, Världsnaturfonden WWF

“Det handlar inte om att återgå till häst och vagn”, DN debatt 20 mars 2013

”Smart energianvändning kan ge 30.000 nya jobb”, DN Debatt 16 mars 2013

DN Debatt, 16 mars 2013

Hållbar tillväxt. Effektivare energianvändning skulle inte bara ge stora miljövinster, det skulle också skapa tusentals nya jobb i Sverige. Därför är det viktigt att regeringen inte missar de möjligheter som EU:s energieffektiviseringsdirektiv kan innebära. Tyvärr finns det skäl till oro, skriver företrädare för nätverket 100% förnybart.

Den kilowattimme som aldrig produceras är den billigaste och miljövänligaste kilowattimmen. Så brukade Maud Olofsson säga under sin tid som energiminister.

Att minska energianvändningen är tveklöst en viktig nyckel för att klara omställningen till ett hållbart samhälle. Men ökad energieffektivisering kan också skapa tusentals nya svenska jobb. Det hoppas vi att energiminister Anna-Karin Hatt har tagit fasta på när hon inom kort presenterar hur Sverige ska genomföra EU:s energieffektiviseringsdirektiv (EED).

Enligt direktivet bedöms omkring 30 procent av dagens energianvändning vara förluster som uppkommer eftersom byggnader och verksamheter inte använder den mest energieffektiva tillgängliga tekniken. Med direktivet vill EU minska energianvändningen med 20 procent till år 2020.

Vid FN-toppmötet Sustainable Energy for All i fjol konstaterades att när direktivet införs -skulle varje europeiskt hushåll kunna spara energi motsvarande 10.000 kronor per år. Samtidigt visar prognoser att åtgärderna kan skapa drygt två miljoner nya jobb i Europa, samtidigt som beroendet av importerad, fossil energi minskar. Såväl miljön som ekonomin, sysselsättningen och energisäkerheten tjänar därför på att direktivet genomförs med höga ambitioner och nytänkande.

Energieffektivitetsmålet är ett av de övergripande målen i EU:s nya strategi för sysselsättning och smart, hållbar tillväxt för alla. Sverige har en näst intill unik möjlighet att omsätta direktivet i hållbar tillväxt. Vi har tillgång till såväl teknik i framkant som hög kompetens inom området. Nya smarta lösningar som innebär bättre ekonomi för företag och mindre avtryck på miljön finns redan på marknaden.

örhållandevis enkla åtgärder kan åstadkomma direkta resultat. Satsningar på energieffektivisering i Sverige, bland annat genom en riktad, kostnadseffektiv modernisering av miljonprogramsområdena, kan skapa 30.000 nya jobb i Sverige till år 2020. Genomförs direkti vet på rätt sätt skapas möjligheter till nya jobb i form av analyser, projektering, installationer, byggnadsåtgärder och driftförändringar i anläggningar över hela landet. Därtill minskar energinotan för såväl hushåll som företag och offentlig förvaltning.

Med en arbetslöshet på 7,4 procent och en hårdnande global konkurrens har vi inte råd att blunda för sysselsättningseffekterna av en omställning till effektivare energianvändning.

För att till fullo tillvarata energieffektiviseringens jobbskapande potential måste Sverige:

  • Omformulera det svenska effektiviseringsmålet till det som gäller för EU – minskad energianvändning med 20 procent till 2020 – i stället för att sätta ett relativt mål i förhållande till BNP. Med den nuvarande målformuleringen är risken stor att den svenska energianvändningen i stället ökar.
  • Ha högre ambitioner avseende energiprestanda för byggnader, både vid renovering, ombyggnad och nybyggnad. Det är redan i dag möjligt att med lönsamhet bygga nära nollenergihus som inte fordrar någon tillförd energi.
  • Använda energideklarationerna som ett aktivt instrument för omställning. Det finns stor potential för att införa incitament som får fler fastighetsägare att göra en energideklaration medan de äger huset och dessutom genomföra föreslagna åtgärder för att minska energianvändningen.
  • Ge kommuner möjlighet att ställa egna och högre krav på byggnaders energiprestanda. Den offentliga sektorns verksamheter måste vara vägledande för omställningen genom sina upphandlingar och krav.
  • Belöna utvecklingen av nya affärsmodeller där fler aktörer genom samarbete erbjuder mer attraktiva helhetslösningar för större och flera kundgrupper. Ett intressant exempel är att ålägga energiföretag ett ansvar för smart förbrukning genom så kallade vita certifikat. Det innebär att energileverantören hjälper slutkunden att minska sin energianvändning, vilket ger marknadens aktörer incitament för strategisk affärsutveckling.
  • Uppmuntra näringslivet till större och mer medvetna insatser genom energiledning på ett sätt som det så kallade PFE-programmet föreskriver. Detta har lett till att fler företag implementerat energiledningssystem samt gett anställda befogenheter och större ansvar att effektivisera. På så vis ökar såväl medvetenhet som engagemang att bidra till energieffektivisering.
  • Sverige får inte missa de möjligheter som Energieffektiviseringsdirektivets genomförande kan innebära. Men mot bakgrund av den ambitionsnivå som regeringen och traditionella industrirepresentanter gett uttryck för den senaste tiden, finns skäl för viss oro över att vi missar även detta tåg.

    Det är anmärkningsvärt om politiska beslut skulle förhindra kommuner att sätta tuffa energikrav för byggnader på egen mark och i då bromsa spridningen av nya lösningar som skapar arbetstillfällen och konkurrenskraft.

    Låt oss därför tillvarata energieffektiviseringsdirektivet som en möjlighet till nystart och uppväxling. Det är dags att göra de investeringar som krävs, politiskt och finansiellt. För miljöns och klimatets skull, men också för en hållbar tillväxt som kan ge oss många nya gröna jobb.

    John Andersson, Ocean Energy Center
    Lars Andrén, Svensk Solenergi
    Svante Axelsson, Naturskyddsföreningen
    Göran Bryntse, SERO
    Linda Burenius Magnusson, O2
    Johan Ehrenberg, Egen El
    Birgitta Govén, Energirådgivarna
    Annika Jacobsson, Greenpeace
    Anna Jivén, Svensk vindkraftförening
    Lena Lindahl, Sustainable Sweden Association
    Pontus Löfstrand, EWT
    Gustav Melin, Svebio
    Hans Nilsson, Energieffektiviseringsföretagen
    Andreas Trunk, SVAF
    Anders Wijkman, ordförande Romklubben
    Anna-Carin Windahl, Grapevine PR
    Håkan Wirtén, Världsnaturfonden WWF

    ”Smart energianvändning kan ge 30.000 nya jobb”, DN Debatt 16 mars 2013

    “Miljarder att tjäna på bättre upphandling”, SvD 5 mars 2013

    SvD Brännpunkt, 5 mars 2013

    Hos de flesta myndigheter ses inköpen som en stödfunktion och diskuteras sällan på ledningsnivå. Ändå är det som upphandlas ofta själva kärnan i välfärden, skriver Anders Wijkman och Åsa Edman, som förordar en nationell strategi för upphandlingar.

    Kritiken mot den offentliga upphandlingen är utbredd. Ofta uppfattas regelverket som otydligt och inflexibelt. Överprövningarna är många och långa. Ett särskilt allvarligt problem är bristen på data och analys. Vi vet inte vad stat och kommun köper och inte heller hur mycket man upphandlar för. En uppenbar konsekvens är att det blir svårt att styra mot bättre hushållning med gemensamma medel och ökad kvalitet.

    Det är stora värden vi talar om. Mellan 550 och 600 miljarder kronor årligen, nästan en femtedel av Sveriges BNP. En jämförelse med den privata marknaden visar på stora skillnader, inte minst i synen på upphandlingsfunktionens roll. Där har man koll på sina inköp och inköpschefen har som regel en central roll i företaget. Hos flertalet myndigheter däremot ses inköpen främst som en stödfunktion och diskuteras sällan på ledningsnivå. Ändå är det som upphandlas ofta själva kärnan i välfärden, som viktiga varor och tjänster inom vård och omsorg.

    Det är stor skillnad på att driva välfärdstjänster i egen regi och att lägga ut dem på entreprenad. Det krävs ledarskap inom myndigheten för att utveckla mål som är tydliga och kan följas upp, samt avdela nödvändiga resurser för att nå målen. Skandalerna inom äldreomsorgen visar på vikten av att ta kvalitetsfrågorna på större allvar.

    Upphandlingsutredningen lägger i dag sin slutrapport till regeringen. Att utveckla ett långt mera strategiskt förhållningssätt till verksamheten är utredningens i särklass viktigaste förslag. Detta gäller för regering och riksdag, likaväl som för enskilda myndigheter.

    Historiskt sett har upphandlingsfrågorna på regeringsnivå mest handlat om lagtillämpning. Den vidare målsättningen – en samordnad politik för goda affärer inom offentlig sektor – har hamnat i skymundan. Resultatet har blivit en fragmentisering av politiken.

    Vad Sverige behöver är en nationell upphandlingsstrategi med syfte att styra mot högre kvalitet och effektivitet. Planen bör antas av riksdagen och löpande följas upp.

    Även på myndighetsnivå är den strategiska dimensionen helt central. Det finns goda exempel – som Värnamo kommun – där man inrättat en särskild nämnd för upphandlingsfrågor. Men hos alltför många myndigheter saknas ett samlat grepp.

    Med tydliga strategier i botten finns det både pengar att spara och kvalitetsvinster att göra. Lek med tanken att bättre upphandlingar i snitt kunde pressa prisnivån med bara ett par procent. Det skulle kunna spara minst 10 miljarder kronor per år, pengar som till exempel kunde användas till att höja kvaliteten.

    Att göra goda affärer kräver kunskap och kompetens inom en rad områden, som juridik, ekonomi, teknik, miljö och socialt ansvarstagande. Men sådan utbildning erbjuds inte i dag. En breddning av utbildningen på akademisk nivå för upphandlare är därför ett måste. Även utbildningen av ledare inom stat och kommun måste ge ökat utrymme åt offentlig upphandling.

    Upphandlingsreglerna upplevs som både krångliga och tidsödande. Gränsen för direktupphandling, där reglerna är enklare, ligger i dag på en alltför låg nivå. Det gör att kostnaderna i många fall överstiger nyttan med regelverket. Utredningen föreslår en dryg fördubbling av gränsbeloppet till 600000 kronor. Det minskar kostnaderna för både myndigheter och företag och gör det enklare för små företag att delta. Myndigheternas resurser kunde i stället inriktas mot mera komplexa upphandlingar.

    En central fråga i utredningsarbetet har varit att analysera upphandlingens möjligheter att bidra till olika samhällspolitiska mål, som hänsyn till miljö och klimat samt en socialt ansvarsfull utveckling. Även om forskningen har sina brister, kan ett antal slutsatser dras. Väl genomtänkta sociala krav kan göra skillnad och bidra till mål som antidiskriminering, respekt för grundläggande rättigheter, en god arbetsmiljö, förbättrad tillgänglighet och ökad sysselsättning. Den ideella sektorns medverkan har ett egenvärde genom att öka mångfalden och exponera samhället i stort för viktiga principer om humanitet och rättvisa.

    Offentlig upphandling är ofta ett bra styrmedel när det gäller att bidra till olika miljömål. Genom ett ökat livscykeltänkande kan effekten förbättras. Utredningen har särskilt studerat möjligheterna att stimulera framväxten av innovativa lösningar. I morgondagens värld, med nio miljarder människor, är effektiviseringar inom befintlig teknik inte tillräckliga för att möta olika typer av miljö- och resursbegränsningar. Behovet av tekniksprång och ändrade beteenden är stort – till exempel att ersätta fysiska möten och resor med virtuella möten, byggande av energismarta hus eller längre livslängd för olika produkter genom leasing- och servicekontrakt. Denna typ av lösningar har stor potential och offentlig sektor kan spela en viktig roll.

    Regeringens beslut att låta utreda upphandlingsreglerna var klokt. Det finns stora vinster att göra, i både effektivitet och kvalitet. Men för detta krävs att regering och riksdag – men likväl enskilda myndigheter – tar ett långt mer strategiskt grepp på den offentliga upphandlingen.

    Regelverket behöver förenklas, tydliga mål formuleras, kompetensbrister åtgärdas, stöd och vägledning till upphandlarna förbättras och styrningen mot viktiga samhällspolitiska mål utnyttjas mera optimalt. Först då kan målet om goda offentliga affärer nås.

    Anders Wijkman, särskild utredare
    Åsa Edman, huvudsekreterare
    Rolf Gustavsson, journalist

    “Miljarder att tjäna på bättre upphandling”, SvD 5 mars 2013

    “Camerons EU-skepsis inte rätt väg för Sverige”, DN debatt 2 mars 2013

    DN Debatt, 2 feb 2013

    Brist på diskussion. Om ett fördjupat EU-bygge blir tillräckligt bra bör Sverige allvarligt överväga att delta och inte reflexmässigt följa Storbritannien ut i en oviss kyla. Men först måste partierna inför valet till Europaparlamentet nästa år förklara vad de vill i EU-frågan. Allt annat är ett svek mot demokratin, skriver ledande svenska EU-debattörer.

    Eurozonkrisen och den brittiske premiärministern David Camerons utspel om folkomröstning har lyft upp den underliggande konflikt som länge funnits inom EU till ytan.

    För Frankrike, Tyskland och många sydliga länder har EU hela tiden varit ett projekt under utveckling mot någon form av politisk union. Alla som varit i Bryssel en tid vet hur visionen har gett riktning och styrka i beslutsprocesserna, även om man har olika uppfattning om slutmålets exakta utformning. Den tyska visionen har varit mer demokratisk och öppen, medan den franska velat ge mer inflytande till medlemsstaternas regeringar.

    Eurozonländerna har nu i princip kommit överens om en fiskal och monetär integration. Ett av målen är att rätta till bristerna i eurons konstruktion. Flertalet av de länder som är utanför är uppenbarligen villiga att ansluta sig när de fyller kraven för att delta i euron och eurokrisen har svalnat. Ett nytt fördrag krävs dock som klarar ut hur en sådan fördjupad union skall styras och processen dit kan ta tid.

    Främst Storbritannien – men också Sverige - har länge kämpat emot och istället framhärdat i att EU i första hand skall vara en utvecklad frihandelsunion

    Den enade fronten har nu spruckit. Det mest dramatiska i Camerons tal är för svensk del inte löftet om folkomröstning efter en eventuell ny valseger. Cameron har lovat folkomröstning förr och Labour, som leder i opinionsmätningarna, har uttryckt skepsis mot idén.

    Det historiska är i stället att Cameron har gett upp kampen. Han erkänner att en politisk union är en logisk konsekvens av eurosamarbetet, men gör också klart att Storbritannien inte kan eller vill bli del av den. Vi känner oss inte som en del av ett europeiskt folk, menar han,

    Cameron vill bevara Storbritanniens medlemskap i den del av EU som sysslar med den inre marknaden med goda argument som vi nästan aldrig hör i Sverige. Storbritannien skall vara delaktig men också ha inflytande över marknadens utformning, inte bli ett Norge eller Schweiz som bara är delaktiga.

    Tyskland har reagerat positivt på att Storbritannien har grävt ner stridsyxorna mot unionsprojektet och vill se Storbritannien som en fortsatt viktig partner, inte minst när det gäller den interna marknaden och frihandeln. Det betyder inte att det förslag som Cameron har skisserat kommer att vara lättsålt till eurozonländerna. Att se den inre marknaden som ett eget politikområde, främst styrt av ministerrådet, kommer att bli svårt, eftersom inre marknadsaspekter ingår i merparten av alla EU-beslut.

    När nu Storbritannien accepterat Eurogruppens planer är det uppenbart meningslöst för Sverige att fortsätta en ensam kamp. Det är därför lite förvånande att statsministern fortsätter att framhärda i ett svenskt motstånd. Det är inte i svenskt intresse att vi negligerar våra relationer till andra länder än Storbritannien.

    Vi måste välja väg. Vill vi bli en del av kärnan eller vill vi tillsammans med Storbritannien förhandla om att delta i bara en del av EU-samarbetet? Engelska kommentatorer tar det för självklart att Sverige, Polen och kanske Danmark väljer det senare. Men nu i veckan har Polen bestämt sig för att gå med i den nya pakten och accelerera anslutningen till euron.

    Det borde vara en väckarklocka. Vi får inte drabbas av hybris. Sverige är ett litet, extremt utlandsberoende land med små möjligheter att hävda våra intressen på egen hand. Frågan är hur det ska kunna ses som ett alternativ att välja en partner som eventuellt kommer att lämna samarbetet helt och hållet?

    Vi behöver Europa för jobben och för att få kraft i samarbetet för ett hållbart samhälle. Sverige har dessutom en möjlighet att påverka den framtida unionens utformning - om vi väljer att hålla alternativet att vara fullt ut med i Europasamarbetet öppet.

    En mer integrerad union skulle kunna innebära:
    1. En alltmer samordnad utrikes- och försvarspolitik. Redan existerande fördrag talar om att man bör röra sig i denna riktning. Det är en utveckling som skulle välkomnas av en majoritet i alla EU-länder.
    2. Budgetdisciplin. De regelverk som diskuteras för att förhindra en upprepning av en misskötsel av statsfinanserna har Sverige redan genomfört i brett politiskt samförstånd.
    3. Gemensam inre marknad. Mycket har åstadkommits, men mycket återstår att göra. Sverige kan tillsammans med likasinnade driva på för en förändring.
    4. Gemensam politik för ett hållbart samhälle. EU har blivit en ledande kraft i arbetet för en bättre miljö. Men arbetet har bara börjat.
    5. Gemensam valuta och finansmarknad. Sverige är redan bundet av sitt fördrag att gå med i euron, men Sverige avgör själv när tillfället är lämpligt.
    6. Gemensam regionalpolitik. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har ställt kravet att länderna i kris genomför strukturella reformer innan de kan påräkna mer stöd, vilket är en begriplig position. Men utvecklingen i Sydeuropa, senast illustrerat i det italienska valet, visar hur svår balansgången är. De sociala konsekvenserna av en ensidig åtstramningspolitik riskerar att bli förödande. Strukturellt svaga regioner behöver dock stöd nu for att bekämpa arbetslösheten. Rätt utformat kan det leda till rätt typ av tillväxt.

    Sverige skulle kunna påverka den fortsatta förhandlingsprocessen genom att tydliggöra vad EU inte skall göra. Det är en allmän uppfattning i Europa, inte bara i Sverige, att EU inte skall ta ifrån länderna självbestämmandet om utbildning, hälsa och socialförsäkringar eller andra liknande frågor.

    Sverige kunde också verka för att unionen blir mer demokratisk, att de som vill leda unionen tvingas ställa upp i val och ta ansvar för sina beslut.

    Alla förutsättningar kommer inte att falla på plats så som Sverige skulle vilja se dem. Vi måste lyssna också till andra. Men om det fördjupade unionsbygget blir tillräckligt bra, bör Sverige enligt vår uppfattning allvarligt överväga att delta, och inte reflexmässigt följa Storbritannien ut i en oviss kyla.

    Den totala brist på diskussion om detta viktiga val som kännetecknar Sverige i dag är ett svek mot demokratin. Ett minimikrav är att partierna i god tid före valet till Europaparlamentet nästa år öppet förklarar vad de vill ifråga om EU:s framtid. För detta har både regeringen och oppositionen ett stort ansvar.

    Anders Wijkman, ordförande i Romklubben, tidigare EU-parlamentariker
    Karl-Erik Olsson f d jordbruksminister och EU-parlamentariker
    Rolf Gustavsson, journalist
    Ulf Dahlsten, Senior Advisor i Global Utmaning och tidigare i EU-kommissionen
    Kristina Persson, ordförande i Global Utmaning och f d vice riksbankschef

    “Camerons EU-skepsis inte rätt väg för Sverige”, DN debatt 2 mars 2013

    “Nu krävs en ny ekonomisk logik”, SvD 5, dec 2012

    SvD Brännpunkt, 5 dec 2012

    Parallellt med valutakrisen befinner vi oss just nu i en global kris där den gängse ekonomiska modellen uppvisar allt allvarligare brister, skriver Anders Wijkman och Johan Rockström.

    Den ekonomiska krisen i Europa diskuteras främst som en kris för euron och valutasamarbetet. Men parallellt med valutakrisen befinner vi oss i en global kris där den gängse ekonomiska modellen uppvisar allt allvarligare brister. Det krävs en helhetssyn för att lösa dessa allvarliga problem.

    Bristerna i ekonomin gäller de finansiella marknaderna och den ökande skuldsättningen, kortsiktigheten och risken för nya bubblor samt oviljan att beakta långsiktiga risker, som till exempel investeringar i fossil energi. Det gäller en allt mera skev inkomstfördelning, där vanliga inkomsttagare tappar mark i de allra flesta länder. Arbetslösheten, inte minst bland unga människor, är ett annat stort problem och ett stort hot mot den sociala sammanhållningen. Ett minst lika allvarligt problem är vårt ohållbara sätt att utnyttja energi och naturresurser. Det leder till ett allt mera instabilt klimat, ett ökat och icke hållbart uttag från många viktiga ekosystem – alltifrån odlingsmarken och de tropiska skogarna till färskvatten och fisk – samt en befarad knapphet på billig energi och råvaror, som fosfor och sällsynta metaller.

    Alla dessa problem hänger intimt samman och borde naturligtvis tacklas i ett sammanhang. Men i stället hanteras de politiskt – både globalt, på EU-nivå och nationellt – som rena sektorsfrågor. Stuprörsprincipen har fortsatt en förfärande dominans.

    Låt oss ta skuldkrisen som utgångspunkt. Skuldfällan har enkelt uttryckt tre möjliga lösningar: snabb ekonomisk tillväxt, omfattande skuldavskrivningar eller inflation. Den nuvarande svältkuren för länder som Grekland, Spanien och Portugal kan bara förvärra krisen. Fler och fler bedömare förespråkar nu en kombination av tillväxt i ekonomierna och nedskrivning av skulderna som enda möjligheten för de mest skuldtyngda länderna.

    Vi håller med om slutsatsen, dock med en viktig reservation. Tillväxten i ekonomin får inte vara av konventionellt slag. Vi behöver en ny typ av ekonomi, som bryter mönstret med en ständigt ökande energi- och materialomsättning. Skälen är främst tre.

    1. För det första de stigande priserna på energi och råvaror. Värden i ekonomin skapas primärt genom att vi använder olika resurser från naturen. Vi har levt länge och gott på riklig tillgång av fossil energi. Problemet nu är att den billiga oljans tid är förbi. De lättåtkomliga reserverna är på upphällningen. Att exploatera fyndigheter på stora djup i haven, i tjärsand eller skiffer eller i polartrakterna ger sämre utbyte. Därtill är klimat- och miljökonsekvenserna allvarliga.

    Även för många viktiga råvaror stiger priserna. Avkastningen inom jordbruket har planat ut och vi har redan utnyttjat de mest rikhaltiga malmerna. Dyrare energi driver på prisutvecklingen, liksom den snabba tillväxten i länder som Kina och Indien. De högre priserna på energi och råvaror påverkar tillväxten, genom att utrymmet för annan konsumtion minskar. Tillväxten blir lägre. Skuldsaneringen blir svårare.

    2. För det andra är välfärden i fara genom ett allt instabilare klimat och sviktande ekosystem. I en nyutkommen bok, ”Bankrupting Nature”, ger vi rader av exempel på detta. Genom att radikalt effektivisera resursanvändningen kan vi reducera både klimatutsläppen och överuttagen från många viktiga ekosystem.

    3. För det tredje måste vi skapa nya jobb. En ekonomi där resurserna används långt effektivare leder tveklöst till att jobben ökar. Huvudinriktningen bör vara en ”cyklisk ekonomi”. Produkter och material ska konstrueras för längre livslängd och vara enkla att återvinna, återanvända och rekonditionera. Detta minskar behovet av nyproduktion. Samtidigt ökar efterfrågan på underhåll och reparation, vilket ger förutsättningar för en lokal serviceekonomi och många nya jobb. Det märkliga är att energi- och materialomsättningen i våra samhällen – och dess konsekvenser – över huvud taget inte diskuteras i samband med den ekonomiska krisen. Som om krisen bara gällde pengar!

    Dagens kris borde utnyttjas för att ta ett helhetsgrepp på utvecklingen, i stället för att bara skapa balans i finanserna. Naturens skafferi är inte oändligt stort och tiden är kort att åstadkomma en övergång till ett hållbart ekonomiskt system. Vad som krävs är en annan ekonomisk logik, där sociala och miljömässiga målsättningar ges starkt ökad prioritet.

    En utveckling mot ökad resurseffektivitet förutsätter att affärsmodellerna ses över. Fokus måste vara att erbjuda hög kvalitet i kombination med längre livslängd, till exempel genom leasing av olika produkter – och tjäna pengar på vad som redan är producerat – i stället för att ständigt ta fram nya produkter. En bonuseffekt är att jobben blir flera i den serviceapparat som byggs upp.

    Utvecklingen kan hjälpas på traven genom en skattereform. Lägg skatt på uttag av olika råvaror och sänk skatten på hållbar konsumtion och arbete. Ge samtidigt forskningen resurser för hållbar produktdesign och nya affärsmodeller. Genom ett sådant grepp kan den ekonomiska krisen användas för att utveckla en mera hållbar ekonomi, i ordets verkliga bemärkelse.

    Anders Wijkman, ordförande för Romklubben och ordförande för Återvinningsindustrierna
    Johan Rockström, professor och chef för Stockholm Resilience Center

    “Nu krävs en ny ekonomisk logik”, SvD 5, dec 2012

    “Tillväxten – en jobbig tvångströja”, Andreas Cervenka, SvD 2 dec 2012

    SvD Näringsliv, 2 dec 2012

    Finansmarknadens existensberättigande bygger på förmågan att sätta priser på varor och värdera risker. Tyvärr vilar hela världsekonomin på en tyst överenskommelse om motsatsen: den största risken av alla måste ignoreras till vilket pris som helst.

    Ekonomi. Bara ordet får vissa människor att börja bläddra i förra sommarens tv-bilagor eller längta till kvällens genomläsning av 1982 års telefonkatalog. När det egentligen är ett ämne värdigt en Hollywood-thriller.

    Enligt det digitala uppslagsverket Wikipedia är ekonomi ”läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet”. En vaken femteklassare behöver inte många minuter för att konstatera att vuxnas praktiska tillämpning av denna disciplin inte precis följer skolboken. Verklighetens ekonomi är snarare läran om skenande konsumtion av saker det är ont om men som vi låtsas finns i oändlig mängd. Av detta skäl har ett stort antal tanter och farbröder i dagarna samlats till klimatkonferens i Doha. De senaste larmrapporterna från FN och Världsbanken är inget för roliga timmen.

    Berättigad fråga: hur har det blivit så här? En mellanstadielärare skulle kunna börja med att lägga en hockeyklubba på katedern. Skaftet och bladet får illustrera en så kallad exponentiell tillväxtkurva som utvecklas mycket blygsamt till en början för att sedan sticka upp mot himlen. Att skapa en sådan är lätt, det är bara att mata in en årlig tillväxt på ett antal procent i ett kalkylprogram. Den magiska ränta-på-ränta-effekten sköter resten.

    Ett exempel hämtat ur verkliga livet är vårt penningsystem, som skulle kunna kallas för en digital skuldmyntfot. Alla pengar föds som lån med tillhörande ränta. Kredittillväxten de senaste decennierna formar en närmast perfekt hockeyklubba. Som av en händelse krävs en hel trunk av klubbor för att illustrera en rad andra mänskliga fenomen; förbrukningen av olja, kol, metaller, fisk, skog. Och så vidare. Allt detta brukar kallas för ekonomisk tillväxt. Den är också en förutsättning för att det monetära systemet ska hålla ihop. För att betala räntorna på gamla lån krävs hela tiden ett tillskott av nya, i en allt snabbare takt. För att åstadkomma denna tillväxt krävs i sin tur en aldrig sinande flod av olja och andra naturresurser. Som det ser ut nu kommer världsekonomin år 2100 att vara mellan femton och tjugo gånger större än idag. I en värld skapad i Microsoft Excel är detta inget problem. Men i verkligheten finns något som envisas med att inte växa alls: antalet jordklot. Det enda som tycks finnas i obegränsad mängd på planeten är den mänskliga oförmågan att förstå exponentiella kurvor och dess konsekvenser.

    Ett företag som enbart lever på att sälja varor ur sitt lager hamnar snart i problem. Resultaträkningen kan vara trevlig läsning under en tid, men balansräkningen krymper snabbt och till slut blir det konkurs. I boken Bankrupting Nature av Anders Wijkman och Johan Rockström som släpps i veckan konstateras att när det gäller naturtillgångar har balansräkningen helt glömts bort. Utfiskning av hav och skövling av regnskog resulterar i nya sköna BNP-kronor, men ingen notering görs om att förråden krymper. Ett företag som redovisade på det sättet skulle snart dra till sig Ekobrottsmyndighetens uppmärksamhet.

    Boken visar med nästan obehaglig tydlighet hur de ekonomiska och ekologiska systemen befinner sig på kollisionskurs. Ett problem är finansmarknaderna som i sina kalkyler bortser från de långsiktiga riskerna. Värderingen av världens olje- och gasbolag bygger tillexempel på att alla deras reserver ska utvinnas och förbrännas, något som skulle betyda katastrof för klimatet. Blindheten för farorna leder till kraftig underprissättning av fossila bränslen och överinvesteringar i oljeindustrin. Att evig tillväxt i en ändlig värld är en hopplös ekvation har aldrig bekymrat aktieanalytiker. Trots allt detta förblir BNP-tillväxt det heligaste av alla ekonomiska begrepp. Skeptiker riskerade länge att avfärdas som miljömuppar. Den tiden är förbi. Numera går det att läsa tillväxtkritik i tidningen Financial Times, inte direkt näverstövlarnas globala huvudkontor.

    Den brittiska ekonomen Tim Jackson beskriver tillväxten som ett dilemma. Den kan omöjligen fortsätta i samma takt som idag. En krympande ekonomi är inte heller lösningen: det betyder social och politisk oro och en kollaps för det skuldbaserade pengasystemet. En ganska jobbig tvångströja. Som tur är har personer som Anders Wijkman och Johan Rockström inte valt att fly till skogs i en husvagn lastad med konserver, guld och handeldvapen. De lyfter istället fram en lång rad saker som vi faktiskt kan göra.

    Det handlar om alltifrån att skrota BNP som målsättning för ekonomisk utveckling till att sätta ett rimligare pris på koldioxidutsläpp, ge naturkapitalet ett värde och reformera finansmarknaderna. De menar att vi behöver en mer ”cirkulär” ekonomi som innebär effektivare återanvändning av våra resurser och nya affärsmodeller i näringslivet som inte enbart bygger på principen köp-slit-släng. Inte minst krävs mer och bättre globalt samarbete. Inget av detta lär det tyvärr fattas några beslut om i Doha. Nästa gång kanske vi borde skicka femteklassare.

    Andreas Cervenka, rapporter Näringsliv SvD

    “Tillväxten – en jobbig tvångströja”, Andreas Cervenka, SvD 2 dec 2012

    “Solenergi från Sahara kan lösa elförsörjningen”, DN debatt, 17 nov 2012

    DN debatt, 17 nov 2012

    Europas energibehov. Kring Medelhavet finns både människor och naturresurser som kan bidra till att lösa den europeiska krisen. Solenergi från Sahara kan enligt forskarna förse Europa med all el vi behöver. Vad som fattas är ett kraftfullt ledarskap som kopplar ihop åtgärder mot arbetslöshet med energi- och klimatfrågan, skriver tre miljödebattörer.

    I en kraftfull artikel som stått att läsa i många tidningar världen över underströk biskop Desmond Tutu från Sydafrika att det nu är dags att världens ledare verkligen visar ledarskap. Världssituationen kräver, skrev han, mobilisering, kraft och beslutsamhet. ”Vi måste gemensamt vinna över fattigdom, ojämlikhet och klimatförändringar. Enligt millenniemål 7 ska världens länder minska sina utsläpp av växthusgaser. Men utvecklingen går i rakt motsatt riktning. När temperaturen stiger kommer miljontals afrikaner – redan utsatta – att berövas vatten och grödor. Det kommer att orsaka enormt mycket lidande.”

    Från öster till väster i norra delen av Afrika går ett bälte av flyktingläger. Dadaabs flyktingläger i nordöstra Kenya uppges hysa en halv miljon människor. Tchad har de senaste åren tagit emot nära 300.000 flyktingar från Sudan och 75.000 från Centralafrikanska Republiken. Vidare finns där över hundra tusen internflyktingar. Även i Niger, Mauretanien och Burkina Faso finns det stora flyktingläger, nu överfulla av nyanlända från inbördeskrigets Mali. I Algeriet finns ett jättelikt ökenläger, där flyktingar från det av Marocko ockuperade Västafrika bott i decennier.

    I Algeriet är ungdomsarbetslösheten över femtio procent. Att ungdom under sådana omständigheter vill söka sin lycka i Europa är ingenting att förvånas över. Inte heller kan det förvåna att många av dem som drivits tillbaka efter försök att ta sig över gränsen blivit ett byte för den rekrytering till terrororganisationer, mer eller mindre nära knutna till al-Qaida, som pågår i dessa länder.

    Hur är det på andra sidan havet då, i det hägrande Europa? EU:s ungdomsarbetslöshet ligger i snitt på 22 procent! Regeringarna tycks stå handfallna. De påbjudna ekonomiska åtstramningarna ökar arbetslösheten. Vinnarna på personsidan är inte minst de kriminella gängen.

    All denna ungdom! Borde den inte vara en tillgång i vår gemenskap? Men för att detta skall vara möjligt krävs ett långt tydligare ledarskap, inte minst på EU-nivå.

    Solenergitekniken utvecklas snabbt. Potentialerna i norra Afrika är särskilt goda. Enligt flera forskningsstudier – bland annat från IIASA – skulle Nordafrika kunna förse Europa med all den el vi behöver. Det räcker med en yta som motsvarar ett mindre europeiskt land.

    Tyska företag samarbetar om att utveckla en jättelik solenergisatsning – Desertec – i Sahara. Man talar om ett värde av 400 miljarder euro. Planerna ligger i linje med Tysklands avveckling av kärnkraften. Och EU-kommissionen satsar stort på vätgas. ”Kommissionens förhoppning är att vätgasbilar ska börja massproduceras och få ett kommersiellt genombrott före 2020.”

    Vätgasen, producerad genom solenergi, kan ersätta fossilbränslen på transportområdet och dra ner utsläppen av koldioxid.

    I Sahara finns alltså en rikedom som borde räcka att försörja stora befolkningar med både bröd och arbete.

    Och Grekland och Spanien, två av de mest krisdrabbade ekonomierna i Europa, kan också bidra. Finns det inte också där en rikedom på sol och vind att utnyttja?

    En satsning av samma typ som Marshallplanen efter andra världskriget skulle vara rätt väg att gå. Vad som fattas är ett kraftfullt ledarskap som kopplar ihop åtgärder mot fattigdom och arbetslöshet i både Afrika och Europa – och inte minst Sverige – med insatser för att ställa om energisystemet och samtidigt undvika ett alltmer instabilt klimat.

    Lösningen skulle alltså ligga i att samtidigt tackla den allvarliga risk som den globala uppvärmningen ställer oss inför och de vidrigheter som följer av massarbetslöshet. Kanske Europas öde hänger på hur vi ser på vår växande ungdom – som en belastning eller som en tillgång. Här fordras en djärvhet, något i stil med president Roosevelts ”New deal”.

    Storskalig solcellstillverkning, omställning till jord- och bergvärme, storskalig omställning till vätgas som drivmedel, omfattande järnvägsbyggen – det är mycket som måste ske om vi ska ta hänsyn till de allvarliga risker som är förbundna med klimatförändringen.

    Samtidigt är detta en chans att komma ut ur den känsla av hopplöshet som eurokrisen ställt oss inför.

    Johan Rockström, professor och chef för Stockholm Resilience Center
    Anders Wijkman, ordförande i Romklubben
    Karl Erik Lagerlöf, Etikkommissionen Alamy

    “Solenergi från Sahara kan lösa elförsörjningen”, DN debatt, 17 nov 2012

    “Finansmarknaden måste ta ansvar”, Hagainiativet 23 okt 2012

    Hagainiativet, 23 okt 2012

    Den successiva avregleringen av finansmarknaderna från 1970-talet och framåt har skapat helt nya förutsättningar för ekonomi och välfärd. Georg Soros konstaterade redan för tjugo år sedan att ”We can not have a global economy, without a global society”. Men nästan ingenting har hänt för att försöka tygla de finansiella marknaderna. Från ett läge där regeringar och riksbanker hade kreditgivningen i ett starkt grepp har vi hamnat i ett läge där de i allt väsentligt saknar kontroll.

    Finanskrisen 2007 och framåt var ett talande bevis. För alla dem som hoppas och tror att det var en engångsföreteelse är det lika bra att tänka om. Orsaken är naturligtvis att politiken på internationell nivå gjort alltför litet för att minska riskerna för nya kriser. Vad man främst uppnått är Basel III - en försiktig skärpning av kapitaltäckningskraven, men som inte genomförs fullt ut förrän 2019! Dessa regler bedöms ha ytterst begränsad effekt på en finansmarknad som tappat mycket av sin egentliga uppgift – att försörja produktiva företag och hushåll med krediter – och alltmera ägnar sig åt spekulation.

    Skuldberg och bubblor har byggts upp – och fortsätter att byggas upp. Ett tydligt exempel är att de samlade finansiella tillgångarna i världen – i form av aktier, obligationer, banktillgångar och fastigheter – ökat från 12. 000 miljarder US dollar år 1980 till över 230. 000 miljarder US dollar år 2011. En tjugudubbling på trettio år! Är det någon som på allvar tror att det samlade förmögenhetsvärdena kan öka så snabbt? Riskerna för nya finansbubblor som ett resultat av denna utveckling måste betecknas som mycket stora.

    Det utifrån hållbarhetssynpunkt mest bekymmersamma är framför allt två saker: Den snabbt ökande långivningen – som till stora delar gått till konsumtion – har drivit upp efterfrågan på energi och råvaror, ökat på klimatutsläppen och överutnyttjandet av många ekosystem. Vad värre är, en mycket liten del av verksamheten inom finanssektorn sker med hänsyn tagen till de långsiktiga klimat- och miljöriskerna. Intervjun i Hagainitiativets senaste nyhetsbrev med Sasja Beslik, VD på Nordea Fonder, ger klart besked: ”den finansiella sektorn söker att maximera finansiell avkastning på bekostnad av klimatet, varje sekund, 365 dagar om året. Orsaken är att nuvarande finansiella investeringsmodeller inte inkluderar kostnader, på det som är icke hållbart, vilket resulterar i att priset på en aktie inte återspeglar dess riktiga risk eller kostnad. Så i princip är det en isolerad värld vi lever i och allt är lite på låtsas, och alla är med och alla dansar medans skeppet långsamt sjunker”.

    Klarare kunde det inte sägas. Den enda förklaringen till att inte mera gjorts från politikens sida för att tvinga fram ett mera ansvarsfullt beteende är att de allra flesta beslutsfattare inte förstår hur finansmarknaden fungerar, än mindre hur nonchalant de flesta av dess aktörer tar på sociala, klimat- och miljömässiga risker.

    Man kan lägga till att avsaknaden av internationella regler naturligtvis är en komplikation. Men någonstans måste vi börja. Varför inte i Sverige och EU? Som ett komplement kan vi som enskilda konsumenter börja ställa krav på hur våra pensionspengar förvaltas. Vem drar igång en sådan kampanj?

    Anders Wijkman


    “Finansmarknaden måste ta ansvar”, Hagainiativet 23 okt 2012

    “Klimatet kräver trähus”, Dagens Industri, 15 okt 2012

    15 okt 2012

    Utsläppen av växthusgaser ökar snabbare än någonsin och forskare talar nu om en ”tipping point” som kan få dramatiska effekter för hela världen. Inte minst den snabba avsmältningen i Arktis oroar. Trots det har de stora ländernas ledare svårt att enas om åtgärder. Hoppet står nu till företag, städer och enskilda som tar initiativ för att minska utsläppen och driver på utvecklingen.

    Bygg- och fastighetssektorn har en nyckelroll. Globalt står denna sektor för mer än en tredjedel av världens utsläpp av CO2. I Sverige är andelen något lägre – cirka 20 % - vilket beror på den låga andelen fossila bränslen i uppvärmningen. Klimatpåverkan från själva byggprocessen, inkl transporterna, är däremot hög. Regeringens och sektorns eget mål är att energianvändningen per uppvärmd area ska minska med 50 procent till 2050. Något särskilt mål för att minska energianvändning resp klimatpåverkan från själva byggandet har dock inte satts upp.

    Byggsektorn har redan gjort en del både för att minska energianvändningen och, specifikt, utsläppen av växthusgaser, främst i form av grön energi, passivhus och energiåtervinning. Men genom att rikta hela intresset till själva uppvärmningsfasen underskattar sektorn grovt sin klimatpåverkan. De certifieringssystem man använder sig av behandlar i stort sett enbart de färdiga husen och inte alls - eller bara till liten del - själva byggandet. Därför blir det vilseledande när byggsektorn talar om miljöansvar, men inte räknar in den klimatpåverkan själva byggandet och byggprocessen medför.

    Om man ser till uppvärmningen har utsläppen minskat, men om man bara ser till byggandet har det inte skett någon minskning alls. Samtidigt vet vi att byggverksamheten står för mellan 60 och 70 procent av bygg- och fastighetssektorns utsläpp, inte minst CO2. Boverket menar att man nu måste rikta in sig på att minska utsläppen av växthusgaser i produktionen av byggnadsmaterial och i transporterna. NCC, ett av de stora byggföretagen, har insett att byggverksamheten står för en betydligt större andel av företagets utsläpp än man tidigare angivit och uppskattar den till 40 procent, Det positiva är att det finns ett utmärkt alternativ till de traditionella byggmaterialen som är både förnybart, återvinningsbart och samtidigt binder CO2; att bygga i trä. En ny trend är att byggandet av flervåningshus med trästomme ökar. Det är dock inte de stora företagen i byggindustrin – dinosaurerna - som står för ökningen, utan en skara mindre företag med rötterna i träindustrin. Dessa står för nära en femtedel av alla nybyggda flervåningshus och bygger industriellt med moduler tillverkade av trä i fabrik. Jämfört med att bygga i betong är klimatvinsterna stora. Inte minst beror det på att produktionen av cement leder till mycket höga CO2-utsläpp. Cementtillverkningen svarar totalt för c:a 5 % av all klimatpåverkan i världen idag. Som vi ser det måste byggsektorn skärpa sig och redovisa för både kunder och bostadsköpare hur stor klimatpåverkan byggverksamheten har och vad man gör för att minska den.

    Att träbyggnad är bra för klimatet har Leif Gustavsson, professor i ekoteknik och byggnadsteknik vid Linnéuniversitet och hans forskarlag övertygande visat. Andra internationellt ledande forskare har nått liknande resultat och en metaanalys av 21 vetenskapliga analyser visar att trä har klimatfördelar jämfört med icke träbaserade produkter under förutsättning att skogsbruket är hållbart.

  • Träprodukter utvinns med en förhållandevis liten energiinsats. Andra material, förbrukar som regel betydande energimängder vid framställningen.
  • Trä är förnybart och tillväxten i våra skogar är större än uttaget.
  • Träprodukter fungerar som kolsänkor. Kolet förblir bundet ända tills produkten tjänat ut, återanvänds eller förbränns och ger energi. Den koldioxid som då frigörs är klimatneutral. Den har en gång fångats upp av de träd som fälldes och ytterligare koldioxid fångades upp av de nya träd som planterades. Om man återanvänder träprodukterna, vilket är fullt möjligt med trä, förblir kolet bundet.
  • Eftersom trä som material är lätt och formbart blir det också lättare och ofta billigare att bygga i trä än i andra material. Energiförbrukningen blir lägre.
  • Intresset för träbyggnadsteknik ökar i hela världen. I flera länder har man startat ambitiösa nationella träbyggnadsprogram. Som del i sina klimatstrategier vill man byta mer energikrävande byggmaterial mot trä. Här finns en möjlighet både för byggsektorn och skogsnäringen att ta ledningen globalt i industriell träbyggnad.

    Anders Wijkman, rådgivare åt Stockholm Environment Institute, medlem av Vetenskapsakademin samt nybliven ordförande i Romklubben
    Sven-Harry Karlsson, grundare av Folkhem, som bygger sina hus i trä

    “Klimatet kräver trähus”, Dagens Industri, 15 okt 2012

    “Det gamla mantrat om ekonomisk tillväxt fungerar inte längre”, SVT Debatt, 3 sept 2012

    3rd Sep 2012

    Fyra tunga debattörer om framtidens stora utmaningar:

    BUDGETARBETET Vi måste sluta med att försöka lösa finansiella och ekonomiska problem med metoder som skadar vår långsiktiga försörjning. En ansvarsfull regering och en ansvarsfull opposition måste ha modet, kraften och viljan att ställa de svåra och utmanande frågorna. Låt därefter samtalet ta vid.

    Just nu arbetar regering och opposition med höstens budget. Därmed har man möjlighet att på allvar analysera, definiera och möta de kriser vi står inför. Det gamla mantrat om ekonomisk tillväxt fungerar inte när en sådan är intimt förknippad med både utsläpp av klimatgaser och skador på de processer i naturen som utgör förutsättning för välfärd och välstånd.

    Det är hög tid att inse att gamla system och metoder – som gett oss så mycket gott – nu nått vägs ände och att vi måste kavla upp ärmarna, se problemen istället för att gömma oss bakom politisk retorik och invanda föreställningar.

    Vi måste sluta med att försöka lösa finansiella och ekonomiska problem med metoder som skadar vår långsiktiga försörjning. Vi, som alla är engagerade i nätverket STEG 3, ser därför med oro att det enda receptet som både Sverige och EU anvisar är att upprätthålla – och helst öka – jakten på ekonomisk tillväxt genom att stimulera konsumtionen. Som ekonomin är organiserad leder det ofrånkomligen till ökande uttag av naturresurser och ökad belastning på biosfären.

    Vi måste lära oss att tänka längre. Vi måste förstå innebörden av att vi snart är 9 miljarder människor på vår planet – och att vi inte kan utforma system och strukturer som om vi vore 3 miljarder. Vi måste inse att en ständigt ökande konsumtion av varor och tjänster som påverkar miljön negativt är ohållbar. Vi måste inse att vi i den materiellt rika delen av världen nu har ett ansvar att lämna ekologiskt utrymme för den materiellt fattiga världen att utvecklas. Och vi måste finna vägar att kunna leva goda liv, i goda samhällen, utan att det betalas av ständigt ökande materiell konsumtion för oss som redan överkonsumerar jordens tillgångar.

    Men det handlar inte bara om att skona planeten från allt allvarligare skador. Det handlar lika mycket om att värna människans möjligheter till ett gott socialt och kulturellt liv i levande och öppna demokratier. Det finns inget långsiktigt större hot mot social trygghet, kulturell frihet och levande demokrati än den pågående globala klimat- och miljökrisen. Lägg till detta ett bräckligt finansiellt system – byggt som ett pyramidspel – och att epoken med billig fossil energi är på väg att ta slut, så är utmaningen av ett slag människan aldrig tidigare ställs inför. Skall näringslivet ha en rimlig chans att hinna anpassa sig till radikalt andra förutsättningar så måste spelreglerna i ekonomin gradvis men målmedvetet förändras genom breda och långsiktiga politiska beslut.

    Det är därför upp till regeringar och opposition i samtliga länder att våga tänka nytt. Det blir svårt, men domen kommer att falla hårt på de regeringar, och den opposition, som fortsätter driva politiken på ett sätt som hittills gett oss så mycket gott men som nu nått vägs ände.

    Frågor som regeringen och oppositionen bör analysera inför det budgetarbete som just påbörjats är därför bland andra följande:

    • 1. Kan stat och/eller hushåll fortsätta att låna för att upprätthålla den ekonomiska tillväxten?
    • 2. Om – eller om man så vill när – vi nått vägs ände i jakten på ekonomisk tillväxt, hur skapar vi då social välfärd, kulturell frihet och levande demokrati i en världsekonomi som inte kan växa i omfattning, bara förändras i kvalitativa termer genom utveckling av mer resurseffektiva och hållbara försörjningssystem?
    • 3. Hur skall vi förbereda system och strukturer när tillgången på billig fossil energi blir allt knappare?
    • 4. Hur löser vi det faktum att allt mer arbete rationaliseras bort genom automatisering, robotisering, datorisering och att arbetslösheten i Sverige – för att inte tala om den europeiska kontinenten – därmed lagt sig på en nivå som för bara några decennier sedan uppfattades som otillständig? Kan vi genom en kombination av bättre fördelning av arbete och övergång till en mer resursbevarande ekonomi – med mer av reparation, underhåll och längre livslängd på det som produceras – ge fler människor möjlighet till arbetsinkomst?
    • 5. Kan man bygga en god demokrati och ett gott samhälle om klyftorna mellan rik och fattig ständigt ökar – om inte: hur minskar vi klyftorna mellan rik och fattig i vårt land?
    • 6. Vad blir följden om det även fortsättningsvis är skatt på arbete och arbetstid som skall utgöra basen för finansiering av de offentliga verksamheterna? Därmed blir ju de arbetsintensiva verksamheterna som vård, omsorg, kultur, reparation och underhåll högbeskattade medan ständig nyproduktion och fortsatt ökande uttag av naturresurser, som skadar klimat och miljö, blir lågbeskattade. Vill vi ha det så?

    Vi menar att en ansvarsfull regering och en ansvarsfull opposition måste ha modet, kraften och viljan att åtminstone ställa de svåra och utmanande frågorna. Låt därefter samtalet ta vid, för det finns inget parti och ingen ideologi som ensamt har hållbara svar på frågor som vi aldrig tidigare har ställts inför. Låt höstens budgetarbete utgöra ett första steg på vägen mot att börja tackla den konventionella tillväxtens dilemma!

    Anna Borgeryd, styrelseordförande i Polarbröd AB
    Anders Wijkman, vice ordf. i Romklubben, f.d. riksdagsledamot (M)
    samt EU-parlamentariker (KD)
    Stefan Edman, författare, f.d. politisk sakkunnig samt miljörådgivare i statsrådsberedningen (S)
    Birger Schlaug, skribent, samhällsdebattör, f.d. språkrör (MP)

    “Det gamla mantrat om ekonomisk tillväxt fungerar inte längre”, SVT Debatt, 3 sept 2012

    The Ny-Ålesund Symposium (Chairman´s Summary), 24th May 2012

    24th May 2012

    Towards a Green Economy: The Role of Technology

    Humanity is faced by unprecedented challenges to the natural environment, posing threats to future economic and social development. Most serious among them is climate change.

    More than twenty years of climate negotiations have passed. Still man-made emissions are increasing faster than ever before. Scientific assessments show that based on current trends we may be moving towards 3° to 4° C degrees of warming.

    The consequences of such a development would be catastrophic, most immediately and severely for people in low-income countries – in the form of increased frequency of extreme weather events, sea level rise, large scale migration and food production at risk.

    Nowhere are the early impacts and long-term implications of global warming more visible than in the Arctic. Ecosystems as well as livelihoods are presently undergoing rapid change. In spite of all the evidence provided by science, most governments in the world so far have failed to take the necessary action. The awareness seems to be lacking that inaction on climate change will be many times more expensive than action.

    Science tells us that to have a realistic chance to keep warming below 2° C degrees – to avoid dangerous climate change - would require a global peak in emissions no later than 2015. For that to happen governments would have to take action on many fronts, primarily in the form of transforming energy systems and land use patterns.

    While continued investments in innovation are needed, technology is not the obstacle. Given the right incentives, global carbon emissions could be cut by more than half in 2050 at reasonable cost. A necessary prerequisite, however, would be a commitment to greatly scaled-up deployment of renewables and investments in energy efficiency.

    Parallel to that land use patterns would have to be radically changed. Developing countries must be fully engaged, by linking efforts of poverty eradication to investments in sustainable technology.

    Industrialized countries must take the lead. Experience within the EU in general, as well as in individual countries, show that change is possible. A combination of binding targets and marketbased instruments, for example, has led to rapid deployment of renewable technologies. The OECD gvt:s should consider:

    • rethink policy frameworks so as to move beyond GDP as a measure of progress, fully apply the polluter pays principle, ensure the full accounting of natural capital and greatly enhance resource efficiency in all sectors of the economy • strengthen governance at global and regional levels to more effectively address the threats to the global environment • raise awareness among the public about the serious risks posed by climate change and the necessity of urgent action • introduce a price on carbon sufficiently high to drive technology change, while developing mechanisms to prevent ”carbon leakage” • greatly enhance funding for energy R&D and demonstration projects; the development of CCS and low-carbon transport technology is of particular importance • remove all subsidies for fossil fuels • put in place ambitious and binding targets for both renewables and energy efficiency to be achieved by 2020 and onwards • strengthen support mechanisms for renewables that are both long-term in nature and predictable; special attention must be given incentives to support the development of off-shore wind and concentrated solar power • provide strong leadership with regard to the development of the necessary grid infrastructure – supergrids as well as smart grids – and the back-up capacity needed for large deployment of renewables • review EU energy and climate policies to enhance cost-effectiveness and explore greater synergy; of immediate importance would be to raise the price of GHG emission permits and enhance renewable energy cooperation between member-states • provide financial support for renewable support schemes in low-income countries, e g through a globally funded feed in-tariff • make universal energy access a global priority because it serves poverty reduction and global climate goals. • introduce mandatory reporting for all listed companies on how their investments affect the climate and environment • oblige financial companies to identify and incorporate risks from stranded assets.

    Anders Wijkman


    The Ny-Ålesund Symposium (Chairman´s Summary), 24th May 2012

    ”Rio – en missad chans”, Newsmill, 24 juni 2012

    Newsmill, 24 juni 2012

    Den just avslutade FN-konferensen in Rio samlade mer än 40000 deltagare. Ett rekord för internationella konferenser! Själva resultatet av konferensen är dock inget att skryta med. Slutdokumentet – ”Den framtid vi vill ha” - är hela 50 sidor långt, men saknar varje form av skarpa förslag. Texten är så svag att flera tusen av de folkrörelser som fanns på plats i Rio skrev under en petition på temat ”Den framtid vi inte vill ha”. Ett av kraven var att ta bort varje referens i regeringarnas dokument om att det förhandlats fram i nära samråd med det civila samhället. Så långt har splittringen alltså gått!

    Slutdokumentet tillför väldigt litet nytt. Och det saknar framför allt varje form av ”urgency”. Alla forskningsrapporter till trots finns inga beslut om konkreta åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser, avskaffa subventionerna till miljöskadlig verksamhet, stoppa utarmningen av våra viktigaste ekosystem, minska det sociala utanförskapet eller öka insatserna för reproduktiv hälsa och familjeplanering.

    En detaljerad genomgång av texten visar hur i stort sett alla skarpa förslag fallit bort. De verb som genomgående används är till intet förpliktigande. Verb som stödja och uppmuntra förekommer 99 resp 50 gånger i texten, medan verb som skall och måste – som innebär någon form av åtagande - används bara 5 resp 3 gånger.

    En orsak till det magra resultatet är självfallet bristen på engagemang bland medborgare världen över. Skillnaden mot situationen för tjugo år sedan kunde inte vara större. Då var trycket på politikerna att åstadkomma resultat massivt, genom aktiva folkrörelsers arbete men också genom rader av insiktsfulla reportage i media. Idag är medias intresse en skugga blott. Den enda ledande tidning som i detalj bevakat både förberedelserna och själva mötet är engelska the Guardian. Svenska tidningar, däremot, har i stort förbigått konferensen med tystnad. I de artiklar som trots allt förekommit har konferensen inte sällan beskrivits som ett klimatmöte. Större är inte kunskapen. Temat för konferensen var ”hållbar utveckling” och handlade om helheten – inte bara hoten mot atmosfären.

    Vad media borde ha ägnat sig åt var att hjälpa läsarna förstå vidden av de utmaningar vi står inför. Inte minst borde de varit fulla av analyser av hur det ekonomiska systemet idag driver utvecklingen åt fel håll – ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Istället är allt fokus i media på finans- och skuldkrisen. Att vi lånar hej vilt av framtiden även i naturens ekonomi är det däremot tyst om.

    Slutsatsen är att media lyssnar mer på ledande ekonomer än på naturvetenskapliga forskare. Är det något vi vet från senare år är hur fel ekonomerna ofta haft. Och när det gäller Riokonferensen rör vi oss med elementa som kräver ingående kunskap från naturvetenskapliga discipliner. Ändå har ekonomerna tolkningsföreträde!

    Svagheterna till trots kommer Riotexten av de flesta politiker att presenteras som en framgång. Ingen regeringschef vill åka hem med tomma händer. Hur skall man annars motivera all den tid och alla de pengar som satsats inför mötet. Många regeringar ser dessutom själva vagheten i texten som en framgång. Man vill inte ha internationella beslut som binder respektive land till åtaganden. Kina är ett sådant exempel. USA är ett annat.

    Amerika har inte skrivit under ett viktigt internationellt avtal på miljöområdet på mer än tjugo år. USA har därför kämpat hårt för – och lyckats – att eliminera varje förslag i texten om nya pengar från industriländerna för att stödja fattigdomsinsatser eller investeringar i miljövänlig teknik i utvecklingsländerna. Borta är också ett förslag om att avskaffa subsidier till fossila bränslen. Ett sådant förslag skulle nämligen gå emot oljeproducenternas intressen.

    Oljeländerna och oljeföretagen har aldrig tjänat så mycket pengar som idag. Detta till trots subventioneras användningen av fossila bränslen världen över med mer än 400 miljarder dollar om året. Motsvarande stöd för att stödja sol, vind och modern biomassa ligger på mindre än en sjundedel därav, 60 miljarder dollar. Den relationen visar att vi lever i en upp-och nedvänd värld! Inte konstigt att utsläppen av koldioxid fortsätter att öka.

    Finns det då inget positivt att säga om Rio? Självklart finns det saker som går åt rätt håll. Slutdokumentet innebär förslag om att stärka arbetet inom FN:s miljövårdsprogram, UNEP. Vidare har man enats om att Milleniemålen skall breddas och på sikt övergå i hållbarhetsmål. Vitsen med detta är att miljö, klimat- och resursfrågor inkluderas och att målen kommer att omfatta alla länder. Men vad ambitionsgraden skall vara skjuts på framtiden.

    En annan nyhet innebär att världens regeringar är överens om att utveckla sina ekonomier i ”grön” riktning. Själva begreppet ”grön ekonomi” har dock inte definierats och risken är stor att det hela mest stannar vid ord. Den ”bruna” ekonomin försvaras av starka intressen – de misslyckade försöken att avskaffa subventionerna för fossila bränslen är bara ett exempel i raden.

    Den enda slutsats jag kan dra är att Riomötet i sig inte kommer att leda till mer än marginella förändringar. Världens regeringar är upptagna av mera kortsiktiga problem – som att rädda euron eller, som i Obamas fall, att vinna nästa val. Allför få ledare tycks inse att krisen i ekonomin är ett gyllene tillfälle till att tänka om.

    Det är paradoxalt att samtidigt som Riomötet ägde rum möttes ledarna för G 20 i Mexico. Obama, Merkel och Cameron lät därför meddela att de inte hade tid att komma till Rio. Ett mera uppenbart bevis på hur litet man förstått av den utmaning vi står inför kan vi inte få. Det allra mest radikala hade naturligtvis varit att slå ihop mötena. Så länge diskussionerna om ekonomi och finans hålls isär från mötena om hållbar utveckling finns ingen chans att lyckas.

    Ekonomier världen över behöver stimlans, inte minst för att minska arbetslösheten. Investeringar i en grön omställning, alltifrån energi, transporter och infrastruktur till sättet på vilket vi använder både energi och råvaror, skulle få snurr på hjulen - men utan att bidra till ökade utsläpp och fortsatt utarmning av värdefulla ekosystem. Målet borde vara en cirkulär ekonomi, där livslängden hos olika produkter ökar och där material av olika slag återanvänds och återvinns i så stor utsträckning som möjligt.

    Många produkter skulle hyras ut istället för att säljas. En serviceekonomi skulle utvecklas och skapa mängder av nya jobb. En förutsättning skulle vara att företagens affärsmodeller förändras i riktning mot att tillhandahålla kvalitet och service och inte, som idag, en ständig ström av nya produkter. Det måste gå att tjäna pengar på annat sätt än bara genom att sälja mera att sälja flera produkter. Men den diskussionen fick inget utrymme – vare sig i Rio eller i Mexico.

    Dagens politiska ledare tycks inbilla sig att ”more of the same” skall lösa problemen. Men med facit i hand från det förra Riomötet vet vi att politiken inte fungerar. Tjugo år av konventionell tillväxt har skapat ökade inkomstklyftor, rekordhög arbetslöshet och därtill förvärrat krisen både för klimatet och många ekosystem. Risken för knapphet på viktiga resurser, som råolja, fosfor och sällsynta metaller, rycker allt närmare.

    Vad som krävs är ett radikalt nytänkande och en ny ekonomisk modell. Riomötet erbjöd en chans till detta. Men chansen togs inte. Jag förstår varför allt fler av kommentarerna från Riomötet talar om ”Rio-20”!

    Anders Wijkman


    ”Rio – en missad chans”, Newsmill, 24 juni 2012

    Klimatreplik L Bengtsson, Svd Brännpunkt, 6 jan 2012

    Svd Brännpunkt, 6 januari 2012

    Vi människor är hittills huvudorsaken till att medeltemperaturen på jorden stigit med närmare 1° grad de senaste 50 åren. Forskning visar också att vi troligen redan intecknat oss för ytterligare 1° grad på grund av havens förmåga att lagra värme och att luftföroreningar kyler planeten. I kölvattnet av flera års mycket svåra naturkatastrofer i världen, och den senaste tidens intensiva stormar i Sverige, är det naturligtvis viktigt att försöka klarlägga sambandet mellan den globala uppvärmningen och dessa extrema väderfenomen.

    Professor Lennart Bengtssons anser sig ha svar på frågan i ett inlägg på Brännpunkt 29/12. Hans inlägg ger dock dubbla budskap. Å ena sidan bejakar Bengtsson den av människan orsakade klimatförändringen. Å andra sidan hävdar han att utsläppen inte bidrar nämnvärt till extrema väderhändelser. De större skadorna från bl a stormar och skyfallsregn under senare år har, enligt honom, främst sin förklaring i folkökningen samt att människor i ökad grad bosätter sig i riskområden. Bengtsson avrundar med att raljera med förslag att minska CO2-utsläppen. Istället vill han fälla ” litet mera skog längs vägar, järnvägar och högspänningsledningar för att minska skadorna för trafik och elförsörjning.”

    Vetenskapen har hittills varit försiktig i sina uttalanden om kopplingen mellan uppvärmningen och extrema väderhändelser. Vi bedömer dock att 2011 utgör en vattendelare. Då kom en serie vetenskapliga publikationer som stärker sambandet. Fram till nyligen var den vetenskapliga bilden att riskerna för en ökning av extremt väder låg 50-100 år in i framtiden, givet en uppvärmning som översteg 2° grader. Nu har bilden ändrats. Idag finns belägg för att redan 1° grads uppvärmning innebär ökade risker.

    Vad gäller påverkan på vädret är det ostridigt att en varmare planet leder till större avdunstning från haven, en intensivare vattencykel och större svängningar i nederbörden. Eftersom en stor del av världens naturkatastrofer orsakas av extrema vattenflöden – översvämningar, skyfall, torka – är riskpanoramat allvaligt. Riskbilden ser olika ut i olika delar av världen. Många fattiga länder i tropikerna är långt mera utsatta än Sverige. Att som Bengtsson diskutera konsekvenserna av klimatförändringen primärt från ett svenskt perspektiv – med rådet att ”fälla litet mera skog” – är inte seriöst.

    IPCC:s senaste rapport om extrema väderhändelser (nov 2011) konstaterar att sannolikheten är hög för att både den ökade frekvensen av skyfallsregn och extremt varma dagar som observerats de senaste femtio åren, har direkt samband med klimatförändringen. Studier av forskarna Stefan Rahmsdorf och Jim Hansen nyligen, gör båda bedömningen att såväl värmeböljan i Ryssland 2010 som den i Texas 2011 har samband med den globala uppvärmningen.

    Det internationella klimatsamarbetet haltar svårt. Istället för en minskning av de totala utsläppen är ökningstakten större än någonsin. Även i Sverige steg utsläppen kraftigt förra året. Världen är idag på väg mot en temperaturhöjning på, lågt räknat, 3° grader. ”En helt annan värld”, för att citera Jim Hansen.

    Det finns idag starkt vetenskapligt stöd för att de ökade utsläppen av CO2 utgör ett hot mot välfärden i framtiden. Utmaningen för mänskligheten när det gäller naturen och natursystemen är dock större än så. Lika allvarligt är överutnyttjandet av många viktiga ekosystem samt utarmningen av den biologiska mångfalden. Ekosystemen har hittills absorberat hälften av människans CO2-utsläpp. Men den förmågan är nu hotad, både av det varmare klimatet och av människans hårda exploatering. Att skydda och stärka ekosystemen blir därför en dubbelt viktig uppgift.

    Argumenten för att snabbt reducera klimatutsläppen är många och handlar om långt mera än riskerna för extrema vädersystem. Därtill kommer konsekvenserna av havsförsurningen och ekosystemens bärkraft, som utgör själva basen för vår ekonomi. Ytterligare ett argument hänger samman med ”peak oil” och svårigheterna att möta den snabbt ökade efterfrågan på olja. För att klara dessa utmaningar krävs inget mindre än en transformation av våra produktions- och konsumtionsmönster.

    Det är djupt olyckligt när en ledande forskare som Lennart Bengtsson bagatelliserar utsläppen av växthusgaser. Vad frågan ytterst gäller är att hantera växande och komplicerade risker. Mot risker brukar vi försäkra oss. Varför vi inte skulle göra så i detta fall är omöjligt att förstå.

    Johan Rockström

    Anders Wijkman


    Klimatreplik L Bengtsson, Svd Brännpunkt, 6 jan 2012

    IPhone, SvD Brännpunkt, juli 2010

    SvD Brännpunkt, juli 2010

    iPhone 4 lanseras inom kort i Sverige. Otaliga konsumenter väntar otåligt. Nyheterna om den nya telefonens alla finesser har läckt ut sedan månader tillbaka. För många är säkert nya tillämpningar det som drar mest - en bättre kamera, bildtelefon, häftiga spel etc.

    Men för åter andra är det nyheten i sig som lockar. ”Novelty”. Den genomsnittliga tiden för mobilinnehav har sjunkit drastiskt. Ständigt nya produkter och ny design gör att jakten fortsätter. För många konsumenter dyker frågan inte ens upp: ”Behöver jag den nya modellen?” Att äga den senaste modellen har blivit ”ett måste”, en del av ”imagen”.

    De affärsmodeller som telekomföretagen använder sig av driver på utvecklingen. Som konsumenter erbjuds vi ständigt nya, häftiga produkter för en spottstyver. Motprestationen blir att vara telekombolaget troget som kund ett par år framåt.

    Sverige är ett av de mobiltätaste länderna i världen. Men utvecklingen är explosiv över hela världen. Marknaden i länder som Kina och Indien växer med 8-10 miljoner nya abonnenter varje månad. Även i Afrika är tillväxten stark. Redan idag är det fler människor i Afrika som har tillgång till mobil än som har rent vatten och sanitet inom räckhåll.

    Utvecklingen av mobiltelefonin är en fantastisk framgångssaga. I många utvecklingsländer är det via mobilen - inte datorn - som människor får tillgång till nätet och rader av tjänster som underhållning, undervisning, krediter och hälsoråd. Tekniken kan, rätt använd, ge många värdefulla bidrag i fattigdomsarbetet.

    Men även om de affärsmodeller som använts varit oerhört framgångsrika, är det något fundamentalt osunt med marknaden för elektroniska apparater. Miljarder mobiltelefoner och annan elektronik hamnar på sophögen varje år. De allra flesta av oss vill ha del av de senaste modellerna och tillämpningarna. Men måste det ske till priset av en så grotesk materialförstöring?

    Dagens mobiltelefoner är både små och lätta. Där har mycket hänt i positiv riktning. Jag minns min första mobil i början av 1980-talet, Den vägde flera kilo och var stor som ett hus. Men antalet mobiler räknades i tiotusental på den tiden. Idag finns det nära 5 miljarder mobiler i omlopp i världen. Enligt FN är elektroniskt skrot den snabbast ökande avfallstypen i världen – uppskattningsvis 50 miljoner ton förra året. Återvinningsprocenten är låg. I USA i snitt 10 %, i EU något bättre. I de flesta utvecklingsländer finns inga återvinningssystem över huvud taget. Rader av giftiga ämnen läcker ut på soptippar världen över och värdefulla metaller tas inte till vara.

    Gifterna i avfallet är en viktig del av problemet. Ett annat har att göra med själva gruvdriften - både för dess skador i naturen men också för att vissa mindre vanliga metaller - sk rare earths – blir allt svårare att få tag på. EU-kommissionen presenterade nyligen en rapport, som pekar ut sammanlagt 14 metaller som kritiska för både elektronik- och energiindustrin. Bland dessa märks platina, indium, beryllium, mangan, niobium och tantalum.  Precis som många geologer nu varnar för ”peak oil” finns det allt flera experter som varnar för ”peak rare earths”.

    Den snabba expansionen inom IT-området är bara ett av många exempel där den snabba genomströmningen av material i samhället inte är hållbart på sikt. ”Slit- och släng” var ett högst tveksamt koncept redan för utvecklingen i USA och Europa. I en värld med snabbt växande ekonomier som Kina, Brasilien och Indien är modellen omöjlig. Men var ser vi det nödvändiga omtänkandet? Experter gör idag bedömningen att antalet elektroniska apparater i världen, kopplade till Internet, kommer att ha minst tiodubblats till 2020. Från drygt 5 miljarder till över 50 miljarder. Den avgörande frågan är naturligtvis hur energi- och materialförsörjningen skall gå till? Precis som åtgärder nu vidtas för att reglera finansmarknaden och rader av osunda krediter, måste samma tänkande prägla användningen av naturens resurser. En rejäl utmaning både för politiken, företagsamheten och oss konsumenter:

    - Politiken måste våga ställa krav på en långt effektivare energi- och materialhantering. Lägre skatt på arbete och högre skatt på användning av jungfruliga råvaror är en väg att gå.

    - Företagen måste våga ifrågasätta rådande affärsmodeller. Att främst tjäna pengar på att det snurrar så mycket energi och material som möjligt igenom systemet är inte ansvarsfullt. Genom leasing istället för att sälja produkter kan mycket vinnas. Ansvaret för materialet i en produkt ligger då kvar hos producenten. Det uppmuntrar till längre livslängd hos produkterna, möjligheter till uppgradering då nya tjänster lanseras och maximalt effektiv återvinning.

    - Som konsumenter måste vi ta långt större ansvar än idag. En viktig fråga vid varje inköp måste vara: ”Behöver jag verkligen en ny modell?”

    Anders Wijkman


    IPhone, SvD Brännpunkt, juli 2010

    EUs framtid, Newsmill, dec 2011

    Newsmill dec 2011

    Om några dagar avgörs EU:s framtid. Ledarna för Tyskland och Frankrike förhandlar in i det sista om de regler som skall gälla för euron i framtiden. Förslaget kommer att presenteras vid toppmötet i Bryssel på fredag.

    Det mesta talar för ett nytt regelverk, där euroländernas ekonomiska politik kommer att styras långt hårdare än hittills. Hur många av euroländerna som kommer att ansluta sig är oklart idag. Vissa rykten gör gällande att det nya samarbetet främst kommer att omfatta de sex grundarna av EU. Alternativt omfattas samtliga euromedlemmar. Men ju flera som deltar, desto svårare blir processen att få accept för de ändringar i EU-fördraget som är nödvändiga.

    Vad som skall ske med övriga EU-länder – däribland Sverige – kan vi bara ana oss till. Flertalet av dessa kommer knappast att ansluta sig till den hårda budgetdisciplin som är på förslag. Men hur relationerna mellan den nya, hårda kärnan och övriga EU skall organiseras är självklart en helt avgörande fråga. Debatten om allt detta borde gå hög i vårt land. Det rör EU:s framtid och därmed rör det Sveriges framtid. Men i vårt land är det knäpp tyst. Bortsett från några insiktsfulla kommentarer från ledande journalister – och en intervju med Europaminister Birgitta Olsson – har diskussionen om dessa helt avgörande frågor på EU-nivå helt lyst med sin frånvaro.

    Vid årsskiftet har Sverige varit medlem av EU i sjutton år. Det tragiska är att något verkligt engagemang för Europasamarbetet aldrig utvecklats i vårt land. Tvärtom. EU-frågan är mestadels stendöd i svensk debatt. I senaste valrörelsen yttrades knappt ett ord om EU eller världen utanför Sverige. Ändå vet vi att betydligt mer än hälften av all lagstiftning i riksdagen har sin utgångspunkt i beslut på EU-nivå. Ansvaret för ointresset delas lika av de politiska partierna och media. Partierna har inte lyckats – eller velat – göra EU till en del av vardagspolitiken. Media å sin sida har brustit grovt i sin bevakning av EU-politiken.

    Jag kommer aldrig att glömma det svar jag fick från en ledande tidningsman när denne stängt ned redaktionen i Bryssel. ”Vi behövde satsa mera på nöjen och sport”, var svaret.

    Den kris som EU nu befinner sig i rör först och främst euroländerna. Men det är naivt att tro att länderna utanför euron inte skulle beröras. Den lösning av eurokrisen som nu tornar fram kommer att radikalt förändra förutsättningarna för EU-samarbetet. Detta borde leda till bred debatt i vårt samhälle – precis som det nu gör i Tyskland och Frankrike. Istället råder tystnadens kultur.

    Var finns statsministern? Var finns oppositionsledaren? Var finns övriga riksdagspartier? Var finns talmannen i riksdagen? Var finns den särskilda debatt för riksdagens ledamöter om EU:s framtid – direktsänd i TV - som borde vara en självklarhet.

    När jag skriver detta kommer jag ihåg en händelse från debatten inför folkomröstningen om euron hösten 2003. Jag hade talat på ett torgmöte i Hudiksvall – en av de orter där EU-motståndet alltid varit starkt. Vädret var regnigt. Åhörarna var få. Vi höll på att packa ihop. Då kommer det fram en äldre, gråklädd kvinna. Hon hötter med näven och yttrar: ”Lämna oss bara ifred!”

    Det politiska ledarskapet i Sverige av idag verkar tyvärr ha lyssnat på den gråklädda damen från Hudiksvall. ”Lämna oss bara ifred:” Är det så vi skall möta framtiden och de förändringar som förestår på EU-nivå?

    Anders Wijkman


    EUs framtid, Newsmill, dec 2011

    Energi och Fattigdom, Dagens Industri, 25 juni 2010

    Dagens Industri 25 juni 2010

    Debatten om biståndets inriktning och effektivitet är helt central. Gunilla Carlsson har i flera uttalanden lyft fram näringslivets roll. Börje Tallroth (DI 11/6)tar upp vikten av att bekämpa korruptionen.

    Vid konferensen Rework the World i Leksand, i början av juni, var fokus riktat mot entrepenörskap och småföretagande. Många hundra miljoner jobb för unga människor måste skapas fram till 2020. Det kan bara ske inom små företag på lokal nivå. Hindren är många, främst bristen på krediter och tillgången till modern energi.

    Bankerna når inte ut till de fattiga på landsbygden. Reglerna för bankverksamhet måste ses över i de allra flesta länder. Biståndet kan hjälpa till att få fart på långivningen genom kreditgarantier för småföretag.

    En annan kritisk fråga är bristen på energi. För oss som lever i Sverige är tillgång till modern energi i form av el och bränslen en självklarhet.

    Efter mer än femtio år av bistånd är det därför en gåta att så många människor i utvecklingsländerna saknar tillgång till modern energi. Mer än 1,6 miljarder människor är utan elektricitet. I Afrika saknar 85 % av befolkningen el. När det gäller energi för matlagning är situationen än mera katastrofal. Nära 3 miljarder människor är hänvisade till fasta bränslen, främst brännved och dynga. Hälsoeffekterna är katastrofala.

    Så länge människor bara har brännved och djurspillning för att möta sina energibehov kan fattigdomen aldrig utrotas. När de däremot har tillgång till el och moderna bränslen förändras livet radikalt. Belysning, värme och kyla samt kraft till olika maskiner öppnar möjligheter för alltifrån ungdomars studier, säker förvaring av mat och mediciner till företagande och nya jobb.

    Av det totala biståndet i världen år 2008, på knappa 120 miljarder dollar, gick bara drygt 5 % - mindre än 7 miljarder dollar - till energisektorn. I Sveriges fall har andelen varit orimligt låg och pendlat mellan 2 och 4 %. Hur kunde det gå så fel?

    Energiförsörjningen borde vara en högt prioriterad fråga i fattigdomsarbetet. Men så är det inte. Där är fokus helt på frågor om hälsa och utbildning. Men om inte de produktiva krafterna samtidigt får stöd kommer fattiga länder alltid att behöva bistånd.

    Den goda nyheten idag är att det finns alternativ till oljan och kolet. Förnybar teknik som vind, modern biomassa och solenergi lämpar sig utmärkt väl för många utvecklingsländer. Solkraft från öknarna i Kina och Afrika, vindenergi från Västafrikas kuster eller el från solceller i fattiga byar är goda exempel. Bara i Bangladesh har en miljon människor fått el från solceller de senaste åren.

    Ett hinder är att investeringskostnaden ofta är hög. I gengäld är driftskostnaderna låga. Därtill kommer en klimatbonus i form av låga CO2-utsläpp. En global fond för att snabbt bygga ut elförsörjningen och ersätta ineffektiva spisar i fattiga länder skulle vara ett kraftfullt sätt att både stimulera nyföretagandet och minska fattigdomen. Sverige och SIDA kan här göra en pionjärinstas.

    Anders Wijkman


    Energi och Fattigdom, Dagens Industri, 25 juni 2010

    ”Välfärden ska Öka – inte bruttonationalprodukten”, DN Debatt, aug 2009

    DN Debatt aug 2009

    Bruttonationalprodukten, BNP, är ett mått på den ekonomiska aktiviteten. Många viktiga insatser hamnar utanför. Om vi soltorkar våra kläder har solens gratisarbete inte något värde. Men om vi använder torktumlare blir den en pluspost i BNP. Fixeringen vid BNP som måttstock på den ”goda utvecklingen” måste upphöra. Vi behöver ett välfärdsmått som korrekt beskriver både nyttan och kostnaden av olika ekonomiska aktiviteter.

    EU-kommissionen och OECD arbetar med att utveckla alternativa välfärdsmått. Här kan Sverige som ordförandeland i EU göra en insats, skriver Anders Wijkman.

    Få begrepp är så heliga som den ekonomiska tillväxten. Hela samhället är uppbyggt på förutsättningen att tillväxten ökar, helst 2–3 procent årligen. När tillväxten går ned – eller är negativ, som i dag – uppstår allvarliga problem. Den nuvarande krisen bär syn för sägen. Det är därför föga förvånande att ökad tillväxt är regeringens viktigaste mål.

    Problemet är bara att både regeringen och oppositionen jagar fel mål. I stället för att öka tillväxten, genom att öka brutto nationalprodukten (BNP), borde målet vara att öka välfärden.

    De flesta människor tror säkert att välfärden automatiskt stiger när BNP ökar. Men så är ingalunda fallet. BNP är ett mått på aktiviteten i ekonomin, inte på välfärden. I BNP-statistiken saknas många viktiga aktiviteter, som arbete utfört i hemmet, olika frivilliginsatser samt transaktioner utanför själva marknaden. Samtidigt ingår i BNP saker som är direkt negativa för samhället, som till exempel olyckor av olika slag.

    Ytterligare en brist är att föroreningar och skador på viktiga ekosystem inte räknas ifrån som minusposter. Vidare att de oumbärliga tjänster som ekosystemen utför gratis åt oss inte finns med – som rening av luft och vatten, pollineringen av växter, klimatkontroll etcetera. Det innebär till exempel att när vi soltorkar våra kläder tillmäts solens gratisarbete inget värde. Om vi däremot använder en torktumlare blir den en pluspost i BNP, både vid inköp och drift.

    Regeringen och oppositionen jagar fel mål. Vi måste hitta ett sätt att mäta välfärd i stället för att bara tala om att öka BNP.

    BNP som begrepp introducerades på 1930-talet och var avsett som ett mått just på aktiviteten i ekonomin. Ekonomen Kusnetz, pappan till förslaget, underströk att ”välfärden i ett land inte får förväxlas med utvecklingen av BNP”. Ändå är det precis detta som hänt. Den politiska debatten domineras helt av tillväxten i BNP.

    Självklart behövs den materiella tillväxten för att lyfta människor ur fattigdom. Men tillväxten kan ske på olika sätt. En tillväxt som enbart tillgodoser de redan välbärgades behov är till litet gagn för utvecklingen. En tillväxt som skadar naturkapitalet är på sikt förödande. En studie utförd av Kinas naturvårdsverk har till exempel gjort bedömningen att den snabba tillväxten i landet lett till skador på hälsa och miljö som uppgår till minst 10 procent av BNP, i realiteten lika mycket som den årliga tillväxten.

    Orkanen ”Katrina” i augusti 2005 är ett tydligt exempel på hur fel det blir när BNP är måttstock för utvecklingen. ”Katrina” orsakade mer än 1.100 dödsfall och flera hundra miljarder dollar i egendoms skador. Ändå bidrog ”Katrina” till att BNP i USA steg, genom att byggandet i delstaten Louisiana ökade.

    En orsak till att orkanen slog så hårt var att våtmarkerna runt New Orleans dikats ur. Ekonomin växte därigenom men samtidigt ökade risken för översvämningar dramatiskt. Våtmarkerna hade utgjort ett ovärderligt katastrofskydd, men den viktiga funktionen redovisades ingenstans, allra minst i BNP-sammanhang.

    Orkanen ”Katrina” är bara ett exempel på hur ofullständig BNP-statistiken är. Genom att intresset fokuseras på BNP, som bara berättar hur transaktionerna i ekonomin utvecklas, har vi satt på oss skygglappar för vad som verkligen händer. Vi räknar rader av minus- som plusposter och lämnar utanför redovisningen aktiviteter som är positiva för utvecklingen och självklart borde vara med. Viktiga sociala indikatorer finns inte heller med.

    De negativa konsekvenserna för miljön och ekosystemen är det största problemet. Enkelt uttryckt: ju högre BNP är, desto större är förbrukningen av natur och naturresurser. Detta var inget problem när ekonomins omsättning var liten jämfört med naturen. Men så är det inte längre. Bara sedan 1960 har världsbefolkningen mer än fördubblats och ekonomin ökat mer än fem gånger. Fortsätter denna utveckling kommer världsekonomin år 2100 att ha ökat 80 gånger jämfört med läget efter andra världskriget. Är det någon som tror att en sådan tillväxt i materiella termer är möjlig?

    Men invänder någon: ”Miljön i till exempel Sverige är väl mycket bättre i dag än förr?” Både rätt och fel. Vi har städat upp i den lokala miljön. Samtidigt har de globala miljöproblemen ökat dramatiskt. Klimatförändringen är ett exempel. Färska forskarrapporter visar dessutom att två tredjedelar av alla viktiga ekosystem – som regnskogar, marina resurser, odlingsjord, färskvattenresurser med mera – utnyttjas över sin förmåga. En sådan utveckling kan inte fortsätta i längden.

    Genom globaliseringen har olika regioner byggt upp komplicerade beroendeförhållanden. Alltmer av konsumtionen i Sverige tillgodoses genom tillverkning i andra delar av världen. Sveriges ekologiska fotavtryck – den yta som krävs för att få de råvaror vi behöver och ta hand om vårt avfall – har därigenom ökat, inte minskat, under senare år.

    Utvecklingen är inte skriven i sten. Våra inkomster kan naturligtvis användas för aktiviteter som har liten inverkan på energi- och materialefterfrågan. Tjänster på nätet, kultur i olika former samt vård och omsorg är exempel på detta. Men ekonomin i dag är inriktad på maximal konsumtion av prylar, mat, resor etcetera där miljöpåverkan är stor.

    Vi behöver finanskapital, vi behöver infrastruktur och fabriker för varu produktionen. Men vi behöver också naturkapital. Det är här den avgörande bristen i BNP ligger. Ekosystemen finns inte med i redovisningen. Men även naturkapitalet måste vårdas, precis som finanskapitalet. Skillnaden är bara, att när naturkapitalet är förbrukat så kan det inte enkelt räddas av aldrig så många ”krislån”.

    I debatten om den ekonomiska krisen har förslag väckts om att satsa på ”gröna investeringar”. Det är helt rätt tänkt. Hela ekonomin måste anpassas till naturens förutsättningar. Överutnyttjandet av centrala ekosystem världen över måste upphöra. Vi går annars mot en situation där knappheten på naturresurser kommer att dominera vardagen. En konsekvens måste vara att flödet av energi och råvaror i de rika länderna planar ut och på sikt minskar. Hur annars skapa utrymme för en höjd standard i de fattiga länderna?

    En första förutsättning för en hållbar utveckling är att vi redovisar den ekonomiska utvecklingen på ett riktigt sätt. Fixeringen vid BNP som måttstock på den ”goda utvecklingen” måste upphöra. I stället behöver vi ett välfärdsmått som korrekt beskriver både nyttan och kostnaderna av olika ekonomiska aktiviteter.

    Både EU-kommissionen och OECD arbetar intensivt med att utveckla alternativa välfärdsmått. Viktiga konferenser förbereds under hösten, för EU i Bryssel i september och för OECD i Sydkorea i oktober. Men detta arbete behöver draghjälp av enskilda länder. Här kan Sverige som ordförandeland i EU göra en historisk insats.

    Anders Wijkman


    ”Välfärden ska Öka – inte bruttonationalprodukten”, DN Debatt, aug 2009

    Ökande BNP ger fel signaler, Connaiseur, aug 2010

    Connaiseur, augusti 2010

    Välfärd kan inte längre mätas enbart i termer av BNP. BNP missar viktiga aspekter på utvecklingen, inte minst vad som sker i naturen. Naturens kapital måste ges ett värde. Anders Wijkman visar varför vi behöver en balansräkning för planeten.

    I debatten inför årets val finns det inget begrepp som refereras till oftare än ”tillväxt”.  Tillväxt har snabbt kommit att bli politikens viktigaste mantra: ”Företagande för tillväxt”, ”skattepolitik för tillväxt” – ja, till och med ”kulturpolitik för tillväxt”.

    Orsaken är i och för sig enkel. Den ekonomiska kris vi just gått igenom visade vad som händer när tillväxten går ned eller blir negativ. Då får alla problem. Varuförsäljningen sjunker, företagen drar ned eller slår igen. Antalet jobb minskar och detsamma gäller för löner och skatter.

    Detta till trots, skall jag i denna artikel ifrågasätta tillväxten i dess nuvarande form. Bevisen blir nämligen allt fler, att tillväxt i konventionell mening skapar ökande problem. Den amerikanske ekonomen Herman Daly har uttryckt det så att ”tillväxten i de rika länderna blivit alltmera oekonomisk”.

    En kritisk granskning av den konventionella tillväxten kan göras från olika infallsvinklar – ekonomiska, sociala, kulturella och miljömässiga. Jag kommer att koncentrera mig på skärningspunkten mellan ekonomi och ekologi.

    Precis som i ett enskilt företag gäller för ett land att kostnaderna på marginalen kan vara större än intäkterna. Det är nu mycket som pekat på att vi i många länder nått ett läge där nackdelarna av fortsatt materiell tillväxt överstiger fördelarna. Rader av forskarrapporter och tillika uttalanden från olika vetenskapliga akademier har sedan lång tid tillbaka understrukit allvaret i den globala miljösituationen.

    Forskargruppen kring Johan Rockström (professor i naturresurshushållning vid Stockholms universitet och chef för Stockholm Environment Institute) på temat ”Gränsvillkor för Planeten”, har pekat ut nio områden där den nuvarande samhällsutvecklingen är på kollisionskurs med centrala biofysiska processer på jorden. Våra ökande utsläpp av växthusgaser och påverkan på klimatet är en. Men därtill kommer bland annat uttunningen av ozonlagret, förlusten av biologisk mångfald, försurningen av haven, de ökande överskotten av kväve och fosfor till haven samt överuttaget av färskvatten i allt större regioner.

    FN:s forskarpanel (IPCC) har tydligt visat på de ökande riskerna för klimatet när utsläppen av växthusgaser fortsätter att stiga. Forskningen efter IPCC:s senaste rapport visar om något att riskerna ökat. En annan bred forskarstudie, Millennium Ecosystem Assessment (MEA), har visat att två tredjedelar av de viktigaste ekosystemen – som odlingsmarker, tropiska skogar, färskvatten och fiskeresurser – utnyttjas långt över sin förmåga. Det är som med pengar på banken: Man kan ta mer än räntan ett tag, men inte i längden.

    För olja och gas samt vissa metaller – ”rare metals” – är läget också allvarligt. ”Peak oil”, den tidpunkt då produktionen av olja når sin maxnivå, bedöms av allt fler experter vara nära. Vissa metaller som är viktiga i elektronikindustrin finns i allt mindre mängder i jordskorpan.

    Trots att rader av forskningsrapporter visar att vi redan överskrider planetens hållbara gränser fortsätter ekonomierna världen över att snabbt öka uttaget av naturresurser. Vi är på tydlig kollisionskurs med naturen.

    När vi betraktar detta kan vi naturligtvis inte dra alla länder över en kam. Behoven av materiell tillväxt är stora i många fattiga länder. Men tillväxten kan ske på olika sätt. En tillväxt som enbart tillgodoser de redan välbärgades behov är till litet gagn för utvecklingen. En tillväxt som bryter ned naturkapitalet är på sikt förödande. En studie utförd av Kinas naturvårdsverk har till exempel gjort bedömningen att den snabba tillväxten i landet lett till skador på hälsa och miljö som uppgår till minst 10 % av BNP, i realiteten lika mycket som den årliga tillväxten.

    De rika länderna har ett särskilt ansvar. Det är vår utvecklingsmodell som nu används över hela världen. Om vi menar allvar med att de fattiga ländernas befolkningar har rätt till en avsevärt bättre standard borde vi skapa utrymme för detta. Men istället handlar vi som om naturens skafferi var oändligt stort och som om det inte fanns några gränser för dess förmåga att ta emot avfall och föroreningar.

    Som ekonomin är uppbyggd idag är det bara en tidsfråga innan hela systemet börjar svikta – genom en kombination av allt större brist på viktiga resurser, främst olja och vatten, ett alltmera instabilt klimat och en utarmning av och sammanbrott för naturkapitalet och ekosystemens tjänster.

    Det märkliga är att stora delar av ekonomkåren inte tycks uppfatta miljö - och resursproblemen som de krisfrågor de är. Mantrat från dem är fortfarande att ”öka den konventionella tillväxten”. Som om problemen därmed automatiskt fick sin lösning. Det är som om vi kunde äta pengar!

    Det kan vara svårt att uppfatta problemen när man bor i Sverige. En liten befolkning på en stor landyta. Men vi är ett land med stort handelsutbyte. En ökande del av de varor vi konsumerar har tillverkats i olika utvecklingsländer och bidrar både till den lokala miljöbelastningen i dessa länder och, därtill, till de globala hoten – typ klimatet. Det beräknas till exempel att mer än hälften av Kinas snabbt ökande utsläpp av koldioxid (CO2) sedan år 2002 är kopplade till varuexporten till Europa och USA.

    Svenskens konsumtion per capita av olika resurser – vårt ekologiska fotavtryck – är många gånger högre än afrikanens eller indierns. Om ett mera resurssnålt samhälle skall ha en chans i framtiden så måste omtänkandet börja hos oss, i den rika världen. ”Slit och släng” måste ersättas av en modell där livslängden hos olika produkter ökas och där olika resurser återanvänds många gånger om. Ett alternativ vore att företag inom många områden gick in för att erbjuda tjänster istället för att sälja produkter. Då skulle målet vara att tjäna pengar så länge som möjligt på en redan existerande produkt. Det skulle återigen bli intressant att underhålla en apparat som gått sönder och inte slänga den och köpa nytt. Ett sådant upplägg skulle minska efterfrågan i gruvor och nyproduktion, men skapa massor av jobb lokalt.

    När regeringar och enskilda hushåll lever över sina finansiella tillgångar är sambanden ganska enkla att förstå. Tillgångar och skulder går inte ihop. Om detta tillåts fortsätta väntar konkurs.

    Obalanserna i naturen, i Naturens kapital, är svårare att uppfatta. En orsak är att de flesta människor inte ser och upplever förstöringen med egna ögon, och sällan funderar över ekosystemens sätt att fungera.

    En annan orsak har att göra med de uppenbara bristerna i bokföringen. När tropiska skogar kalhuggs eller när haven dammsugs på fisk blir detta till en pluspost i BNP-statistiken. Att naturkapitalet samtidigt förlorat kraftigt i värde – eller förstörts – redovisas inte.

    Faktum är att vi kör planeten utan en egentlig balansräkning. Nationalräkenskaperna redovisar den samlade produktionen i ett land i form av BNP.  Redovisningen kompletteras genom NNP, nettonationalprodukten, som tar hänsyn till den förslitning som sker på det fysiska kapitalet.  Någon motsvarande hänsyn till förstörelsen av naturkapitalet sker dock märkligt nog inte.

    Ett grundproblem i vår ekonomi är alltså sättet på vilket vi mäter framsteg. De flesta människor tror säkert att välfärden automatiskt ökar när BNP stiger. Men BNP gör ingen skillnad på transaktioner som ökar eller minskar välfärden. I BNP-statistiken saknas många viktiga aktiviteter, som arbete utfört i hemmet, olika frivilliginsatser samt transaktioner utanför själva marknaden. Samtidigt ingår i BNP saker som är direkt negativa för samhället, som till exempel olyckor av olika slag. Kostnader i samband med brott, olyckor och miljöförstöring värderas på samma sätt som kostnaderna för skola och hälsovård.

    Ytterligare en brist är att föroreningar och skador på viktiga ekosystem inte räknas ifrån som minusposter; vidare att BNP inte tar hänsyn till naturresursernas storlek och kvalitet, endast deras flöden. Ett land kan kalhugga sina skogar och ändå få en positiv utveckling i BNP. De oumbärliga tjänster som ekosystemen utför gratis åt oss finns inte heller med, som reningen av luft och vatten, pollineringen av växter, klimatkontroll etc.

    Orkanen ”Katrina” i augusti 2005 är ett tydligt exempel på hur fel det blir när BNP är måttstock för utvecklingen. ”Katrina” orsakade mer än 1 100 dödsfall och flera hundra miljarder dollar i egendoms skador. Ändå bidrog ”Katrina” till att BNP i USA steg, genom att byggandet i delstaten Louisiana ökade.

    Genom att allt intresse fokuseras på tillväxt i BNP har vi satt på oss skygglappar för vad som verkligen händer. Vi räknar rader av minus som plusposter och lämnar utanför redovisningen aktiviteter som är positiva för utvecklingen. Viktiga sociala indikatorer finns inte heller med.

    Mänskligheten lever långt över sina tillgångar. Den kortsiktiga notan var finanskrisen. Den långsiktiga notan kan komma som ett brev på posten från katastrofala klimat- och miljökonsekvenser när planeten säger stopp och det livsuppehållande systemet alltmera sviktar.

    Att utveckla en alternativ modell innehåller många utmaningar. En första förutsättning måste vara att både beslutsfattare och gemene man inser de problem vi står inför och är öppna för en bred debatt om alternativa strategier för utvecklingen.

    Här finns inte plats att diskutera en alternativ politik i detalj. Låt mig dock avsluta med att lista några viktiga hållpunkter för ett mera hållbart samhälle på sikt:

    • Komplettera BNP med indikatorer som visar hur samhället utvecklas socialt och miljömässigt.
    • Ge naturkapitalet och ekosystemtjänsterna ett värde i både samhällets och företagens redovisning.
    • Reducera skatten på arbete och höj den på uttag av jungfruliga råvaror – allt i syfte att radikalt effektivisera resursanvändningen.
    • Se över företagens affärsmodeller. Det måste gå att tjäna pengar utan att hela tiden öka volymen energi och råvaror i processen; till exempel genom att omvandla produkter till tjänster.
    • Investera massivt i förnybar energi. Solen ger varje dag 10 000 gånger mer energi än vi använder kommersiellt. Här ligger en stor del av lösningen på våra problem.

    Anders Wijkman


    Ökande BNP ger fel signaler, Connaiseur, aug 2010

    ”Prevention is better than cure”, Autumn 2010

    Contribution to a book in honour of Jan Eliasson, Autumn 2010

    Sverige har stolta traditioner på det humanitära området. Namn som Elsa Brändström, Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Henrik Beer och Olof Stroh förpliktar. Alla representerar de banbrytande insatser inom den humanitära rättens och katastrofarbetets ram.

    Till kretsen av svenska humanitära personligheter hör tveklöst Jan Eliasson. Jan har en lång och meritfylld bana som diplomat och expert på allmän utrikespolitik bakom sig. Mindre väl känt är både hans uppdrag som konfliktlösare – i kriget Iran-Irak på 1980-talet, men under senare år också som generalsekreterarens speciella ombud i Darfur – samt åren som chef för FN:s kontor för samordning av det internationella humanitära arbetet. Jan gjorde här viktiga insatser. Han återkommer ofta i tal och artiklar till de många och svåra humanitära utmaningar vår värld står inför.

    Bland raden av viktiga humanitära frågor vill jag särskilt lyfta fram en: frågan om riskprevention. Frågeställningen är allra mest tydlig i relation till väpnade konflikter av olika slag. Vi vet av erfarenhet att både krig och inbördeskrig kan förebyggas genom samtal och förtroendeskapande åtgärder. Men frågan om prevention har stor bäring även för många andra katastrofer, inte minst de s k naturkatastroferna. Jan har i sin professionella gärning regelbundet lyft fram betydelsen av det förebyggande arbetet - i relation till krig och inbördeskrig men också i förhållande till andra stora katastrofer.

    ”Man-made vs Natural disasters”

    Traditionellt har katastrofer delats in i två kategorier:

    • ”Man-made disasters”, till vilka räknats väpnade konflikter av olika slag.
    • ”Natural disasters”, vilka omfattat olika slag av naturkatastrofer – alltifrån jordbävningar och vulkanutbrott till torka och översvämningar.

    Det har dock visat sig allt svårare att skilja på ”man-made” och ”natural”. Allt flera experter invänder numera mot själva kategoriseringen. Orsaken är att många naturkatastrofer inrymmer starka inslag av mänsklig inblandning – eller brist på sådan. Därför blir det av helt avgörande betydelse att skilja ut själva katastrofhändelsen från konsekvenserna av densamma.

    En orkanstorm eller ett skyfallsregn behöver inte leda till en stor katastrof. Exempel, inte minst från Bangladesh, visar hur de negativa effekterna av svåra stormar går att begränsa effektivt. 1991 drabbades landet av en mycket kraftig cyklon, med vindar på mer än 220 km i timmen och flodvågor som var tio meter höga. Mer än 140. 000 människor fick sätta livet till. I maj 1997, då cyklonvindarna var än kraftigare, krävdes färre än 200 liv. Den remarkabla skillnaden i antalet dödsfall, kan bara förklaras av ett mycket metodiskt arbete under mellanliggande år för att stärka katastrofberedskapen. Genom en kombination av effektiva varningssystem, där mer än 30. 000 frivilliga engagerades, katastrofutbildning samt byggandet av ett stort antal cyklonskydd, står Bangladesh idag väl rustat även vid mycket kraftiga cykloner och översvämningar.

    Även riskerna i samband med jordbävningar varierar starkt. Jordbävningen nyligen i Port au Prince på Haiti blev en av de värsta katastroferna i modern tid, främst på grund av bristerna i stadsplaneringen och byggnadernas bristfälliga konstruktion. Styrkan i jordbävningen var 6.8 på Richterskalan och den uppskattade dödssiffran långt över 200. 000 människor. En dryg månad senare drabbades staden Concepcion i Chile av ett nära tusen gånger kraftigare skalv – 8, 8 på Richterskalan. Antalet rapporterade döda uppskattas till totalt 500, varav de flesta offer för tsunamivågor utefter kusten.

    Chile har lagt ned stora ansträngningar på att säkra bostäder och lokaler mot jordbävningar – därav det låga antalet dödsfall. Något liknande fanns inte på Haiti. Där föll de flesta husen i Port au Prince ihop som korthus.

    Jämförelsen visar att fattiga människor är många gånger mer sårbara. Byggnader av alla de slag – bostäder, sjukhus, skolor – har dåliga konstruktioner och kollapsar även vid måttliga skalv. Jordbävningen i Kashmir år 2005 ledde till att nära 330. 000 byggnader förstördes. Över 80. 000 människor dog i rasmassorna. Det kommer att ta åratal att bygga upp infrastrukturen igen.

    En annan viktig aspekt gäller beredskapen för att varna människor i områden med hög risk. Konsekvenserna av tsunamikatastrofen i Asien, december 2004, hade fått en helt annan omfattning om regionen varit utrustad med ett effektivt varningssystem. Ett sådant finns runt Stilla Havet, vilket gjort att tsunamis sällan vållar annat än materiella skador.

    Prevention har haft låg status

    Katastrofförebyggande verksamhet har traditionellt haft låg status. Det gäller både inom det reguljära utvecklingsbiståndet, där man dragit en skarp gräns mellan utveckling och katastrofhjälp, och den humanitära verksamheten – där prioriteten legat på relief och akuta insatser.

    Stora katastrofer får stort utrymme i media. Ju flera offer, desto större rubriker. Felet är inte att akutkatastrofer får stor uppmärksamhet. Problemet är att katastrofer som byggs upp under lång tid – som torka, svält och undernäring – inte får det. Samt att insatser för beredskap och för att förebygga katastrofer traditionellt inte får något utrymme alls. “Den katastrof som inte inträffar får inga rubriker,”som Kofi Annan så träffande uttryckt det.

    En rapport från Earth Institute, New York, för några år sedan illustrerade situationen väl:

    “Stora katastrofer inträffar vart och vartannat år i ett stort antal fattiga länder. De befinner sig i en ond cirkel av skadegörelse och återhämtning. Katastroferna gör att många länder aldrig lyckas få igång en utveckling värd namnet. Katastrofriskerna måste därför bli en del av samhällsplaneringen och fattigdomsstrategierna – och inte bara ses som ett humanitärt problem.”

    Steg för steg har dock behovet av ett mera integrerat synsätt på katastrofer vuxit sig starkare. En rad goda argument har hjälpt till. Först och främst en blandning av kostnadsskäl och förutsättningarna att rädda liv. Att investera i prevention har som regel visat sig leda till stora besparingar i själva akutfasen - en skillnad på en faktor 5 eller mera. Antalet döda vid en stor katastrofhändelse kan också begränsas radikalt genom kloka insatser av beredskapskaraktär.

    Till detta kommer det viktiga argumentet från Earth Institute: att många fattiga länder drabbas extra svårt i samband med stora katastrofer, och att ofta många år av utvecklingsansträngningar kan förloras.

    När orkanen Mitch slog till mot Honduras år 1998 vållades skador motsvarande 60 % av landets BNP. “På 72 timmar förlorade vi vad som tagit 50 år att bygga upp”, som presidenten uttryckte saken. Landet kämpar fortfarande – nästan tolv år efteråt - med sviterna av Mitch.

    Katastroferna ökar och de fattiga drabbas värst

    Naturkatastrofer drabbar människor över hela världen. Räknat i materiella skador är förlusterna helt naturligt störst i rika länder. Ett litet antal OECD -länder, som USA, Japan och Australien, drabbas av mer än 70 % av de materiella skadorna årligen i samband med orkaner. I absoluta tal är sådana förluster i OECD-området nära hundra gånger större än motsvarande förluster i länderna i Afrika, söder om Sahara.

    Orkanen Katrina i New Orleans beräknas ha kostat närmare 200 miljarder dollar i egendomsskador. Men även om beloppen är stora absorberas förlusterna snabbt. Katrina lär till och med ha lett till en ökning av BNP i södra USA under 2005. (Exemplet visar f ö hur missvisande BNP-begreppet är när det gäller att beskriva välfärdsutvecklingen i ett land. En katastrof som Katrina blir en pluspost, trots att verkligheten naturligtvis är den rakt motsatta).

    Om vi istället för att jämföra de totala skadorna betraktar skadorna som andel av BNP blir situationen den omvända. Då är länderna i Afrika nära fyra gånger mera drabbade. Kapaciteten att absorbera förlusterna är liten. Situationen är snarlik för översvämningar. Här är det ett fåtal länder i Asien – främst Kina, Indien och Bangladesh – som gång på gång drabbas hårt. I relation till BNP upplever dessa länder årligen motsvarande femton gånger större förluster vid översvämningar än länderna i OECD-området.

    Om vi enbart ser till antalet dödsfall i samband med naturkatastrofer dominerar de fattiga länderna än kraftigare. Organisationen Tearfund visade i en analys 2005 att 98 % av alla dödsfall för naturkatastrofer under de senaste tjugo åren drabbat de fattigaste länderna. Då skall vi komma ihåg att antalet döda bara är toppen på isberget. För varje dödsfall är normalt mer än flera tusen människor svårt drabbade.

    Katastrofriskerna är alltså en viktig del av vardagen i många låginkomstländer. Enligt en analys av UNDP (2007) lever idag 130 miljoner fattiga människor i områden där risken för jordbävningar är stor. 120 miljoner människor lever i högriskområden för orkan- och cyklonstormar, och nära 200 miljoner i områden som regelbundet drabbas av svåra översvämningar. Långvarig torka slutligen är ett återkommande problem i stora delar av Afrika.

    Katastroferna ökar snabbt i antal. Det beror på ett antal faktorer: folkökningen, den snabba tillväxten av slumstäder – med höga katastrofrisker i form av dåliga bostäder, ras och undermåliga avloppssystem – ett mera instabilt klimat etc. Enl Röda Korsets statistik var antalet årligen rapporterade katastrofer i genomsnitt 428 per år för perioden 1994-98. För perioden 1999-2003 hade frekvensen ökat med två tredjedelar, i genomsnitt 707.

    Klimatförändringen ökar riskerna

    Katastrofriskerna accentueras på grund av klimatförändringen. Extrema vädertyper – som orkaner, skyfallsregn, långvarig torka etc – har blivit mer frekventa. IPCC gör uppskattningen att ett förändrat klimat redan år 2020 kan leda till att skördarna i Afrika minskar med 20%. Analyser inom Världsbanken och Earth Institute pekar på att upp emot hälften av befolkningen i låginkomstländerna kommer att bo i högriskområden för orkaner och översvämningar år 2025. Till detta skall läggas de risker som en förhöjd havsvattennivå kommer att leda till. Tiotals miljoner människor kan komma att behöva överge sina naturliga boplatser.

    Klimatförändringen inte bara ökar riskerna för stora katastrofer. Hela fattigdomsbekämpningen och utvecklingsarbetet är i fara i vissa fattiga regioner på grund av ett mera instabilt klimat. Jordbruket blir mera sårbart – antingen på grund av brist på vatten eller för mycket vatten. Investeringar i infrastruktur blir dyrare när riskerna för stormar och översvämningar – eller en högre havsvattennivå – skall vägas in. För att bara ta några exempel.

    Det positiva i bilden är att världens regeringar under de allra senaste åren ägnat frågan om en anpassning till klimatförändringen allt större uppmärksamhet. Den svenska regeringen satte upp en särskild kommission på temat ”Climate Change and Development”. Kommissionen har presenterat en rad goda förslag för att göra klimatanpassningen till en del av utvecklingsagendan.

    Ett av de få konkreta besluten i Köpenhamn var löftet från industriländerna att bidra med tre gånger 10 miljarder dollar till klimatåtgärder i de fattigaste länderna. Det är långt ifrån de verkliga behoven, men en välkommen start på en process som kommer att bli oerhört viktig. Det viktiga nu är att pengarna används på rätt sätt. Det rimliga vore att resurserna poolas genom ett fåtal internationella organ, inte minst den Anpassningsfond som redan upprättats inom Kyotoprotokollet. Men risken är uppenbar att både bilaterala och olika multilaterala organ vädrar morgonluft och att vi får en stark splittring och konkurrens om hur pengarna används. Tendensen är redan tydlig att till exempel USA vill ge Världsbanken, där amerikanarnas inflytande är stort, en dominerande roll i sammanhanget.

    Lika viktigt är hur pengarna sedan tas emot och distribueras hos mottagarländerna. Trenden just nu i givarsamhället är att favorisera budgetstöd, vilket innebär att stödet slussas in i finansministerierna. Det kan fungera bra. Men en bättre modell skulle tveklöst vara att upprätta särskilda stiftelser/institutioner i respektive mottagarland, med särskild kompetens för uppgiften. Där kunde sedan alltifrån regeringar till frivilligorganisationer och företag ansöka om stöd för olika anpassningsprogram. Ett absolut krav skulle vara att de program som får stöd skall vara väl samordnade med ländernas fattigdomsstrategier – allt för att undvika dubbelarbete, splittrade agendor och för att säkerställa att fattigdomsmålen hela tiden ges prioritet.

    Anpassning och riskprevention hör ihop

    Det är i sig ironiskt att det skulle behövas en klimatförändring för att tvinga fram ett mera långsiktigt och integrerat synsätt på utveckling och katastrofer i fattigdomsarbetet. Anpassningsagendan utvecklas nu steg för steg. Många viktiga erfarenheter kommer att vinnas under de kommande åren under genomförandet av olika anpassningsprogram. Hela området är jungfrulig mark, och utvärdering och erfarenhetsutbyte blir av stor betydelse.

    Det viktiga nu är att de specifika katastrofriskerna får tillräcklig uppmärksamhet. För vissa katastroftyper – främst stormar och översvämningar - finns uppenbara kopplingar till klimatförändringen. Insatser här via pengar avsatta för anpassningsåtgärder kommer rimligen att ske. Det är över huvud taget svårt för denna typ av händelser att dra en skarp gräns mellan åtgärder för katastrofprevention och klimatanpassning.

    Just här finns samtidigt en svårighet med anpassningsstödet. Meningen är att stöd bara skall utgå för de ”extra kostnader” (incremental costs) som ett mera instabilt klimat leder till. Det är en bestämmelse som hämtats från verksamheten inom GEF (Global Environment Facility). Frågan är hur man över huvud taget skall kunna visa att en viss region, på grund av klimatförändringen, löper större risk att drabbas av svåra stormar än tidigare?

    För andra katastroftyper, som jordbävningar och vulkanutbrott, finns inga kopplingar till klimatförändringen. Men även här finns starka argument att satsa på förebyggande åtgärder. Tänk bara på vad en systematisk satsning på jordbävningssäkra skolor och sjukhus världen över skulle kunna innebära i form av minskade risker.

    Tork- och svältkatastrofer hör till kategorin av katastrofer i gråzonen. Där finns en klar koppling till klimatförändringen, men problemen är ofta av kronisk art i många regioner och förvärras av skövlade skogar och jordförstöring. Att förebygga svältkatastrofer är svårt men inte omöjligt. Skogs och markvårdsprogram, i kombination med god vattenhushållning, både i Kina – främst på Lössplatån – Indien men också Afrika visar att det går att motverka torkans grepp. En absolut förutsättning är dock att åtgärder som dessa prioriteras av respektive regering. Det ställer krav på framsynt politik och väl fungerande institutioner.

    Det kommer att krävas oerhört mycket av opinionsarbete, kapacitetsuppbyggnad och medvetna investeringar för att stärka livsmedelssäkerheten i framtiden. Det borde vara en självklar prioritet inom anpassningsagendan men det måste också vara en viktig uppgift inom den mera renodlade katastrofberedskapen.

    Hyogo år 2005 viktig milstolpe

    FN har stärkt sin organisation på katastrofområdet under senare år. Ett viktigt steg togs redan år 2005 i Hyogo, Japan, då ett ambitiöst program för ”Disaster Risk Reduction” antogs. Många länder har börjat arbeta mera aktivt med katastrofberedskap. Länder som Bangladesh och Kuba har också goda resultat att visa upp. Parallellt har samordningen under akutkatastrofer förstärkts. Här finns dock fortfarande oerhört mycket att göra, inte minst för att bygga upp lokal beredskap i olika riskområden.

    Det finns ofta en överdriven tilltro till att internationella hjälpinsatser är det centrala i samband med stora jordbävningar, orkaner eller översvämningar. Men så är sällan fallet. Allt effektivt hjälparbete måste utgå från den lokala kapaciteten. Den internationella hjälpen är ett viktigt komplement, inte mer. Man hinner helt enkelt inte fram med tillräckligt mycket hjälp under de första kritiska dygnen.

    FN:s arbete inom Hyogo-processen, dvs uppföljningen av katastrofkonferensen i Japan år 2005, har givit en rad viktiga erfarenheter:

    • De väderrelaterade katastroferna har ett uppenbart samband med klimatförändringen. Arbetet för att minska utsläppen av klimatgaser är därför helt centralt.
    • Anpassningsåtgärder och åtgärder för att minska katastrofriskerna får inte bli isolerade företeelser. De måste bli en del av utvecklingsarbetet och fattigdomsstrategierna. Ansträngningarna hittills att integrera dessa agendor har fungerat dåligt, bortsett från i ett litet antal länder.
    • Den lokala kapaciteten är helt central i allt katastrofarbete. Att därför stärka beredskapen på kommunnivå är en helt avgörande fråga.
    • Väl fungerande och intakta ekosystem har stor betydelse som buffert mot olika katastrofer. Haiti och Dominikanska Republiken ligger på samma ö. När orkaner drar fram blir skadorna små i Dominikanska Republiken, som har skyddat sina skogar väl. I Haiti däremot vållar stormar enorma skador, inte minst som en konsekvens av skövlingen av landets skogar.
    • De stora katastroferna dominerar nyhetsflödet. Men tusentals mindre katastrofhändelser stärker fattigdomens grepp i otaliga kommuner. En studie bland 12 länder i Asien och Latinamerika visar att det rapporterats mer 126. 000 allvarliga skador på grund av katastrofhändelser sedan 1970.
    • Frånvaron av försäkringar för fattiga människor gör att arbetet att komma tillbaka i samband med katastrofskador är mycket svårt, ofta omöjligt. Här finns plats för nya initiativ genom samarbete mellan biståndsorgan och försäkringsföretag.

    För att sammanfatta:

    Kraven att integrera anpassningsåtgärder, katastrofberedskap och riskprevention i det normala utvecklingsarbetet kommer att växa sig allt starkare. De investeringar som görs i utveckling och fattigdomsbekämpning kommer annars att allvarligt äventyras av konsekvenserna av ett allt mera instabilt klimat.

    Det ökande antalet katastrofer är en lika stark uppmaning. Det blir i längden helt omöjligt för de humanitära organisationerna att klara av ett fortsatt snabbt ökande antal katastrofoffer. Katastrofernas starkt negativa inverkan på fattigdomsarbetet i stort är ytterligare ett argument.

    Vi lever visserligen i ett samhälle där kortsiktigheten är satt i system. Finanskrisen var ett tydligt exempel på detta. Klimatkrisen är ett annat. Vårt sätt att överutnyttja och i många fall förstöra ekosystemen ytterligare ett. Historien är därtill ett bevis för att vi som regel inte är beredda att lägga om kurs förrän krisen är ett faktum.

    Men katastrofutvecklingen är entydig. Offren och skadorna för olika typer av katastrofer har stadigt ökat alltsedan vi började föra statistik värd namnet. Orsakerna är många och komplexa. Vi vet samtidigt att mycket går att göra för att minska riskerna. De många erfarenheter vi har borde vara argument nog för att ta ett mera långsiktigt grepp på katastrofutvecklingen. Låt oss innerligt hoppas att så sker. Jag är alldeles säker på att Jan Eliasson kommer att gå i bräschen för en sådan utveckling.

    Anders Wijkman


    ”Prevention is better than cure”, Autumn 2010

    ”Energin nyckelfråga för att lösa krisen”, DN Debatt, 24 aug 2011

    DN Debatt, 24 aug 2011

    I diskussionen om den ekonomiska krisen är det få som påminner om att det inte bara är regeringar som är djupt skuldsatta. Sak samma gäller för hundratals miljoner hushåll. I många OECD-länder ligger den samlade skuldbördan för staten och hushållen runt 300 % av BNP eller högre. Nya pengar har skapats genom nya lån i en aldrig tidigare upplevd omfattning.

    En förutsättning för att den stora skuldbördan skall minska är tillväxt i ekonomin, framför allt genom att sysselsättningen ökar(Jag bortser i sammanhanget från den konventionella tillväxtens olika problem). Den låga tillväxten just nu, både i eurozonen och i USA, är därför ett stort problem.

    Det är lätt att förblindas av den finansiella statistiken. Men tillväxt handlar inte främst om pengar. Tillväxt får vi genom att utnyttja olika resurser från naturen, främst högvärdig energi. Vissa typer av ekonomisk aktivitet – som olika tjänster - kräver lägre insatser av energi och råvaror. Men sett över tid har det rått ett nära nog linjärt samband mellan tillväxten i ekonomin och användningen av naturresurser.

    I ett historiskt perspektiv var den ekonomiska tillväxten länge försumbar. Det var först när människan började utnyttja fossila bränslen som tillväxten sköt fart och den industriella revolutionen blev möjlig. Problemet nu är att den billiga oljans tid är förbi. Oljeproduktionen har planat ut. Flertalet experter gör bedömningen att produktionen kommer att börja minska under de närmaste åren. Samtidigt ökar efterfrågan snabbt i länder som Kina, Indien, Brasilien och Indonesien.

    Vi går nu in i en period med stor volatilitet, både vad gäller prisutvecklingen och tillväxten.

    Att produktionen planar ut innebär inte att oljan är slut. Det finns fortfarande stora mängder olja i jordens inre. Men de lätt åtkomliga reserverna är på upphällningen. Att börja exploatera fyndigheter på stora djup i haven, i tjärsand eller i polartrakterna ger väsentligt lägre utbyte. Därtill är klimat- och miljökonsekvenserna allvarliga.

    Inte bara energin har blivit dyrare. Samma sak gäller för många viktiga råvaror. En viktig orsak är att avkastningen inom jordbruket planat ut, en annan att vi redan utnyttjat de mest rikhaltiga malmerna. Dyrare energi driver på prisutvecklingen. Den snabba tillväxten i länder som Kina spelar också in. Kina svarar idag för hälften av all efterfrågan på järn, cement och kol och efterfrågan på bly, zink, aluminium och koppar är nästan lika stor.

    Ett genomsnitt för våra viktigaste råvaror – oljan undantaget – visar att de reala priserna i genomsnitt sjönk med 70 % under 1900-talet. Sedan år 2002 – på mindre än tio år - har priserna för samma grupp av råvaror ökat med nära 100 %. Priserna på marknaden går upp och ned på kort sikt. Men den långsiktiga trenden är i kraftigt stigande.

    Frågan är vad dessa prisökningar för energi och våra viktigaste råvaror innebär för tillväxten på sikt? Medan energikostnadens andel av BNP länge legat runt 7- 8 % inom OECD-området är trenden nu snabbt stigande. Ingen vet säkert var smärtgränsen går. Ökade energi- och råvarupriser innebär att utrymmet för annan konsumtion minskar. Tillväxten blir lägre. Forskning i USA visar för övrigt att tio av elva recessioner har föregåtts av kraftiga ökningar i oljepriset.

    Allt talar för att världen är på väg in i en helt ny situation vad gäller tillgången på en rad centrala råvaror. Den tiden är förbi då billig olja fungerade som smörjmedel i ekonomin. Den enda rimliga slutsats man kan dra är att skuldsaneringen för både regeringar och hushåll kommer att bli långt svårare.

    Vi går nu in i en period med stor volatilitet, både vad gäller prisutvecklingen och tillväxten. När oljepriset stiger får många ekonomiska aktörer problem. Efterfrågan mattas, tillväxten i ekonomin minskar och priset på energi sjunker igen. Efter hand ökar efterfrågan i ekonomin och oljepriset sticker till nya höjder – allt som en effekt av bristande tillgång på marginalen.

    Världens länder måste ställa in sig på en utveckling där energi- och materialomsättningen inte kan fortsätta öka som hittills. En del av utmaningen kan vi klara genom att effektivisera energi- och resursanvändningen. Inom vissa sektorer, som tex elektroniken, är möjligheterna enorma. Men på de allra flesta områden är en fördubbling eller möjligen tredubbling vad vi realistiskt kan räkna med under överskådlig tid. Den fortsatta folkökningen – i kombination med de skriande bristerna i levnadsstandard i många utvecklingsländer – gör att vi under alla förhållanden måste räkna med en allt hårdare konkurrens om energi och råvaror. Klimatförändringen förvärrar situationen.

    Den ekonomiska krisen borde utnyttjas för att ta ett helhetsgrepp på utvecklingen, inte bara försöka skapa balans i finanserna. Alltför många glömmer det växande gap som uppstått mellan den finansiella och den reella ekonomin. Vi märker det när finansmarknaden kräver avkastnings på 10-15 % i ett läge där produktiviteten i den reala ekonomin ökar med 2-3%. Vi märker det när finansmarknaden ratar investeringar i alternativ energi, inte sällan med argumentet att lönsamheten är för svag.

    Tiden är extremt kort att åstadkomma en övergång till ett hållbart ekonomiskt system. Vad som krävs är en annan ekonomisk logik. Naturens skafferi är inte oändligt stort. Världens länder måste börja samarbeta för att klara den utmaning som en knappare tillgång på olja och andra naturresurser innebär. Klimatsamtalen har hittills misslyckats. Hoppet står till att egenintresset när det gäller tillgången till energi skall vara starkt nog för att motivera en mera konstruktiv internationell dialog.

    Den mest omedelbara åtgärden måste bli att snabbast möjligt ersätta dagens fossilenergi med alternativ energi, främst förnybart. Parallellt måste energi- och materialanvändningen i samhället radikalt förändras. Dagens slit- och slängkultur måste ersättas av slutna kretslopp, där återbruk och återanvändning samt längre livslängd på produkterna blir normen. Allt detta förutsätter nya affärsmodeller. Samtidigt bör BNP ersättas av indikatorer som ger en mera rättvisande bild av välfärdsutvecklingen. Vidare krävs en radikal reformering av finansmarknaden.

    Både USA och EU sitter i en rävsax. För att skapa reella värden – och därmed tillväxt - är tillgången till högvärdig energi till rimliga priser en absolut förutsättning. Hur detta skall gå till i en situation där både energi och viktiga råvaror stiger kraftigt i pris är svårt att förstå. Så länge den frågan saknas i debatten saknar förslagen till lösningar realism.

    Anders Wijkman


    ”Energin nyckelfråga för att lösa krisen”, DN Debatt, 24 aug 2011

    “Vad väntar vi på?”, Hagainiativet, 14 feb 2012

    Hagainiativet, 14 feb 2012>

    Industriländerna har byggt sitt välstånd på billig olja och billiga råvaror. De reala priserna på alla viktiga råvaror sjönk med i snitt 70 % under 1900-talet. Prisrörelserna för energi, framför allt olja, var mer oregelbundna – inte minst som en konsekvens av politiska kriser. Men även energin var mycket billig under större delen av förra seklet.

    De låga priserna hjälpte till att skapa en föreställning i samhället – inte minst bland många ekonomer - om naturen som det oändligt stora skafferiet. De flesta läroböcker i ekonomi beskriver det ekonomiska systemet i termer av ett slutet system, där varor och tjänster vandrar från producenter till konsumenter. Att processen hela tiden förutsätter ett kontinuerligt flöde av energi och råvaror från naturen – ofta med negativ påverkan som följd – berörs endast i förbigående. Naturen betraktas som ” den konstanta och stabila grunden för ekonomisk aktivitet”, som det uttrycks i boken ”Homo Economus as a Keystone Species”(J.R.O´Neill och R.V.Khan, 2000).

    Möjligen var det rimligt att beskriva verkligheten på detta sätt i industrialismens barndom. Befolkningen var liten och ekonomiernas omsättning en bråkdel av dagens. Men situationen idag är radikalt annorlunda. Sedan tio år tillbaka är i stort sett samtliga råvarupriser, energi inkluderad, på väg uppåt. Den 70 % -iga prissänkningen under 1900-talet är som bortblåst. Priserna på många råvaror, även olja, fluktuerar visserligen ganska kraftigt – som en konsekvens av politisk oro, fallande börser och spekulation – men den uppåtgående trenden är tydlig.

    Någon kanske invänder att lågkonjunktur i både USA och Europa borde leda till lägre priser. Men då bortser man från kraften i utvecklingen i länder som Kina och övriga BRIC-länder. Kina ensamt svarade för nära hälften av all användning i världen på cement, järnmalm och aluminium under 2010. För ris var Kinas andel 28 % och för soya 25 %.

    Dessa höga andelar förklarar Kinas febrila aktivitet i Afrika under senare år. Man gör allt för att säkra de råvaror man behöver.

    Vilka slutsatser bör man dra av de ökande priserna på olika naturresurser?

    En rör tillväxten i ekonomin, som kommer att bli lägre. Detta borde göra det naturligt för både stater, företag och hushåll att dra ned på sina skulder. De är mycket svårare att betala av i en ekonomi som växer långsamt eller inte alls.

    En annan rör ekonomins organisation. Vi behöver en bred diskussion om hur vi kan skapa en cirkulär ekonomi. Målet är inte i bara recycling, utan återbruk och rekonditionering. Naturen fungerar i kretslopp. Det finns ingen anledning att inte tillämpa samma principer i teknosfären. Metaller förstörs inte efter att de använts. De kan återanvändas gång på gång.

    Men dagens affärsmodeller bygger på att sälja mera ”stuff”. Om vi istället gick över till leasing, dvs att erbjuda tjänster, skulle förutsättningar öppnas för helt andra materialflöden. Ansvaret för produkten och ingående material ligger kvar hos producenten. Det skulle bli intressant att tjäna pengar så länge som möjligt på vad som redan är producerat. Designen skulle ändras för längre livslängd och för att enkelt kunna återanvända ingående material när produkten tjänat ut.

    På bonuskontot kommer lägre miljöbelastning från gruvdrift och produktion. Det skulle behövas mindre nyproduktion. Koldioxidutsläppen skulle reduceras radikalt. Det går åt mycket mindre energi vid återvinning och återbruk än vid nyproduktion. Slutligen skulle massor av nya jobb skapas lokalt. Det behövs en serviceorganisation för att svara för service och underhåll.

    Vad väntar vi på?

    Anders Wijkman


    “Vad väntar vi på?”, Hagainiativet, 14 feb 2012

    “Katastrofer o klimat”, Klimatmagasinet Effekt, hösten 2011

    hösten 2011

    Året är 1984. Afrikas Horn, men också Sahelområdet, har åter drabbats av svår och långvarig torka. Svälten breder ut sig och berör miljontals människor.

    Jag är som chef för Svenska Röda Korset djupt engagerad i hjälparbetet. Vi har utvecklat ett nära samarbete med flera av länderna i området. För att bilda mig en egen uppfattning besöker jag de mest drabbade områdena gång på gång under året. Uppgiften är både att övervaka själva hjälpoperationen men, därtill, att försöka förstå svältens mekanismer.

    Av de länder som drabbats är läget allra svårast i Etiopien. En orsak var att Mengisturegeringen länge försökte dölja katastrofens omfattning. Misstänksamheten mot utländska hjälporganisationer var stor. Risken var hela tiden stor att mat och mediciner skulle hamna hos militären och inte hos den svältande befolkningen.

    Jag minns särskilt ett besök i ett av många uppsamlingsläger i Bale, i provinsen Wollo. Över tjugotusen utmärglade människor bor i hastigt riggade tält utmed foten av ett berg. Morgonen efter jag anlänt rapporterades att 112 människor, flertalet små barn, avlidit under natten. Blodsockerfallet blev för stort i den kyliga natten. Unga män med enkla spadar gräver en grav i lägrets utkant.

    Mitt yngsta barn, David, var drygt ett år gammalt vid detta tillfälle. Tankarna virvlade runt i huvudet. David hemma i Sverige i tryggt förvar. Men här i Bale, tusen och åter tusen barn i samma ålder på väg att svälta ihjäl!

    Den ständiga konfrontationen med svält och undernäring, som arbetet i en hjälporganisation som Röda Korset innebär, sätter djupa spår. Man blir aldrig riktigt densamma. För mig blev erfarenheterna i Etiopien en vändpunkt. Fattigdomen fanns inte längre på avstånd. Den var reell och en del av min vardag. Jag började borra i de maktstrukturer och orsakssammanhang som leder till att ännu idag halva jordens befolkning lever på högst två dollar om dagen.

    En särskild utmaning kom att bli att försöka minska riskerna för ständigt nya katastrofer. Det var nu mitt intresse för resurshushållning grundlades. Vi kunde iaktta att områden som satsat aktivt på mark- och skogsvård samt hushållning med vatten har långt större möjligheter att stå emot torka, och därmed svält, än områden där skogsskövling och jorderosion dominerar.

    Vi började arbeta med katastrofprevention. Vi satsade på breda mark, vatten - och skogsvårdsprogram i norra Wollo. När torkan slog till igen några år senare blev konsekvenserna långt mindre allvarliga. Området hade utvecklat en motståndskraft – resiliens - och torkan ledde inte till svält.

    Klimatförändringen var aldrig en huvudfråga i samband med svältkatastroferna i Afrika på 1980-talet. Men många enskilda forskare hade redan då teorier om att utsläppen av växthusgaser – liksom även den smutsiga luften över Europa – kunde vara en del av orsaken bakom den svåra torkan. Under åren som gått har teorierna övergått i alltmer robust kunskap. Det finns numera få experter som invänder mot att extrema väderhändelser blir alltmera vanliga som en konsekvens av människans ökande utsläpp av växthusgaser.

    Har man som jag på plats upplevt en svältkatastrofs bottenlösa elände och tragik får arbetet mot klimatförändringen en extra dimension. De människor som drabbas hårdast hör till världens allra mest sårbara. De har inget som helst ansvar för att klimatet blir alltmera instabilt. Tvärtom, deras klimatpåverkan är försumbar. Mot den bakgrunden är det en i högsta grad moralisk fråga att arbeta hårt för att reducera klimatpåverkan och därmed riskerna för nya svältkatastrofer.

    Anders Wijkman


    “Katastrofer o klimat”, Klimatmagasinet Effekt, hösten 2011


    © Copyright 2012 Anders Wijkman
    Gallery
    e-post: anders(at)wijkman.se
    design by: Ygor Geyer