KRÖNIKA: En tragedi för USA. Men en tragedi också för världen. På annat sätt kan man inte beskriva valet av Trump som ny president.
Ingen vet exakt vilken politik Trump kommer att föra – därtill är hans uttalanden innan valet alltför vaga eller motsägelsefulla. Men hans djupa okunnighet om de stora och allvarliga samhällsfrågorna, hans förakt för människor – rasism blandat med förnedring av kvinnor – och hans tendens att skjuta från höften gör att vi kan vänta oss det värsta.
Att USA:s befolkning valt en sådan man är svårt att ta till sig. Hur illa man än tycker om politiken hittills borde det finnas gränser för vad man kan rösta på. Bara nivån på debatten borde avskräcka de flesta.
Trumps olika uttalanden – om svarta, om muslimer, om mexikaner, om kvinnor, om sin motståndare i valet – har passerat varje gräns för anständighet.
Till detta kommer inlägg i sakfrågor som att han är beredd utnyttja tortyr mot fångar, uppmuntra Japan och Syd-Korea att skaffa kärnvapen – för att bara ta några exempel i raden. Ändå blev han vald.
Nu var det ju långt ifrån en majoritet av amerikanerna som röstade på Trump. Han har bara drygt 25 procent av väljarna bakom sig. Och Hillary fick cirka 2 miljoner fler röster – ett argument för att omgående avskaffa systemet med elektorer. Al Gore förlorade på samma sätt år 2000 – med katastrofala resultat för USA och resten av världen (läs kriget i Irak).
Men att nära hälften av de röstberättigade – inte minst många unga människor – stannade hemma är en katastrof. Det gör att vi nu har en narcissist, tillika rasist i Vita Huset.
För klimatet är valet av Trump ett svårt bakslag. Världen hade äntligen enat sig om att samarbeta på allvar för att få ned utsläppen. Parisavtalet har sina brister men det var ändå en signal till alla aktörer i samhällen världen över att klimatfrågan har högsta prioritet. President Obama spelade en central roll i detta.
Nu riskerar vad som uppnåddes i Paris att kraftigt bromsas upp – eller torpederas. Och detta in ett läge när det vi desperat behöver för att klara målen från Paris är en skärpning av åtgärderna för att reducera utsläppen. Vi har vare sig tid – eller råd – med klimatförnekaren Trump.
Det finns de bedömare som nu säger att presidenten Trump kommer att vara en annan än kandidaten Trump. Jag vill inte ta ifrån någon människa hans eller hennes förhoppningar. Men av det vi hittills sett av Trump verkar det föga sannolikt. Alla försök måste naturligtvis göras att moderera hans politik, att påverka hans syn. Men chanserna att lyckas bedömer jag som ytterst små. Ryktena om att han ska säga upp Parisavtalet går redan höga. Det må vara juridiskt knepigt, men själva signalen är illa nog.
För investeringarna i sol och vind är skadan med Trump begränsad. Där är marknaden redan på gång av egen kraft. Men stödet i USA att utveckla ny och bättre teknik – som betytt så mycket; se bara på Elon Musk – riskerar att försvinna. Vidare kommer varje ny investering i olja, kol och gas att leda till en inlåsningseffekt.
Trump har sagt att han ska satsa stort på kol – ett löfte han knappast kan överge. Det leder ofrånkomligen till att fossilepoken förlängs.
Ytterligare en starkt negativ följd av valet av Trump är påverkan på andra länder, främst sådana där viljan att satsa på en reduktion av klimatutsläppen suttit hårt åt. Här är risken att Trumps politik tas till intäkt för att göra mindre – eller ingenting alls. Kan USA, så kan vi!
Över huvud taget är en utveckling där stödet för nationalistiska och extrema högerpartier ökar starkt negativ. Den typen av partier har sitt fokus på åtgärder i det egna landet – som att stärka försvar och polis – och har hittills visat ointresse eller motstånd till åtgärder för att reducera utsläppen.
Här ligger ett stort problem, inte minst i Europa där högerpartierna markant stärkt sin ställning. Opinionsmätningarna inför presidentvalet i Österrike i december tyder på en seger för nationalistpartiets kandidat. Om så sker sitter nuvarande regering löst. Vi har redan starkt nationalistiska regeringar i Polen och Ungern. Vad som händer i vårens val i Frankrike kan vi bara gissa oss till.
Goda råd är dyra. Jag vill dock föreslå ett par aktioner som högst angelägna i närtid:
För det första att samla ihop en grupp av världens främsta klimatexperter – med fördel de som är duktiga på att kommunicera – och inbjuda Trump till ett möte för att i detalj förklara klimatproblemet för honom. Jag kan slå vad om att han aldrig brytt sig om att sätta sig in i sakfrågan. Därför är ett väl förberett möte värt ett försök. Trump har barn och barnbarn och chansen finns att han är mottaglig för argument.
För det andra att EU skärper sin politik – alla slitningar inom Unionen till trots; ge motsträviga länder som Polen något i utbyte – för att visa världen i övrigt att vi menar allvar. Det skulle vi behöva göra under alla förhållanden. EU:s nuvarande ambitioner på klimatområdet räcker inte på långt när för att leva upp till målen från Paris.
Parallellt bör samarbetet med Kina fördjupas – kanske också med Indien – för att stärka allianserna globalt och visa USA att de står isolerade i en livsavgörande fråga. Inte minst delar av det amerikanska näringslivet kommer att reagera på en sådan situation.
Risken är ju stor att USA hamnar långt efter i utvecklingen av klimatsmart teknik.
Anders Wijkman
Krönikan i Supermiljöbloggen: “Trump – en tragedi för USA”