Replik i SvD, 15 maj 2016
Konjunkturinstitutets representanter blandar ihop mål och medel. Klimatmålet är ambitiöst – även om rader av ledande forskare uttalat sig för än skarpare mål. Men det är satt för att ligga i samklang med målen i Parisavtalet, skriver Anders Wijkman i en replik.
Det vore intressant att veta vilken reduktion av utsläppen KI i stället förordar och därmed hur KI vill nå Parismålet.
Om målsättningarna i Parisavtalet ska ha en chans att infrias krävs att länder världen över vidtar kraftfulla och omedelbara reduktioner av utsläppen av växthusgaser. För rika länder som Sverige är ansvaret extra stort.
Detta var den centrala utgångspunkten för Miljömålsberedningens (MMB) förslag i delbetänkandet i mars att minska utsläppen i Sverige med 85 procent till 2045. Vi hade i tillägg fått regeringens uppdrag att precisera hur ett tidigare uttalande av riksdagen om ”nära noll-utsläpp” till 2050 skulle tolkas.
I en artikel på SvD Debatt (10/5) har ledande företrädare för Konjunkturinstitutet (KI) – Eva Samakovlis och Björn Carlén – riktat kritik mot vårt förslag. De menar att vi underskattar de totala kostnaderna både för näringslivet och hushållen av den föreslagna politiken. Miljömålsberedningen får vidare kritik för att vi hävdar att en omställning i riktning mot en mer kolsnål ekonomi ”kan gå hand i hand med stärkt konkurrenskraft och tillskapande av nya, hållbara arbetstillfällen”.
I sin artikel blandar KI:s representanter ihop mål och medel. Målet är ambitiöst – även om rader av ledande klimatforskare uttalat sig för än skarpare mål. Men det är satt för att ligga i samklang med målen i Parisavtalet, som för övrigt stöddes av 195 länder. Det är reduktioner på denna nivå som krävs av utvecklade länder som Sverige om världen ska ha en chans att nå Parisavtalet.
Samakovlis och Carlén – men även KI i sitt remissvar på vårt betänkande – ifrågasätter lämpligheten med ett så ambitiöst mål. Huruvida detta är KI:s uppgift är en intrikat fråga. Men oavsett detta, vore det intressant att veta vilken reduktion av utsläppen KI i stället förordar och därmed hur KI vill nå Parismålet.
För Miljömålsberedningen är det självklart att en kraftig omställning av ekonomin måste till. Kostnaderna för våra samhällen om utsläppen inte reduceras kraftigt – och på sikt går mot noll – beräknas överstiga kostnaderna för omställningen många, många gånger om. Det är därför ledande ekonomer, som Lord Nicholas Stern, uppmanar världens regeringar att satsa på en övergång till en klimatsmart ekonomi.
Kostnaderna för att ställa om ekonomin är alls inte enkla att beräkna. En viktig orsak är att de modeller som bland andra KI använder sig av för att bedöma olika åtgärder för utsläppsbegränsningar uppvisar många brister – något som även KI under hand bekräftar. Modellerna tar inte med alla kostnader och lämnar dessutom resultatet i form av olika nyttor – som minskad risk för ett mer instabilt klimat, lägre halter av luftföroreningar och förbättrad hälsa – därhän. De fångar heller inte upp teknikförändringar – typ ny smart teknik med jobb och exportmöjligheter som resultat. Särskilt viktigt är naturligtvis att modellerna inte innehåller ens en uppskattning av kostnaderna för samhället av att inte vidta åtgärder. Det är som om en husägare bara skulle räkna på kostnaden för att reparera ett hål i taket och inte bry sig om vad kostnaden och konsekvenserna blir om hålet inte lagas. Det är för övrigt mot den här bakgrunden som Lord Stern har varnat för att traditionella kostnads-nyttoanalyser ger intrycket av att ”business as usual” skulle vara ett alternativ – vilket det naturligtvis inte är.
Samakovlis och Carlén blundar i sin artikel för att skärpta krav inom klimat- och miljöpolitiken som regel leder både till innovationer, nya företag och nya jobb. Se bara på vindindustrin i Danmark eller fjärrvärmesektorn i Sverige. Rader av studier har för övrigt visat att en politik för omställning mot förnybar energi och större resurseffektivitet leder till både lägre utsläpp, lägre kostnader och inte påverkar sysselsättningen negativt. Åtskilliga studier talar om fler nya jobb, andra åter om att jobb i miljöskadlig verksamhet ersätts av hållbara jobb. Det finns ingen motsättning mellan en god välfärdsutveckling och att ta klimatfrågan på allvar.
New Climate Economy – ett internationellt samarbetsprojekt – har beräknat att skillnaderna i kostnad för världen som helhet av att investera i klimatsmart infrastruktur och att investera som vanligt är några få procent. I gengäld reduceras klimatriskerna, luftföroreningarna minskar och därtill blir de framtida driftskostnaderna för energi mycket lägre.
Samakovlis och Carlén oroar sig för att andra länder i EU kommer att göra mindre ansträngningar om Sverige är ambitiöst. Den rädslan är obefogad. Kraven på olika EU-länder när det gäller klimatåtgärder utgår inte från vad andra medlemmar gör utan från respektive lands förutsättningar. Hela EU-samarbetet drivs för övrigt framåt av att länder som Tyskland, Storbritannien och Sverige tar en ledarroll. Se bara vad Tysklands satsning på solenergi har lett till i form av lägre kostnader för övriga EU.
Det finns för övrigt många exempel där Sverige gått före med ambitiösa miljökrav – som till exempel kemikalier och luftkvalitet – och fått övriga medlemsländer med sig.
Från Miljömålsberedningens sida är vi naturligtvis betjänta av goda råd när det gäller de mer detaljerade förslagen om styrmedel och åtgärder. Men sådana råd kan inte utgå ifrån att vi ska ta lätt på Parisavtalet och att det bästa för Sverige vore att ”vänta och se”. KI bör inse att det mål som föreslås är förankrat hos sju av riskdagens partier. Det är en styrka inför framtiden och ger marknadens aktörer en tydlig signal om politikens långsiktiga inriktning.
Anders Wijkman, ordförande i Miljömålsberedningen
Eva Samakovlis och Björn Carlén, Konjunkturinstitutets debattartikel i SvD, den 10/5 2016, “Tankefel skadar tilltron till klimatpolitiken”.