DN Kultur, 15 april 2013
För drygt fyrtio år sedan kom Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser”. Den sände något av en chockvåg över världen med sitt budskap att evig tillväxt på en ändlig planet leder till katastrof. Den varnade för att utarmning av viktiga resurser och ökande påfrestningar från föroreningar av olika slag skulle knäcka den globala ekonomin under första halvan av 2000-talet. Rapporten kom vid en tidpunkt då optimismen stod i högsätet. Industriländerna kunde se tillbaka på flera decennier av hög tillväxt och standardökning. Att i det läget hävda att det skulle finnas gränser för tillväxten var inte populärt.
Jag satt i riksdagen och hade tagit intryck av rapporten. Efter en tid tog jag upp problemställningen med min partiledare, Gösta Bohman. Gösta tittade på mig och föreslog syrligt att jag borde söka medlemskap i Folkpartiet. Högre än så i tak var det inte. Efter en tid sökte jag mig bort från politiken.
Alltsedan den tiden har jag arbetat med frågor som rör relationen mellan ekonomin och naturen. Det som var prognoser 1972 börjar alltmera slå in i dag. Klimatförändringen är ett exempel. Överutnyttjandet av många viktiga ekosystem ett annat. Ändå är det politiska systemet lika litet villigt att i dag ifrågasätta, eller ens problematisera, den konventionella tillväxten som Gösta Bohman var då. Vad beror det på?
Ett givet svar är den förbannade kortsiktigheten. Marknaden fixerar sig vid nästa kvartalsrapport medan politiken blickar mot nästa val. Kombinationen är den sämsta tänkbara.
Klimatfrågan är ett tydligt exempel. Trots att det är mer än tjugo år sedan klimatkonventionen undertecknades ökar utsläppen av växthusgaser snabbare än någonsin tidigare. De fossilbaserade företagen – hårt uppbackade av finansiella intressen på jakt efter snabba vinster – beräknas i år investera mer än 1000 miljarder dollar världen över, en rekordnivå, i nya olje-, gas- och kolkällor. Samtidigt minskar investeringarna i förnybara energislag. Man frågar sig hur detta är möjligt.
Oljebolagen är rationella – inte i relation till klimatet utan till aktieägarna. Så länge politiken inte inför en rejäl skatt på koldioxid – så att fossila bränslen blir långt dyrare – kommer exploateringen av olja och gas att fortsätta.
Så varför gör inte politiken mera? Det konventionella svaret är att var och en är sig själv närmast. Politiken utformas efter de enskilda ländernas förutsättningar och intressen. Det är enkelt för ett rikt land som Sverige att argumentera för minskade utsläpp. Situationen ter sig helt annorlunda i fattiga länder. Där uppfattas kraven på hänsyn till klimatet ofta som ett hot mot deras rättmätiga krav på utveckling. I USA har inhemska olje- och kolproducenter ett oproportionerligt stort inflytande. Var och varannan kongressledamot är beroende av bidrag från olje- och kolindustrin. De politiska besluten blir därefter. USA är sedan decennier dessutom motståndare till bindande internationella avtal.
Mot den här bakgrunden är det inte svårt att förstå att klimatförhandlingarna gått i stå. De påminner mer om ett skyttegravskrig – där olika länder försvarar sina ekonomiska intressen – än om ett allvarligt försök att rädda klimatet.
Att vara folkvald innebär att både lyssna och leda. Men för närvarande kommer visionerna och det långsiktiga ansvaret i andra hand. Istället slipas budskapen så att de skall tilltala så många väljare som möjligt. Makten är det centrala. Medias fixering vid personer snarare än idéer bidrar också till utvecklingen.
Samtidigt innebär den ökade komplexiteten i samhället att ledarskapet inom politiken blir extra viktigt. Politikerna –inga andra – har det yttersta ansvaret att väga olika typer av kunskap mot varandra och staka ut kursen framåt. Men politiken ryggar för detta ansvar i dag. Jag känner många enskilda politiker som försöker leva upp till ansvaret. Men flertalet av partierna – hårt toppstyrda – har satt pragmatismen i högsätet.
Jag har själv upplevt systemet inifrån. Först i riksdagen på 1970-talet och sedan, tjugo år senare, som ledamot av Europaparlamentet. Ett spännande arbete i en dynamisk organisation. Till skillnad mot Riksdagen är partidisciplinen mindre uttalad. Det var tur för mig eftersom den kristdemokratiska gruppen, EPP, som jag tillhörde, ofta tog ställning i klimat- och miljöfrågor långt från min övertygelse. Klarast uttryck fick det i fråga om kemikaliepolitiken, REACH. Syftet med lagen var att fasa ut kemikalier som misstänktes utgöra en fara för hälsa och miljö. Motståndet, inte minst från tyska kemiföretag, var massivt. Man påstod att Europas kemiindustri skulle dö ut. Jag arbetade hårt för att stärka lagen, men mina försök sågs med oblida ögon av EPP:s ledning. Hela frågan lämnade dålig eftersmak. Det var för mig obegripligt att snäva industriintressen tilläts väga tyngre än hälsoriskerna, särskilt som övergångsreglerna var generösa mot kemiföretagen.
På liknande sätt var det med förslaget år 2008 om skärpta krav inom handeln med utsläppsrätter. Kostnaderna för den energiintensiva industrin blåstes upp till orimliga proportioner. Konsekvensen påstods bli att företagen skulle flytta verksamheten utanför Europa. Ändå visade forskning att en mycket liten del av industrin övervägde detta. Motståndet var stort hos både EPP och socialistgruppen. När beslutet väl togs hade direktivet urvattnats rejält – och träder nu i full kraft först 2027.
Viljan och öppenheten hos partierna att i grunden tänka om när det gäller de stora framtidsfrågorna – klimatet och utnyttjandet av naturens resurser – är ytterst begränsad. Kortsiktiga hänsyn tar över. Problemet förvärras av en alltför snäv rekrytering till politiken. Andelen naturvetare är extremt låg. Det är också därför så få yrkespolitiker på djupet förstår spänningen mellan tillväxten i ekonomin och naturen.
Vår planet har hittills haft en fantastisk förmåga att ”buffra” människans negativa påverkan på klimat och ekosystem. Den ekonomiska tillväxten har kunnat öka snabbt, trots allt allvarligare skador på miljön. Många ekonomer tolkar detta som att fortsatt konventionell tillväxt är okej – och de flesta ledare inom politik och näringsliv håller med.
Den naturvetenskapliga forskningens budskap är tvärtom att verkligheten nu hunnit ikapp oss. Vi befinner oss i en ny geologisk epok, som döpts till Antropocen, där människan är den dominerande kraften bakom förändringar i de livsuppehållande systemen. Frågan är hur vi över huvud taget ska kunna säkra behoven för de sju miljarder människor, som delar vår planet i dag, och samtidig bevara dess förmåga att leverera välfärd även i framtiden? Med tanke på den utbredda fattigdomen i världen borde vi som redan lever i överflöd hålla igen på våra materiella anspråk. Men så resonerar inte den rika världens politiker och konsumenter.
Här står två radikalt olika världsbilder mot varandra. Frågan är varför majoriteten av politikerna hela tiden ger ekonomerna och inte naturvetarna tolkningsföreträde.
De problem vi står inför är ingalunda enkla. Vi kan inte fortsätta länge till med konventionell tillväxt – av miljö, klimat- och resursskäl. Samtidigt är nerväxt inget alternativ. När tillväxten går ned drabbas våra ekonomiska, sociala och finansiella system av omedelbara problem. Utvecklingen i Grekland, Spanien, Irland och Portugal är avskräckande exempel. Den enda vägen ut ur dilemmat vore en bred diskussion i våra samhällen om hur vi ska kunna satsa på tillväxt av sådana aktiviteter som inte urholkar – utan stärker – den natur som är själva basen för välfärden i framtiden.
Världen i dag är radikalt annorlunda än under framväxten av industrisamhället. Då var den konventionella tillväxten en självklar prioritet. Världen är också annorlunda än vid tiden för avregleringen av finanssektorn på 1980-talet. Politikens huvudspår är däremot desamma som förr. Man fortsätter att prioritera konventionell tillväxt – där kvantitet räknas, men inte kvalitet. Men inga pengar eller teknik i världen kan få glaciärerna på Grönland att sluta smälta eller fiskebestånd som utfiskats att återuppstå. Vi behöver en ny logik, där inte naturens kapital eroderas på BNP-altarets bord.
Jag är övertygad om att våra förtroendevalda i gemen undervärderar sina väljare. Allt flera medborgare vill ha ledarskap ifråga om de stora framtidsfrågorna. Detta i sin tur förutsätter långsiktighet och mod att förändra reglerna på marknaden. Inte minst viktigt är att våga styra upp det finansiella systemet, vars påverkan på utvecklingen är enorm och farlig i sin kortsynthet.
Sist och slutligen handlar det om att vi alla förmår att höja blicken och inse att vårt ansvar sträcker sig längre än till att tillfredställa våra egna önskemål och behov. Moraliskt handlar det om global rättvisa och ansvar för kommande generationer.
Anders Wijkman