DN Debatt 10 maj 2014
Torftig valdebatt. Dagspolitiken klarar inte att hantera ödesfrågan om klimatet, vilket oroar oss. Vi föreslår därför ett ”utsläppsmoratorium”: inga beslut får tas som ökar utsläppen av växthusgaser. Principen måste kopplas till mål om exempelvis förnybar energi och grön infrastruktur, skriver 23 forskare och debattörer.
Det är som att se två brandmän träna skuggboxning medan stan brinner.”
Kommentaren kom från en student på våra kurser i hållbar utveckling som just sett en valdebatt i tv. Studenterna uttrycker ofta oro när det gäller politikens förmåga att klara klimatproblemen. Enkäter bland dem visar att en majoritet inte längre tror att den globala temperaturökningen under detta sekel skall kunna begränsas till 2 eller ens 3 grader. För att hålla nere ökningarna vill de främst se utbildning av medborgare och politiker och mobilisering hos folkrörelser och organisationer. Nästan lika viktigt är förändringar i det politiska systemets sätt att fungera. Att förstärka FN:s ledning och stärka kontrollen av investeringar och naturresurser nämns också.
Dagspolitikens sätt att hantera långsiktiga frågor är ofta nedslående. Skolpolitiken är ryckig, infrastrukturen vansköts (till exempel järnvägsunderhållet), försvarspolitiken vacklar, energipolitiken saknar en stabil färdriktning (till exempel det statliga Vattenfalls agerande). Påfallande är vanföreställningen att livsmiljön och ekologisk hållbarhet kan förhandlas mot kortsiktiga intressen. Talet om en fossilfri fordonsflotta 2030 samtidigt som man planerar en supermotorväg i Stockholm visar på klimatpolitikens glapp mellan egna mål och andra sektorsintressen. Klimatpolitiken presenteras med vilseledande självtillräcklighet (Sveriges utsläpp har inte minskats, som vi brukar få höra från regeringen, om våra flygresor och importen av varor räknas in.)
Allt detta är exempel på stora brister i politiken. De av oss som har erfarenheter som experter i regeringskansliet har slagits av hur kortsiktigt också de viktigaste långsiktiga frågorna hanteras i det politiska spelet. I grund och botten gäller frågan alltså den demokratiska statens och världssamhällets förmåga att ta in långsiktiga perspektiv i dagspolitiken. Politikens sätt att lösa svåra problem måste prövas mot erfarenheten – klarar man av att uppfylla de krav vi står inför? Att svara att vi får nöja oss med det politiska system vi har räcker inte om klimatkrisen går mot katastrof, vilket många tecken tyder på. Studenternas förtroende för politikerna är inte förbehållslöst: man önskar en reformering av politikens spelregler. Vad skulle då kunna göras?
På den nationella och kommunala nivån bör man reglera, eller till och med lagstifta, om ett ”utsläppsmoratorium” – att inga beslut som tas av regering, riksdag, landsting eller kommun ska leda till att utsläppen av växthusgaser ökar. Strävan ska i stället vara att de ska minska. Här står arbetsmarknadspolitiken inför en särskilt stor utmaning – det gäller att inte bara ”skapa jobb” utan jobb som inte ökar utsläppen. Principbeslut om ett moratorium måste ges verkan genom bindande mål, till exempel om 100 procent förnybar energi före 2050, om minst 3 procent effektivisering årligen av hanteringen av energi och material, om en skattereform där skatten på vanliga arbeten ersätts av skatt på jungfruliga råvaror, om en kraftfull utbyggnad av järnvägen och annan grön infrastruktur, och så vidare. Allt detta har redan i dag principstöd i riksdagens ”generationsmål”, vilket säger att de stora miljöproblemen i Sverige skall vara lösta inom en generation utan att orsaka miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.
Men det är också nödvändigt att uppföljningen och granskningen av planer och beslut inom riksdag, regering och myndigheter kraftigt förstärks. Politiska och rättsliga sanktioner förblir annars verkningslösa. I granskningen av planernas miljökonsekvenser kan miljödepartementet ges en överordnad roll, liknande den som finansdepartementet nu har inom regeringen vad gäller budgetfrågor.
Man kan kritisera sådana stora institutionella grepp för att de begränsar politikens handlingsutrymme. Men kraftiga begränsningar har vi sett tidigare, i krislägen. Menar de politiska partierna att vi inte är i en sådan kris nu? Om vi inte anses vara i ett så utsatt läge är det väl ändå förnuftigare att nu, i god ordning, ta begränsningarna än att vänta tills desperata åtgärder blir nödvändiga, vilket kan hota både tilltron till demokratin och demokratin som sådan.
Vi frågar politikerna: är ni eniga med oss och våra studenter om att de långsiktiga hållbarhetsfrågorna fått stå tillbaks på ett olyckligt sätt i den politiska debatten inför valen? Om svaret är ja, vad gör ni för att ge frågorna den plats de bör ha?
Till studenterna kan vi säga: De åtgärder ni satte allra främst är realistiska – att mobilisera engagerade i folkrörelser och att utbilda för hållbar utveckling på alla nivåer i samhället. Särskilda insatser behövs för att utveckla utbildningarna vid högskolorna, inte minst för ekonomer och ingenjörer. Men beträffande er vilja att förändra demokratins praktik så att politikerna tar sitt ansvar i detta läge undrar vi om de klarar det själva; det tycks kräva att vi alla hjälps åt.
Ett råd till alla engagerade är därför: bevaka partiernas och deras kandidaters vilja och arbete vad gäller de långsiktiga frågorna inför valet. Fråga hur partierna kan driva en politik som sätter hållbarhet främst. På vilket sätt tänker de förändra partiets politik så att klimatmål och millenniemål förverkligas? Hur vill de förändra den ekonomiska politiken, skattepolitiken, de ekonomiska drivkrafterna och arbetsmarknadspolitiken för att en klimatomställning ska bli realistisk? I FN-panelen IPCC:s senaste rapport hävdas att den globala uppvärmningen kan begränsas till 2 grader. Det är inte lätt, men det går, om världens regeringar nu tar itu med saken på allvar. Blir det inte lättare i en demokratisk stat som Sverige om man söker stöd för en sådan politik i valet 2014?
Som det nu ser ut kommer valdebatten mest att handla om marginella skillnader i synen på skolan, ekonomin och välfärden. Men dessa viktiga frågor behöver envist kopplas till miljö och klimat: hur ska utbildningen för hållbar utveckling byggas upp, hur ska ekonomin för klimatomställning och för meningsfullt arbete åt alla säkras i en och samma politik, och hur ska välfärd som förutsätter en hållbar livsmiljö kunna garanteras?
Valdebatten måste ge ordentlig plats för dessa avgörande frågor, om valet ska få den betydelse som demokratin förutsätter och som medborgarna har rätt att vänta sig.
Jonas Anshelm, professor, Linköpings universitet
Marianne Danielsson, forskare, Uppsala universitet
Katarina Eckerberg, professor, Umeå universitet
Stefan Edman, författare och debattör
Eva Friman, forskare, Centrum för hållbar utveckling, Uppsala universitet
Ing-Marie Gren, professor, Sveriges Lantbruksuniversitet
Bengt Gustafsson, professor emeritus, Uppsala universitet
Sverker Gustavsson, professor, Uppsala universitet
Kjell Havnevik, professor, Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala
Pär Holmgren, meteorolog, Uppsala universitet
Alf Hornborg, professor, Lunds universitet
Hans Liljenström, professor, Sveriges Lantbruksuniversitet
Carl Lindberg, hedersdoktor, Uppsala universitet
Sverker Molander, biträdande professor, Chalmers
Karl-Henrik Robèrt, professor, Blekinge tekniska högskola
Johan Rockström, professor, Stockholms Universitet
Lars Rydén, professor emeritus, Uppsala universitet
Christer Sanne, docent emeritus, KTH
Semida Silveira, professor, KTH
Magdalena Svanström, docent, Chalmers
Ashok Swain, professor, Uppsala universitet
Sverker Sörlin, professor, KTH
Anders Wijkman, teknologie hedersdoktor, Linköpings universitet