A study rapport – The Circular Economy and Benefits for Society, 2015

A study rapport requested by the Club of Rome, 2015

The Circular Economy and Benefits for Society - Jobs and Climate Clear Winners in an Economy Based on Renewable Energy and Resource Efficiency

To read the full rapport, click here.

Executive Summary

The central theme of this report is how to greatly enhance resource efficiency. The proposition is that a circular economy, where products are designed for ease of recycling, reuse, disassembly and remanufacturing should replace the traditional, linear ’take, make & dispose’ model that has dominated the economy so far. This, no doubt, is a major prerequisite to stay within the Planetary Boundaries.

It now takes the Earth almost one and a half year to regenerate what we use in a year (Ecological Footprint). Both governments and businesses are beginning to realize that our linear systems of resource use expose both societies and businesses to a number of serious risks. Resource constraints as well as increasing volumes of waste and pollution are likely to impose increasing threats to welfare and wellbeing and, from a business point of view, to competitiveness, profits and business continuity. Simply put: We are in urgent need of decoupling, or put in other words, a transition to an inclusive and circular economy.

The ’circular economy’ is an industrial system that is restorative by intention and design. The idea is that rather than discarding products before the value are fully utilized, we should use and re-use them. Presently only a few percentage points of the original product value is recovered after use.

While relative decoupling of economic growth from resource use has been happening over the past decades, the gains made so far have been rapidly eaten up by a combination of economic growth and the so-called rebound effect, i.e. that the resources freed up by increased efficiency are used up very soon through increased consumption. Here is where the circular economy as a powerful concept comes into play.

Most studies so far on the circular economy have focused primarily on the business case for enhanced resource efficiency. This report rather focuses on the social benefits that a transformation from a linear to a circular economy would entail.

The main purpose of this report is to broadly explore the potential for a significant increase in resource efficiency and to specifically assess what the main benefits for society would be - looking at carbon emissions and employment in particular. We are using the Dutch, Finnish, French, Spanish and Swedish economies as test cases. It seems from the countries this study has explored – Finland, France, the Netherlands, Spain and Sweden – that the circular economy is a concept which will offer a number of societal benefits for Europe, not least in terms of carbon emissions reductions and new jobs.

The study is relevant not only from an academic but also from a political perspective, particularly in the EU context. The European Commission took several important initiatives in the area of resource efficiency during the years 2011-2014, culminating with the Circular Economy Package.

In November, 2014, the Juncker Commission decided to withdraw the proposal under the pretext of “deregulation”. After a lot of critique the Commission has made a commitment to re-launch its proposal. The objective will be to present a revised proposal in December 2015. According to several statements by the Commission – and implicit in the public consultation on the topic – the aim now is a much broader scope, aiming to “promote the circular economy across the whole value chain”.

We hope that this report can provide valuable input to the discussion on the Commission’s new proposal, as well as national policies, particularly in terms of highlighting the opportunities offered by the Circular Economy for the EU’s competitiveness and jobs agenda.

Case Study findings

In this study the target date for the changes to be obtained in terms of decoupling is set for 2030. By making use of a traditional Input/Output model – which accounts for the interdependencies of different branches of a national economy - the report assesses first and foremost what the likely effects would be on carbon emissions and job opportunities in Finland, France, the Netherlands, Spain and Sweden – of the following key steps in a circular economy:

 1) Enhancing energy efficiency The economy in each country would become 25% more energy-efficient.

 2) Increasing the percentage of renewable energy in the energy mix, by cutting fossil fuel use in half and substituting it with renewable energy sources, as for example wind, solar and biofuels.

 3) Organizing manufacturing along the lines of a materially-efficient circular/performance-based economy, i e by extending wealth, minimizing waste and maximizing the reuse and recycling of materials. A combination of a 25% overall increase in material efficiency + 50% of all virgin materials being replaced by secondary materials + doubling the product life of long-lived consumer products compared to today.

The results are very clear. For each and every one of the three decoupling alternatives – in each of the countries studied - there would be a significant reduction in carbon emissions. In addition, the employment effects would be clearly positive. The results were the following in summary:

The renewable-scenario for all five countries led to an estimated 50% reduction in carbon emissions. That was expected, as halving fossil fuel use should have that effect.

There was no significant net effect on employment unless the respective countries would give priority to using of domestic biomass, rather than other renewables, in substituting fossil fuels. However, when residue materials from the agricultural and forestry-sectors are used in the supply of renewable energy significant number of jobs will be created – not least in the rural regions, where unemployment rates most often are the highest. Up to 15,000 new jobs could be created in Finland and Sweden, respectively, up to 50,000 jobs in the Netherlands, and up to 100,000 jobs in France and Spain, respectively. In addition, and equally important, there would be a surplus in the balance of trade with a third to two-thirds of a percentage point of GDP in all the countries being explored. As all of the countries examined are net importers of fossil fuels that was also an expected outcome.

The energy efficiency scenario would be likely to cut carbon emissions in all five countries by roughly 30%. Here, the effect on employment would be positive and add new jobs in the range of 15,000 people in Finland, 20,000 people in Sweden, 100,000 people in the Netherlands and 200,000 people in France and Spain, respectively. The trade balance would be improved in most countries, but less so than in the renewable scenario. France and Spain are likely to experience the largest trade surplus gains at 0.4% of GDP. The job increase is partly temporary in nature. However, it would last for many years, probably a couple of decades, during which time the necessary investments in retrofitting of old buildings and other efficiency improvements are undertaken.

The material efficiency scenario is likely to cut carbon emissions in all the countries by between 3 and 10%. The gains in terms of employment would be more significant – representing more than 50,000 people in Finland and Sweden, respectively, more than 100,000 in the Netherlands, more than 200,000 in Spain and more than 300,000 people in France. The same goes for the trade balance – the estimated trade surplus improvement would be in the magnitude of 1-2% of GDP. The new jobs generated are permanent in nature, primarily as a consequence of the changes in the goods-to-services ratio in the economy.

If all the three decoupling strategies would be pursued together the results would be substantial. As the three decoupling scenarios support and enforce each other in virtuous circles – improved resource efficiency having energy efficiency effects, and energy efficiency making it much easier to increase the share of renewable energy and cut the use of fossil fuels – the combined scenario would in reality be the easiest one to achieve:

 1) Carbon emissions are likely to be cut by two thirds or more, almost 70% in Spain, structurally.

 2) The number of additional jobs would exceed 75,000 in Finland, 100,000 in Sweden, 200,000 in the Netherlands, 400,000 in Spain and half a million in France. This means that unemployment rates could be cut by a third in Sweden and the Netherlands, and possibly more - maybe even cutting unemployment in half, provided that some of the likely trade surplus gains would be used for investments domestically, preferably in a way according to the investment-packages presented later on in the report. In Spain the unemployment rate is likely to be reduced from a bit above 20% to somewhere close to 15%, in Finland unemployment could be reduced by a third and in France by almost a third.

3) The improvement in the trade balance would be around - or even above – 1,5% of GDP in all of the countries studied – representing a few billion euros a year in Finland, more than five billion euros a year in Sweden, around 15 billion euros a year in the Netherlands, 20 billion euros in Spain and 50 billion euros in France. It should be noted, however, that there would be no trade balance gains globally. Some countries, especially fossil fuel and virgin material exporters, tend to lose. Over time – once economies around the world would become more circular, the benefits for the five European countries explored in this study would be reduced.

The result of the simulation is like a snapshot. It describes a hypothetical situation, based on certain assumptions. The simulations were based on a combination of manipulating sector supply chains – in favour of renewables and secondary materials - and anticipating at the same time a significantly higher overall level of resource efficiency in the economy.

Policy implications

While further case studies are needed to confirm the results of the case study of the Dutch, French, Finnish, Spanish and Swedish economies, it is nonetheless possible to draw some definite conclusions in terms of policy implications, of relevance for each country being part of the study and for the ongoing EU debate on a Circular Economy.

With a growing population, and in the developing countries a much-needed increase of per-capita-income (affluence), technology innovation, in combination with behaviour change - and underpinned by policy reforms - are the only options we have to bring down the environmental impacts. Luckily, there are many types of decoupling that could and should be achieved by improved technology, often complemented by behavioural change. Unfortunately, policies to promote such actions are rare. While the promotion of labor productivity has been a priority for economic policy-making in the past, resource productivity has been more or less neglected.

To move the economy in the direction of a circular economy, with the potential to deliver considerable social benefits, would require deliberate policy measures - as well as targeted investments - over a period of time; the main objective being to reduce the energy and material throughput in society. Of central importance will be to view a circular economy not as an environmental issue alone, but as an integral part of jobs and competitiveness strategies.

On a related note, a current limitation is that most climate change mitigation strategies are sector-based, with a primary focus on energy use. The general level of resource use in society is seldom taken into account – in spite of the fact that the climate benefits from using products longer and from enhanced rates of recycling and reuse of materials ought to be obvious. The energy saved when recycling metals, for instance, is significant. As a consequence, climate change mitigation strategies need to become more holistic and consider resource efficiency as a key instrument.

In addition to this much needed reframing of the circular economy debate, far-reaching policy reforms are also needed. Some of these measures are already being implemented in some of the countries explored in this study as well as in the EU, albeit not to the extent possible. Such examples are support systems for renewable energy, emissions trading, the eco-design directive, energy efficiency standards, targets for recycling of materials, etc. All these policy measures are in need of being strengthened.

In addition a number of new policy measures should be considered, like a more proactive use of public procurement, earmarking investments in favour of resource efficiency within EU’s different funding schemes, adoption of resource efficiency targets for materials where scarcity is looming or the overall environmental impact of resource extraction and use is significant, and the promotion of new business models geared at functional sales. It will also be of crucial importance to rethink taxation. This policy area is not an EU competence at present. But the European Commission should be encouraged to take the lead and stimulate a process encouraging Member States to embark on a necessary tax shift.

Taxation in industrialized countries is dominated by taxes on labor. Taxes on the use of natural resources and the resulting undesired waste and emissions, however, are very low. To move society towards sustainability – both socially and ecologically - would require a tax shift, lowering taxes on work and increasing taxes on the consumption of non-renewable resources in the form of materials and fossil fuels. Such a tax shift would accelerate the transition to a circular economy, which is low-carbon and resource-efficient in nature.

An economy favouring reuse and recycling of materials as well as product-life extension is, by definition, more labour-intensive than one based on a disposal philosophy, i.e. linear resource flows. The main reason, of course, is that caring for what has already been produced – through repair, maintenance, upgrading and remanufacturing – is more labour intensive than both mining and manufacturing (often in highly automated and robotized facilities). Parallel to tax reform, the system of VAT should be carefully analyzed. Goods produced by secondary materials – where VAT has already been paid once – should be exempted from VAT. Such a reform would promote the use of secondary materials – i.e. reuse and recycling – and help correct a situation where it is often less expensive to use virgin materials than recycled ones.

The investments required – in addition to the normal level of investments - for moving towards a circular economy have been calculated to be in the range of 3% of GDP per annum - currently around six billion euros in Finland, 12 billion euros in Sweden, 20 billion euros in the Netherlands, 30 billion euros in Spain and 60 billion euros in France – every year from now on until 2030. This amount equals about half of the current Swedish balance of payment surplus, less than a third of the Dutch balance of payment surplus. Finland, France and Spain, having run trade and balance of payment deficits in recent years, would have to struggle more to finance these investments. The investments would be needed primarily in the following sectors:

 1) agriculture, forestry, timber, pulp and paper to promote biofuels and to develop new bio based products

 2) installation services and construction/renovation to promote energy-efficiency and renewable energy sources

 3) sustainable infrastructure concerning especially energy and transport, for instance mass-transit transport systems and electric vehicles and ways to charge them

 4) maintenance and repair, recycling and development to promote material-efficiency

 5) engineering services and as well in education to be able to meet the increased demand for new competencies in areas like product design, recycling and remanufacturing as well as new business models. The labour force must be ready to take on a set of new tasks required in the emerging “new” economy.

Investments of that magnitude would decrease unemployment with another 2% in all of the countries studied due to the increased domestic production the investments would lead to. As more or less half of the total production value incurred by investments in Finland, France, the Netherlands, Spain or Sweden would take place abroad, i.e. foreign firms exporting components to the investment projects, unemployment would come down in other countries as well. This means that for every member-state deciding to embark on an investment package like the one described, there will be positive employment effects in the EU as a whole. This is a natural consequence in an open-market trading-zone like the EU.

Authors: Anders Wijkman and Kristian Skånberg

Modelling: Kristian Skånberg and Mårten Berglund

Here is the full rapport.

A study rapport – The Circular Economy and Benefits for Society, 2015

Att svära i kyrkan – 24 röster om evig tillväxt på en ändlig planet

Om boken

I denna antologi skriver 24st politiker, professorer, författare - kända och okända personer om tillväxtens dilemma på en ändlig planet.

"Det är lätt att hitta invändningar mot BNP-tillväxt men det är inte konstruktivt att blunda för att vårt moderna samhälle i alla dess delar är utvecklat under en tid av expansion. Tekniska framsteg och ökad produktivitet har lett till minskat behov av arbetskraft, men så länge ekonomin växte var det möjligt att ”skapa” nya jobb. Utan tillväxt riskerar nu arbetslösheten skjuta i höjden. Dessutom är viktiga byggstenar i den välfärd som vi värnar – sjukvård, skola och pensioner – i grunden hotade när tillväxten uteblir och vi går in i den ständiga lågkonjunkturen.

Och inte bara sysselsättning och välfärd är i riskzonen. Det finansiella systemet kan rasa samman den dag som expansionen inte längre är möjlig. I en verklighet med en växande real ekonomi var det inte bara möjligt att öka skuldsättningen, det var faktiskt för de flesta både klokt och rationellt att göra så. Som en följd av detta har, under de senaste årtiondena, den finansiella sektorn och de samlade skulderna växt till en gigantisk storlek. Det som fram till nu har varit en förutsättning och ett smörjmedel för samhällsutvecklingen riskerar bli den kvarnsten som sänker tillväxten.

Detta är i ett nötskal tillväxtens dilemma. Å ena sidan uppenbara gränser för fortsatt tillväxt. Ekologiska och resursmässiga gränser som inte är förhandlingsbara. Å andra sidan ett samhälle som förutsätter ständig expansion. I en krympande ekonomi kommer inte bara välfärden, utan också den sociala stabiliteten, demokratin och i förlängningen freden att sväva i fara."

Av Stellan Tengroth, redaktör

Framtiden är överlovad – och överbelånad

(Anders Wijkmans bidrag i antologin)

Rapporter från forskningen om spänningen mellan ekonomi och ekologi – om hur atmosfären och biosfären påverkas alltmer negativt av våra produktions- och konsumtionssystem – avlöser varandra. Budskapet är att människans påverkan på planeten nu nått en nivå som innebär allvarliga risker för välfärden i framtiden. Miljöfrågorna har för länge sedan upphört att vara ett särintresse, för att använda Fredrik Reinfeldts språkbruk. Vad som står på spel är förutsättningarna för en fortsatt välståndsutveckling.

Vissa forskare, som Nobelpristagaren Paul Crutzen, menar att vi är på väg in i en ny geologisk epok, Antropocen. Vi överger Holocen – som erbjudit stabila förhållanden för mänsklig utveckling – till förmån för ett långt mera instabilt system. Vi kan inte utesluta ”tipping points” – med drastiska och oåterkalleliga konsekvenser för klimatet och många viktiga ekosystem – och därmed för våra samhällen

Hållbarhetskrisen blir för var dag allt tydligare genom sociala, finansiella, ekonomiska, miljö- och klimatmässiga störningar. Dessa uppträder nu samtidigt och i allt större omfattning i olika delar av världen. Vi står inför en rad svåra utmaningar, som drivs på av slösaktiga produktions- och konsumtionsmönster, orättvisa handelssystem, perversa subventioner och återkommande finanskriser. Orättvisorna i världen är fortsatt stora och inkomstskillnaderna ökar i de allra flesta länder. Arbetslösheten är hög och stigande, särskilt bland unga människor. Det finansiella systemet är alltmera skiljt från den reala ekonomin och ger inte prioritet åt investeringar i långsiktiga och hållbara lösningar. Vår planet har hittills haft en anmärkningsvärd förmåga att ”buffra” den snabbt ökande mänskliga påverkan på både klimat och ekosystem. Den ekonomiska tillväxten har varit hög trots allt allvarligare skador på miljön. De allra flesta ekonomer tar detta till intäkt för att utvecklingen är på rätt spår, och tror på fortsatt konventionell tillväxt även i framtiden. De allra flesta ledare inom politik och näringsliv hakar villigt på.

Den naturvetenskapliga forskningens budskap är tvärtom att verkligheten nu hunnit ikapp oss. Frågan är hur vi över huvud taget ska kunna säkra behoven för de sju miljarder människor, som delar vår planet i dag, och samtidig bevara dess förmåga att leverera välfärd även i framtiden?

Tillväxtens dilemma

Här står sålunda två världsbilder mot varandra. En fråga jag sedan många år ställer mig är varför de allra flesta beslutsfattare inom politik och näringsliv så självklart ger ekonomerna tolkningsföreträde framför naturvetarna. Särskilt som ekonomernas prognoser så ofta slår fel. Finanskrisen 2008 är bara ett exempel i raden.

Svaret på frågan är rimligen att allt annat än fortsatt konventionell tillväxt är svårt att föreställa sig – både för makthavarna och för folk i allmänhet. Den modell för utvecklingen som vuxit fram under industrisamhället förutsätter expansion. När BNP-tillväxten går ned – eller är negativ – utsätts våra ekonomiska, finansiella och sociala system för omedelbara problem. Händelseutvecklingen i dagens Grekland, Irland, Portugal och Spanien är avskräckande exempel.

Men att ett problem är svårt att hantera är inte detsamma som att det är ok att stoppa det under mattan. Politikens ansvar är att både lyssna och leda. För närvarande tycks man mest ägna sig åt att lyssna. Budskapen slipas av så att de ska tilltala så många väljare som möjligt. Makten är det centrala. Visionerna och det långsiktiga ansvaret kommer i andra hand. Om nu naturvetarna har rätt, vilket är min övertygelse, och utrymmet för att öka omsättningen av energi och råvaror är begränsat – vissa bedömare menar att vi redan passerat gränsen – så kommer naturen inom kort att slå tillbaka med stor kraft. Med den politik som nu förs har vi mycket dålig beredskap att hantera de kriser som blir följden.

Framtiden överlovad

Det finns inga enkla lösningar på tillväxtens dilemma. En orsak är att framtiden sedan lång tid tillbaka är kraftigt överlovad. Som en konsekvens växer skuldbergen. Vissa bedömare, som Boston Consulting Group i en rapport i december 2012, talar till och med i termer av Ponzi Finance.

Ponzi var en italienare i början av 1900-talet som lovade 40-50 procent avkastning till dem som satte in sina pengar hos honom. Men istället för att investera vad som deponerats använde Ponzi pengarna till att betala ränta till dem som gjort insättningar tidigare. Systemet förutsatte att ständigt nya investerare anslöt sig – som ett pyramidspel. Efter ett tag sprack bubblan och Ponzi hamnade i fängelse. Nära hundra år senare försökte Bernie Madoff göra om samma sak på Wall Street. Han lyckades hålla igång pyramidspelet i flera decennier, men till slut sprack även detta. Madoff sitter nu inne på livstid.

Boston Consulting Group menar att många länder idag lever lika farligt som Ponzi och Madoff. Orsaken är att deras samlade skulder vida överstiger vad som är hållbart. Summan av skulderna för regeringar, företag och privatpersoner inom OECD-området låg på i snitt 160 procent av BNP år 1980 – en nivå som bedömdes som rimlig. Idag, trettio år senare, ligger samma andel på över 320 procent av BNP – en ohållbar nivå enligt många bedömare. Inom euroområdet är siffran ofattbart höga 390 procent.

Den allmänna debatten handlar mest om regeringarnas skuldsättning. Men i många länder, och Sverige är ett av dem, är hushållens skulder ett minst lika stort problem. Att låna till konsumtion har blivit allt vanligare.

Konsumtion på kredit

Befolkningen i industriländerna kan se tillbaka på tiden efter andra världskriget som en gyllene period. Ekonomierna växte snabbt. Levnadsstandarden sköt i höjden på ett närmast spektakulärt sätt.

Länge var det en fråga om att möta människors mest basala behov. Men med tiden växte anspråken. Möjligheterna att skuldsätta sig vidgades kraftigt – inte minst krediter för boende och konsumtion. I realiteten innebär de allt generösare villkoren att allt flera människor ges möjlighet att idag konsumera morgondagens resurser. Systemet bygger naturligtvis på förutsättningen att ekonomierna ska fortsätta att expandera som hittills. Att konsumera har kommit att bli en del av livsstilen. Som den polske filosofen Zygmunt Bauman uttryckte det i en intervju i Stockholm, i augusti 2011:

” När jag var liten gick människor till dåtidens motsvarighet till gallerior för att köpa nya kläder när de gamla inte längre gick att använda. Man handlade för att ersätta något utslitet med nytt. I dag söker vi bekräftelse och identitet genom shopping.”

Den snabba ökningen av kreditvolymen har i många länder maskerat de växande inkomstklyftorna i samhället. Även hushåll som halkat efter i inkomstligan har fått möjlighet att hålla konsumtionen uppe. De allt liberalare reglerna för att låna pengar i USA – inte minst på husmarknaden – blev ett sätt för Clintonregeringen att balansera en allt skevare inkomstfördelning. När husvärdena plötsligt vände nedåt blev situationen snabbt ohållbar. Mer än fyra miljoner hushåll i USA har tvingats gå ifrån sina bostäder sedan 2008 – en katastrofal utveckling.

Krediter är en viktig del av ekonomin. Men när kreditgivningen expanderar långt snabbare än ekonomin i övrigt – och när lånen baseras på kortsiktig avkastning, ofta av spekulativ karaktär, snarare är långsiktig hållbarhet – innebär det att värden inflateras och risker byggs upp som förr eller senare leder till stora, och ibland, irreparabla skador – för samhällsekonomin i stort, för enskilda individer och för klimatet och ekosystemen.

Överuttagen från naturen

Skuldökningarna i det finansiella systemet är en sak. Dem kan vi löpande mäta. Svårare är det med inteckningarna i naturen. De är långt mindre tydliga. För att ta ett exempel: intäkterna från försäljningen av rekordfångster av fisk – eller hårt avverkade skogar – redovisas som en pluspost i BNP. Någon motsvarande redovisning av den urholkning av fiske- eller skogsbestånden som alltför ofta sker – och som leder till mindre fångster/avverkningar på sikt – görs som regel inte. Följden är att vi kör planeten utan en ordentlig balansräkning. Ett enskilt företag skulle aldrig kunna sköta sin redovisning så. Skulderna i ekonomin och naturen hänger naturligtvis ihop. För att betala av skulderna behöver värden skapas. Och värden skapas genom att utnyttja resurser från naturen, främst högvärdig energi. Vissa typer av ekonomisk aktivitet – som olika typer av tjänster – kräver lägre insatser av energi och råvaror. Den digitala revolutionen innebär att denna del av ekonomin kommer att öka. Men sett över tid råder det ett nära nog linjärt samband mellan värdeskapandet i ekonomin och användningen av naturresurser. För sådana sektorer inom ekonomin som byggande, transporter, energiproduktion, kemikalier, livsmedel, textiler och merparten konsumtionsvaror är efterfrågan på energi och råvaror fortsatt mycket hög.

Den billiga oljans tid är förbi. Allt talar för att världen är på väg in i en period av stigande energi- och råvarupriser. Detta gör att skuldsaneringen för både regeringar och hushåll kommer att bli svårare. Utrymmet för annan konsumtion blir på motsvarande sätt lägre. Detta kommer att slå mot tillväxten, vilket spär på svårigheterna att betala av på skulderna.

Det är enkelt att inse att den typ av låneekonomi som utvecklats efter 1970-talet bara är möjlig i en ekonomi som växer snabbt. Det kommer därför att bli allt svårare att hålla igång systemet när den viktigaste förutsättningen för tillväxten – låga energipriser – har förändrats i grunden. Den enda möjligheten, som jag ser det, är genom en systematisk satsning på en långt effektivare energi- och materialanvändning. Men denna fråga har än så länge låg prioritet inom politiken.

Så oavsett från vilken vinkel vi betraktar problemet – ekonomins, finanssystemets eller naturens – är utmaningarna stora. Framtiden är starkt överlovad. Att fortsätta mycket längre på den konventionella tillväxtens väg kommer inte att fungera, först och främst av klimat-, miljö- och resursskäl. Men negativ tillväxt är heller ingen lösning. Då får vi kollaps i de ekonomiska, finansiella eller sociala systemen. Tillväxtens dilemma kan, som jag ser det, bara lösas genom en bred diskussion i samhället, med sikte på en radikal omläggning av ekonomin.

En fråga i taget duger ej

Den stora utmaningen består i att utveckla en mer holistisk syn på mänsklig utveckling. Inte minst måste vi bredda synen på vad som är ett gott liv. Livskvalitet är för de allra flesta människor långt mer än materiell konsumtion. Det är ett av flera goda argument mot att ha tillväxt i BNP som den viktigaste måttstocken för utvecklingen.

Politiken kan inte längre handla om att hantera en fråga i taget. Dagens stuprör, både i form av samhällets organisation och i hur forskningen arbetar, måste växla över i långt mera horisontella system. Allting hänger ihop.

Många olika förslag har lagts fram med syfte att minska trycket på biosfären och atmosfären. Det har bestått av en kombination av regleringar och ekonomiska styrmedel, en komplettering av BNP som måttstock för utvecklingen samt försök att ge ekosystemens funktioner ett värde, både på makro- och företagsnivå. Problemet är att få av dessa förslag accepterats på den politiska nivån. Allra störst är svårigheterna på internationell nivå. Nära tjugo år av klimatförhandlingar – med ytterst magert resultat – är ett tydligt exempel.

På EU-nivå har vissa framsteg nåtts, till exempel i form av en klimathandlingsplan och bindande beslut om utbyggnaden av förnybar energi. Men eurokrisen har gjort att hela hållbarhetsarbetet hamnat i bakvatten och risken är idag stor att EU:s ambitioner sänks, istället för motsatsen. Oförmågan att reformera utsläppshandeln så att priset på koldioxid får en styrande effekt är bara ett exempel av flera på bristen på ledarskap. Europaparlamentets beslut i april i år att inte begränsa antalet utsläppsrätter var en smärre katastrof. Hela EU:s klimatpolitik är i farozonen.

Finanssektorn utanför radarn

En sektor som sällan nämnts i samband med hållbarhetsdiskussionen är bank och finans. Ändå är det uppenbart att de mål och värderingar som styr finansmarknaden har helt avgörande inverkan på utvecklingen i samhället. En helt central fråga är hur de finansiella institutionerna hanterar långsiktig risk, inte minst klimat- och miljörisker. Direkt kopplat till detta är de ersättningssystem som används. När både kreditansvariga inom banker och portföljförvaltare hos finansiella placerare belönas på basis av de senaste månadernas resultat är det föga förvånande att frågor om långsiktig risk kommer på undantag. En annan fråga har att göra med kreditexpansionen som sådan. När konsumtion tidigareläggs, vilket den snabbt ökade skuldsättningen i samhället innebär, så har det naturligtvis som en konsekvens att det skyndar på överutnyttjandet av många viktiga ekosystem och naturresurser och den snabba ökningen av växthusgaserna.

Ett av problemen med finanssektorn är att så få människor vet hur den fungerar. En ung brittisk parlamentsledamot, Steve Baker – med erfarenhet från finansmarknaden – gjorde nyligen kommentaren att det bara var en handfull av ledamöterna i det brittiska parlamentet som förstår hur det finansiella systemet fungerar.

De allra flesta människor lever nog i föreställningen att nya pengar skapas av centralbanken i landet där man bor. Centralbankerna har visserligen en viktig roll i det finansiella systemet, men de är bara ansvariga för några få procent av de pengar som snurrar runt i våra ekonomier. Mängden pengar i samhället är istället en direkt funktion av bankernas långivning. De behöver endast hålla en mycket liten andel av lånestocken som reserv i form av eget kapital.

I takt med att krediterna betalas tillbaka minskar ränteintäkterna. Det finns därför ett starkt intresse hos bankerna att hela tiden öka utlåningen – alternativt att låntagarna inte ska amortera ned sina lån. Det är så man tjänar pengar. Det är för övrigt bara genom en ökad långivning som redan beviljade krediter – och räntorna på dessa – kan betalas igen. Historiskt byggde bankernas verksamhet på att de säkerheter som gavs för lånen var de bästa tänkbara. Men förutsättningarna har förändrats. En rad nya kreditinstrument har utvecklats, vilka hade som mål att sprida riskerna. Men slutresultatet har i de flesta fall blivit ett ökat risktagande. Värdet på många av bankernas säkerheter är, som vi sett, allt annat än stabilt. Husbubblan i USA år 2008 gav en illustration av hur snabbt fastighetsvärden kan falla.

Finanskrisen satte ljuset på flera viktiga frågor – alltifrån relationen mellan bankernas eget kapital och deras utlåning till frågan om var gränsen ska dras för vad banker och finansiella företag ska syssla med. Professor Harald Sverdrup vid Lunds universitet har uttryckt det på följande sätt: ”Vi måste skilja på ’banking och gambling’.”

Mitt syfte är ingalunda att ifrågasätta själva kreditgivningen. Utan tillgång till krediter, både för att kunna starta och driva företag, göra investeringar på lång sikt och även fördela konsumtionsutgifter över tid, skulle vår moderna ekonomi inte fungera. Men verksamheten som den bedrivs idag ger anledning till ett antal kritiska frågor.

Konsumtionsökningens baksida

Den snabba materiella tillväxten – och formerna för den – har, som vi konstaterat, en baksida. Konsekvenserna i form av klimatpåverkan, överutnyttjandet av viktiga ekosystem och en tilltagande brist på viktiga ändliga resurser blir allt allvarligare. En analys av finansmarknadens ansvar i sammanhanget visar på stora brister. Intresset och förståelsen för begrepp som hållbarhet är tyvärr lågt hos de allra flesta av finansmarknadens aktörer. Det finns visserligen ljusglimtar. Inom FN:s Miljöprogram, UNEP, driver man sedan ett antal år tillbaka ett nätverk bland aktörer på finansmarknaden på temat ”Principles for Responsible Investment”. Sammanlagt knappt ett tusen banker och finansföretag har skrivit under principerna, som ställer krav på att sociala och miljömässiga aspekter måste vägas in i samband med olika investeringsbeslut. Principerna är allmänna till sin karaktär och hur de tillämpas i praktiken är svårt att uttala sig om. Parallellt med UNEP:s arbete har flera liknande initiativ vuxit fram inom den finansiella sektorn.

Detta till trots ligger bank- och finanssektorn kraftigt på efterkälken när det gäller arbetet för hållbar utveckling. Man skulle förvänta sig motsatsen. En av den finansiella sektorns huvuduppgifter består just i att hantera risk. De institutioner som till exempel har ansvaret för allmänhetens pensionskapital borde vara extra försiktiga, för att inte tala om pensionsspararna själva. Men här finns en uppseendeväckande brist både på medvetenhet och ansvarstagande. Samtal med representanter för olika pensionsfonder visar dessutom att de mycket sällan får frågor från sina kunder som rör krav på klimat- och miljöhänsyn.

Avregleringarna en politisk kapitulation

Det finns många orsaker till bristerna i finansmarknadens sätt att arbeta. Avregleringarna på 1980-talet ledde till att kreditvolymerna snabbt ökade och att kontrollen över verksamheten kraftigt reducerades. Nya kreditinstrument utvecklades – en del positiva, andra av mer dubiös karaktär. Utvecklingen av datatekniken fick stor betydelse. Just nu pågår en viktig diskussion om så kallad robothandel. Tillgångar byter ägare på bråkdelen av en sekund. ”Att tjäna pengar på pengar” har blivit en allt viktigare del av verksamheten. Företag på börsen värderas alltmer efter kortsiktiga parametrar, som kvartalsbokslut och förväntad ”cash-flow” för de närmaste åren. Framtida risker och kostnader diskonteras till nuvärden och får allt mindre betydelse för ett investeringsbeslut ju högre räntesatsen är. Parallellt tillämpas, som redan berörts, belöningssystem inom finansföretagen som är utpräglat kortsiktiga. Allt detta gör att ansvarstagande och riskbedömning på lång sikt kommer i andra hand.

Banker och finansföretag lånar villigt ut stora belopp till, eller gör placeringar i, företag vars riskexponering är betydande – i relation till energi och klimat – men också andra miljörelaterade frågor. Just nu strömmar massor av riskvilligt kapital till utvinningen av skifferolja och skiffergas i USA – och oljesand i Kanada – trots att riskerna både finansiellt, klimatmässigt och miljömässigt är stora. Här måste med nödvändighet en förändring ske, både för att minska riskerna för de enskilda spararna men också för att minska flödet av kapital till investeringar i verksamheter som förorenar atmosfären och förstör naturkapitalet – och istället stödja investeringar i teknologier som är hållbara. Ett avgörande problem i sammanhanget är frånvaron av en global skatt på utsläpp av koldioxid. Att regeringarna misslyckats komma överens om en skatt innebär dock inte att risken i samband med investeringar i utvinning av olja, kol och gas – eller verksamheter som använder mycket fossilenergi – skulle vara lika med noll. Varje investering i klimat- eller miljöstörande verksamhet innebär ett risktagande. Den politiska styrningen på global nivå är visserligen allt annat än effektiv. Men det mesta talar ändå för att regelverket successivt kommer att skärpas.

EU:s system för handel med utsläppsrätter har än så länge avsevärda brister – och priset på utsläpp av koldioxid ligger i nuläget (maj 2013) på en löjligt låg nivå – men utvecklingen är entydig. De beslut som fattats inom EU innebär att utsläppshandeln ska fortsätta, och detta oavsett hur det går med de internationella klimatförhandlingarna. Enligt EU:s beslut kommer volymen utsläppsrätter att minska med 1,7 procent årligen. Verksamheter som ger upphov till växthusgaser – framför allt koldioxid – kommer därför att få betala alltmer i framtiden.

Den finansiella sektorn kan inte längre blunda för dessa frågor. Det bästa som kunde hända vore att branschen satte upp egna regler för hur riskerna ska hanteras, som till exempel ett skuggpris för koldioxidutsläpp på minst 50 euros per ton.

Gapet mellan finansmarknaden och forskningen

En ny organisation – Carbon Tracker – har nyligen etablerats i Storbritannien. Syftet är att noga följa de finansiella placerarnas innehav och värdering av företag på börsen som ägnar sig åt utvinning av olja, gas och kol.

Utgångspunkten för verksamheten är att världens regeringar enats om att verka för att undvika farlig klimatförändring, vilket översätts som att medeltemperaturen inte får öka med mer än max 2 grader Celsius. Carbon Tracker har gjort en beräkning av hur stora mängder koldioxid som kan genereras under resten av detta århundrade utan att äventyra 2-gradersmålet. Man lutar sig här mot en studie utförd av Potsdam-Institutet för klimatstudier (PIK). Enligt PIK:s analys bör atmosfären inte utsättas för mer än ytterligare 565 miljarder ton koldioxid i form av utsläpp från mänskliga aktiviteter.

Samtidigt konstateras att de totalt redovisade reserverna av kol, olja och gas i världen, om de kom att utnyttjas, motsvarar utsläpp på nära 3000 miljarder ton koldioxid. Ungefär en fjärdedel av dessa reserver – motsvarande en utsläppsvolym på 745 miljarder ton koldioxid – ägs av de största olje-, gas- och kolföretagen på världens börser. Resten ägs av olika statliga bolag.

Den värdering som marknaden gör av fossilföretagen är direkt proportionell mot de reserver dessa redovisat. Antagandet från finansmarknaden är helt uppenbart att de fossila reserver som redovisats av företagen kommer att användas. Samtidigt visar PIK:s analys att bara en mindre del av dessa reserver kan användas om vi skall ha en chans att klara 2-gradersmålet. Ett tydligare bevis för gapet mellan politiken och marknaden – för att inte tala om mellan klimatforskningen och marknaden – kan man knappast tänka sig.

Slutsatsen är, som jag ser det, att värderingen av fossilföretagen vilar på mycket lös grund. Finansmarknadens aktörer tycks utgå ifrån att regeringarna kommer att fortsätta misslyckas i sina försök att begränsa klimatpåverkan. Eller också är man klimatförnekare hela bunten.

Ingen vet exakt hur klimatförhandlingarna kommer att utvecklas. Men den dag ett klimatavtal ingås – kopplat till ett globalt pris på utsläppen av koldioxid – så kommer värdet på fossilföretagens aktier att rasa i värde. Vissa bedömare talar om att så mycket som 60-80 procent av värdena kan komma att raderas ut. Detta är något att begrunda för finansmarknadens aktörer, inte minst för de institutioner som hanterar medborgarnas pensionskapital.

Någon detaljerad analys av hur stor exponering svenska finansiella institutioner har i verksamheter som är starkt fossilberoende har mig veterligt inte gjorts. Pensionsfondernas verksamhet är naturligtvis av särskilt intresse. Uppgifter framtagna av Riksdagens Upplysningstjänst år 2011 visade att Första, Andra, Tredje och Fjärde AP-fonderna för 2010 redovisade ett innehav motsvarande 9,5 miljarder kronor i Big Oil – de sex största oljeföretagen (Exxon, BP, Shell, Total, Chevron och Conoco Philips).

En intervju nyligen med chefen för Sjunde AP-fondens VD visade att medvetenheten om riskerna är låg. Frågan om fonden ska placera i fossilföretag eller inte verkar över huvud taget inte vara på agendan. Miljöhänsyn anser sig fonden ta genom att sätta av en dryg miljard kronor – av ett totalt förvaltat kapital på nära 150 miljarder kronor (!) – för satsningar i så kallade clean-techföretag. Resten av medlen – mer än 99 % – är placerade i stora globala företag, i princip i relation till företagens börsvärde. Det innebär att Exxon och Chevron är bland fondens allra största innehav. Någon distinktion mellan utvinning av råolja och okonventionell olja, som oljesand, skifferolja etc. – där klimat- och miljöriskerna är betydligt större – görs uppenbarligen inte.

En slutsats är given: AP-fondernas placeringspolitik måste ses över i grunden. Det räcker inte med allmänna formuleringar om hänsyn till miljö och etik. Riskexponeringen är idag alltför hög – både med hänsyn till klimatet och risken för ”stranded assets” – att bubblan spricker och värdena på fossilföretagens aktier sjunker kraftigt. Att placeringar i fossilaktier ger hög avkastning på kort sikt är knappast något försvar för den nuvarande policyn.

En i grunden reformerad finansmarknad

Som den finansiella sektorn fungerar idag så bidrar den starkt till att både förstärka kortsiktigheten i ekonomin, koncentrera ägandet och därtill driva på tillväxten av investeringar i icke hållbara produktions- och konsumtionsmönster. Den brist på långsiktigt ansvar som idag kännetecknar stora delar av finansmarknaden måste förbytas i sin motsats. Att till exempel bortse från de risker som investeringar i verksamheter som är starkt fossilberoende utgör, är dubbelt oansvarigt. Det påskyndar klimatförändringen. Men därtill sätts miljontals sparares tillgångar på spel.

Nonchalansen går dessvärre längre än så. Krediter eller stöd för affärsverksamheter som leder till en fortsatt utarmning av många viktiga ekosystem – som regnskogar, våtmarker, jordbruksmark och marina resurser – eller storskalig exploatering av knappa färskvattenreserver, är exempel på aktiviteter som på sikt urholkar själva basen för välfärden. Om banker och finansföretag tog större hänsyn till denna typ av risker skulle de kunna lämna positiva bidrag till arbetet för en mera hållbar utveckling. Idag är bidragen alltför ofta det motsatta.

Avsikten med min text i denna bok är inte att diskutera förslag till en genomgripande reformering av finansmarknaden. För detta skulle krävas både en långt bredare analys och kompetens. Avsikten är istället att tydliggöra de stora bristerna inom bank- och finanssektorn när det gäller arbetet för ett mera hållbart samhälle och samtidigt ge förslag till hur den negativa trenden kan brytas. Därför följer som avslutning några förslag som syftar till att göra den finansiella sektorn till en mera positiv kraft i hållbarhetsarbetet: - Inför ett skuggpris på minst 50 euro per ton koldioxid i samband med bedömningen av alla krediter till, eller placeringar i verksamheter som är starkt kopplade till användningen av fossila bränslen. Nivån 50 euro per ton bedöms vara tillräckligt hög för att skapa incitament för en snabb omställning av energisystemet. - Inför obligatorisk rapportering för alla större företag – inklusive finanssektorn – hur deras verksamhet påverkar viktiga miljö-, klimat- och resursfrågor. För företag inom bank och finans är den viktigaste frågan riskexponeringen. - Upphör med systemet med kvartalsrapportering – ett steg som nyligen Unilever tagit. Rapportering var tredje månad ökar ofelbart företagens kortsiktighet på bekostnad av det långsiktiga ansvaret. - Inför kompensationssystem till medarbetarna i finanssektorn som belönar långsiktigt värdeskapande och inte, som idag, kortsiktig värdestegring. - Beslut om striktare regler för utlåningen – för att bryta utvecklingen mot allt snabbare utlåning och därmed riskerna för finanskrascher, där skattebetalarna får betala notan. Det är helt obegripligt att solvensen hos finansiella institutioner ofta räknas i ett par, tre procent. Företag med så låg solvens skulle inte ha en chans att få lån i banksystemet. Men bankerna själva – även efter den reform som skett i och med Basel III – kommer undan med ett kapitaltäckningskrav på 3 procent. Bankens eget kapital borde istället ligga på minst 20 procent av utlåningen.

Anders Wijkman, ordförande Miljörådsberedningen och Romklubben

Att svära i kyrkan – 24 röster om evig tillväxt på en ändlig planet

Natura in Bancarotta

Natura in Bancarotta, the Italian version av Bankrupting Nature, will be launched by Anders Wijkman and Johan Rockström at the Aurelio Peccei Lecture in Rome on 29th of April 2014.

Natura in Bancarotta

Bankrupting Nature

This Report to the Club of Rome: Bankrupting Nature: Denying our Planetary Boundaries, by Anders Wijkman and Johan Rockström, lays out a blue-print for a radically changed economic system that links economics with ecology, arguing that this is the only way to generate growth in the future.

“The challenges of sustainability cannot be met by simply tinkering with the current economic system”, say the authors. The authors take a fairly upbeat view on possible short-term measures to stem the overuse of resources – such as reforms on land use and the development of renewables - but say that this is not enough to solve long-term resource depletion.

We need a ‘circular economy’ that decouples wealth and welfare from resource consumption, and assigns a value to natural capital, so the depreciation of the earth’s resources and the loss of biodiversity are taken into account in national budgets.

Such an economic model should lead to a reform of the tax system: raising taxes on resource use and reducing those on labour. It should be based on business models where revenue is earned through performance and high-quality service - extending product-life - while also creating more work opportunities. A key element of a circular economy is to design industrial systems that recycle and reuse materials wherever possible and phase-out fossil fuels. A pre-condition would be to introduce mandatory reporting by major companies, in particular bank and financial institutions, on how their activities affect the environment, in particular the risks associated with high-carbon investments.

The scientific evidence is overwhelming that, without taking measures like these, human pressure on the planet poses major risks for the future prosperity of society as we know it, say the authors. We have already overstepped the ‘planetary boundaries’, thus destabilising the earth’s ‘operating system’, as evidenced by the recent spate of extreme weather events.

A recent review of the book in Nature says “Bankrupting Nature deserves our attention…. The book’s arguments are familiar but rarely have they been gathered together in one place to clarify the links between politics, economics and ecology”.


Bankrupting Nature has been designated a Report to the Club of Rome as it contributes to the discussion about the need to rethink the way we use resources.

Anders Wijkman is senior advisor at the Stockholm Environment Institute, Sweden and Co-President of the Club of Rome. He is a former Member of the European Parliament and was Policy Director of the United Nations Development Programme.

Johan Rockström is Professor of Natural Resource Management at Stockholm University, and Executive Director of the Stockholm Resilience Centre. He co-chairs Future Earth, an international research initiative on global sustainability.

Book review by Susan Froetschel, Yale Global Online.

12 key messages of the book

1. Scientific evidence is overwhelming that human pressure on the planet has reached a point that poses major risks for future welfare and prosperity. Science indicates that we are transgressing planetary boundaries that have kept civilization safe for the past 10,000 years. Accelerating human activity is now the most significant driver of global change, propelling the planet into a new geological era, termed the Anthropocene. There are now so many of us, using so many resources, that we are disrupting the grand cycles of biology, chemistry and geology. We can no longer exclude the possibility that our collective actions might trigger tipping points, risking drastic and irreversible consequences for human communities and ecological systems.

2. The sustainability crisis is manifested through social, financial, economic and environmental problems now playing out globally. We are faced with a set of serious challenges, driven by wasteful production and consumption, skewed trading and subsidy systems, and persistent and recurring financial crises. Gaps are widening, between nations and within nations. Unemployment is endemic and rising, particularly among the young. The financial system is increasingly divorced from the real economy. Moreover, it has miserably failed to generate the necessary investments to move society towards sustainability.

3. The concept of “planetary boundaries” provides a science-based framework that can guide us through the transition to sustainability. The aim must be to strengthen the planet’s resilience and its ability to continue providing a “safe space” for human development and wellbeing. A number of critical issues have to be addressed, such as climate change, depletion of stratospheric ozone, biodiversity loss, changes in land and freshwater use and interference with nitrogen and phosphorus cycles, air pollution, chemical pollution and ocean acidification.

4. We urgently need to adopt a more holistic approach to human development. It is no longer possible to deal with one issue at a time. Today´s - mostly vertical – scientific endeavours and approaches might give the impression that there is a significant degree of uncertainty within the scientific community. However, if we put “all our cards on the table” about global environmental risks, the ‘risk panorama’ is overwhelmingly clear. The interplay between the atmosphere, the oceans and the land-based ecosystems is of particular significance and calls for a properly integrated, solutions-oriented science for global sustainability.

5. Climate denial poses a serious challenge. It has several causes, such as vested interests and ideological and cultural barriers. To counteract the advocates of denial, new ways of communicating with the public must be explored – e g by mobilizing the behavioral sciences - to complement pure scientific facts and data.

6. The Earth has had a remarkable capacity to buffer the expansion of human activities - allowing continued economic growth, despite serious ecological decline. The economy of today is built on the premise that material consumption can expand indefinitely. However, science tells us that this is not possible given the combination of high and increasing pollution levels, collapsing ecosystems, a changing climate and resource constraints. De-growth is no solution either, as it would mean the collapse of our social, financial and economic systems. The growth dilemma can only be addressed – and resolved - through an in-depth, value-based discussion in society about the overall objectives of development in the future. A precondition for charting out a new course will be a radically changed economic policy framework.

7. The short-term nature of both politics and markets constitutes the greatest obstacle to addressing today’s serious threats to sustainability. The same goes for the tendency to focus on “one issue at a time”. The financial crisis is not about money alone. To repay and service all the debts will require substantial wealth generation, which can only happen with the help of major inputs of energy and materials. Prices for energy and most commodities are on the increase, which will make the repayments of debts increasingly difficult. The only possible solution to this problem – and, as well, to the challenge of climate change and ecosystem decline – ought to be a significant increase in energy and resource efficiency. This, in turn, can only be achieved by applying a systems perspective – by merging the agendas of economics and finance with the agendas of climate and energy security, ecosystem decline and resource constraints.

8. To change course, priority should be given to the following measures:

  • stop using GDP growth as the main target of development;
  • taking nature into account, by assigning a value to ecosystem services and biodiversity;
  • implementing a tax reform: reducing taxes on labor and raising taxes on resource use;
  • removing all environmentally harmful subsidies;
  • using public procurement proactively for sustainability objectives;
  • reducing the risk of financial crisis by significantly increasing the leverage ratio for banks and financial institutions;
  • obliging financial institutions to report their risk exposure in terms of carbon investments;
  • rethinking both the system of quarterly reporting, and the compensation system for financial institution emlpoyees, currently based on short-term performance;
  • introducing long-term planning by rethinking the system of discounting of future values;
  • rethinking business models so that revenue can be earned through performance and high-quality service rather than simply selling “more stuff”.
  • 9. It has been suggested that ‘decoupling’ the link between economic growth and the use of energy and materials will produce ‘green’ growth. The results so far have been poor, however, as the gains are frequently eaten up by expanding economies. A way out of this conundrum would be to focus on effectiveness – i. e. doing the right things - rather than on efficiency alone.

    The main thrust ought to be for a circular economy, where products are designed for longer use, reuse, disassembly and refurbishment. Materials should be reused and recycled to the extent possible, thus reducing the demand for mining and new manufacturing. A bonus effect would be the creation of many new jobs within the service organisation needed at local level.

    The circular economy ought to be promoted by the adoption of binding targets for resource efficiency, increased taxes on the use of virgin materials and priority given to sustainable innovation and design.

    10. We need strategies for planetary stewardship. Solutions and policies must pass through a “nine billion filter”, i.e. they must work for a future population of at least nine billion people. This means efficiency gains in delivering services to the order of a factor of five or more, the building of a low-carbon and resource-efficient infrastructure as well as the systematic pursuit of systems-based and transformative solutions.

    11. Give enhanced priority to population. Birth rates continue to be very high in many of the least developed countries, making poverty eradication more difficult. But population numbers have a great bearing on sustainability as well. It is often claimed that world population growth is not a problem from the point of view of sustainability, as poor people use fewer resources and have a smaller carbon footprint. This is a very short-term view. Every human being born should have the right to a decent standard of living. That in turn means sufficient access to natural resources and thus an increasing footprint. Hence, every effort should be made to stabilize the world population, primarily through the provision of education for girls, access to clean energy and family planning services.

    12. While efforts to improve global governance have had very limited success so far, the world must continue to work for global agreements. Parallel to that the pursuit of local solutions should be greatly scaled up, led by individual governments, cities and regions, companies and civil society organizations. Development cooperation must be closely linked to environmental and climate efforts. The replacement of the Millennium Development Goals for Sustainable Development Goals, as suggested at the Rio+20 Conference, would be a move in the right direction.

    Bankrupting Nature

    Den store förnekelsen

    Varför är det så svårt för samhället att hantera miljö- och klimatkrisen? Varför händer så litet? Vi fortsätter att leva med myten om den eviga materiella tillväxten – som om jordens tillgångar vore oändliga. Vi lånar av framtiden, av våra barn och barnbarn.

    När naturresurserna förslösas redovisas det som ökat välstånd i ett lands räkenskaper. Men allt kan inte mätas i pengar. Vi behöver en ny metod att mäta välfärd, en ny ekonomisk modell och ett annat sätt att tänka och agera.

    Från förnekelse till förändring

    Anders Wijkman och Johan Rockström tillhör Sveriges internationellt mest kända namn inom klimat- och miljöfrågor. De kombinerar politisk kunskap, erfaren- heter av internationella förhandlingar, vetskap om forskning och om maktförhållanden – till en berättelse om allt som måste ske om vi inte ska förstöra miljön och därmed även ekonomin. ”Den stora förnekelsen” granskar kritiskt samhällets sätt att hantera miljö- och klimatkrisen.

    Bokens titel anspelar främst på oviljan hos de allra flesta politiker, företagsledare och ekonomer att inse att det finns gränser för omsättningen av energi och material. Boken innehåller också ett längre avsnitt som gör upp med klimatförnekarnas motiv och vanligaste påståenden. Brister i ekonomins regelverk lyfts särskilt fram. En lång rad förslag ges för hur utvecklingen kan vändas, som att ersätta BNP som välfärdsmått, ge naturkapitalet ett värde samt att införa bindande krav på effektivare resursanvändning.. Klimatförhandlingarna måste fortsätta men måste breddas. Klimatet kan inte hanteras isolerat, det är intimt kopplat till vad som händer i haven och i ekosystemen på land.

    Den store förnekelsen

    © Copyright 2012 Anders Wijkman
    e-post: anders(at)wijkman.se
    design by: Ygor Geyer