”För att tro på framtiden måste vi möta ondskan”, 12 april 2022, DT

Dagligen kommer nya hjärtskärande rapporter och bilder från krigets Ukraina. Övervåldet från rysk sida är enormt och flera krigsförbrytelser har redan dokumenterats. Hur är det ens möjligt att vi hamnat här? Anders Wijkman skriver om mekanismerna bakom Rysslands invasion – och vad vi kan och bör göra nu. Han menar att ”avputiniseringen” måste komma inifrån.

Putins angreppskrig mot Ukraina har skakat om oss alla i grunden. Vi står definitivt inför ett nytt kapitel i Europas historia. Efter 24 februari blir ingenting som förut. Kritiken mot Putin och hans ledande klick är stenhård på en rad punkter – och måste vara så.

Först och främst det oprovocerade angreppskriget och våldet. Särskilt allvarligt är de ständiga brotten mot folkrättens principer och angreppen på civila mål.

I en kategori för sig hamnar den strida strömmen av lögner som Kreml producerar – för inhemskt bruk men också för en internationell opinion. Ställd inför de otaliga angreppen mot civila mål har Putin mage att hävda att det är Ukraina som bombar och skjuter på sina egna medborgare.

Ytterligare en dimension handlar om att kriget är på väg att skapa en livsmedelskris. Ryssland och Ukraina svarar för en betydande del av exporten av spannmål i världen. En första effekt är att priserna stiger kraftigt. Som alltid drabbas fattiga länder och människor värst.

Putin måste ta ansvar även för turbulensen på energimarknaden. Snabbt stigande priser och även här drabbas fattiga människor hårt. Energifattigdom är en realitet i många länder.

Brotten mot den humanitära rätten – och krigets lagar – är djupt allvarliga. Många människor förvånas över ett begrepp som krigets lagar. Under krig – är då ändå inte allt förlorat? Men lyckligt nog är det inte så.

Genèvekonventionerna från 1949 är helt centrala. Inte så att de alltid lyckas skydda civila. Långt därifrån. Men genom sin existens ger de oss en möjlighet att beivra övergrepp – och göra det mot en rättslig grund.

I Ukraina samlas nu in rader av bevismaterial för att kunna straffa de skyldiga – både militära ledare men naturligtvis också politiska ledare. Det finns ingen tvekan om att inte Putin givit sitt aktiva medgivande till de grova övergrepp som begåtts och begås.

Vi har alla sett det med egna ögon på TV-skärmen. Utbombade och utbrända bostäder, daghem, teatrar – ja, även sjukhus. Lemlästade och brända kroppar, döda kroppar med bakbundna händer som lämnats i diken, utmed gator och vägar eller i hål i marken. Till detta kommer våldtäkter och tortyr.

Man frågar sig hur den ryska ledningen med berått mod kan föra krig på detta sätt? Man frågar sig hur enskilda ryska soldater kan begå övergrepp som dessa?

DN:s kulturchef, Björn Wiman skrev om detta i DN 5/4. Han frågar sig: ”Varifrån kommer denna ondska?” och hänvisade till Aradij Babtjenkos böcker. En soldat i det första kriget i Tjetjenien 1996 som blev författare och regimkritiker. Wiman skriver:

”Barbariet byggs upp inifrån, med pennalismen som bärande fundament. Babtjenko skildrar den in på bara benet: de nyinkallade slås sönder och samman av sina överordnade, som i sin tur misshandlas av sina, i en kedja som går ända upp till överstelöjtnanten. Människovärdet är inte noll – det befinner sig bortom räknetalens logik.”

Wimans slutsats är denna:

”Inget av det Babtjenko skildrar urskuldar de ryska truppernas förbrytelser i Ukraina. Ondskan är reell. Men den är inte ett metafysiskt fenomen, utan ett resultat av vad människor kan förmås att göra mot andra människor.”

En annan ryss – Michail Sjisjkin – skrev i DN 4/4:

”Världen är uppdelad i två mänskligheter, och skiljelinjen sammanfaller inte med nationsgränserna. En del av oss ryssar är beredda att leva i en värld där den mänskliga individen är det högsta värdet, men majoriteten lever fortfarande kvar i det patriarkala förflutna, där stammen alltid har rätt och man inte får önska en dålig kung ur världen. När alla som vågar tänka fritt och leva i otakt med tiden förklaras vara galna, skickas till läger, arkebuseras eller i bästa fall tvingas emigrera, så utvecklas över tiden de egenskaper som tjänar människans överlevnad: förmågan att tiga och underkasta sig makten.”

Sjiskjin ställer sedan frågan: ”Hur bryter man den onda cirkeln? När kan ett nytt Ryssland börja skapas? När kommer ryssarna att avstå från imperiet?” Och han lägger till: ”Om tyskarna kunde bryta diktaturens onda cirkel, varför skulle inte Ryssland kunna?”

Men som Sjiskjin konstaterar skedde det ingen ”avstalinisering” i Ryssland. Det blev inget Nurnberg för kommunistpartiet.

Jag citerar Babtjenko och Sjiskjin med avsikt. För de ger en förklaring till det hemska och obegripliga vi dagligen matas med via media.

Vi måste tränga bakom rubrikerna och de hemska bilderna. Vi måste inse och förstå att det finns krafter – ofta satta i system – som lockar fram ondskan och våldet, som föder fram rädslan.

För att tro på framtiden måste vi möta ondskan, förstå dess mekanismer och bygga vår tillit till de exempel i historien där både länder och enskilda individer lyckats bryta den onda spiralen. Så sker genom att bearbeta sitt förflutna och utveckla nya principer för samlevnaden som utgår från respekt för människovärdet och individens okränkbarhet – och som inte bygger samhället på en vi och dom-känsla, där vi alltid har rätt.

Det är långt till en sådan situation i dagens Ryssland. Men omöjligt att nå dit kan och får det inte vara.

Vad är då slutsatsen? Jo, att vi måste bekämpa aggressionen, våldet och lögnen på alla de sätt vi kan: genom olika former av stöd till Ukrainas folk. Behoven är oändliga. Elva miljoner ukrainare är på flykt – i sitt eget land eller i andra länder. Stora städer har jämnats med marken.

Sanktionerna mot Ryssland måste fortsätta och trappas upp. Leveranserna av vapen likaså. Det bästa vore att stoppa importen av olja och gas. Inkomsterna bara från EU uppgår till en miljard euro varje dag. Om dessa pengar uteblir blir det mycket svårare för Putin att fortsätta kriget. Stoppad gasimport skulle vara en sanktion som verkligen biter.

Ett importstopp skulle vara svårt att klara för länder som Tyskland, Österrike och Italien. Men omöjligt skulle det inte vara. Och alla EU-länder fick naturligtvis solidariskt ställa upp och dela på bördorna. Dessa bördor är ändå bara en bråkdel mot vad Ukrainas folk måste uthärda.

Parallellt måste vi fundera över hur vi kan stärka det internationella samarbetet. Många människor upplever FN just nu som ett stort misslyckande. Att Ryssland lägger in sitt veto i Säkerhetsrådet mot krav på att stoppa landets aggression är naturligtvis absurt.

Men kriser kan också leda till utveckling. Låt oss hoppas att krisen vi upplever nu kan förmå världens länder – i vart fall en bred majoritet av dem – att stärka både den internationella rätten och den globala styrningen och kontrollen.

Till sist: Vi får inte bryta helt med Ryssland och det ryska folket. Samtalen måste fortsätta. Att helt frysa alla kontakter inför framtiden innebär att en ny järnridå skulle skapas som skulle göra förändringsarbetet i Ryssland än svårare.

”Avputiniseringen” måste komma inifrån Ryssland självt, men vi måste vara beredda hjälpa till utifrån till den pånyttfödelse som måste komma en dag. Därför måste kanalerna öppnas igen den dag kriget fått ett slut. Vi kan bara hoppas och tro att den dagen ligger närmare än vad dagens rapporter från slagfältet berättar.

Anders Wijkman är tidigare generalsekreterare för Röda korset. Han har varit ledamot av riksdagen och europaparlamentet.

Fotnot: Texten baseras på ett tal Wikjman höll i Leksand 10/4, vid en manifestation till stöd för Ukraina.