“Att byta till grön teknik räcker inte”, SvD debatt, 16 feb 2022

Att göra tekniken grönare är bara en del av lösningen på klimat- och miljö­problemen. Vi måste därtill kritiskt granska både livsstil och konsumtions­vanor för att minska resurs­användningen, skriver Anders Wijkman.

Destabiliseringen av klimatet samt över­utnyttjandet och förstörelsen av vitala ekosystem världen över utgör de allt över­skuggande hoten för mänskligheten. Det paradoxala är att det snabbt ökande uttaget av natur­resurser till trots, lever fortfarande 3–4 miljarder av jordens befolkning i djup fattigdom. Det visar att dagens ekonomiska ramverk vare sig klarar av att åstadkomma en rättvis fördelning av resurserna eller förhindra en snabb utarmning av våra livs­uppehållande system.

Människan är en del av naturen men vi agerar som om övriga arter och ekosystem är till bara för oss. Vi förbrukar, i stället för att klokt bruka. De stora förlorarna är de fattiga länderna och framtida generationer, våra barn och barnbarn.

Från de flesta ledande besluts­fattare är budskapet att miljö- och klimat­krisen ska lösas med hjälp av innovationer och ny teknik: elbilar i stället för förbrännings­motorer, grönt stål i stället för konventionellt stål, för att ta några exempel. De flesta politiker drar sig för att ens antyda att våra konsumtions­vanor behöver ändras. Nooshi Dadgostar är bara det senaste exemplet i raden.

När miljömåls­beredningen, där jag var ordförande, år 2016 lade fram förslaget till klimat­strategi lämnades konsumtions­frågorna utanför. Partierna kunde inte enas. Regeringen insåg misstaget och gav 2020 beredningen mandat ”att föreslå en samlad strategi för att minska klimat­påverkan från konsumtionen”. Bättre sent än aldrig.

Vår klimat­strategi har sitt fokus på att fasa ut de fossila bränslena. Samtidigt har resurs­användningen i övrigt hamnat i skymundan. Ändå kan mer än hälften av koldioxid­utsläppen globalt och 90 procent av förlusten av biologisk mångfald direkt relateras till utvinningen och bearbetningen av olika natur­resurser (Global Resources Outlook 2019).

Användningen av fossila råvaror, biomassa, mineraler och metaller har tredubblats sedan 1970. Om dagens konsumtions­mönster fortsätter kan vi räkna med en fördubbling till 2060. Ett sådant scenario vore en katastrof för både klimat och ekosystem.

Alltsedan Bruntland­rapporten (1987) har målsättningen i många länder varit att bryta sambandet mellan tillväxten i ekonomin och resurs­användningen. Det vi upplever i dag är tyvärr motsatsen. Tekniken blir visserligen effektivare men vinsterna äts snabbt upp av ökad tillväxt och så kallade rekyl­effekter.

Material­konsumtionen skiljer sig starkt åt mellan olika regioner. Medan fotavtrycket i Sverige ligger på cirka 27 ton material per capita och år är motsvarande siffra cirka 2 ton i Afrika söder om Sahara (Global Resources Outlook 2019). En utjämning av material­användningen mellan rika och fattiga länder ter sig därför som helt nödvändig.

Ny och effektivare teknik är en viktig del av lösningen. Men det räcker inte att enbart göra tekniken grönare. Att som exempel tillverka stora mängder vätgas med hjälp av sol- och vindenergi kräver tillgång till stor mängd metaller, vissa av dem sällsynta. Elbilar kräver batterier, som i sin tur kräver sällsynta metaller. Effektiva system för återvinning av dessa är en stor utmaning. Den gröna tekniken löser vissa problem men skapar samtidigt nya.

Materialomsättningen kan inte bara fortsätta öka. Den ökning som måste ske gäller först och främst i fattiga länder för att höja levnads­standarden. I vår del av världen måste vi hålla igen. Den nödvändiga omställningen måste bestå av en övergång till grön teknik, i kombination med en omprövning av våra konsumtions­mönster.

Transportsystemet i stora städer är ett bra exempel. Det är ytterst ineffektivt. Flertalet hushåll äger ett fordon som står stilla cirka 95 procent av tiden. Fordonen tar upp stor plats, både när de körs och är parkerade. Genom tätare stads­miljöer än dagens och genom att erbjuda ”mobilitet som en tjänst” – i form av bilpooler, hyrbilar, hyrcyklar, digitala tjänster, effektivare kollektiv­trafik med mera – kan behovet att äga bil minskas radikalt och volymen bilburna transporter reduceras. Beräkningar visar att det skulle minska både material­efterfrågan och utsläppen radikalt.

Också inom andra konsumtions­områden finns stora möjligheter att åstadkomma förändringar. Smart teknik är en del av lösningen. Men även våra anspråk på tillvaron och hur våra olika behov tillgodoses måste kritiskt granskas. Människor med höga inkomster ligger i en klass för sig och har ett särskilt ansvar.

Överkonsumtion och slöseri måste stävjas. Konsumtionen av mat, boende samt kontors­lokaler är exempel på områden som präglas både av stort svinn och ineffektivt nyttjande. Många sällan­köps­varor – typ kläder och elektronik – har utvecklats till snabba varubyten, vilket leder till omfattande resurs­slöseri. Semester­resor med flyg – där flyget inte betalar ens en bråkdel av sina verkliga kostnader – är ännu ett exempel.

En viktig del av omställningen måste vara en övergång från dagens linjära till cirkulära produktions­modeller. Det skulle innebära att produkter och material fick längre livslängd. Återbruk och rekonditionering liksom reparation och underhåll skulle få ett uppsving. Nya affärs­modeller skulle växa fram där försäljning av produkter ersätts av tjänster. Samman­taget skulle det ge stora möjligheter att radikalt reducera användningen av jungfruliga material och därmed spara pengar och både reducera miljö­påverkan och klimat­belastningen.

För att uppnå allt detta krävs en bred diskussion i samhället om vad som konstituerar ett gott liv. Det består av så mycket mer än materiell konsumtion: god hälsa, meningsfulla jobb, friska ekosystem, stabilt klimat, god utbildning och kultur, bra fritid med mera. Vi måste också sätta tryck på politiken så att dagens kvantitativa mål för utvecklingen – tillväxt i BNP – ersätts av kvalitativa mål i form av ökat välbefinnande. Därtill kommer att snabba på utvecklingen mot ökad resurs­effektivitet och cirkulär ekonomi och samtidigt pröva nya vägar att tillgodose våra behov.

Detta kan inte ske utan betydande reformer. Bland annat måste kostnads­strukturen i ekonomin ses över. Det är i dag som regel billigare att utnyttja jungfruliga än återvunna råvaror. Politiken måste styra utvecklingen mot en fossilfri ekonomi men dessutom mot en långt­gående dematerialisering, där användningen av både ändliga och förnybara material radikalt effektiviseras.

Vi måste inse att den materiella konsumtions­kultur som utvecklats i industri­länderna – och som befolkningen över hela världen strävar efter – inte är hållbar. Att göra tekniken grönare är bara en del av lösningen. Vi måste därtill kritiskt granska både livsstil och konsumtions­vanor.

Anders Wijkman
hedersordförande Club of Rome, medlem International Resource Panel