“Afghaner i limbo” Altinget 18 mars, 2026

”Afghaner i limbo”

Äntligen har Tidö-regeringens i många delar inhumana migrationspolitik kommit upp till debatt. Men i tillägg till 18-årsutvisningarna, förslaget om att återkalla permanenta uppehållstillstånd och den absurda höjningen av lönetröskeln för dem som har jobb och vill stanna i landet framträder minst ytterligare en fråga av yttersta vikt: Situationen för de flera tusen afghaner som nekats uppehålls- eller arbetstillstånd och skall utvisas till Kabul.

Problemen är flera:

Först och främst det starkt tveksamma – för att inte säga absurda – att över huvud taget utvisa någon till förtryckets Afghanistan. Men därtill kommer att regeringen i Kabul vägrar ta emot dem som utvisats.  Talibanerna godkänner vare sig förlängda pass eller Migrationsverkets resehandlingar.

Talibanernas policy gör att alla dessa individer hamnar i ”limbo”. Dom får vare sig arbeta i Sverige eller ta emot stöd från myndigheterna. De drivs bokstavligt talat in i skuggsamhället. Konsekvenserna kan vi bara ana oss till. Rader av unga människor som vill arbeta och göra rätt för sig löper i stället stor risk att hamna i kriminalitet.

Min tro är att de flesta svenska medborgare inte är medvetna om denna absurda situation. Om de visste om vad som sker är jag övertygad om att protesterna skulle vara massiva.

Afghanistan har sedan flera år varit ett land på randen till kollaps. Förtrycket har steg för steg ökat sedan talibanerna tog över makten år 2021. Kvinnor och flickor förnekas utbildning, rörelsefrihet och självbestämmande. Även män drabbas, inte minst de som återvänt från västerlandet och anammat en öppnare syn på frihet, religion och samhälle.

Rent generellt gäller att alla afghanska män tvingas delta i kvinnoförtrycket. De förutsätts kontrollera att kvinnor inte rör sig fritt. De ska vidare uppfostra sina barn i enlighet med talibanernas extrema tolkning av islam. De som vägrar stämplas som avfällingar och straffas hårt.

Parallellt är den humanitära situationen allt svårare. Översvämningar har följts av extrem torka. Enligt rapporter riskerar Kabul att stå helt utan grundvatten redan 2030. Samtidigt har i stort sett allt bistånd till landet stoppats. Nästan hela befolkningen lever i fattigdom, och hälften av invånarna har inte tillräckligt med mat. Samtidigt är krisen inom hälsovården akut.

Därtill kommer massdeportationer av afghanska flyktingar från Iran och Pakistan vilket gör situationen extra svår. Totalt finns över 10 miljoner internflyktingar i Afghanistan.

Som om inte detta vore nog har Pakistan nyligen förklarat regeringen i Kabul krig. Detta är kulmen på flera år av ökad spänning mellan länderna.

Det är till detta land Tidöpartierna vill utvisa många tusen unga afghaner. Rykten gör gällande att den svenska regeringen vill förhandla med regeringen i Kabul på samma sätt som skedde i Somalia – dvs erbjuda pengar mot att Talibanerna tar emot afghaner som sökt skydd i Sverige.

Om man ser krasst ekonomiskt på det hela så vore en utvisning av dessa människor en ren förlustaffär för Sverige. De flesta har arbetat många år inom bristyrken som vård och omsorg, byggsektorn och restauranter. Äldrevården i många glesbygdskommuner och även rader av företag riskerar att bli av med sina mest produktiva anställda.

Den svenska regeringen har all information som behövs om situationen i landet. Trots det ligger politiken om utvisningsbeslut fast. Som sedan inte kan verkställas. I ett läge där FN i olika rapporter talar om hunger, tortyr och förföljelse måste man fråga sig vad Sveriges internationella åtaganden egentligen betyder?

Att med öppna ögon medverka till att tusentals unga afghaner hamnar i ”limbo” – och dras in i skuggsamhället – är en brutal politik. När nu andra delar av migrationspolitiken kraftigt ifrågasätts – och en viss förändring kan skönjas – så måste rimligen även afghanernas situation bli föremål för omprövning.

Anders Wijkman, Hedersordförande , Club of Rome; Aktiv i nätverket ”Håll ihop Sverige”