Dagens Industri, debatt 3 feb 2017
Sedan klimatmötet i Paris har effekterna av ett instabilt klimat manifesterats på en rad sätt. Det borde öka ansträngningarna hos FN:s medlemsländer. Men världens största ekonomi gör tvärtom. Sverige markerar nu mot detta med en ambitiös klimatlag, konstaterar Anders Wijkman.
Klimatförändringen är enligt Donald Trump en bluff och beslut har redan tagits om att öka exploateringen av kol, olja och gas.
I denna situation är det en viktig markering av den svenska regeringen att lägga en ambitiös klimatlag på riksdagens bord. Förslaget sänder en tydlig signal till omvärlden att Sverige tar klimatfrågan på största allvar och vill tillhöra de länder som går i täten för att stabilisera klimatet.
De mål som ställs upp innebär att Sverige skall vara klimatneutralt senast 2045. 63 procent av utsläppen, jämfört med basåret 1990, ska vara borta år 2030. Då transporterna står för en väsentlig – och ökande – del av utsläppen etableras också ett sektormål för inrikes transporter.
Vissa anser att målen inte går att nå. Det resonemanget hade haft fog för sig för fem år sedan. Men teknikutvecklingen har öppnat oanade möjligheter att fasa ut fossila råvaror. Energikommissionens förslag, som siktar till ett förnybart elsystem 2040, hade inte varit möjligt annars.
Det finns givetvis också de som anser att omställningen blir för dyr. Det är svårt att räkna på kostnaderna. Ekonomernas modeller räcker inte till. Men de analyser som gjorts avskräcker inte. Kostnaderna att inte göra något kommer under alla förhållanden att bli skyhögt mycket större.
Att ställa upp mål är helt centralt. Att sju partier står bakom är en extra styrka. Men för att nå målen kommer att krävas en kombination av styrmedel, investeringar och förändringar i konsumtionsmönstren. För näringslivet innebär det en rad utmaningar. Låt mig peka ut de viktigaste:
* Transporter och mobilitet. Utsläppen ska ned med 70 procent till 2030 och nära noll 2045. Det kräver insatser på en rad områden.
Gods från landsväg till räls vilket kräver satsningar på järnvägen. Smart stadsplanering – i nya områden men också i gamla. Bilen får inte längre stå i centrum.
Elektrifiering är en viktig del av lösningen. Statens bidrag är utbyggd infrastruktur med laddstolpar och att skattemässigt gynna eldrift. Bilföretagen måste ändra fokus och satsa på hybrider och rena elfordon.
Men bara eldrift räcker inte. Vi kan inte tänka bort de nära fem miljoner förbränningsmotorer som rullar på vägarna. Här måste smarta biobränslen steg för steg fasa ut bensin och diesel. Genom införandet av en kvotplikt kan fossilutsläppen reduceras.
* Infrastruktur. Sverige växer och Sverige är trångbott. Det ska byggas i runda tal 140.000 bostäder fram till 2030. Hittills har fokus legat på husets skal och hur många kilowattimmar som behövs för driften. Men minst halva klimatbelastningen sker under byggtiden. Att bygga höghus i trä är inte bara en möjlighet, det är ett måste. Några få medelstora byggföretag har gått i bräschen. Nu krävs att branschen i sin helhet antar utmaningen. På sikt bör träbyggande i stadsmiljö kunna bli en exportvara.
* Järn och stål. Sverige har sannolikt världens mest klimatsnåla stålproduktion. Men klimatutsläppen är höga. Allt talar för att slå vakt om det svenska stålet. Det behövs för växande marknader i världen. Men på sikt måste masugnarna ersättas av ny teknik med låga eller inga utsläpp. CCS, återlagring av kol, är en möjlighet. Syrereduktion med vätgas en annan. Branschen känner ansvar och har redan inlett samarbete med bland annat Vattenfall för att utveckla vätgastekniken. Staten måste hjälpa till.
* Bioekonomi. I stort sett allt som kan produceras av olja kan också produceras av skogsråvara. Här ligger en stor möjlighet för länder som Sverige och Finland. Utmaningen är att slå vakt om – och helst öka kolsänkan i skogen – och att samtidigt ersätta produkter av fossilt ursprung med råvaror från skogen. Användningsområdena är många såsom grön kemi (inkl biobaserad plast), smarta biobränslen, viskos som ersätter textilier, djur- och fiskfoder, höghus i trä, isoleringsmaterial, kolfiber, nya förpackningsmaterial etc.
Här krävs nära samarbete mellan stat och näringsliv så att investeringarna i nästa generation bioraffinaderier blir av.
* Jordbruket. Produktionen av mat i vårt land måste öka. Befolkningen växer. Andra regioner får på grund av klimatförändringen svårare att odla mat. Sveriges självförsörjningsgrad är därtill pinsamt låg.
Men jordbrukets klimatpåverkan är betydande. Rader av insatser måste prioriteras. Bättre hantering av stallgödsel. Avel för att minska metanutsläppen. Åtgärder för att binda kol i marken genom att plöja mindre och utvecklingen av fleråriga grödor. Till detta kommer ökat vattenbruk som ger slutna näringsflöden och högre arealavkastning. Spännande utmaningar för bönderna.
* Materialanvändningen. Dagens industriella system bygger på linjära resursflöden. Alltför många produkter har kort livslängd. Materialåtervinningen är hygglig i volymtermer men stora värden går ändå till spillo. Kvaliteten på det återvunna materialet är ofta låg, en effekt av hur produkter designas. Alltför mycket av restmaterialet hamnar därtill i förbränningsugnarna.
En mer cirkulär ekonomi – där ingående material lever längre – skulle dra ned på klimatutsläppen, spara mycket pengar och skapa nya arbetstillfällen. Här finns stora möjligheter både för tillverkningsindustrin och återvinningsföretagen.
* Digitaliseringen. Den digitala ekonomin utvecklas med explosiv kraft.
Robotisering och automation i tillverkning och logistik, autonoma fordon samt framväxten av ett distribuerat, förnybart energisystem – allt detta kan leda till att utsläppen av växthusgaser minskar. Men andra delar av it-utvecklingen leder till ökade utsläpp. Här ligger utmaningar för företagen att styra mot alltmer klimatsmarta lösningar.
* Finansmarknaden. Alltför länge har finanssektorn blundat för klimatriskerna. Sedan några år pågår dock ett spännande arbete både att definiera risker vid utlåning och investeringar och för att ge prioritet åt klimatsmarta investeringar. Målet måste vara att ingen ska tjäna pengar på att förstöra vare sig klimatet eller vitala ekosystem.
För att summera. Om Sverige ska kunna leva upp till målsättningarna i klimatlagen krävs omfattande investeringar, men därtill styrmedel som gör det lönsamt att satsa på klimatsmarta lösningar. Regeringens ansvar är stort. Men detsamma gäller för näringslivet.
Om vi utgår ifrån att merparten av världens länder försöker leva upp till Parisavtalets målsättningar kan vi utgå ifrån att många av de lösningar som utvecklas i vårt land kommer att ha en internationell marknad.
Världen ropar efter goda exempel. Få länder ligger bättre till för att leverera dessa än Sverige.
Anders Wijkman, avgående ordförande, Miljömålsberedningen