“Varför ge Cementa en gräddfil?”, SvD Under strecket, 13 sept 2021

Regeringen är på väg att ändra lag och förordning för att skapa en gräddfil för ett enskilt företag, Cementa. Det sker i strid med juridisk expertis och expertmyndigheter. Regeringen säger sig vilja värna sysselsättning och betong. Vår slutsats är en annan – regeringen gör en bristande analys och viker sig för en medial storm och en kampanj riktad mot miljölagstiftningens kärna.

Mönstret då industriföreträdare ropat på kostnadsvargen eller hävdat att miljöforskare överdriver problem är bekant. Kemiindustrin gjorde fula angrepp på Rachel Carson efter publiceringen av ”Tyst vår”, som tände 60-talets miljödebatt. Sherwood Rowland, en av de forskare som först pekade ut att freoner tunnar ut ozonskiktet, vilket gav ett Nobelpris 1995, anklagades för att verka för KGB. Industrin var rädd för stora kostnader men efteråt har studier visat på enorma överdrifter. Det hindrade inte tysk kemiindustri att 2002 hävda att EU:s nya kemikalieförordning skulle kosta över 2 miljoner jobb och 6 procent lägre BNP i enbart Tyskland. Studier har visat att genomförandekostnaden var en bråkdel, vilket för konsumenter handlade om mindre än 1 promilles prisökning. Hälsovinsterna i form av färre fall av astma och kol har värderats tiofaldigt högre kommande decennier.

Uppräkningen går att förlänga. Effekterna av skatter och regleringar för luftföroreningar, bekämpningsmedel, avfall och klimatgaser överdrivs gång efter annan. Jobb, glesbygdsbor, bilägare, pensionärer, barn, ja snart sagt alla intressen sägs hotas av beslut om klimat, miljögifter, biologisk mångfald och vatten.

En fri och rik debatt om för- och nackdelar med politiska beslut är demokratins livsluft. Men om debatten ska gynna samhället bör det vara någon ordning på påståenden och argument. Åtminstone bör regeringen och partier som aspirerar på statsministerposten förhålla sig professionella till fakta och kunskap.

Debatten om Cementa tog fart när Mark- och miljööverdomstolen konstaterade att Cementas ansökan var ”behäftad med så väsentliga brister att den inte kan utgöra grund för ett ställningstagande”. Det var en svidande kritik mot ett bolag som omsätter miljardbelopp. Att Cementa inte hade gjort sin hemläxa hade expertmyndigheterna tydligt visat under hela processens gång. Bristerna var så grova att domstolen såg det som omöjligt att väga mellan produktion och de miljövärden – inte minst grundvattnet – som stod på spel.

Efter domen kom ett ramaskri från Byggföretagen. Organisationen sa att upp till 400 000 jobb riskerar att försvinna. Men den underliggande ”konsekvens­analysen” omfattar blott 4 sidor med en tabell som utan stöd anger att 175 000-280 000 jobb påverkas. Det är obegripligt att Byggföretagen avrundar det till 400 000 – och att regeringens konsultbyrå, som fick i uppdrag att granska branschens påståenden, inte uttryckligen avfärdar analysen.

Zoomar vi ut från denna och andra pikanta detaljer – som att analysen utgår ifrån att ingen cement kan köpas in till Sverige från andra leverantörer i världen – ser vi alltså en konsekvensutredning i några få punkter och en liten tabell från det närmsta särintresset. Därutöver finns två korta delrapporter från konsultbyrån, som regeringen gett futtiga 130 timmar att utreda ärendet.

Utan att förringa de utmaningar som finns är det uppseendeväckande vilket klent underlag som finns för regeringens forcerade ärendehantering och oppositionens indignerade tonläge. Det har bland annat inte utretts ordentligt i vilken grad exempelvis Cementas ägare, Heidelberg Cement – en av världens största cementproducenter med verksamhet i över 60 länder – kan förse den svenska marknaden med cement.

Trots det har regeringen snabbt remitterat två förslag om att ändra såväl en förordning om vattenverksamhet som miljöbalken. Det var ogenomtänkt och förhastat och förslagen är sannolikt kontraproduktiva och oförenliga med regeringsformen.

Sakkunniga remissinstanser konstaterar att förslaget att ändra förordningen sannolikt leder till ett krav på Cementa att göra just en tillståndsansökan. ”Frågan är om syftet med föreslagen förordning då kan nås”, som Mark- och miljödomstolen yttrade sig om förslaget.

Långt allvarligare är förslaget att ändra miljöbalken. Det remitterades under blott tre dagar, vilket fick tunga remissinstanser – som Mark- och miljödomstolen och Uppsala universitet – att ifrågasätta om processen är konstitutionellt riktig.

Än mer problematiskt är att regeringen lagstiftar för ett enskilt företag i ett enskilt ärende. Det rimmar illa med konstitutionen och kan föranleda att de föreslagna bestämmelserna kanske inte ens kan tillämpas. Den tunga juridiska expertisen är kritisk även på denna punkt. Pliktskyldigt säger förstås både regeringen och oppositionen att de inte lägger sig i mark- och miljööverdomstolens beslut om Cementa, men det är just precis vad som sker i praktiken.

I vidare mening påverkar både regeringens och oppositionens inställning i Cementafallet dessutom en basal fråga, nämligen vikten av en stark miljölagstiftning. Den industriella klagokör som länge kampanjat mot miljöbalken får retoriskt stöd. Visserligen medger EU-rätten inte vilka urholkningar som helst av det grundläggande miljöskyddet, men vi är oroade. Det är demokratiskt problematiskt när en medial storm baserad på skissartade konsekvensanalyser får regering och riksdag att vilja snedda i hörnet av grundlagen och samtidigt spela dem i händerna som vill ta lätt på miljöprövningar.

Vi utesluter inte att extraordinära åtgärder kan behövas i cementfrågan. Vi utesluter heller inte att miljöprövningar kan effektiviseras – och om företag följer reglerna kan det rent av ske utan regeländringar. Men det behövs saklig och gedigen analys för att det ska bli bra. Inte medialt driven oordning.

Det är just när det genom historien har slarvats med att beskriva miljökonsekvenser som svåra miljöproblem har uppstått. I det aktuella fallet står omistliga vattenresurser på spel och då gäller det att vara noggrann. Just när industrilobbyisterna ropar som högst är skälen extra starka för att tillämpa en sådan eftertänksamhet med vilket ett land bör styras. Då faller slutsatsen ut att det är oacceptabelt att lagstifta en gräddfil för ett enskilt företag.

Mikael Karlsson
docent i miljövetenskap, Uppsala universitet
Cecilia Schelin Seidegård
tidigare landshövding Gotland
Anders Wijkman
ordförande Climate-KIC