“Vi måste börja ta in att vår totala efterfrågan på energi och material har slagit i taket”, Aktuellt Hållbarhet debatt, 16 aug 2021

IPCC-rapporten går inte in på vilka åtgärder som behövs för att reducera utsläppen ned mot noll. Det är en uppgift för världens politiker. Men att sätta all sin tro till tekniken är både naivt och farligt. Vi måste börja ta in att vår totala efterfrågan på energi och material har slagit i taket. Det skriver Anders Wijkman i en kommentar.

Den senaste IPCC-rapporten slog ned som något av en bomb. Den försiktighet i beskrivningarna som tidigare präglat rapporteringen var som bortblåst. Det finns ingen tvekan längre hos IPCC att människans utsläpp av växthusgaser är orsaken till den uppvärmning som sker. Forskarna bekräftar också en direkt koppling mellan de senaste årens allt extremare vädersystem och uppvärmningen.

IPCC-rapporten går inte in på vilka åtgärder som behövs för att reducera utsläppen ned mot noll. Det är en uppgift för världens politiker. Däremot görs ett försök att definiera hur stor den återstående kolbudgeten är för att möta Parisavtalets krav. För att klara 1,5°-gradersmålet kan ytterligare max 460 Gigaton koldioxid genereras – drygt elva gånger de årliga utsläppen i dag. Vad de flesta människor inte vet är att med en sådan utsläppsmängd är sannolikheten för att målet nås bara 50 procent.

På vilket annat område i samhället, där vi har att göra med existentiella risker, är vi nöjda med att chansen är en på två att vi skall lyckas?! Förklaringen är naturligtvis att om sannolikheten sattes högre – säg till 90 procent – så vore kolbudgeten redan konsumerad.

Den enda slutsats man kan dra av detta är att det är oerhört bråttom.

Vi har vetat om klimatriskerna i mer än trettio år. Men de åtgärder som totalt sett vidtagits för att minska utsläppen är patetiskt små. Takten i klimatarbetet måste drivas upp. För Sveriges del borde det innebära att utsläppen – såväl de inhemska som de som orsakas i andra länder för att producera det vi importerar – reduceras med minst 10 procent per år.

I debatten står det mesta av hoppet till att ny teknik skall frälsa oss.  Att vi människor skulle behöva ändra livsstil eller dra ned på konsumtionen finns knappt på kartan.

För att undvika missförstånd. Självklart skall vi bejaka ny teknik och stimulera forskning och innovation på olika områden. Ny teknik hjälper till att adressera många av de utmaningar vi står inför, såsom elektrifiering med hjälp av sol och vind av både transporter och industriproduktion, stål tillverkad utan kol och koks, smarta digitala lösningar, en övergång från linjära till mer cirkulära materialflöden med mera.

Men att sätta all sin tro till tekniken är både naivt och farligt. Vi måste börja ta in att vår totala efterfrågan på energi och material har slagit i taket. Den materiella konsumtionen kan inte fortsätta öka som hittills. Även om ny teknik kraftigt reducerar koldioxidutsläppen så kvarstår annan viktig påverkan på naturen. Och vi lever redan i en situation av ”overshoot”. Världens samlade uttag från naturen överstiger kraftigt naturens förmåga att generera nya resurser. Utarmningen av arter och många vitala ekosystem är lika allvarlig som klimatförändringen.

Svenskens materiella fotavtryck landar på cirka 30 ton per capita och år. Motsvarande siffra i ett afrikanskt land ligger på mellan 1 och 2 ton. Fattigdomen där är utbredd och det är i dessa miljöer tillväxten i materiella termer måste ges företräde – inte i våra länder.

Men nästan ingen politiker i vårt land – eller andra industriländer – vågar tala klartext. Vi är fast i ett ekorrhjul som snurrar allt snabbare. Påhejade av konventionella ekonomer som aldrig lärt sig hur naturen fungerar.

Det hela är djupt tragiskt. De flesta av oss vet att livskvalitet inte bara har med prylar och materiell konsumtion att göra. Att livet rymmer så mycket annat. Som god hälsa, meningsfullt arbete, rättvis fördelning, ren miljö, stabilt klimat, kulturella upplevelser, god fritid med mera. Ändå är all retorik i politiken fixerad vid tillväxt i BNP – ett rent kvantitativt begrepp.

Regeringen gav nyligen Miljömålsberedningen i uppdrag att föreslå en strategi för att minska klimatpåverkan från konsumtionen. Ett steg i rätt riktning. Men problemet är vida större än klimatpåverkan. Utarmningen av många vitala ekosystem är lika allvarlig som klimatförändringen.

När nu takten i klimatomställningen måste skruvas upp är det nödvändigt att inte fortsätta rygga för frågor om livsstil och konsumtion. Politiken skall lyssna men politiken skall också leda. Nu om aldrig måste kollisionen mellan människa och natur upp på bordet. De flesta människor inser intuitivt att det finns gränser för den materiella tillväxten. Låt oss tillsammans formulera en vision för framtiden där livskvalitet och välbefinnande står i centrum.

Anders Wijkman
Hedersordförande, Club of Rome