Stora utmaningar för EU:s ”Green Deal”, Aktuell Hållbarhet, 4 nov 2020
I strategin för en ”European Green Deal” inbegrips att EU ska nå nettonoll i växthusgaser till år 2050 med hjälp av utökad utsläppshandel och stora investeringar. Dessa satsningar ska ske med cirkulära förtecken och säkerställa att EU också når sina sociala och övriga miljömål. Franz Timmermans, vice presidenten med övergripande ansvar för både klimat och miljö, är den som ska ansvara för omställningen. De förslag han lägger måste därmed koordineras framför allt med de ansvariga kommissionärerna för jordbruk, hälsa, transport, energi, miljö och social sammanhållning. Egentligen är det alltså inte en ”green deal” som ska utvecklas utan en politik för hållbar utveckling i alla de färger som symbolerna för FN:s 17 nya hållbarhetsmål brukar gestaltas i. Stadsmiljön och energiförsörjningen ska bli ren och grön, materialanvändningen cirkulär och vattnet ska bli rent och blått. De protesterande gula västarna – och deras motsvarighet i andra länder – måste därtill övertygas om att de inte förlorar på omställningen. Därav formuleringarna om rättvisa och en politik som inte lämnar någon efter. Bara genom en politik som integrerar klimat, miljö och sociala målsättningar blir det möjligt att generera ett demokratiskt stöd för omställningen och hålla missnöjespartier i diverse olika färger på mattan. ”The European Green Deal” ska enligt EU-kommissionen skapa en ljus framtid för kommande generationer gällande hälsa, välstånd och trygghet. Den ska också stärka europeisk industri som ska kunna fortsätta exportera kunskap, teknik och världsledande produkter, vilka framöver dock behöver vara hållbara.
En utmaning i sig är att allt detta måste ske inom ramen för den rådande verkligheten där klimatförändringar, sviktande ekosystem och sociala spänningar begränsar både politikernas, företagens och hushållen handlingsutrymme. Alla investeringar måste i sig vara anpassade för klara ett klimat som kommer att förändras. Därutöver måste den energi och de material som används respektera de ekologiska planetära gränserna. Det är svårt nog inom ramen för en enskild nation och ska på EU-nivå fungera på hela den inre marknaden. Den globala utmaningen – med värdekedjor som spänner över fem kontinenter – är än mycket svårare. De regelverk som krävs för att se till att alla länder lever upp till konventionerna om klimat och biologisk mångfald saknas och med Trump, Putin och Bolsonaro i centrala positioner är utsikterna små att situationen ändras. En nödvändig del av omställningen måste vara förändrade prisrelationer – både på energi men framförallt på olika basmaterial. Så länge jungfruliga material är billigare än återvunna sådana kommer den linjära produktionsmodellen att dominera. Vi behöver en skattereform där uttag från naturen och olika föroreningar belastas med avgifter. Samtidigt bör skatten på arbete sänkas. Att få till detta blir inte lätt. Skattefrågor på EU-nivå är ett rött skynke för de flesta medlemsländer. En annan utmaning rör finansieringen av alla nödvändiga satsningar. Den ökande ekonomiska ojämlikheten både inom och mellan EU:s medlemsstater gör att allt färre kan betala för stora satsningar var och en för sig. Det kommer att krävas EU-gemensamma finansieringslösningar för att hela EU och dess inre marknad ska kunna hållbarhetsanpassas. Vidare måste budgetreglerna mjukas upp. De investeringar som krävs ligger i storleksordningen fem procent av BNP årligen under en tioårsperiod och då kan inte budgetunderskotten maximeras till 3 procent av BNP. Att halvera EU:s klimatutsläpp från dagens nivå fram till år 2030, för att sedan få ned dem till noll, kan upplevas som svårt att uppnå. Å andra sidan lider EU på många håll av eftersatt infrastruktur och höga arbetslöshetstal. Behoven är alltså
stora av investeringsdrivna politiska projekt som moderniserar EU:s infrastruktur och skapar jobb.
För att komma tillrätta med bristerna inom såväl de ekonomiska, ekologiska och sociala områdena kommer det att behövas en samlad ”green deal”-strategi som i FN:s Agenda 2030-anda tacklar flera hållbarhetsmål samtidigt. Vissa jobb kommer att försvinna – som en konsekvens av omställningen men också på grund av den pågående digitaliseringen. Det kommer att behövas massiva utbildningssatsningar och i en form där kompetensen kan kompletteras över tid, inklusive för alla de människor som nyligen anlänt till Europa som en del av flyktingvågen. Omställningen innefattar investeringar i ny infrastruktur i form av ett mer integrerat energisystem på EU-nivå, elektrifierade vägar, förbättrade kollektivtransporter, en snabbare utbyggnad av förnybar energi, gemensamma regler för att bygga ut bioekonomin – där fossila råvaror kan ersättas av råvaror från skog och jordbruk – samt en satsning på tilläggsisolering av bostäder. Parallellt måste regelverken förändras så att materialflödena blir långt mer cirkulära. Skatt på jungfruliga material samt designkriterier för återvinning, återbruk och längre livslängd på produkterna behöver stå i fokus. Slutligen måste konsumtionsmönstren förändras. Det gäller inte minst för textil och kläder, elektronik, mobilitet, mat men också den ofta ohållbara turismen.
Kristian Skånberg,
Hållbarhetsekonom
Anders Wijkman,
miljö- och klimatdebattör