”Regeringen och LRF inser inte jordbrukets klimatnytta”, DN Debatt 25 juni 2018
Nya sätt att bruka marken och nya grödor kan ge stora vinster såväl för bönderna som för klimatet. Vi står mitt uppe i en ny agrar revolution – och den pågår på landsbygden. Men om den ska bli en del av EU:s nästa jordbruksprogram måste politiska initiativ tas omgående, skriver företrädare för Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin.
Nyligen avslutades Sveriges landsbygdsriksdag och Stefan Löfven får ursäkta – han sitter inte på regeringens viktigaste ministerpost. Det gör landsbygdsministern. Det räcker med en blick på kartan över USA:s presidentval för att inse den saken. Där lyser USA:s landsbygd i Trumprött. Det Clintonblå färgar några få områden kring kusterna, rika på både universitet, pengar, makt och människor – men det räckte inte. Och mönstret går igen – från USA:s inland över engelsmännens Brexit till Viktor Orbáns Ungern – och vårt eget svenska rostbälte.
Men det är inte bara en viktig del av den politiska framtiden som avgörs på landsbygden. Där avgörs också den existentiella frågan om hur vi skall leva ett anständigt liv inom planetens gränser. År 2050 är vi minst 2 miljarder fler på jorden – och alla vill ha mat till priser de kan betala.
Det hjälper inte att minska matsvinnet, bli vegetarianer eller odla på tak och balkonger i världens megastäder. Vi är beroende av att planetens jordar kan producera mer med mindre. Mindre – och helst inga – insatser av fossil energi. Mindre negativ – och som mål – positiv påverkan på mångfald, miljö och klimat. Och det i ett läge när tillgången på odlingsmark minskar snabbt. Åkermarken försaltas, försuras, försumpas och förskingras (eroderar och bebyggs) i en hastighet av cirka 10 miljoner hektar per år. Det är fyra gånger den svenska jordbruksarealen och nästan 1 procent av all åkermark på jorden. År 2050, när befolkningen enligt prognoserna ökat med nästan 30 procent och jorden, förutom mat, också skall ge oss energi och råvaror till en växande bioekonomi kan så mycket som 30 procent av jordbruksmarken vara förstörd. Den ekvationen går bara inte ihop.
Staden är för sitt liv och sin framtid beroende av landsbygden och de som bor och verkar där. Det är lätt att glömma bort. Och människor som blir bortglömda tappar lätt framtidstron.
Med odlingsmarken försvinner också jordens mest värdefulla resurs – kolet i markens mull. Mullen i matjorden är helt central för markens bördighet och för att kunna odla mer med mindre insatser av gödsel och bekämpningsmedel.
Allt kol som finns i jorden har en gång funnits i atmosfären, fångats in av växter och begravts i marken. Den översta metern i världens jordar innehåller i storleksordningen 1500 miljarder ton kol, att jämföras med de ungefär 500 miljarder ton kol i atmosfären som vi hittills tillfört genom vår förbränning av olja, kol och naturgas. Det kol som finns i marken bör få stanna där det är, men så fort bonden sticker plogen i jorden stiger en del av kolet till väders – som koldioxid till atmosfären. Ändå vet vi att jorden kan brukas så att den begraver kol i marken i stället för att släppa det ifrån sig. Sammantaget kan vi konstatera att förlusten av mångfald, läckaget av näring, jordförstörelsen och ”kolbrytningen” gör dagens jordbruk ohållbart – och detta oavsett om vi talar om eko- eller standardjordbruk. Ingendera är hållbart i längden.
Samtidigt är det mycket i jordbruket som också är miljöbevarande och miljöskapande. Hag- och betesmarkernas mångfald och slättbygdernas öppna kulturlandskap är ju närmast synonyma med Sverige. Kunde vi lära av naturen och ge den odlade marken samma hållbara egenskaper som skogen och de permanenta gräsmarkerna skulle vi både kunna ha kakan kvar och äta upp den. Och den utvecklingen är på väg. Det pågår en tyst revolution i jordbruket där ett växande antal bönder tar de bästa idéerna från eko-jordbruket och det bästa från vetenskap och standardjordbruk, slutar plöja, varierar växtföljden, ser till att marken – precis som skogen och gräsmarkerna – alltid är täckt av en växande gröda och att jorden alltid är genomvävd av växande eller vissnande rötter samt därtill lämnar kvar skörderesterna på åkern.
En nyligen publicerad systematisk studie av fler än 700 internationella vetenskapliga rapporter visar att mark som odlas på det sättet kan begrava i snitt över ett ton koldioxid i marken per hektar och år. Samtidigt skyddas jorden mot erosion, näringsläckaget minskar och den biologiska mångfalden ökar. Genom detta nya sätt att odla går det åt mindre energi och mindre arbetstid – samtidigt som skörden blir oförändrad eller högre. I motsats till vad miljöbalken klassar som ”miljöfarlig verksamhet” skulle jordbruket kunna bli vår bästa allierade i kampen mot klimathotet, för mångfalden och miljön.
Om 1 miljon hektar mark skulle odlas på detta sätt kan vårt jordbruk befria atmosfären från 1 miljon ton koldioxid per år – och det kan göra det i decennier. Till det skall läggas en nyupptäckt minuspost från jordbruket på över 2 miljon ton koldioxid. Det kol som försvinner ner i marker som odlas till bete och vinterfoder åt alla våra hästar. Det kolet finns inte ens med i nuvarande beräkningar! Och om hästarna och deras betes- och fodermarker kan befria atmosfären från koldioxid så kan förstås också korna göra det.
Det svenska jordbrukets nuvarande och framtida potential att befria oss från växthusgaser är kanske 3 miljoner ton koldioxid till ett värde av uppskattningsvis 3 miljarder kronor per år. Om det kostar tusen kronor per ton att belasta atmosfären med koldioxid borde det belönas med lika mycket att befria den från växthusgaser? I global skala skulle restaurerade och nu nedslitna markområden och jordar, brukade med dessa nya metoder, tillsammans kunna binda över 5 miljarder ton koldioxid årligen i marken. Det motsvarar mer än 10 procent av de nuvarande totala utsläppen.
Jordbruket har alltför länge hamnat under radarn när det gäller effektiva klimatåtgärder och beskrivits som en del av problemet i stället för en del av lösningen. Den fråga som dominerat debatten – och tyvärr på ett alltför ensidigt sätt – har varit animalieproduktionen. Ändå visar rader av forskningsrapporter att nya sätt att bruka marken och nya grödor kan ge stora vinster såväl till bönderna som till klimatet och samtidigt ge en lång rad andra vinster för samhället och miljön. Vi står mitt uppe i en ny agrar revolution där alla ser ut att kunna bli vinnare – och den pågår på landsbygden. Det märkliga är att både LRF och regeringen totalt verkar ha missat denna möjliga revolution. Ska den bli en del av EU:s nästa jordbruksprogram (CAP 2021–2025) måste initiativ tas omgående!
Visst är landet beroende av staden – det tar vi för självklart. Men staden är för sitt liv och sin framtid beroende av landsbygden och de som bor och verkar där. Det är lätt att glömma bort. Och människor som blir bortglömda tappar lätt framtidstron. Och i populistiska partier är andelen framtidspessimister större än i andra partier. Det kan ju vara värt att tänka på för både stats- och landsbygdsministern. Vad de än heter efter valet.
Göte Bertilsson, konsult växtodling
Anders Nilsson, fd forskningschef Svalöf Weibull
Johan Rockström, professor miljövetenskap
Lisa Senneby-Forsse, preses KSLA, fd rektor SLU
Peter Sylwan, författare
Anders Wijkman, ordförande Climate-KIC (ett klimatinnovations-program på EU-nivå)
Samtliga är ledamöter av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin.
Här är artikeln i DN.
Repliker
Hilda Runsten, LRF:s expert på hållbar utveckling och miljö:
”Stor okunskap om EU:s jordbrukspolitik”
Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S):
”Landsbygden avgörande i omställningen till fossilfrihet”
Slutreplik
Ledamöter i KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin):
”En omställning skulle göra bonden långsiktigt konkurrenskraftig”